Jag utbildades till jympaledare av Annika Gärderud och Hans Helander. De var handplockade av grundaren Johan Holmsäter. Liksom ett tiotal andra i den första utbildartruppen.

Veckan på Stensunds folkhögskola var fantastisk. Det var här jag förstod att Friskis & Svettis var något mer och större än den studentjympa jag lett i Karlstad några år tidigare. Det var inte bara att ta med sig den erfarenheten och fortsätta med samma stuk på Friskis & Svettis. Nu lärde jag mig något annat. Vi hade ett uppdrag och det uppdraget var vi viktiga missionärer för.

Jag lärde mig inte bara att bygga pass, jag marinerades i en kultur. Den utmärktes bl a av tron på oss ledare, av glädje, samhörighet, frihet och möjligheten att testa idéer och påverka andra på ett positivt sätt. Det var en ohierarkisk, bejakande och nyfiken kultur. Vi badade bastu tillsammans och näckade oblygt i havet. Noll kroppshets var en självklarhet.

Många år senare var jag som anställd på Riks på besök på en ledarutbildning på Lillsveds folkhögskola på Värmdölandet. Det var något annat. Den kultur jag hade marinerats i under min kurs var som bortblåst. Teorilektion var som en körkortsutbildning och praktiken en skolgympatimme.

Vid den här tiden hade det hunnit bli cirka 80 utbildare och kulturen hade lidit svårt av expansionen.

Jag hade redan sett samma sak på Stockholms kansli. Första gången jag var där vibrerade luften av glädje och entusiasm. Några år senare var det ett vanligt och tyst kontor.

Kulturen är lusten. Den stora institutionen är döden. Det spelar ingen roll hur strategierna skrivs om inte lusten finns där. Friskis & Svettis kultur är tusen gånger viktigare än prydliga femårsplaner med alla de rätta…zzz…orden.

Jag tror att kulturen fortfarande lever, fast begränsad. Jag gillar just nu känslan i min hemmaförening. Jag känner mig hoppfull, men jag tror att vägen vi som rörelse varit inne på ganska länge – den som lett till hierarkier, mycket slitig träning och ett utslätande av värderingar (rebellbeteendet t ex) – leder fel. Vi har blivit allt mindre urskiljbara som något unikt i träningsvärlden.

Jag tror stenhårt på att vi måste återerövra Friskis & Svettis-kulturen. Vilka är vi? Vad vill vi?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

”Kultur äter strategi till frukost.” Halvgammalt talesätt.
 

Det finns instrumentell träning och så finns det existentiell jympa. Fördelen med den existentiella varianten är att den också blir instrumentell per automatik. Man får träningen på köpet.

För att bygga och genomföra ett instrumentellt träningspass behöver ledaren bara plocka fram lite tunga grejer, visa hur man ska lyfta dem hit och dit och sen skrika på deltagarna om hållningen.

Ett existentiellt jympapass är så mycket mer komplext:.

1 Jag måste lyssna efter vad som händer i musiken och uttrycka det i rörelserna. Att takten funkar är den instrumentella sidan av saken. Att inspirera till en upplevelse är den existentiella, själva Friskis & Svettis-delen.

2 Jag måste söka känslan av medskapande under passet. Så klart har jag stenkoll på varje sekund av passet. Just därför kan jag ägna mig åt att kommunicera, visa att jag är en människa, som gillar andra människor. Jag vill söka upp alla deltagare, bjuda in dem i leken, testa idéer och vara intresserad av den feedback de sänder tillbaka.

3 Jag måste tänka på dynamiken och motsatserna: tungt och lätt i rörelser och musik, glädje och aggression i uttrycket, snabba och långsamma tempon, ovana toner och kända o s v. Jag kombinerar på ett sätt jag aldrig tidigare kombinerat musik och rörelse – och ingen annan i hela världen heller. Det är i stort sett omöjligt, men vi jympaledare slutar aldrig att försöka. Vi känner lidande och lycka i vår strävan. Deltagarna delar livet med oss.

Det är inte så mycket att hålla reda på egentligen, men det är svårt som fan. Man tänker Varför gör jag det här? Och vet att svaret är För att få så många som möjligt att uppleva rörelseglädje. Och då blir det meningsfullt.

