Vad har en jympaledare för verktyg för passtillverkning? I andra inlägg har jag pratat om musiken, rörelserna och den egna personen. Men har jag betonat att det är i personligheten de stora möjligheterna finns?

Möjligen är det så att personligheten blir förlöst av ”rätt” musik och ”rätt” rörelser. Ledaren blir som man säger ”sitt allra bästa jag”. (Tror absolut inte jag är där än.)

Ett fjärde verktyg i passmakandet är förstås deltagaren, men det känns konstigt att kalla andra människor för ”verktyg”. Jag föredrar ”medkreatörer”. Eller kanske medresenärer.

Människor kan följa med på den resan om det känns bra. Ingen är tvingad att följa med mig in de mörka hålorna eller upp på bergstoppar med risk för skräck och känslostorm. Det går utmärkt att ta en annan väg.

En gång la sig en kvinna platt på magen på golvet och höll för öronen. Aggressiviteten, frammanad av mig och musiken ställde en ordlös fråga: Vill du följa mig och arga flocken och skrika ”fuck it all”? Svaret var tydligt. Det ville hon inte.

Fast allt är bara på lek, och det är det jag tänker att jympapassets framgång beror på: om vi vågar leka med den egna personligheten, som de barn vi en gång var, fast nu med den vuxnes erfarenheter av med- och motgångar.

När vi leker är vi som bäst på jympagolvet. Jympan är en fortsättning på barndomslekarna. Ibland lekte vi med farliga grejer: liv och död, olycka och lycka, katastrofer och lyckliga slut.

Som vuxen leker vi med dessa ämnen på ett annat sätt. Vi läser böcker, ser filmer, går på teater och musikaler och ser på konst. Det är komedi och tragedi, och samma gamla liv- och dödhistorier.

Vi har samma kulturella chans på jympagolvet. När vi tar våra rädslor och visar upp dem med en klackspark. När vi tar våra glädjeämnen och larvar oss så eventuella åskådare rodnar på andra sidan glasrutan.

Den som passivt ser på, undrar vad i h-e vi håller på med. Men Jympan ska inte beskådas genom glasrutor. Jäklar vilket mod det krävs att vara med. Jäklar vilket mod det krävs att leda leken.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

 

Det är så himla lätt att tappa bort kärnan i en organisation. Många varumärken får för sig att de blir omoderna och letar efter sitt nya jag på fel ställen. I stället för att se inåt, söker man desperat på andra ställen. Det är ett slags självförakt. Jag vet inte varifrån det kommer, men sannolikt från människorna själva. Man för över sina egna tvivel på sig själv till andra företeelser, t ex den förening man varit verksam i i ganska många år: Friskis&Svettis.

Så hur och var i vår verksamhet manifesteras vår kärna tydligast? Vi ska ju få människor att uppleva en rörelseglädje som sitter i och sprider sig från människa till människa? Var händer det?

Jo, i jympan, så klart. Jag dissar ingen annan träningsform. Bara lyfter den viktigaste för vårt varumärke och vår självkännedom.

Nu i 40-årsjubileumstider står jympahyllningarna som spön i backen, men det blir mest nostalgi av detta. Jag ser inte framtiden i dessa våra älskliga spektakel. Framtiden ser jag på vardagsjympagolvet och den ser inte lovande ut. Gruppen blir äldre och påfyllnaden underifrån är skral.

Jag tror ändå att vi intuitivt älskar jympan särskilt mycket just nu för att den är träningsformen som visar var vi kommer ifrån. I jympan finns allt som är typiskt Friskis&Svettis. Vi förstår (kanske omedvetet) att de idéer som frambringade denna ringdans är de guldkorn som vi måste bevara. Jympan ger oss vårt existensberättigande.

Jympan är vår kärna och den måste vi vårda, för om vi vårdar den, då vårdar vi oss själva och gör hela sekten hållbar in i framtiden. Från jympan strömmar resten ut och sprids till alla delar av Friskis&Svettis: glädjen, gemenskapen, inkluderandet, nyfikenheten, experimenterandet, personligheten och självförtroendet.

