I lördags hade jag äran att prata värderingar med funkisar i Friskis&Svettis Örebro. Verksamhetschef Helena Tranquist tyckte att vi skulle diskutera hur vi pratar med våra medlemmar och med varandra. Hur talar vi om mat om vi får frågan? Hur mycket kan vi peppa och hur? Är det okej att kalla folk som står i plankan med rumpan i vädret för dvärgbjörkar? Kan vi skämta om sex? Och alkohol?

Helena hade inga färdiga svar. Hon ville verkligen diskutera frågan. Själv berättade hon att hon funderat på varför somliga kommer undan med nästan vad som helst medan samma sak känns tveksam när någon annan säger det.

Jag hade precis läst om fenomenet service i en jättetjock bok och hade stött på ordet ”serviceögonblick”. Typ, hur många serviceögonblick, eller chanser till bra möten finns det i en helt vanlig livsmedelsaffär? När jag går in på mitt favorit-Ica finns det ganska många, men nästan ingen i personalen tar vara på det.

Jag bytte ut ordet ”serviceögonblick” mot ordet ”värderingsögonblick” och menade med det: När uppstår möjligheterna att visa var vi i Friskis&Svettis står i känsliga ämnen?

Och vilka är våra värderingskänsliga ämnen?

Vi kom gemensamt fram till att vi kan visa var vi står när till exempel frågan om mat kommer upp, eller kroppsideal, träningshets, kalorier och förbränning samt ätstörningar. Det finns fler ämnen. Och när de här ämnena kommer upp i samtal med medlemmar, mellan funkisar, med media, i sociala media och gud vet var, då är vi mitt i ett värderingsögonblick och har chansen att leverera något smart, som Friskis&Svettis står för, eller trampa snett.

Jag har själv velat bita mig i tungan flera gånger.

Jag brukar till exempel få ett antal fina flaskor vin och Champagne vid terminsavslutningarna. Ett år sa jag: ”Försöker ni göra mig till alkoholist över jul?” Bad idea. Precis när jag kläckt ur mig ”skämtet” insåg jag att det faktiskt kan finnas deltagare på passet med negativa erfarenheter av just alkoholism och kanske alkohol över huvud taget.

Jag har i alla fall aldrig släppt ifrån mig klyschan om beach 2015 eller vad nu året har varit. Fast kanske är det som Helena säger; om man säger det på något särskilt sätt som bara några av oss behärskar är det också okej. Alla fattar att det är ett skämt och att man kanske till och med driver med den klichén.

Hur som helst, efter ett inledande snack om känsliga ämnen och våra chanser att visa oss i ”värderingsögonblicken” började workshopen. Det gällde att leta i minnet efter verkliga värderingsögonblick där man, endera velat bita sig i tungan eftersom det blev ett blä moment och inte det hallelujah moment man hellre velat uppleva.

Huvuduppgiften var att komma på ett hallelujah moment, en riktig fullträff, när mötet mellan en själv och en medlem hade känts ”Wow, där fick jag till det!” I den värld där jag tillbringar mina yrkesdagar kallas sådant här som vi pysslade med i Örebro i lördags för storytelling, alltså ett tillvaratagande av berättelser ur vardagen som säger mycket om vad för slags organisation det handlar om. Berättelserna återger sanna händelser som av någon skön anledning ofta ger upphov till gåshud.

Det visade sig vara ganska svårt att mejsla fram det där gåshudshistorierna, men desto mer glädjande var att så många av Örebros funkisar verkade tycka att det mesta var hallelujah. Vittnesmålen om vilken häftig och positiv känsla som dominerar vardagen i Friskis&Svettis Örebro var ett enda långt hallelujah moment.

Fast så var det det här med skogränsen. En snubbe hade vägrat ta av sig skorna. Han skulle ju bara bla bla bla. Först bad receptionisten killen att ta av sig skorna, sedan en dam på väg ut från träningen och så ännu en ”vanlig” medlem. Då rann det över för snubben som tog tag i skjortbröstet på nummer tre, vred om och sa något hotfullt.

Okej, okej, vi släpper skogränsen tills vidare, tänkte receptionisten. Men så fort den hotfulle skobäraren försvunnit inåt i lokalen kallade hon på gymansvarige och berättade att de hade ett problem. Vilket betydde att problemet löstes smidigt och utan hårda ord. Kanske hade det något lite att göra med att gymansvarige är två meter lång och för övrigt ser ut ungefär som man tänker sig – om man har fördomar som jag – att en gymansvarig ser ut.

Nåväl, våra gruppledare skrev ner ett antal historier som vi alla klassade som särskilda hallelujah moments. Mer om dessa snart.

image

”Blå, blå är kärleken.” Vicky Leandros förstod tidigt poängen med skogräns.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.