Jympan är den rödvita hjälten i kampen mot den blå-grå träningsslit-attacken.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Mona från Stockholm, en av alla som bjuder på rörelseglädje för alla.
 

Om jag fick bestämma vad Friskis & Svettis skulle lägga till för vanor inför framtiden skulle det vara följande:

1 Vi utvecklar Friskis-sidan.
Friskis-idén är mer världsförbättrande än Svettis-idén. Den är en grundpelare och den gör oss stoltare.

2 Vi jobbar ännu mer med integrationsprojekt.
Vi blir som allra stoltast när vi gör skillnad i det stora. Genom oss kan fler känna sig hemma i Sverige.

3 Vi samordnar kommunikationen med verksamhetsutvecklingen.
Nu kampanjar vi rörelseglädje, men jag ser inga nya produkter för spridande av rörelseglädjen bortom marknadsföringen.

4 Vi styr över tydligare till rörelseglädje utan pekpinnar.
Vi brukade säga ”träningen på köpet”. Jag önskar vi hade mer av den sortens träning. Det är mycket slit nu.

5 Vi satsar på svenskan.
Alla använder engelska. Boring.

6 Vi bygger upp en Riks-oberoende inhousebyrå.
Tidigare inlägg här.

7 Vi bygger jympatempel.
Ge Friskis & Svettis unika träningsform ett eget rum designat utifrån jympans idé och med en ljudanläggning som levererar som de bästa biosalongerna.

8 Vi skippar Friskis som officiellt namn.
Så att vi kan fortsätta berätta, utveckla och vara stolta över hela idén om Friskis & Svettis. Mest gör vi Svettis just nu.

9 Vi kreerar en ny framtidsstrategi.
Tillsammans, synas, engagera och växa säger ingenting. Vad är alternativen? Femårsstrategier blir gamla medan man skriver dem.

10 Alla funkisar läser Friskissagan av Johan Holmsäter.
För att förstå vilka idéer vi kommer ifrån, veta mer om historien och inspireras inför framtiden.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Gott nytt år!
Amen.

Johan Holmsäter och fyra jympaledare efter pass på Kungsholmen nyårsafton 2018.
Nyårsaftonsjympa 2018 med Johan Holmsäter.
 

Kollar de nya bilderna i Riks bildbank. De är helt perfekta för Friskis & Svettis nya utslätade visuella uttryck. De säger mig absolut ingenting, annat än att det verkar ganska tråkigt att träna hos oss. ”Var det inte Friskis & Svettis som pratade om rörelseglädje, engagemang och om att våga testa gränser, t o m provocera. 

Jag blir provocerad, men det var väl inte tanken? Att satsa på en fotografering bara för att göra en enda medlem och ideell funktionär upprörd?

I Riks strategi är ett av nyckelorden ”synas”. I stället för att leva som man lär blir de här bilderna ett övertydligt exempel på hur tomma ord kan vara. Snacka går ju, liksom. Men var är handlingarna som bevisar att det man säger betyder något?

Är det verkligen den här brun-blå-grå tristessen Friskis & Svettis vill ha? Jag vill inte att det ska vara så.

Jag läste ett inlägg på Workplace där man efterlyste bilder att använda utöver själva passbeskrivningarna. Är det här vad man fick? I så fall hade det varit bättre att köpa bilder från en vanlig, kommersiell bildbank. Där hittar man precis samma intetsägande, själlösa och överallt-och-ingenstans-passande bilder som Riks nya.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Kul som fan!

 

Friskis & Svettis har alltid varit rött och vitt. Spelar det någon roll att vi nu överger delar av vår färg-branding? Mycket tyder på det.

Två tecken som tyder på att färgen spelar roll kommer från varsitt håll. Å ena sidan har vi dem som protesterar mot uppluckringen av det rödvita, å andra sidan har vi dem som vill tona ner det röda och t ex måla grått och tillåta flera nyanser av rött/rosa/aprikos.

Färgen spelar roll, vare sig man vill behålla den röda eller måla över den.

Båda sidorna känner saker
De som vill slå vakt om rött har en massa känslor kopplade till det röda. I den röda färgen känner de stolthet, tillhörighet och personlig utveckling. De rationaliserar sina känslor med resonemang om vad den röda färgen står för (lust, glädje, energi) och säger att den är viktig för vårt visuella uttryck. Det rödvita tydliggör att vi är Friskis & Svettis och därmed unika.

