Friskis & Svettis har alltid varit rött och vitt. Spelar det någon roll att vi nu överger delar av vår färg-branding? Mycket tyder på det.

Två tecken som tyder på att färgen spelar roll kommer från varsitt håll. Å ena sidan har vi dem som protesterar mot uppluckringen av det rödvita, å andra sidan har vi dem som vill tona ner det röda och t ex måla grått och tillåta flera nyanser av rött/rosa/aprikos.

Färgen spelar roll, vare sig man vill behålla den röda eller måla över den.

Båda sidorna känner saker
De som vill slå vakt om rött har en massa känslor kopplade till det röda. I den röda färgen känner de stolthet, tillhörighet och personlig utveckling. De rationaliserar sina känslor med resonemang om vad den röda färgen står för (lust, glädje, energi) och säger att den är viktig för vårt visuella uttryck. Det rödvita tydliggör att vi är Friskis & Svettis och därmed unika.

De som vill måla grått, ha vita loggor och kläder som befinner sig i utkanterna av vår klassiskt röda kulör har också känslor. De känner att det rödvita inte är tillräckligt up to date och kopplar, lika mycket som det rödvita lägret, sig själva till färgen. De vill inte känna sig gammelmodiga och töntiga och vill inte vara en del av ett kollektiv av rynkiga röd-talibaner.

De känner sig unga, framsynta och fria från konventioner. Deras rationaliseringar handlar om att kärnan i Friskis & Svettis inte sitter i färgen, utan i kulturen. Hur vi än ser ut är vi ändå Friskis & Svettis och det vet folk. Just nu är grått snyggt och det är viktigare än att vara röd.

Så vem har rätt?
Det spelar ingen som helst roll vad vi har för logga och färger om vi inte levererar något som folk vill ha. Inget yttre kan rädda ett ointressant erbjudande.

Men låt oss säga att vi faktiskt har ett intressant erbjudande. Ska vi fortsätta vara röda då? Och inte bryta historien? Eller behöver vi bygga en annan historia med andra färger?

Olika färger ger olika associationer och kanske t o m sätter igång olika processer i kroppen, och psyket. I vår kulturkrets är rött lika med energi, rörelse, liv, kärlek, passion, blod m m.

Därför kan man hävda att rött är en bättre färg för oss än grå. De flesta av oss associerar inte vår verksamhet till beskrivningar som ligger närmare grått: elegant, svalt, trist, november, byråkrater, gråsossar m m.

I så fall har röd-talibanerna rätt.

Men tänk om det är skit samma ändå
Kan vi släppa vår originalfärg?

Klart vi kan. Andra har gjort det. Ikea bytte från just rött till blågul. Jag kan förstå varför de gjorde det: Småland, Sverige och den grejen. Det är deras historia.

Man kan säga att Ikea stärkte sin historia med sitt färgbyte.

I linje med hur Ikea jobbar med sin historia tycker jag att vi ska vårda det röda. Det måste ju t ex gå att uppdatera våra kläder med stil och behålla en bestämd röd färg som kan justeras försiktigt om tiden kräver det (som gjorts tidigare). Att svaja färgmässigt som vi gör nu på våra funktionärskläder tror jag inte är bra på lång sikt. Vi vattnar ur våra historiska värden.

Vi har en röd historia och det är en bra historia. Vi borde berätta den tydligare, som t ex hur loggan kom till. Det är en del av ett fortsatt arbete med de värden som Friskis & Svettis uppstod kring: liv, lust, engagemang, passion, ökad slagvolym, mer fart på blodet o s v.

Vad är historien bakom aprikos och grått? Att vi tröttnade på rött? Att vi tröttnade på oss själva? Har vi något skäl eller kör vi på ”snyggt just nu”. Aprikos? Rosa? Lila? Svart? Orange?

Tro eller vetande?
Hur mycket måste vara varumärkesfärg i vår kommunikation? Ja, om man tycker att en särskild färg är en viktig profilfärg, då bör den också upplevas så av omgivningen. Man får testa sig fram. Idealet när det gäller rött torde finnas någonstans mellan en komplett tomtelook vid juletid och en röd liten logga tatuerad på röven.

