Ska det klappas kan det inte klappas hur som helst

Jag fattar inte att det ska vara så svårt. Att sätta tvåan och fyran i takten, alltså. Så tänkte en snubbe som gick på mitt pass. Denne snubbe var också musiker och filosofie doktor på Kungliga Musikhögskolan. Han skrev ett brev till vår Carina Sjöberg i Friskis&Svettis Stockholm och beskrev problemet som baktaktsdilemmat. Musiken säger ”upp” men ledaren gör ”ner”.

För vår musikaliske man från KMH betydde  de tunga markeringarna i takten – ettan och trean –  ”ner”, men  ledaren kunde ändå vara på väg ”upp”. Och samma sak fast tvärtom; när markeringarna som lättade från marken – tvåan och fyran – signalerade ”upp för i helvete”, då strävade ledaren neråt. Vår man från KMH höll på att få tuppjuck. Han ville hjälpa till. Han ville höja känslan på jympan.

Och nu har han gjort det.

Nä, det har han inte, men vi jobbade ihop i ett halvår och försökte analysera vad som händer i musiken och hur den potentialen kan återspeglas i rörelser. I arbetsgruppen ingick också Lasse Lind, Nina Forsberg och en filosofie doktor till.

Så vi satte igång att fundera över baktaktsdilemmat och om det är så att man absolut måste klappa på tvåan och fyran om man ska klappa, eller om det kan vara okej att göra det också på ettan och trean.

Nu är jobbet klart och nästan filmen om det här projektet också. Ifall du någon gång sett Musikministeriet på TV så vet du vilken typ av film vi har försökt göra. Filmen är helt enkelt  en dokumentation av vårt forskningsprojekt.

Den filmen kan du säkert snart få se, men innan dess så kan jag berätta att vi tillsammans med forskarna på KMH lyckades frilägga ett antal parametrar i musiken och i våra rörelser. Tricket är att förstå hur de ska kombineras på bästa sätt, så att vi maxar den där energin vi eftersträvar att förmedla. Och där står vi nu, för vi har mer arbete kvar att göra. Egentligen ska projektet hittills definieras ”förstudie”.

Vi har till exempel kvar att hitta på ett sätt att förmedla de här tankarna till oss ledare så att vi förstår dem på ett sätt som ökar vår förmåga att utnyttja musiken. Det ska ju liksom inte stanna vid teori. Hur förändras utbildningen till jympaledare av det här jobbet kan man ju till exempel undra? Ska vi ha en fördjupningskurs med högskolepoäng? Ska vi ha MUF (musikuppföljning)?

Hur som helst: det har varit skitkul och skitintressant och jag hoppas vi kan få till en fortsättning på projektet. Min jympande filosofie doktor är inte alls lika säker på att baktakten är samma dilemma längre. Det beror på, säger han nu. Vilket jag tycker är lite tråkigt, för det är roligare när någon är grymt övertygad om att han eller hon har rätt. Som jag.

Ska man klappa ska man fan klappa på tvåan och fyran. Liksom att man måste ut på tvåan och fyran samt upp på tvåan och fyran. Enda undantaget är – som Joakim Karlén mycket riktigt skrev på Facebook – när man klappar på ettan, tvåan, trean och fyran under 30 sekunders sista ös i sista låten.

Fast – om jag ska vara helt ärlig – ibland måste man köra på ettan och trean, eller bara fyran. Variationerna är många. Det beror på, som filosofie doktorn numera säger. Som i It’s Raining Men: klappa på 3 och en halvan och fyran: Klapp-klapp.

Amen