Självklart ska vi fortsätta kreera andra roliga träningsformer. Jag är själv ingen jympataliban i betydelsen att jag bara jympar, verkligen inte. Jag springer, cirkelfysar, skivstångar, spinner, indoor walkar, cirkelgymmar, flexar, hittar, power hourar och mer, men på alla dessa pass bär jag med mig känslan av att inget är så mycket Friskis&Svettis som jympan. Alltså, allt är bra och ganska kul, men kärnvärdena är tydligast i jympan.

Slutsats: Fortsätt experimentera, men var rädd om kärnan. Jobba med förnyelse och föryngring. Projektet mer jympa i jympan var ett lovvärt försök, men det var uppenbarligen inte tillräckligt. Vad måste vi göra nu?

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Make the jympa great again.

 

Till min förenings årsmöte kom 109 medlemmar. Av nästan 90 000 möjliga. Vad säger man om det engagemanget? Och vad säger man om medelåldern på mötesdeltagarna…ja, du fattar.

Det gamla gardet
En av sakerna jag funderade på under mötet var – med tanke på oss som var där – begreppet ”det gamla gardet”. Det är inget smickrande uttryck om man får det kastat efter sig. Det har jag inte fått…än…inte öppet i alla fall, men så jobbar jag också så slugt jag kan för att undvika detta omyndigförklarande. Mina jämnåriga kompisar verkar inte alls lika bekymrade över det. De säger saker som lika gärna kunde översättas med ”det var bättre förr” utan att blinka.

Kvantitet före kvalitet
En annan sak jag reagerade på var målet att bli 100 000 medlemmar inom x antal år. Någon räckte upp handen och frågade om vi inte redan hade haft det målet för några år sedan. Och alltså inte nått det. Svaret var så flummigt att jag inte minns det. Men kvantitetsmål är ju meningslösa. Det är som med mantrat ”Vi måste sälja kort! Annars har vi ingen verksamhet.” Egentligen är det tvärtom; det är för att vi har en unik verksamhet som vi säljer kort. Och vi blir fler för att vi har kvalitetsmål.

I centrum
När det gäller kvalitetsmål la jag märke till fraserna ”upplevelsen i centrum” och ”funktionären i centrum”. Själv sätter jag mig ”själv i centrum” och det tror jag alla andra gör också. Det är inget egoistiskt med det. Det betyder bara att vi tycker att det ska kännas meningsfullt att träna på Friskis&Svettis eller att arbeta ideellt för tron på en bättre värld. Det där med ”x i centrum” påminner mig om sjukhus som sätter ”patienten i centrum”. Vad är alternativet? Om jag skulle sätta något i centrum skulle det bli: ”Rörelseglädjen i centrum”.

Mitt och mitt
Det sista jag tänkte på innan jag cyklade hemåt – förutom om jag skulle ta med en överbliven macka eller inte (gjorde inte) – var arbetsnamnet ”Mitt Friskis” på nya appen. Jag tycker det där med ”Mitt” är påträngande. Mitt SJ, Mitt Åhléns, Mitt Netflix, Mitt Nordea, Mitt Skatteverk, Min Thaikiosk o s v. Jag vill inte ha ett sekt-förhållandet med organisationer och företag. Jag är en fri människa och ogillar klistrighet.

Den obemannade anläggningen
Jag tänkte inte på det när jag satt där. Och det ser jag som ett tecken på hur lätt det är att inte hålla fast vid sina grundläggande värderingar och i stället viljelöst flyta med strömmen. Men någon i ”det gamla gardet” tänkte i stället för mig. Det fick jag höra efteråt. Denna tänkare trädde inte fram under stämman, men viskade till sin stolsgranne: ”Vi säger obemannade anläggningar (alltså där ingen anställd ännu är på plats), men de är ju inte obemannade. De är medlemsbemannade.” Genialt, ju!

