I fredags lyckades jag slarva bort ett långt inlägg om skillnaden på jympa och mer jympa. Som ett brev på posten – som poeter pläga säga – får jag då denna underbara reportagenovell sänd till mig av den kända Jympajesusgästbloggaren A.

”Med andan i halsen rusar jag in genom gymentren; kroppsligt restrött, mentalt tentapluggstrött och själsligt livstrött; summa summarum tämligen knackig alltigenom. I trappan ned till omklädningsrummen stöter jag ihop med honom, den så outstandingly alltid glade gympastammisen vars riktiga namn jag inte är säker på, men som i dambastun går under beteckningen ”Pannbandsmannen” efter det pannband han alltid bär. Han hejar glatt när han ser mig; konstaterar att jag alltså är tillbaka från min bortovaro och checkar läget. Jag är för risig för att kunna förmå mig till att låta tillbörligt klämkäck (Jamen herregud, vi är på gymmet! Och vi känner inte ens varandra!) och svarar att det är bra att han är där, för mitt liv suger och jag kan behöva ett leende. Han nickar, som om det vore en helt normal sak att säga och inte ett normbrott extra large, och jag måste skratta jag också när han skrattar.

Jag gör mitt sämsta pass på den här sidan nyår. Man hade kanske kunnat vänta sig att jag skulle vara tänd till tusen efter min bortovaro, och jag hade gärna velat vara det, men det är för svårt att tända när gnistan saknas. Jag brukar kunna ”fake it ’til you make it”, men nu kan jag inte ens fake it så att resten av gruppen luras att jag make:ar it. Jag är en jättetråkig deltagare och jag hatar det.

Halvvägs in i passet händer det. Vi hamnar mitt emot varandra, Pannbandsmannen och jag, och hans leende bryter genom salen – och genom bekymmersdimmorna i min hjärna – som solen bryter genom molnen efter regn. Det förvånar mig nästan att inte hela gruppen tvärstannar för att kolla vem som tände lampan (Ljudeffekt för alla som sett ”Skogsturken”: ”Vem vare som tände? Vem fakking vare?”). Jag kan inte hålla mig för skratt när jag erinrar mig vår konversation vid ingången; han ler ännu bredare när han ser vad jag tänker, och jag ler när jag ser att han ser. Och han ler när han ser att jag ser att han ser. Och sen ler han mer.

Genom resten av passet åker jag snålskjuts. På en senig gympastofil i pannband, som ler sitt bredaste leende bara för mig. Det borde vara pinsamt, men är det inte. Det är bara fucking amazing hundra procent människokärlek. Utan baktanke. Med pannband. ”

 

Tack A.

 

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

3 kommentarer till Människokärleken bär pannband

  1. Joakim Karlén skriver:

    Härlig berättelse som jag tror många av oss jympaledare känner igen!

    Stort tack till alla motionärer som hjälpt mig igenom otaliga pass, med leenden, glada tillrop och synlig glädje att röra på sig. Vi behöver alla en superpositiv motionär, med eller utan pannband, då och då.

  2. Lilla basledaren/A.k.a. Nurse Angry skriver:

    Om Pannbandsmannen är den jag tror A. menar kan jag säga att kärt barn har många namn!

  3. Lilla basledaren/A.k.a. Nurse Angry skriver:

    Ok, nu har jag fått lite inside info om att Pannbandsmannen omöjligt kan vara den jag tror.

    Men TÄNK att det finns fler pannbandsmän! I olika städer. Förmodligen runt om i hela Sverige- och vidare ut i hela världen.

    Tankarna svindlar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.