De som vill måla grått, ha vita loggor och kläder som befinner sig i utkanterna av vår klassiskt röda kulör har också känslor. De känner att det rödvita inte är tillräckligt up to date och kopplar, lika mycket som det rödvita lägret, sig själva till färgen. De vill inte känna sig gammelmodiga och töntiga och vill inte vara en del av ett kollektiv av rynkiga röd-talibaner.

De känner sig unga, framsynta och fria från konventioner. Deras rationaliseringar handlar om att kärnan i Friskis & Svettis inte sitter i färgen, utan i kulturen. Hur vi än ser ut är vi ändå Friskis & Svettis och det vet folk. Just nu är grått snyggt och det är viktigare än att vara röd.

Så vem har rätt?
Det spelar ingen som helst roll vad vi har för logga och färger om vi inte levererar något som folk vill ha. Inget yttre kan rädda ett ointressant erbjudande.

Men låt oss säga att vi faktiskt har ett intressant erbjudande. Ska vi fortsätta vara röda då? Och inte bryta historien? Eller behöver vi bygga en annan historia med andra färger?

Olika färger ger olika associationer och kanske t o m sätter igång olika processer i kroppen, och psyket. I vår kulturkrets är rött lika med energi, rörelse, liv, kärlek, passion, blod m m.

Därför kan man hävda att rött är en bättre färg för oss än grå. De flesta av oss associerar inte vår verksamhet till beskrivningar som ligger närmare grått: elegant, svalt, trist, november, byråkrater, gråsossar m m.

I så fall har röd-talibanerna rätt.

Men tänk om det är skit samma ändå
Kan vi släppa vår originalfärg?

Klart vi kan. Andra har gjort det. Ikea bytte från just rött till blågul. Jag kan förstå varför de gjorde det: Småland, Sverige och den grejen. Det är deras historia.

Man kan säga att Ikea stärkte sin historia med sitt färgbyte.

I linje med hur Ikea jobbar med sin historia tycker jag att vi ska vårda det röda. Det måste ju t ex gå att uppdatera våra kläder med stil och behålla en bestämd röd färg som kan justeras försiktigt om tiden kräver det (som gjorts tidigare). Att svaja färgmässigt som vi gör nu på våra funktionärskläder tror jag inte är bra på lång sikt. Vi vattnar ur våra historiska värden.

Vi har en röd historia och det är en bra historia. Vi borde berätta den tydligare, som t ex hur loggan kom till. Det är en del av ett fortsatt arbete med de värden som Friskis & Svettis uppstod kring: liv, lust, engagemang, passion, ökad slagvolym, mer fart på blodet o s v.

Vad är historien bakom aprikos och grått? Att vi tröttnade på rött? Att vi tröttnade på oss själva? Har vi något skäl eller kör vi på ”snyggt just nu”. Aprikos? Rosa? Lila? Svart? Orange?

Tro eller vetande?
Hur mycket måste vara varumärkesfärg i vår kommunikation? Ja, om man tycker att en särskild färg är en viktig profilfärg, då bör den också upplevas så av omgivningen. Man får testa sig fram. Idealet när det gäller rött torde finnas någonstans mellan en komplett tomtelook vid juletid och en röd liten logga tatuerad på röven.

Att jobba med en profilfärg är ett val. Väljer du att räkna med det rödas symbolik? Väljer du att jobba med en färgsättning som är kopplad till idén om vad varumärket står för? Väljer du att vara lojal med historien och bygga vidare på den i allt? Eller är det bara snyggt i dag som gäller? Snart landstingsblått, kanske?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Fifty shades of…

 

Man kan max köra nio pass under Svettisdagarna 2018. Bland de futtiga nio – en bråkdel av det digra programmet – har jag tre favoriter utan inbördes rangordning. Att just dessa upplevelser blev mina hemtagningar beror – som jag uppfattar det – på tre klockrena Friskis & Svettis-anledningar:

• Pranayama med Minna
För att det var ett pass som brydde sig om hur vi mår på insidan. Minna Fahlström – 100 procent närvarande, kunnig, engagerad och lättsam med nära till skratt.