Att jobba med en profilfärg är ett val. Väljer du att räkna med det rödas symbolik? Väljer du att jobba med en färgsättning som är kopplad till idén om vad varumärket står för? Väljer du att vara lojal med historien och bygga vidare på den i allt? Eller är det bara snyggt i dag som gäller? Snart landstingsblått, kanske?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Fifty shades of…

 

Man kan max köra nio pass under Svettisdagarna 2018. Bland de futtiga nio – en bråkdel av det digra programmet – har jag tre favoriter utan inbördes rangordning. Att just dessa upplevelser blev mina hemtagningar beror – som jag uppfattar det – på tre klockrena Friskis & Svettis-anledningar:

• Pranayama med Minna
För att det var ett pass som brydde sig om hur vi mår på insidan. Minna Fahlström – 100 procent närvarande, kunnig, engagerad och lättsam med nära till skratt.

• Yogakonsert
För att stråkkvartetten från Göteborgssymfonikerna och yogaledaren Lene Skomedal gav oss en så människovärdig start på söndagen. Yogakonserten signalerade bildning, i motsats till den hjärndöda bombasm som det enligt mig fanns lite väl mycket av.

• Rock Out Globen med Ellen, Essi & Co
För att det var så rakt på Friskis & Svettis kärnvärden: lustfyllt, lekfullt, energiskt, personligt, kontaktskapande, enkelt, kraftfullt och fräscht.

Övrigt jag besökte:
• Karl Dyall – de vanliga slitövningarna.
• Skivstång med smak av maxa – helt ok, gör gärna hemmavid.
• Lofsan – de vanliga slitövningarna, men lite roligare p g a parträningen.
• Hjärnstark – inte nytt längre, men kul ändå.
• Friskis & Svettis 5 framtider – kräver ett eget blogginlägg.
• Modus – mycket fina ledarinsatser, men – förlåt – ”så långt från träningen på köpet man kan komma”, som en kollega uttryckte saken.

Hoppas vi får vara i Globen fler gånger!
Det var mäktigt, men gärna lite mer humor i bombasmen (förstår att det är svårt att tona ner de stora gesterna i den lokalen) – Robert Granath jobbade bra för att försöka ta ner det hela på jorden. Lite mindre Games of Thrones nästa gång?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Borde bli konceptpass.

 

I några år på Riks var jag med och filade på texterna till Svettisdagarna. Det handlade om att skapa nyfikenhet på programpunkterna och presentera personerna som skulle hålla i passen på ett lockande sätt.

Många adjektiv blev det, precis som i årets program när Svettisdagarna hålls i Globen. Och det är väl okej, man vill ju peta på känslorna. Lagom mycket.

Vid några tillfällen i årets program lämnas känslan av ”lagom” långt ner i ett supertråkigt hål i en leråker. Adjektiv och metaforer virvlar omkring på ett sätt som gör den f d svenskläraren Jympajesus generad. Och lite rädd.

Ska jag våga mig till Globen? Taket ska lyfta, golvet ska gunga, bröstkorgen vibrera och håret krullas. Jag kommer få globen att snurra, göra konfetti av hela skiten och det kommer bli magiskt. Jag uppmanas att festa hårdare.

Låter som någon som gillar magic mushrooms. Kanske får man svamp till lunch?

Jag saknar tiden när jag fick vara med och beskriva Svettisdagarna så där uppjackat. Och tänker på mitt eget pass en vardag i november. Usch, vad tråkig jag är! Jag lovar ju inte ett skit, inga upplevelser utöver det vanliga. Jag säger inte ett ord om mig själv, bara ett surmulet ”hej” och trycker igång musiken jag förmodligen haft alldeles för länge.

