Självförhärligande, ett måste om det ska bli något av oss

Jag tänker inte skriva om Jantelagen. Jag tänker längre, än att ”jag är någon och att jag duger”. Jag tänker sjunga självförhärligandets lov.

Läste nyss att Ingvar Kamprad sagt att inget är så svårt som det verkar, men inte heller så lätt som man tror. Först tyckte jag det var bra, men sen tyckte jag att det var väldigt lagom. Med den inställningen skulle jag aldrig blivit Jympajesus. Då hade jag fått nöja mig med ett internationellt företagsimperium.

Jag har skrivit det förut; när jag var nybakad jympaledare trodde jag att jag var mycket bättre än jag var. Vilken tur att det inte var tvärtom. Men min självförhärligande blick på mig själv räckte det med att tro att jag hade Friskis&Svettis vassaste jympapass för att det skulle bli det. Utstrålar man ”jag är bäst” är chansen stor att deltagarna håller med. De som genomskådar bluffen och går därifrån för att aldrig mer komma tillbaka får man respektera men inte fästa någon vikt vid.

Det är betyg 1 eller 5 som gäller om det ska bli någon action (gamla betygsystemet). Ettorna kan svida lite, jag erkänner det, men det sticket är inte i närheten av hur det känns att få en trea. Hela självförhärligandet ter sig skitlarvigt mot bakgrunden av att någon tycker man är varken eller.

En trea säger att självförhärligandet inte alls är i balans med utförandet. Alltså måste du ta ut svängarna ännu mer och älska det. Du måste veta att du är fantastisk för att passet ska bli fantastiskt. Ödmjukhet funkar inte om du ska bli en Jympajesus. Men visst, nöjer du dig med att bli miljardär ska du antagligen fortsätta att kräla i stoftet.

Fast grejen är att jag tror Kamprad uteslutande tänker självförhärligande tankar. Det är det som gjort honom så framgångsrik. Han visste redan från början att han kunde sälja vad som helst bara priset var rätt. Han visste att han hade förmågan att skapa ett sektliknande följe av människor som köpte det maskerade självförhärligandet. Även när han låtsas vara ödmjuk och pratar om sin sparsamhet tycker han själv att han är fantastisk. Och smart som fan som kör smålandsekonomigrejen. Inte slösa, nä, nä. ”Fan, vad bra jag är!”

Vad säger du själv? Är du inte otroligt bra? Bäst, om du får säga det själv.