Som en reaktion på mitt inlägg om jympatalibaner låg härom dagen detta sköna försvarstal i Jympajesus inbox:

”På förekommen anledning, det vill säga på grund av Jympajesus oprovocerade attack på mången chockad jympataliban runtom i landet och utomlands, så vill jag, i egenskap av övertygad jympataliban (även om jag föredrar det neutralare och mer internationellt gångbara “jympalover”), gärna ge min egen bild av fenomenet.

För att kunna ge en rättvis bild av attityden och beteendet behöver vi till att börja med vara överens om vad vi pratar om. Så vad är egentligen en jympataliban? Ordet består av två delar och det första är jympa-. Beroende på vem du frågar är jympa antingen ett sätt att umgås för din mamma och hennes kompisar där någon form av rörelse ingår, men den är maklig och inte vacker att se på. Eller så är det det fantastiskt optimal allroundträning, en omvälvande musikupplevelse, en källa till verkligt konstruktiv mänsklig kontakt, och närmaste himlen man kan komma på jorden. Sanningen ligger förmodligen någonstans däremellan.

Ordets andra beståndsdel sedan, är -taliban. En taliban är en medlem av en extrem islamistisk rörelse som hade makten i Afghanistan 1996-2001, men ordet har kommit att betyda någon som är radikal, dogmatisk och bokstavstrogen något syfte, vilket som helst. Sätt samman de två och du får en person som tycker att jympa är fantastiskt optimal allroundträning, en omvälvande musikupplevelse, en källa till verkligt konstruktiv mänsklig kontakt, och närmaste himlen man kan komma på jorden. Och som därför refuserar, kanske till och med ser ner lite på annan träning som inte erbjuder denna upplevelse. Om man har testat träningsglädjeheroin så bleknar alla andra preparat liksom i jämförelse.

Jympajesus väljer att problematisera denna enträgenhet och hur man börjar försaka sitt övriga liv i jakten på nästa fix. Men jympa har trots allt en fundamental skillnad gentemot heroin: det är välgörande för hälsan istället för förödande. Om jag får gå på jympa först så är jag sedan en bättre person på jobbet, på dagis, på festen, på after work, mot mina föräldrar, och på mötet i bostadsrättsföreningen. Jag är övertygad om att det har gjort mig till en bättre människa på livets alla plan att bli jympataliban. Att det inte finns något tolvstegsprogram för jympatalibaner beror på att det skulle vara helt irrelevant. Det skulle vara som ett tolvstegsprogram för frisk luft.

Det finns, tvärtom mot för vad han postulerar, heller ingen motsättning mellan att tillfredsställa och att utmana jympatalibaner. De vill bli utmanande och överraskade. Att ett pass frekventeras av jympatalibaner är en kvalitetsstämpel. De går på, och älskar, bara de bästa passen. En jympataliban är en finkalibrerad katalysator för träningsglädje och borde ges mer inflytande snarare än mindre. För en jympataliban känner igen feeling när de får den.

För Friskis&Svettis är det faktiskt ett privilegium att ha jympatalibaner som kundgrupp. Jympatalibanen är en entusiastisk, delaktig och trogen konsument, den sortens kund som alla företag drömmer om att ha. Lagen om avtagande marginalnytta är inte applicerbar på jympan för dessa kunder. 75 minuter jympa istället för 60? Ännu bättre! Jympa fem gånger i veckan istället för fyra? Fortfarande ännu bättre!

Lägg sedan till att Friskis&Svettis har extremt god marknadstäckning på jympan, i det närmaste monopol. Detsamma gäller inte för t.ex. spinning, eller skivstångsträning, eller nästan någon annan träningsform. Jympatalibanerna däremot, kommer alltid att bara vilja köpa det som bara Friskis&Svettis vill sälja. För att återgå till en tidigare liknelse så är det ungefär som att ha monopol på heroin. Förutom att det är heroin som på alla variabler är hälsosamt, bra för både den enskilde individen och för samhället i stort, som staten uppmuntrar oss till att bruka, ja, till och med skriver ut på recept.

Att entusiastiskt konsumera denna produkt kan alltså omöjligen vara illasinnat. Att entusiastiskt konsumera denna produkt på bekostnad av andra, likartade men upplevelsemässigt sämre, produkter, verkar inte särskilt illasinnat heller. Därför är denna attack från vår centralgestalt orättvis och missledd. Det finns uppenbarligen andra, större problem för jympan att ta itu med, såsom halvtomma pass, dålig musik och en tant- och töntstämpel. Jag föreslår att Jympajesus engagerar sig i dessa först och låter oss jympatalibaner (entusiastiskt och hängivet) jympa vidare ifred.”

L.

Jubileum i regn
Jympajesus var också en jympataliban en gång i tiden. Här med sina sektkollegor Mats och Lisa. Året är 1990.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.