Dags att bota jympatalibanerna.

Människor som går på jympa blir ibland jympatalibaner. Deras kärlek till jympan blir religiös på ett inte alltid så charmigt sätt. Endast jympan duger. Endast jympan ger äkta träningsglädje. Andra träningsformer kan andra, mindre vetande hålla på med.

Det är just träningsglädjen som är den utlösande faktorn till radikaliseringen av den från början oskyldigt entusiastiske jympadeltagaren. Man har upplevt jympans känslomässiga kick och vill ha den igen. Det är förståeligt. Jag har så klart själv upplevt jympatrancen många gånger och strävar varje gång jag leder att deltagarna ska få uppleva den där sköna förhöjda livskänslan. Att den är beroendeframkallande är bara bra.

Till en viss gräns.

Jag antar att det är precis som med alla andra kickar som är sköna, men farliga; somliga av oss kan hantera dem, andra fastnar och förlorar distansen. För dem som fastnar finns bara jympan. Det finns inget tolvstegsprogram för jympatalibaner.

Är jympatalibanen stammis på ett pass, och det är han eller hon på flera, då är talibanen beredd att gå långt för att kunna vara med varje gång. Jag är säker på att jympatalibanerna fabricerar lögner på löpande band om varför de måste gå tidigare från jobbet, hämta sent på dagis, inte kan komma förrän lite senare på festen, inte kan vara med på after work, inte har möjlighet att närvara på mötet i bostadsrättsföreningen eller hälsa på sina gamla föräldrar.

En vanlig åsikt bland jympatalibaner är att gym, spinning och alla nya gruppträningsformer förstör det fina med Friskis&Svettis. Träningsglädje går bara att frammana och uppleva på jympan. Resten är slit, pannben, träningshets och teknikfixering. ”Säg inte åt mig hur jag ska göra armhävningar! Har de funkat i 20 år, så funkar de säkert nu också!”

Jag håller med om att den träningsglädje som uppstår under ett jympapass är svår att uppnå någon annanstans, och jag tycker man ska respektera att folk inte vill bli anfallna av en tekniksadist, men jag kan ändå känna, se och förstå att träningslust kan ta sig andra uttrycksformer. Ta t ex en så extrem grej som ultra-löpning; folk njuter av det också. Och jag vill gärna bli hjälpt att göra rätt. Trots att jag får kommentarer om att nypa åt mellan skulderbladen varenda gång jag gör ett marklyft, vill jag ändå bli påmind tills jag nyper åt som man ska.

Radikaliseringen kan gå så långt att jympatalibanerna tror att de äger jympan. De är de som bestämmer stämningen innan passet drar igång. Det är de som bestämmer hur högt vi ska spela. De är de som bestämmer intensiteten på passet. Som ledare riskerar vi att skapa pass för att tillfredsställa jympatalibanerna i stället för att utmana dem och utveckla oss själva och träningsformen.

Om vi tillåter den utvecklingen, d v s avsäger oss vårt ansvar för hur vi LEDARE tycker att ett bra jympapass ska vara, då kommer vi hjälpa till med att ta död på det roliga – partykänslan, utlevelsen, livsglädjen – i träningsformen jympa.

Vi i Friskis&Svettis har i alla år ojat oss över hur vi ska locka män till jympan. På senare år har vi suckat mera över att gymmarna inte testar, för ”de skulle ju gilla det, bara de vågade. Och vad förvånade de skulle bli över hur JOBBIG jympan är!”

Jag tycker det är dags att tänka tvärtom: Hur ska vi avprogrammera jympatalibanerna?

Det är JAG som bestämmer!