Den extroverte egocentrikerns arena

Bara i en disciplin i Friskis&Svettis utbud får man som ledare/instruktör vara knäpp, på jympan. På alla andra pass och vid alla andra instruktörstillfällen förväntas man vara superpedagogiska fröken eller Bror Duktig. Jympan ses ibland som plumpen i protokollet, men egentligen är det tvärtom. Vi som är jympaledare räddar Friskis&Svettis från att dö duktighetsdöden.

Jympaledare är också duktiga på träning men vi svassar inte runt som om vi visste bäst för det. Vi har kul. Vi leker. Vi hittar på nya rörelser och mixtrar med upplägget. Annars torkar vi in av tristess. Vi är egocentriker och det är det personlighetsdraget som Friskis&Svettis ska tacka oss för. Friskis&Svettis ska leta efter fler sådana. Vi kan inte bli för många.

Lilla basledaren påstår att en jympaledare är bland det osvenskaste som finns. Där står vi i mitten och skriker: ”Titta på mig!” Kanske är oviljan att bli tillsagd vad vi ska göra också osvensk. Eller så är den bara min, men det tror jag inte.

Jag såg den nyss på andra Mer-jympa-i-jympa-tillfället här i Stockholm. De två utmärkta och ödmjuka jympaprojektledarna Helena Hovstadius från Uppsala och Johan Thor från Jönköping fick sällan prata till punkt utan att brottas med deltagarnas invändningar och kritiska funderingar. Jag tror inte att de led av det, mer fascinerades  och gillade. De är ju också bångstyriga.

Det är ju där i det knepiga som styrkan finns hos jympaledaren, att hen tänker själv, att hen vill skapa ett unikt pass, att hen brinner för sin jympa. De som gör som fröken eller magistern säger är för snälla för att vara jympaledare. Jympaledare ifrågasätter på gränsen till psykisk sjukdom.

Att ha med jympaledare att göra är som att ha fått ett förtroende i en demokrati. Det handlar inte bara om ett system där majoriteten alltid har rätt, utan om dialog och kompromisser (läste om Tunisien i DN i morse). Den som inte behandlar en jympaledare med respekt blir inte respekterad. Den som över huvud taget kör lite slapp jag-vet-bäst-pedagogik på en jympaledare förlorar sin auktoritet direkt.

Det kan verka som om vi är helt galna och ja, kanske. Precis som Helena och Johan är vi alla lite crazy när vi leder. Galenskaperna gör passet. Galenskaperna inspirerar (och skrämmer bort dem som ändå trivs bättre på mer normal träning med normala människor. Men vi ba: Titta på mig! Så här gör jag när jag är bäst. Hur gör du?