Det digitala Friskis&Svettis
I flera dagar efter årsmötet försökte jag förstå varför jag inte jublar åt digitaliseringen. När jag sedan läste en grej av författaren och marknadstänkaren Simon Sinek förstod jag bättre varför jag är inte är superfrälst än: ”System och processer är väsentliga för att korståget ska fortgå, men de ska inte ersätta korståget.” Jag tänker att omställningen till att bli en mer digital organisation tagit energi från detta med ”x i centrum”. Jag hoppas att vi snart hittar tillbaka till elden. Fast det kan jag väl inte säga utan att någon säger ”aha, det gamla gardet har talat”.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

No comment.

 

Jympaledare är känsliga. Det kan inte vara på något annat sätt. Hårdhudade ledare kör sånt som Cirkelfys, Skivstång, Cirkelgym och HIT. Den som inte är lättsårad kan aldrig bli en riktigt bra jympaledare.

En ledare som ska tolka musik och uttrycka den i rörelser måste helt enkelt vara en känslig konstnärssjäl. Jympaledaren ska ju inte bara inspirera till att ta i för bra träningseffekt, utan också väcka känslor. På jympan ska vi skratta, gråta, ställas inför livets stora frågor och åka en hisnande berg-och-dalbana mellan känslor av misslyckande och eufori.

Den som inte har tillgång sitt eget inre liv, kan så klart inte klara det schaman-lika uppdraget att leda jympa.

Men man kan inte få bara det man vill ha – förmågan till empati och konstnärliga visioner – och slippa mörkret på jympaledarens bakgård: oförmågan att skilja på synpunkter på passet från personlig kritik.

Aldrig kommer baksidan av medaljen fram så tydligt som när en deltagare har synpunkter på volymen.

Själv har jag varit jympaledare väldigt länge, vilket inneburit att jag har getts jättemånga tillfällen att träna på att lägga band på mina känslor. I dag hinner jag (ibland) tänka efter innan jag svarar den deltagare som ber mig sänka.

Låt oss säga att vi förenklar deltagarens meddelande till detta: ”Vill du vara snäll och sänka volymen?”

Då bortser jag från varianterna ”Du tänker väl inte spela lika högt i dag som förra gången.” ”Skruva ner!” ”Jag har gått på jympa i 20 år och ingen har spelat lika högt som du.” ”Vill du ge oss tinnitus allihop?” ”Örat lyste rött precis hela tiden.” ”Alla vill att du sänker, men ingen vågar säga något.”

Min mognadsresa genom åren – att alltså inte ta synpunkter på passet som personliga påhopp – ser ut ungefär så här i mina svar:

Det första året:
Jag tittar argt tillbaka och säger: ”Nä, det ska vara så här.” Funderar på att sluta som ledare.

Åren när jag började bli varm i kläderna:
Jag ler stort och säger: ”Nä, det ska vara så här.” Ondgör mig tillsammans med andra ledare. ”Åh, vad man tappar lusten när någon klagar på volymen.”

De rutinerade åren:
Jag tar ett gruppsamtal under rörligheten. ”Jag fick synpunkter på volymen i dag. Hur många tyckte att det var för högt?” Fem procent räcker upp handen. ”Ok, tack” säger jag och sänder ett telepatiskt meddelande till personen som vågade ha synpunkter. ”Där ser du, det ska vara så här.”

De senaste åren:
Jag ler stort, nickar uppmuntrande, springer fram till ljudanläggningen, låtsas skruva ner och tittar frågande på personen som hade synpunkter. ”Bättre så?” Tänker ”Det ska vara så här.”

Slutsats:
Synpunkterna på volymen kommer aldrig att ta slut. ”Ge aldrig efter”, säger jag till dig som är jympaledare och lever med din sårbarhet som tillgång.

Till deltagaren säger jag: ”Att be en jympaledare sänka volymen är som att be om ett slut på tonartshöjningar i sista refrängen i låtarna på Melodifestivalen; det kommer aldrig att hända. Använd öronproppar om du trots noll gensvar för dina synpunkter älskar din neurotiske ledare.”