Men nu ska det bli ändring på det! Jag döper om mitt jympapass till:

The Intense and Unlimited Body and Soul Outer Worldly Experience

”Det här passet samlar uråldriga erfarenheter av hur musik, rörelse och social samvaro helar trasiga själar. Det är en melting pot av inspiration och katarsisk transpiration. Vi suddar ut alla gränser mellan människor och medvetanden och uppgår i ett enda stort ETT. Musiken är från hela världen, rörelserna skapade i samklang med människans innersta väsen, hennes längtan, behov av närhet och fantastiska rörelseapparat. Det är kultur, det är konst, det är psykoterapi. Det är en transcendental happening, en kosmisk rening.
Jympajesus har varit en pain in the ass sedan han tog kontakt med nybildade Friskis & Svettis Jönköping år 1985. Han var helt övertygad om att han kunde göra den där skiten som kallades jympa bättre än de flesta. Hans irriterande personlighet med ständigt återkommande besserwisser-inspel och självgoda övertygelser har fått många hederliga Friskis & Svettis-funktionärer att tappa kontrollen och be honom fara åt h-e. Nu kan du också göra det. Välkommen onsdag 11.45, City, Friskis & Svettis Stockholm.

Se det som ett utkast.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Find the real you on Wednesdays at City.

 

Jag har försökt skriva om jympan som en lek flera gånger förut. Jag har liksom ett ”aha” i mig, men det är så jäkla svårt att sätta ord på det. Någonstans i min hjärna väntar den stora insikten på att nå fram till mitt tröga språkcentrum. För jag är övertygad om att skillnaden mellan jympa och gympa finns i leken. Men vilken sorts lek och hur pratar man om den?

Jag Lyssnade nyss på två samtal i podden WTF med Marc Maron. (komiker, skådespelare, författare – kolla t ex hans Comedy Specials på Netflix). Det ena var med John Cleese, det andra med Eric Idle. För yngre bör jag kanske nämna att dessa två herrar, i dag 75 och 79 år gamla, gjorde humorrevolution på 70-talet med sketchserien Monty Python’s Flying Circus.

Marc Maron frågade Eric Idle hur de tänkte när de skrev och skapade programmen. ”Jag tror vi ville leka med publiken”, svarade Eric Idle. För mig blev det enkla uttalandet åtminstone en liten nervimpuls från insikt till språkcentrumet i hjärnan.

Vi har ju alltid hävdat att man ”får träningen på köpet.” Men Eric Idles observation gjorde en subtil skillnad för mig. Det är inte leken i sig som är grejen. Det är att vi leker med deltagarna.

Men det pratar vi väl inte mycket om, eller? Vi pratar mycket om formen – minuter hit och dit, tempon, övningar – väldigt lite om kommunikationen. Jag menar, vi kanske uppmuntras att vara lekfulla, men inte till att att leka med deltagarna.

Hur ser den leken ut, då? Luftgitarr? Nä, helst inte. Leken med ligger på en djupare våglängd, tänker jag. Det är något med att vara människa, att testa ett infall och se hur det tas emot, och spela tillbaka på den responsen. Socialt jämlikt samspel. Inte ledare och adepter.

Språkcentrat är segt. Jag kämpar på.

Den här leken är uttänkt ibland, men riktar sig alltid utåt, som en sökning, en längtan efter samhörighet, efter att mötas, efter att få vara människa utan förkonstling. Bara vara.

Jag är inte särskilt lekfull i andra leksammanhang. Gillar inte maskerad, inte låtsaslekar med barnen, inte föreläsningar där man tvingas fåna sig.

Men Monty Python:s sätt att fåna sig gillar jag. Kanske för att jag känner att de leker med mig på ett djupare plan, utmanar mig, drar mig in i det mänskliga, både det futtiga och det storslagna, det ofattbart sorgliga och den trösterika, korkade, nödvändiga stora glädjen.

Som jympan dårå. Om den som står i mitten släpper loss, då gör deltagarna det också.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Eric Idle

 

Den största skillnaden mellan Friskis & Svettis då och nu är inte att jympan inte längre dominerar utbudet. Det är inte heller att gymbesökarna står för över 50 procent av inpasseringarna. Eller att vi inte längre är självklart röd-vita. Det är inte att vi inte växer som vi gjorde. Det är inte att konkurrensen är så mycket större (d v s att kollegorna i branschen är så många fler).

