Hela kontoret lämnade Stockholm förra veckan. Vi skulle på utbildning. Feedback var temat och alla var nyfikna och lite spända på vad de skulle få höra om sig själva. Jag var i alla fall det. Skulle jag nu få höra vilken skitstövel jag var? Och vad skulle jag i så fall göra med den informationen?

Tisdagen – vi började efter lunch, jobbade till 21 – var full av små övningar och prat, sådana där själsliga saker som jag är grymt skeptisk till men som ibland ändå funkar rätt bra utan att man känner sig skitlarvig. Utvecklingen var ungefär likadan varje gång det kom en ny uppgift: Meh – ok, vi kör väl då – ja, men det där blev ju rätt bra.

 Och där – förklädd till röd filt – har vi Friskis&Svettis-källan. Vi flummar.

På onsdag morgon kändes det i rummet som om ingen av oss 19 deltagare var särskilt sugen på feedback. Ingen ville ge, ingen ville ta emot – det var min tolkning. Snön och solen utanför huset var mer lockande än tanken på att få veta att man var ett asshole.

Fast vi körde igång. Uppgifterna var tre:
1 Nämn något du uppskattar med den här personen.
2 När blir du berörd av den här människan?
3 Vad skulle du vilja se mer av från honom/henne?

En minut per feedback. Inget rundsnack, pang på. Många ord bara luddar till det. Så sant.

Men först tänka och anteckna. Gå igenom alla 18 kollegorna och skriv ner svaren på de tre punkterna på post-it-lappar. Avsluta med att ge lappen till den du nyss feedbackat. Skulle det stå ”idiot” på många av de lappar jag skulle få?

Ok, jag dramatiserar en aning, men armsvetten var rätt ymnig på fler än mig.

Det var kul. Välviljan i lokalen var stor. Eftersom jag kände mig mer och mer omtyckt av mina kollegor antar jag att upplevelsen var precis likadan för allihop: Men va fan, de verkar ju gilla mig.

Punkt tre skavde lite grann någon gång, men det var bara ”haha, ja, jag vet”. Så tyckte jag i alla fall då. Sen får jag väl se i långa loppet om jag tänker tillfredsställa dem som ville se mer av någonting hos mig.

Lite skitstövel kan ju vara bra att vara någon gång ibland. Kanske.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.