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Fattar du hur lite jag vill leda när du klagar på mig så där? Buhuhu.

 

Jag har läst många försök till beskrivningar av Friskis&Svettis jympa. Jag är själv skyldig till alltför många.

Att jympan är en sammansmältning av ledare, musik och rörelser är en vanlig idé som jag också hävdat. Och det är ju inte fel, men det är bara en beskrivning av VAD jympan är. Superytlig.

Vi människor verkar omättligt hungriga på att ta reda på VAD olika grejer är. Vi hoppas nog vi ska vara rationella. Men att veta VAD något är duger inte. Inte om vi verkligen vill veta om vi gillar eller inte.

Vi borde fråga VARFÖR?

Alla våra grupp-träningar är kombinationer av ledare, musik och rörelse. Även om det bara är något diffust som dånar i högtalarna medan du sliter i en HIT-zon, så är du mitt i en melting pot av rörelser, ledare och musik (troligen gammal funk-o-metal).

Det finns alltså ett oändligt utbud av VAD-erbjudanden som liknar varandra på en rationell nivå.

Men jympan handlar ju om känslor.

Känslor är svaret på VARFÖR vi jympaledare lägger ner så mycket tid på att sätta ihop den där kombinationen av oss själva, musiken och rörelserna. Känslor är svaret på VARFÖR det finns jympatalibaner. Och på VARFÖR deltagarna (oftast) lämnar lokalen med ett småfånigt leende och snälla tankar om allt och alla.

Neurotiska, som vi människor är, pratar vi helst om känslor av glädje. Inget om the dark side, usch nej.

Men det finns o-glada känslor som kanske är bra att släppa fram. Vad sägs om en portion sorg (läskigt)? Lite ilska (skönt)? Mod (yes!)? Kåthet (nä fy!)? Förälskelse (mm, kanske)? En känsla av sammanhang? (Varje gång?) Mening? (Tycker jag).

Lyckosuget när musik och rörelse känns som ETT är fantastiskt. Men när musiken är mörk och hård, rörelsen låg i rummet och ledaren ser galen ut, då får glädjen en känslokompis av en helt annan sort.

På jympan kan vi leka med det otäcka. Och jag tror att det är bra för oss och beroendeframkallande.

Jympan kan vara som ett konstverk, ett konstverk som skapas tillsammans med gruppen varje gång. (Musicking har jag skrivit om tidigare.)

Om jympan är ett konstverk borde den handla om livet. I lyckade fall blir då ett jympapass ett narrativ om hur det är att vara människa. Det går upp och det går ner. Ibland fattar man vad som pågår, ibland är man helt lost. Man svävar på moln och man kraschar. Det är inte roligt hela tiden, men det är en resa man inte vill missa. Och som jympagolvet kan vara en scen för.

Håller jag på att bli tidernas största jympataliban? Kanske, men jympan kan i alla fall alltid vara jävligt kul.

Och jag tror att vi som är ledare borde tänka mer på VARFÖR än VAD. Mycket VAD brukar det bli. Pulsar, upplägg, träningseffekt, rörelser.Det gäller vid utbildningar och inspirationstillfällen också.

Mer liv i jympan!

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Lånar Telias kampanjfras, men den har ju dom också lånat.

 

Finns det någon Friskis&Svettis-ledare som väcker mer kärlek än jympaledaren? Jag har svårt att tro det. Och jag förstår så väl varför det är på det sättet.

Jympan ger ledaren en chans att visa upp sig som människa, och bara de allra finaste egenskaperna.

Vem älskar inte en människa som orädd går in i mitten och med ett stort leende hälsar alla välkomna och gör sitt bästa för att se alla i ögonen.

Vem blir inte glad av att möta en människa som så tydligt vill att du ska känna dig sedd och bekräftad redan i första sekunderna av mötet?

Vem skulle inte vilja lära känna en människa som är så obekymrat glad och så trygg i känslan att vara älskad av alla?