• Yogakonsert
För att stråkkvartetten från Göteborgssymfonikerna och yogaledaren Lene Skomedal gav oss en så människovärdig start på söndagen. Yogakonserten signalerade bildning, i motsats till den hjärndöda bombasm som det enligt mig fanns lite väl mycket av.

• Rock Out Globen med Ellen, Essi & Co
För att det var så rakt på Friskis & Svettis kärnvärden: lustfyllt, lekfullt, energiskt, personligt, kontaktskapande, enkelt, kraftfullt och fräscht.

Övrigt jag besökte:
• Karl Dyall – de vanliga slitövningarna.
• Skivstång med smak av maxa – helt ok, gör gärna hemmavid.
• Lofsan – de vanliga slitövningarna, men lite roligare p g a parträningen.
• Hjärnstark – inte nytt längre, men kul ändå.
• Friskis & Svettis 5 framtider – kräver ett eget blogginlägg.
• Modus – mycket fina ledarinsatser, men – förlåt – ”så långt från träningen på köpet man kan komma”, som en kollega uttryckte saken.

Hoppas vi får vara i Globen fler gånger!
Det var mäktigt, men gärna lite mer humor i bombasmen (förstår att det är svårt att tona ner de stora gesterna i den lokalen) – Robert Granath jobbade bra för att försöka ta ner det hela på jorden. Lite mindre Games of Thrones nästa gång?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Borde bli konceptpass.

 

I några år på Riks var jag med och filade på texterna till Svettisdagarna. Det handlade om att skapa nyfikenhet på programpunkterna och presentera personerna som skulle hålla i passen på ett lockande sätt.

Många adjektiv blev det, precis som i årets program när Svettisdagarna hålls i Globen. Och det är väl okej, man vill ju peta på känslorna. Lagom mycket.

Vid några tillfällen i årets program lämnas känslan av ”lagom” långt ner i ett supertråkigt hål i en leråker. Adjektiv och metaforer virvlar omkring på ett sätt som gör den f d svenskläraren Jympajesus generad. Och lite rädd.

Ska jag våga mig till Globen? Taket ska lyfta, golvet ska gunga, bröstkorgen vibrera och håret krullas. Jag kommer få globen att snurra, göra konfetti av hela skiten och det kommer bli magiskt. Jag uppmanas att festa hårdare.

Låter som någon som gillar magic mushrooms. Kanske får man svamp till lunch?

Jag saknar tiden när jag fick vara med och beskriva Svettisdagarna så där uppjackat. Och tänker på mitt eget pass en vardag i november. Usch, vad tråkig jag är! Jag lovar ju inte ett skit, inga upplevelser utöver det vanliga. Jag säger inte ett ord om mig själv, bara ett surmulet ”hej” och trycker igång musiken jag förmodligen haft alldeles för länge.

Men nu ska det bli ändring på det! Jag döper om mitt jympapass till:

The Intense and Unlimited Body and Soul Outer Worldly Experience

”Det här passet samlar uråldriga erfarenheter av hur musik, rörelse och social samvaro helar trasiga själar. Det är en melting pot av inspiration och katarsisk transpiration. Vi suddar ut alla gränser mellan människor och medvetanden och uppgår i ett enda stort ETT. Musiken är från hela världen, rörelserna skapade i samklang med människans innersta väsen, hennes längtan, behov av närhet och fantastiska rörelseapparat. Det är kultur, det är konst, det är psykoterapi. Det är en transcendental happening, en kosmisk rening.
Jympajesus har varit en pain in the ass sedan han tog kontakt med nybildade Friskis & Svettis Jönköping år 1985. Han var helt övertygad om att han kunde göra den där skiten som kallades jympa bättre än de flesta. Hans irriterande personlighet med ständigt återkommande besserwisser-inspel och självgoda övertygelser har fått många hederliga Friskis & Svettis-funktionärer att tappa kontrollen och be honom fara åt h-e. Nu kan du också göra det. Välkommen onsdag 11.45, City, Friskis & Svettis Stockholm.

Se det som ett utkast.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Find the real you on Wednesdays at City.