Nej, den stora skillnaden är att Johan Holmsäter och pionjärerna byggde ett varumärke, medan vi som kommit efteråt har vattnat ur det.

Av Johans idéer finns i praktiken inte mycket kvar. Jag gissar att de har känts för jobbiga att genomföra, att vi inte förstått hur jäkla bra de var i sin ursprungsform, att vi inte jobbat tillräckligt medvetet och envetet med vår idébas, vårt syfte och vår vision och hur vi hela tiden ska kunna knåda verksamheten utan att tappa den filosofi som gjorde oss så framgångsrika så snabbt de första åren.

Friskis & Svettis 1978 var ett gediget varumärkesbygge. Syftet var tydligt, metoderna fungerade, missionen inspirerade och modellen var skalbar och implementerbar.

Vi har kulturen kvar. Och den är en bra början om vi vill återuppbygga det unika varumärket och sluta slåss på samma marknad som våra kollegor i branschen. Våra gamla utbildnings-uvar och nya uv-indoktrinerade utbildare har lyckats förmedla kulturen på kurserna år efter år.

Utbildningen har varit Friskis & Svettis varumärkesrespirator. Vi pratar fortfarande om rörelseglädje och om Lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. Problemet är bara att den formuleringen – skriven någon gång på 80-talet – inte täcker in hela idén. Den får oss att tro att träningen är grejen, fast den bara är en metod. Vi har kul som fan, men idén är större. Och det är ju det stora och MENINGSFULLA vi saknar.

Vi drömmer om ATT BETYDA NÅGOT och GÖRA SKILLNAD, eller hur? Under tiden noterar vi besviket att vi inte blivit fler sedan cirka 2010 och att vi har svårt att se skillnad på oss och konkurrenterna.

I de gamla dokumenten – maskinskrivna stenciler och blyertsanteckningar, men också stora självsäkra trycksaker – där lever det unika, omvälvande och älskvärda varumärket vi borde jobba med igen. Om dessa dokument inte är helt lätta att hitta i dag, så finns rester kvar lite här och var i våra nutida historiebeskrivningar.

Friskis & Svettis fulla kraft slumrar i det ursprungliga varumärkesbygget. Väck den!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Man kan inte älska ett ställe som bara erbjuder träningsmöjligheter. Det måste vara något mer

 

Läste på Riks Funknet om en spännande utredning. Vid föreningskonferens 13-14 oktober ska en utredningsgrupp presentera sitt förslag till hur Friskis & Svettis gemensamma kommunikation ska skötas i framtiden.

För fem år sedan – medan jag var anställd på halvtid som copywriter på Riks – protesterade jag mot beslutet att lägga ut hela konkarongen på externa konsulter. Jag protesterade också mot hur ledningen satte oss som jobbat med kommunikationen tillsammans i 7-8 år på läktaren utan att ens få chansen.

– Det kommer inte gå igenom på stämman. De har ringt från xxx och sagt att de kommer rösta emot.

Protesterna var jag inte särkilt framgångsrik med. Jag åkte ut och uppdraget också. Resultat: fyra olika byråer på lika många år, kampanjer som föreningarna fick svårt att relatera till, pengar i sjön och till sist ett nytt stämmobeslut om att inte ge Riks förtroendet att hantera marknadsföringspotten längre.

Så vad kommer att föreslås nu? Det vore märkligt om uppdraget att marknadsföra Friskis & Svettis återigen läggs ut på externa konsulter. Särskilt som de viktigaste kompetenserna finns internt: förståelsen för vad vi håller på med i Friskis & Svettis, respekten för historien, idéerna för hur vi kommunicerar våra starkaste kort in i framtiden och den outbytbara autenticiteten, den äkthet som gör att det märks att vi menar vad vi säger, att vi är uppfyllda av passionen för idé, mål och vision.