Hur kan du inte låta bli att fascineras av en person som är så nöjd med sig själv bara genom att börja rörelsen på ettan i takten och sedan garnera rörelsen med en humoristisk liten abrovinkel på exakt rätt ställe i musiken?

Visst är det svårt att inte bli förtjust i en person – som bara med hjälp av låtar du hört på Mix Megapol hundratals gånger – varje termin lägger minst en arbetsvecka på sätta ihop 55 minuter av euforisk träningsupplevelse?

Man måste ju bara bli förälskad i en människa som vill bjuda på sig själv (nästan) utan ersättning en eller flera gånger i veckan .

Och då har vi ännu inte tagit upp den fysiska attraktionen. En jympaledare är ju verkligen allroundtränad. Alla vet att den som orkar leda 55 minuter jympa graciöst och kraftfullt är stark, uthållig och mer rörlig än de flesta. Att det är sexigt, det kan man förstå.

Men allra sexigast och mest attraktivt är ändå den helhet av mognad, säkerhet och godhet som jympaledaren utstrålar. Tänk att få leva varje dag med en sådan person!

Tänk att få ha en sådan hemma!

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Slappnar av lite mellan passen.

 

För snart 20 år sedan var jag suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Nu för tiden finns det inga suppleanter där, men då var vi två stycken och vi var med på alla möten, inte för att vi behövde utan för att vi tyckte att det var så jäkla kul.

Nu minns inte jag om Jenny Moström från Uppsala var ordinarie eller suppleant, men hon och jag delade intresset för vilka Friskis&Svettis skulle vara och hur vi skulle se ut. Två frågor som vi drev som mest var att göra en s k brandbook och se till att vi fick en gemensam ”uniform” i hela Friskis&Svettis.

Brandbook-idén blev senare den s k ”svarta boken” som jag skrev och som f d generalsekreterare Anna Iwarsson berör i ett av sina senaste blogginlägg med titeln Det kunde lika gärna gått åt skogen.

Vid Riks årsstämma – måste ha varit ca 2000, var har jag glömt – skulle så Jennie och jag presentera den nya funktionärskollektionen. Och det är nu det där med striptease kommer in i berättelsen.

Det fanns ganska många olika varianter på funkiskläder i föreningarna för ca 20 år sedan. Det var grått, det var blått, det var rött och det var vitt, men inte på ett enhetligt sätt. Jennie och jag drog på oss så många olika lager vi kunde av olika utstyrslar och klev sedan in på stämmoscenen i spotlighternas ljus ackompanjerade av någon slags ”sexig” musik.

Sen dansade vi och krängde av oss plagg efter plagg tills vi bara hade de nya kläderna kvar. Applåder.

Men hur blir det nu 2018? Det känns som om vi skulle kunna göra comeback på en stämmoscen och göra en omvänd striptease. Vi skulle kunna börja i den senaste gemensamma munderingen hela Friskis&Svettis hade för några år sedan, och sedan klä på oss lager på lager av dagens många varianter för att så småningom bocka för publiken och vagga ut som Michelingubbar.

Skulle vi få applåder? Skulle delegaterna vara nöjda med dagens möjligheter att som funkis välja ur en större kollektion, mer efter egen smak, och där färgerna drar åt fler håll än på länge?

Jag vet inte. Vad tänker du?

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Dags för omvänd nakendans?

 

Som så många andra har jag dragits med en envis förkylning. Och som så många andra Friskis-ledare – antar jag – har jag svårt att vänta ut den helt. Jag testar att träna och ser hur det går. Och blir så klart sämre.

Men jag törs testa. För jag tar inte i allt jag har. Jag känner efter på cirkelfys och skivstång, fortsätter lite halvlugnt om det känns okej. Kanske blir jag inte sämre den här gången. Kanske är jag frisk och tillräckligt starkt för att leda mitt eget jympapass.

Så där höll jag på den här gången också, precis som alla andra gånger jag varit förkyld under mitt jympaledarliv.

I början av förkylningen är det lätt att inse att jag behöver vikarie, mot slutet svårare. Jag är fortfarande snuvig, jag nyser, ögonen känns varma, men allmäntillståndet är ju helt okej. Jag kanske törs leda.