 

Jag har försökt skriva om jympan som en lek flera gånger förut. Jag har liksom ett ”aha” i mig, men det är så jäkla svårt att sätta ord på det. Någonstans i min hjärna väntar den stora insikten på att nå fram till mitt tröga språkcentrum. För jag är övertygad om att skillnaden mellan jympa och gympa finns i leken. Men vilken sorts lek och hur pratar man om den?

Jag Lyssnade nyss på två samtal i podden WTF med Marc Maron. (komiker, skådespelare, författare – kolla t ex hans Comedy Specials på Netflix). Det ena var med John Cleese, det andra med Eric Idle. För yngre bör jag kanske nämna att dessa två herrar, i dag 75 och 79 år gamla, gjorde humorrevolution på 70-talet med sketchserien Monty Python’s Flying Circus.

Marc Maron frågade Eric Idle hur de tänkte när de skrev och skapade programmen. ”Jag tror vi ville leka med publiken”, svarade Eric Idle. För mig blev det enkla uttalandet åtminstone en liten nervimpuls från insikt till språkcentrumet i hjärnan.

Vi har ju alltid hävdat att man ”får träningen på köpet.” Men Eric Idles observation gjorde en subtil skillnad för mig. Det är inte leken i sig som är grejen. Det är att vi leker med deltagarna.

Men det pratar vi väl inte mycket om, eller? Vi pratar mycket om formen – minuter hit och dit, tempon, övningar – väldigt lite om kommunikationen. Jag menar, vi kanske uppmuntras att vara lekfulla, men inte till att att leka med deltagarna.

Hur ser den leken ut, då? Luftgitarr? Nä, helst inte. Leken med ligger på en djupare våglängd, tänker jag. Det är något med att vara människa, att testa ett infall och se hur det tas emot, och spela tillbaka på den responsen. Socialt jämlikt samspel. Inte ledare och adepter.

Språkcentrat är segt. Jag kämpar på.

Den här leken är uttänkt ibland, men riktar sig alltid utåt, som en sökning, en längtan efter samhörighet, efter att mötas, efter att få vara människa utan förkonstling. Bara vara.

Jag är inte särskilt lekfull i andra leksammanhang. Gillar inte maskerad, inte låtsaslekar med barnen, inte föreläsningar där man tvingas fåna sig.

Men Monty Python:s sätt att fåna sig gillar jag. Kanske för att jag känner att de leker med mig på ett djupare plan, utmanar mig, drar mig in i det mänskliga, både det futtiga och det storslagna, det ofattbart sorgliga och den trösterika, korkade, nödvändiga stora glädjen.

Som jympan dårå. Om den som står i mitten släpper loss, då gör deltagarna det också.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Eric Idle

 

Den största skillnaden mellan Friskis & Svettis då och nu är inte att jympan inte längre dominerar utbudet. Det är inte heller att gymbesökarna står för över 50 procent av inpasseringarna. Eller att vi inte längre är självklart röd-vita. Det är inte att vi inte växer som vi gjorde. Det är inte att konkurrensen är så mycket större (d v s att kollegorna i branschen är så många fler).

Nej, den stora skillnaden är att Johan Holmsäter och pionjärerna byggde ett varumärke, medan vi som kommit efteråt har vattnat ur det.

Av Johans idéer finns i praktiken inte mycket kvar. Jag gissar att de har känts för jobbiga att genomföra, att vi inte förstått hur jäkla bra de var i sin ursprungsform, att vi inte jobbat tillräckligt medvetet och envetet med vår idébas, vårt syfte och vår vision och hur vi hela tiden ska kunna knåda verksamheten utan att tappa den filosofi som gjorde oss så framgångsrika så snabbt de första åren.

Friskis & Svettis 1978 var ett gediget varumärkesbygge. Syftet var tydligt, metoderna fungerade, missionen inspirerade och modellen var skalbar och implementerbar.

Vi har kulturen kvar. Och den är en bra början om vi vill återuppbygga det unika varumärket och sluta slåss på samma marknad som våra kollegor i branschen. Våra gamla utbildnings-uvar och nya uv-indoktrinerade utbildare har lyckats förmedla kulturen på kurserna år efter år.

Utbildningen har varit Friskis & Svettis varumärkesrespirator. Vi pratar fortfarande om rörelseglädje och om Lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. Problemet är bara att den formuleringen – skriven någon gång på 80-talet – inte täcker in hela idén. Den får oss att tro att träningen är grejen, fast den bara är en metod. Vi har kul som fan, men idén är större. Och det är ju det stora och MENINGSFULLA vi saknar.