Därför ska vi så klart ta strategins klyscha ”tillsammans” och göra verklighet av den.

Vad som riskerar att hindra den bästa lösningen är maktanspråk, positionsbevakningar, prestige och rädsla. Men låt nu inte processen styras av vem som är kompis med vem, vad den och den sa för tio år sedan eller hur gamla skyttegravar är grävda mellan ränksmidande åsiktsarméer!

Så här tycker jag framtidens tillsammanslösning för marknadsföring borde se ut.

1 Lägg alla beslut i en inhousebyrå utanför Riks.

2 Låt byrån ta hela ansvaret för idé, förankring och genomförande.

3 Föreningarna är kunderna.En stödgrupp av föreningsrepresentanter rekryterar byråns kompetenser.

4 Byrån ska nyckelkompetenser inom kreativt arbete, marknadsföring, PR, design, copywriting och produktion, inte göra allt i detalj. Alltså ingen traditionell, fullskalig inhousebyrå.

5 Håll byrån liten: sex personer, ingen är chef.

6 Bilda en stor och öppen stödgrupp av representanter från föreningarna. Gruppen tar kundansvaret, berättar om behov, ger feedback och informerar vidare ”hemma”. I stödgruppen finns inte heller någon chef.

7 Byrån köper in detaljkunskaper och produktion: foto, film, webb, media m m.

8 Gör inte byråarbetarna till tillsvidareanställda. Att få förtroendet är att ta på sig en risk. Man måste hela tiden bevisa sin lämplighet och förmåga. Kontrakt ett år i taget. Stödgruppen beslutar.

9 Till att börja med handlar det om att tro på byrån och dess kärnkompetenser, men snart måste man mäta medlemstillströmning. Får Friskis & Svettis fler medlemmar?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Det kreativa arbetet flyter på.

 

Författaren Malcolm Gladwell skriver att man måste lägga ner 10 000 timmar på att öva om det ska bli något av en, på riktigt. Eftersom jag vill vara en riktig jympaledare räknade jag på hur många timmar jag kan tänkas ha lagt ner på denna sport.

Säg att jag pysslat med jympa i 30 år och att jag lett eller gått på två pass i veckan i 40 veckor per år. Då blir det 2 400 timmar.

Till detta adderar jag 40 arbetstimmar per pass som jag producerat under 30 år. Jag är numera inte så produktiv som i begynnelsen, så säg att jag gjort ett nytt pass om året. Det blir bara 1 200 timmar. Jag tror det är i underkant.

För säg att det är 20 låtar i passet. I så fall ger 40 arbetstimmar 2 timmar per låt. Och det kan ju inte stämma mer än i undantagsfall: att leta, koreografera, förkasta, försöka igen, leta ny låt och till sist repetera. Visst, styrkan kan man koreografera sittande i soffan, men jag lägger till 20 timmar. (Att hitta en startlåt kan ta 20 timmar.) Då blir det 1 800 timmar.

Totalen hamnar på 4 200 timmar. Då är jag ju inte ens halvbra. Jag har över 5 000 timmar kvar innan jag blir skicklig på riktigt.

Så vad ska jag ägna nästa 5 000 timmar åt?

När jag ibland hör musik jag hade i passet för 25-30 år sedan hör jag att inget hänt med mitt låtval. Alltså skulle jag kunna orientera mig mot något tidigare ohört.

Och rörelserna? Ja, vad kan man göra med armar, core och ben som ännu inte är gjort i enkelhetens namn på ett jympagolv? Något finns absolut, men det kommer inte att ta 5 000 timmar att hitta en ny armhävningsvariant. Och det är nog ändå bara kosmetika.

Återstår att vara människa, alltså en slags supersympatisk ledare som deltagare VILL följa, någon som enligt jympans filosofi om kropp och själ öppnar för upplevelser bortom styrka, kondition och rörlighet, något som har med själva livet, glädjen, tilliten och ”the oneness of it all” att göra.

Nu känns 5 000 timmar för lite.

