Jag tänker på dem ibland, de som tränar ofta men aldrig tar i nämnvärt. Jag antar att man inte ska lägga sig i. Det är skönt att tänka att folk tar ansvar själva och att människor gör det man tycker är bäst. Punkt.

Men.

Jag var på ett medeljympapass härom dagen (börjar bli en vanlig ingång) och jympade bredvid en ung kvinna som fick mig att tänka på det här med träningskvalitet igen. Vad är det? Är det något man alltid kan se?

Jag undrade varför den här unga deltagaren inte lyfte på häcken i häcklyftet mer än halva vägen. Var det för att hon inte orkade eller för att hon inte visste att den skulle upp högre? Det borde inte ha varit på grund av avsaknad av förmåga. Hon såg tillräckligt stark och rörlig ut för att klara av uppgiften bättre än t ex mig.

Att hon stannade halvvägs upp mot maxläget kunde förstås ha berott på att föregående övningar hade tröttat ut henne på ett totalt sätt, men då körde vi en helt annan muskelgrupp, ju. Hon ville kanske bara inte. Halvvägs var lagom för henne. Halvvägs var lagom kvalitet. Nah, jag är skeptisk.

Egentligen tror jag att en guidning skulle ha gjort skillnad, men det går ju liksom inte. Inte att jag guidar under pågående övning, inte på jympan, inte när jag är en av deltagarna. Inte när jag är man och betydligt äldre. Hur skulle det ha sett ut om jag kravlat över till den unga kvinnan, lagt handen under hennes bak och tryckt på uppåt tills jag var nöjd. Utvisning? Kanske avstängning?

Ledaren körde utav bara h-e så det saknades inte inspiration och förebild att härma. Men något störde uppenbarligen kommunikationen eftersom ledaren och den här unga kvinnan såg väldigt olika ut i rörelseutslaget och intensiteten. Även i konditionsavsnitten saknade studieobjektet explosivitet. Allt var liksom lojt utfört. Fast glad såg hon ut. Glädjekvaliteten var hög.

Så vad göra med dem som inte tar i? Det är skillnad på att vara på ett pass och inte vara tillräckligt stark för att få bra träning och på att vara på ett pass och inte få bra träning för att man inte tar i.

Jag antar att det bara är på de mer instruerade passen vi kan göra något åt de loja. Bara där kan vi få dem att lyfta häcken precis så högt som vi vill. På härma-och-häng-på-passen är det bara att bita i det sura äpplet och le vackert när de säger att ”det där var ju inte så jobbigt.”

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

3 kommentarer till Men de som inte tar i då?

  1. Helena skriver:

    Det där känner man ju igen. I princip får väl folk träna (eller ”träna”) som de vill och av vilka anledningar de vill, men jag undrar hur ung den unga tjejen var? En mig närstående ung tjej (som är *mycket* vältränad och duktig i en helt annan sport där precision och utslag är a och o) följer ibland med på jympa av ren godhet. Då rör hon sig lojt och liksom ointresserat, helst utan skor eller möjligen iförd ett par utgångna Converse. Men! Nu märker jag att hon börjar växa ur den fasen, för det just precis det jag tror att det är — även om somliga liksom aldrig växer ur den. Hon tycker att det är oändligt pinsamt att göra fel/inte har total koll eller att verka för hurtig, så lösningen blir att se ut som om man egentligen vill vara nån annanstans och bara markera för att inte tappa coolheten. Själv blir man galen och vill bara ruska om, men det är nog nyttigt att lägga band på sig och vänta ut det hela … 😉 Om man inte är jympaledare förstås, då har man ju en annan roll och kanske kan visa ett och annat eller hålla ett litet tal om någon särskilt svårfattlig rörelse?

  2. Jympajesus skriver:

    Jag förstår, Helena. Mitt studieobjekt var inte där med mamma och hade lämnat tonåren bakom sig (fast kanske inte jättelångt). Lojhet dröjer sig kanske kvar några år.

  3. Helena skriver:

    Men hur fick du det till att tjejen jag skriver om brukar gå med sin mamma? 😉
    Äsch, jag vet ju precis vad du menar. En del är loja hela livet, hos andra växer det bort. Men jag tycker mig se att när en ledare har visat en rörelse före passets början, då tar de allra flesta i och gör just den hur fint som helst, så det är nog många som faktiskt inte kan eller vet och som gärna tar till sig lite välvillig information.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.