Vi drömmer om ATT BETYDA NÅGOT och GÖRA SKILLNAD, eller hur? Under tiden noterar vi besviket att vi inte blivit fler sedan cirka 2010 och att vi har svårt att se skillnad på oss och konkurrenterna.

I de gamla dokumenten – maskinskrivna stenciler och blyertsanteckningar, men också stora självsäkra trycksaker – där lever det unika, omvälvande och älskvärda varumärket vi borde jobba med igen. Om dessa dokument inte är helt lätta att hitta i dag, så finns rester kvar lite här och var i våra nutida historiebeskrivningar.

Friskis & Svettis fulla kraft slumrar i det ursprungliga varumärkesbygget. Väck den!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Man kan inte älska ett ställe som bara erbjuder träningsmöjligheter. Det måste vara något mer

 

Läste på Riks Funknet om en spännande utredning. Vid föreningskonferens 13-14 oktober ska en utredningsgrupp presentera sitt förslag till hur Friskis & Svettis gemensamma kommunikation ska skötas i framtiden.

För fem år sedan – medan jag var anställd på halvtid som copywriter på Riks – protesterade jag mot beslutet att lägga ut hela konkarongen på externa konsulter. Jag protesterade också mot hur ledningen satte oss som jobbat med kommunikationen tillsammans i 7-8 år på läktaren utan att ens få chansen.

– Det kommer inte gå igenom på stämman. De har ringt från xxx och sagt att de kommer rösta emot.

Protesterna var jag inte särkilt framgångsrik med. Jag åkte ut och uppdraget också. Resultat: fyra olika byråer på lika många år, kampanjer som föreningarna fick svårt att relatera till, pengar i sjön och till sist ett nytt stämmobeslut om att inte ge Riks förtroendet att hantera marknadsföringspotten längre.

Så vad kommer att föreslås nu? Det vore märkligt om uppdraget att marknadsföra Friskis & Svettis återigen läggs ut på externa konsulter. Särskilt som de viktigaste kompetenserna finns internt: förståelsen för vad vi håller på med i Friskis & Svettis, respekten för historien, idéerna för hur vi kommunicerar våra starkaste kort in i framtiden och den outbytbara autenticiteten, den äkthet som gör att det märks att vi menar vad vi säger, att vi är uppfyllda av passionen för idé, mål och vision.

Därför ska vi så klart ta strategins klyscha ”tillsammans” och göra verklighet av den.

Vad som riskerar att hindra den bästa lösningen är maktanspråk, positionsbevakningar, prestige och rädsla. Men låt nu inte processen styras av vem som är kompis med vem, vad den och den sa för tio år sedan eller hur gamla skyttegravar är grävda mellan ränksmidande åsiktsarméer!

Så här tycker jag framtidens tillsammanslösning för marknadsföring borde se ut.

1 Lägg alla beslut i en inhousebyrå utanför Riks.

2 Låt byrån ta hela ansvaret för idé, förankring och genomförande.

3 Föreningarna är kunderna.En stödgrupp av föreningsrepresentanter rekryterar byråns kompetenser.

4 Byrån ska nyckelkompetenser inom kreativt arbete, marknadsföring, PR, design, copywriting och produktion, inte göra allt i detalj. Alltså ingen traditionell, fullskalig inhousebyrå.

5 Håll byrån liten: sex personer, ingen är chef.

6 Bilda en stor och öppen stödgrupp av representanter från föreningarna. Gruppen tar kundansvaret, berättar om behov, ger feedback och informerar vidare ”hemma”. I stödgruppen finns inte heller någon chef.

7 Byrån köper in detaljkunskaper och produktion: foto, film, webb, media m m.

8 Gör inte byråarbetarna till tillsvidareanställda. Att få förtroendet är att ta på sig en risk. Man måste hela tiden bevisa sin lämplighet och förmåga. Kontrakt ett år i taget. Stödgruppen beslutar.

9 Till att börja med handlar det om att tro på byrån och dess kärnkompetenser, men snart måste man mäta medlemstillströmning. Får Friskis & Svettis fler medlemmar?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Det kreativa arbetet flyter på.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.