Lilla basledaren, en f d orkesterviolinist tycker att jag ska tagga ner. ”Att leda jympa är inte som att spela piano. Vissa har talang och har övat länge inom andra områden. Du har ju dansat.”

Dansat? Ja, dansbandsbugg, foxtrot och gammeldans.Jag bestämmer mig för att det duger.

”Man måste ha ett genuint intresse för det man gör,” säger Lilla basledaren.

Ja, men då så. Har redan lagt ner 2 timmar på mitt nya pass. 5788 timmar kvar.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Statist under familjeveckan i Sälen. Ingen timme att räkna till de 10 000.

 

Det är som om Heinz kommit på att det vore en bra idé att påminna om att de tillverkar ketchup. Men bättre sent än aldrig. Nu är rörelseglädjen tillbaka i Friskis&Svettis marknadsföring.

Det finns fler varumärken som förnekat sin mest attraktiva egenskap. Volvo ville vara ballare ett tag och gömde undan sin säkerhetsprofil, Nokia glömde att de connectade people och höll fast i en teknisk lösning som connectade people sådär.

Friskis&Svettis har lånat misstag av både Volvo och Nokia. Vi har inte officiellt hedrat rörelseglädjen, och vi verkar ha trott att produkterna ska göra jobbet. Men effektiv träning och nyheter har alla.

Det var upplevelsen som var grejen när Friskis&Svettis startade och inget har ändrats och kommer aldrig att ändras: känslan styr. Hur människor subjektivt och irrationellt uppfattar oss är det som räknas (förutsatt förstås att vi klarar hygienkraven på kvalitet och omhändertagande). I Friskis&Svettis är det rörelseglädjen. Den är nyckeln till människors hjärtan.

Jag hade själv en omogen period när jag letade ersättningsord till rörelseglädje och tyckte att vårt kungsord var passé och töntigt.

Men rörelseglädjen kan så klart aldrig bli töntig. Den är evig, universell och självklar. Den är inte bunden till någon speciell träningsform. Den är lekfull och gillar frihet från krav och prestation. Det är därför den gillar jympan så mycket, men jympan har ingen ensamrätt på rörelseglädjen. Jympan kan ibland hämma rörelseglädjen med inbillade regler. Rörelseglädjen mår lika bra i ett gym om attityden är den rätta.

Rörelseglädjen bryr sig inte om vad vi människor kommer med för föreställningar om hur den ska vara. Den bara välkomnar apan i oss, lekfullheten, barnet, den naturliga lusten i rörelsen.

Friskis&Svettis gjorde rörelseglädjen till sin år 1978. Den var medlet för människor att mötas, glädjas tillsammans och utvecklas individuellt. På senare år har den bubblat ouppmärksammad i sinnena, som ett guilty pleasure, nedtystad, förödmjukad, revanschsugen.

Nu verkar den godkänd igen, accepterad, tolererad och till och med hyllad.
Äntligen!

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

PS. Så här såg det ut när vi gjorde rörelseglädje för snart tio år sedan. Realitystjärnan är Maja Sönnerbo, nu kampanjmakare i Friskis&Svettis Stockholm.

 

Vad har en jympaledare för verktyg för passtillverkning? I andra inlägg har jag pratat om musiken, rörelserna och den egna personen. Men har jag betonat att det är i personligheten de stora möjligheterna finns?

Möjligen är det så att personligheten blir förlöst av ”rätt” musik och ”rätt” rörelser. Ledaren blir som man säger ”sitt allra bästa jag”. (Tror absolut inte jag är där än.)

Ett fjärde verktyg i passmakandet är förstås deltagaren, men det känns konstigt att kalla andra människor för ”verktyg”. Jag föredrar ”medkreatörer”. Eller kanske medresenärer.

Människor kan följa med på den resan om det känns bra. Ingen är tvingad att följa med mig in de mörka hålorna eller upp på bergstoppar med risk för skräck och känslostorm. Det går utmärkt att ta en annan väg.

