Efter gårdagens jympapass kom jag att tänka på en skillnad när det gäller jympan förr och nu. Eller rättare sagt en skillnad på diskussionen kring jympan då och nu.

Förut pratade vi mycket om hur vi skulle locka männen till denna förträffliga allroundträning. Nu slog det mig att det var länge sedan jag hörde några oroliga funderingar om det problemet.

Betyder det att underrepresentationen av män på jympan inte längre är något att bekymra sig över? Är det ett problem som enbart hör dåtiden till, den långa tid när jympa var Friskis&Svettis enda träningsform? Nu när vi har gym, spinning och mer styrkebetonade gruppträningspass som Cirkelfys och HIT kan vi då släppa det där med män och jympa? Är det dags att ge upp och låta de män som inte automatiskt kommer till jympan vara ifred?

Är det dags att låta aschlerna vicka, fingrarna spreta och axlarna skaka till latino och schlager forever and ever?

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

7 kommentarer till Är mannen ett problem och i så fall vilket?

  1. Isa k skriver:

    Jag vet inte om jag har behovet av att övertyga männen om jympans förträffliga allround träning el specifika lustförhöjare … Men jag vill gärna ha dom på mina pass! Det höjer lusten för mig;) !

  2. muffinshow skriver:

    Nog skulle jag vilja se en jämnare fördelning av män och kvinnor på jympapassen. Förhoppningsvis kommer projektet Mer jympa i jympan göra träningen mer manlig.

  3. Lisa skriver:

    Nu måste jag avslöja att det är påfallande många män på pulsjympan! (Gör ett studiebesök, vetja.) Och den som är så trixig … KAN det beror på att de flesta pulspassen är väldigt omväxlande och roliga, och mycket svettiga, och görs av musikaliska ledare som vet precis hur man kombinerar bra musik och rörelser så att musiken lyfter hela passet? Där kan man snacka om mer jympa i jympan! Jag är inte så säker på att det som du kallar ”kvinnligt” respektive ”manligt” i jympan är hugget i sten. 😉

  4. muffinshow skriver:

    Lisa, Håller med dig om Pulsjympans – i sina bästa stunder – BETONING av sambandet musik-rörelse. Kan det vara så att det är lättare för pulsledare att haja att träningsupplevelsen är extremt beroende av det sambandet? Att det dansiga/tricksiga i Pulsjympan uppmanar till mer lek och inlevelse än den vanliga jympan?
    Jag HAR varit på Puls men aldrig blivit biten. Vilket jag ser två orsaker till. Den ena är att jag personligen inte är så förtjust i att jobba med koordinationen. Den andra är att musiken varit – i mina öron – slätstruken.
    Den vanliga jympan skulle absolut behöva pulsens musik-rörelse-lek-attityd men med siktet på enkelhet, nästan monotoni, i svårighetsgrad. Och med mer spännande musik insprängd i trallandet. Det skulle vara Mer jympa i jympan för mig. Manligt eller kvinnligt borde inte vara relevant att tala om.

  5. Lisa skriver:

    Det är betoningen på sambandet musik-rörelse som ÄR nyckeln! Och just det tror jag att flera av pulsledarna (och många andra jympaledare också, förstås) helt enkelt har begåvning för. Men det är som i skolan: den enskilda läraren är ofta helt avgörande. Några kan tota ihop och köra underbara, skönt jobbiga, inspirerande och musikaliska pass på ren begåvning, medan andra behöver mer hjälp på traven. Och det är väl just där jympa-Stavros, eh, förlåt, Jympajesus, kommer in. 😉

  6. muffinshow skriver:

    Man skulle kunna tänka sig en Muf, en musikuppföljning. Den skulle kunna beställas helt frivilligt av ledare som vill utvecklas just i förmågan att ta tillvara potentialen rörelse-musik. I samtal med erfaren, musikaliskt begåvad och kunnig person kunde man få aha-insikter som skulle göra passmakandet roligare för ledaren och passet till en starkare upplevelse för deltagaren. Själv har jag en slags intuitiv känsla för det här. Jag vet inte vad som händer i musiken men hör ändå saker jag kan utnyttja, ibland med framgång. En liten basledare jag känner har dessutom den akademiska kunskapen om musiken, vilket höjer diskussionen om melodier, fraseringar, takter, betoningar och tempon till en helt annan nivå. Jag bara ”aha!”

  7. Lisa skriver:

    Javisst, här finns ju kunskaper som faktiskt går att förmedla! Hur man kan få musiken att bära och lyfta rörelserna, och dessutom sprida glädje och inspirera, istället för att vara en kuliss i bakgrunden – som i bästa fall åtminstone inte motarbetar stunsen i träningen (sånt förekommer). Hade aldrig i livet tänkt rösta på Muf, men idén är ju lysande. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.