Människokärleken bär pannband

I fredags lyckades jag slarva bort ett långt inlägg om skillnaden på jympa och mer jympa. Som ett brev på posten – som poeter pläga säga – får jag då denna underbara reportagenovell sänd till mig av den kända Jympajesusgästbloggaren A.

”Med andan i halsen rusar jag in genom gymentren; kroppsligt restrött, mentalt tentapluggstrött och själsligt livstrött; summa summarum tämligen knackig alltigenom. I trappan ned till omklädningsrummen stöter jag ihop med honom, den så outstandingly alltid glade gympastammisen vars riktiga namn jag inte är säker på, men som i dambastun går under beteckningen ”Pannbandsmannen” efter det pannband han alltid bär. Han hejar glatt när han ser mig; konstaterar att jag alltså är tillbaka från min bortovaro och checkar läget. Jag är för risig för att kunna förmå mig till att låta tillbörligt klämkäck (Jamen herregud, vi är på gymmet! Och vi känner inte ens varandra!) och svarar att det är bra att han är där, för mitt liv suger och jag kan behöva ett leende. Han nickar, som om det vore en helt normal sak att säga och inte ett normbrott extra large, och jag måste skratta jag också när han skrattar.

Jag gör mitt sämsta pass på den här sidan nyår. Man hade kanske kunnat vänta sig att jag skulle vara tänd till tusen efter min bortovaro, och jag hade gärna velat vara det, men det är för svårt att tända när gnistan saknas. Jag brukar kunna ”fake it ’til you make it”, men nu kan jag inte ens fake it så att resten av gruppen luras att jag make:ar it. Jag är en jättetråkig deltagare och jag hatar det.

Halvvägs in i passet händer det. Vi hamnar mitt emot varandra, Pannbandsmannen och jag, och hans leende bryter genom salen – och genom bekymmersdimmorna i min hjärna – som solen bryter genom molnen efter regn. Det förvånar mig nästan att inte hela gruppen tvärstannar för att kolla vem som tände lampan (Ljudeffekt för alla som sett ”Skogsturken”: ”Vem vare som tände? Vem fakking vare?”). Jag kan inte hålla mig för skratt när jag erinrar mig vår konversation vid ingången; han ler ännu bredare när han ser vad jag tänker, och jag ler när jag ser att han ser. Och han ler när han ser att jag ser att han ser. Och sen ler han mer.

Genom resten av passet åker jag snålskjuts. På en senig gympastofil i pannband, som ler sitt bredaste leende bara för mig. Det borde vara pinsamt, men är det inte. Det är bara fucking amazing hundra procent människokärlek. Utan baktanke. Med pannband. ”

Tack A.