Efter ett uppehåll på tre veckor tar jag chansen med Friskis&Svettis mest brutala träningsutmaning: att leda sitt eget jympapass.

Jag tränar ofta och regelbundet Cirkelfys och Skivstång (med och utan intervall och Maxa). Jag går på HIT, Inspiration med tränare, Cirkelgym (med eller utan X), IntervallFlex och kör ibland med en kompis i gymmet tills musklerna är sluuuuut. Inte sällan plågar jag mig mot röd zon på Spinning och IW.

Men ändå.

Att leda sitt eget jympapass är den största utmaningen. Visst, av självbevarelsedrift har jag planerat övningars följd så att de inte knäcker mig totalt, men när jag blir lite för trött trots allt, och musiken bara matar på, och jag vet vad som snart kommer och att det är skitjobbigt i vanliga fall när jag är mitt allra bästa, då vet jag att jag ligger risigt till. Jag befinner i en knipa jag aldrig hamnar i på pass där det finns rejäl vilopauser (15 sek – 60 sek) inlagda. Och 100 personer ser på. Jag önskar att de valt ett annat pass i dag.

Jag hoppas att ljudanläggningen ska klappa ihop, att strömmen ska gå, att skosnöret ska gå upp, att någon ska klaga på ljudvolymen, att en ledaruppföljare ska komma in och avbryta den olämpliga rörelsen, ja vad som helst som kan ge mig några sekunders återhämtning.

Att gå in i mitten – som jympaledare – det är fan ingen lek. Är man inte 100 i form, då får man strax reda på det.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Var jag bra?

 

Annika Gärderud är på många sätt min Friskis-musa.

Ordet musa är – in the olden days – en slags gudinna som inspirerar konstnärer. Det låter lite slirigt – att jag skulle vara en manlig konstnär som inspirerats av något slags kvinnligt väsen – men skit i den vinkeln! Tänk könsneutralt!

Annika är min musa för att det var hon som utbildade mig till jympaledare. När jag jympade till Thorn in my Side av Eurythmics och hon log mot mig visste jag att allt skulle ordna sig.

Det var med Annika jag hade de första idédiskussionerna och det var Annika som jag bjöd ner till Jönköping när vi skulle förmedla F&S-kulturen vidare hemma i föreningen. Medan jag var anställd på Riks var Annika den livs levande röda tråden bakåt till starten och ursprungsidéerna.

Hasse Helander var Annikas kompanjon på utbildningen, så han är min…eh…mus? Liksom givetvis också geniet allt kommer ifrån: Johan Olof Ludvig Holmsäter.

Men för att hålla mig till Annika. På den s k framtidssöndagen på året årsstämma (2018) sa hon något som var i samklang med det jag precis hade skrivit i min anteckningsbok.

Annika sa att ”när Friskis&Svettis startade var vi 100 procent VOKA”, vilket för dig som inte var där måste låta förbryllande.

Men VOKA borde enligt söndagens föreläsare Henrik Martin, leda till en organisationskultur som är rakt motsatt den urgamla vi alla är så vana vid: hierarkin.

Vi känner alltför väl till chefer som ser sig som någon slags Napoleon och ger en order till en lägre chef som i sin tur ger en order till en mellanchef som i sin tur ger en order vidare i pyramiden så att den till slut landar på den person som befinner sig längst ner och ska göra jobbet; typ jag som jympaledare.

VOKA betyder volatil (rörlig, svängande hit och dit), osäker, komplex och ambivalent (präglad av motstridiga känslor) och beskriver tiden vi lever i. Endera angriper man VOKA-verkligheten med Napoleon-hatten på skallen eller så är man nätverksorienterad. Någonstans bland alla noder och länkar i en nätverksmodell är jag som jympaledare med och käftar också om de stora frågorna. Om jag vill.