En gång la sig en kvinna platt på magen på golvet och höll för öronen. Aggressiviteten, frammanad av mig och musiken ställde en ordlös fråga: Vill du följa mig och arga flocken och skrika ”fuck it all”? Svaret var tydligt. Det ville hon inte.

Fast allt är bara på lek, och det är det jag tänker att jympapassets framgång beror på: om vi vågar leka med den egna personligheten, som de barn vi en gång var, fast nu med den vuxnes erfarenheter av med- och motgångar.

När vi leker är vi som bäst på jympagolvet. Jympan är en fortsättning på barndomslekarna. Ibland lekte vi med farliga grejer: liv och död, olycka och lycka, katastrofer och lyckliga slut.

Som vuxen leker vi med dessa ämnen på ett annat sätt. Vi läser böcker, ser filmer, går på teater och musikaler och ser på konst. Det är komedi och tragedi, och samma gamla liv- och dödhistorier.

Vi har samma kulturella chans på jympagolvet. När vi tar våra rädslor och visar upp dem med en klackspark. När vi tar våra glädjeämnen och larvar oss så eventuella åskådare rodnar på andra sidan glasrutan.

Den som passivt ser på, undrar vad i h-e vi håller på med. Men Jympan ska inte beskådas genom glasrutor. Jäklar vilket mod det krävs att vara med. Jäklar vilket mod det krävs att leda leken.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

 

Det är så himla lätt att tappa bort kärnan i en organisation. Många varumärken får för sig att de blir omoderna och letar efter sitt nya jag på fel ställen. I stället för att se inåt, söker man desperat på andra ställen. Det är ett slags självförakt. Jag vet inte varifrån det kommer, men sannolikt från människorna själva. Man för över sina egna tvivel på sig själv till andra företeelser, t ex den förening man varit verksam i i ganska många år: Friskis&Svettis.

Så hur och var i vår verksamhet manifesteras vår kärna tydligast? Vi ska ju få människor att uppleva en rörelseglädje som sitter i och sprider sig från människa till människa? Var händer det?

Jo, i jympan, så klart. Jag dissar ingen annan träningsform. Bara lyfter den viktigaste för vårt varumärke och vår självkännedom.

Nu i 40-årsjubileumstider står jympahyllningarna som spön i backen, men det blir mest nostalgi av detta. Jag ser inte framtiden i dessa våra älskliga spektakel. Framtiden ser jag på vardagsjympagolvet och den ser inte lovande ut. Gruppen blir äldre och påfyllnaden underifrån är skral.

Jag tror ändå att vi intuitivt älskar jympan särskilt mycket just nu för att den är träningsformen som visar var vi kommer ifrån. I jympan finns allt som är typiskt Friskis&Svettis. Vi förstår (kanske omedvetet) att de idéer som frambringade denna ringdans är de guldkorn som vi måste bevara. Jympan ger oss vårt existensberättigande.

Jympan är vår kärna och den måste vi vårda, för om vi vårdar den, då vårdar vi oss själva och gör hela sekten hållbar in i framtiden. Från jympan strömmar resten ut och sprids till alla delar av Friskis&Svettis: glädjen, gemenskapen, inkluderandet, nyfikenheten, experimenterandet, personligheten och självförtroendet.

Självklart ska vi fortsätta kreera andra roliga träningsformer. Jag är själv ingen jympataliban i betydelsen att jag bara jympar, verkligen inte. Jag springer, cirkelfysar, skivstångar, spinner, indoor walkar, cirkelgymmar, flexar, hittar, power hourar och mer, men på alla dessa pass bär jag med mig känslan av att inget är så mycket Friskis&Svettis som jympan. Alltså, allt är bra och ganska kul, men kärnvärdena är tydligast i jympan.

Slutsats: Fortsätt experimentera, men var rädd om kärnan. Jobba med förnyelse och föryngring. Projektet mer jympa i jympan var ett lovvärt försök, men det var uppenbarligen inte tillräckligt. Vad måste vi göra nu?

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Make the jympa great again.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.