Annika sa alltså att Friskis&Svettis 1978 var en organisation vars arbetssätt var totalt anpassat efter en VOKA-syn på tillvaron. Inget av hierarkins kännetecken – sånt som kontroll, chefskap, hemligheter etc – fanns bland pionjärerna i Friskis&Svettis. I stället var det t ex tillit, engagemang och experimenterande som gällde. (Henrik ställde upp många fler motsatsord, men det här inlägget blir för långt om jag ska redovisa allihop.)

Vad jag skrev i min anteckningsbok var att Friskis&Svettis efter 1978 utvecklats mer och mer mot att att bli hierarkiskt. Och att vi – om inte årsstämman 2018 blir vändpunkten (vilket möjligen är förhoppningen) – fortfarande är på väg åt Napoleons håll.

Så bisarrt det är! Tänk att det år 2018 behövs en managementkonsult som talar om för Friskis&Svettis ledningar att tillit är bättre än kontroll!

Kämpa med VOKA-anpassningen Friskis&Svettis! Kämpa för en organisation som arbetar utifrån den värdegrund som satte fart på elden från början. Ta oss från hierarki till självledarskap, från kontroll till tillit, från kvantitet till kvalitet.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Nej, åt andra hållet!

 

Varför måste just jympan nostalgi-runkas igen och igen? Den har ju för tusan fyllt 40. Borde inte den värsta självbefläckelselusten ha gått över?

Det verkar inte så. Det närmar sig missbruk. Låt mig förklara.

För några veckor sedan blev jag tillfrågad om jag ville rodda ihop ett jympapass till ordförandekvällen på årsstämmohelgen, som snart seglar upp. Idén var att ett antal jympaledare skulle köra klassiska jympalåtar från förr, fast i ny tappning.

Jag reagerade på två sätt. Först blev jag smickrad av att bli tillfrågad. (Någon svaghet får väl jag ha, eller?) Den andra känslan kom från magen och den var inte lika skön. ”Det där med nostalgi”, sa jag, ”det är inte riktigt min grej”.

Nostalgi visade sig inte heller stå på uppringarens önskelista. Ett hopp tändes. Vi bestämde att vi skulle ses på lunch ett par dagar senare. Kanske fanns chans slippa nostalgirunken.

Men det blev ingen lunch. Någon hade bestämt att jympapasset skulle få kvinnotema i stället: ”Kvinnorna bakom Friskis&Svettis framgångar”, typ. Och då var ju inte jag aktuell längre, trots mina feminina drag.

Precis vad jympan behöver tänkte jag: betoning på att det är träning för kvinnor. Jag tror återigen att personen som sett fram emot en lunch med Jympajesus tänkte samma sak.

Jag åkte på sportlov och tänkte inte mer på saken, tills jag fick ett meddelande i telefonen. Kvinnotemat var släppt. Jippie! Men nej. Nostalgin hade segrat. Nu skulle låtarna komma från startåret 1978.

”Aldrig i livet”, svarade jag vänligt. I alla år har jag försökt göra jympan relevant i nutid.

Jag fattar inte varför man vill vältra sig i jympa-nostalgi? För att det är något löjeväckande över rörelseglädje till gamla discodängor och smöriga italienska ballader? Kan väl hända, men människan är fånig överallt, i gymmet, på yogan och HIT-passet också.

Två saker kan jag förstå, dels att nostalgi finns – jag känner den privat ibland, dels att man kan känna stolthet över historien. Men när vi fyller 40 och har en möjlighet att visa jympans relevans i dag och för framtiden, inte ska vi väl nostalgirunka då?

Kanske skulle det kunna vara kul att köra EN gammal låt, med glimten i ögat. Men inte ett helt jävla pass! Vad ska yngre människor tänka? De som redan sett sina berusade föräldrar gå loss i sina kantiga danssteg fån anno dazumal till samma musik de jympade till i tajta små shorts och stora t-shirts.

Mitt motförslag på tema – ”Världens roligaste och mest allroundiga träningsform for ever” – mottogs med tystnad.

Hoppas någon är där på Friskis&Svettis Stockholm City och torkar upp efteråt.

Gjort är gjort.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.