Jag fick ett mail från en kompis: ”Vad är viktigast, att Sveriges idrottsföreningar överlever, eller att folk sportar?”
Kompisen hade läst en ledare i SvD med rubriken ”Att springa utan stadgar”. Skribenten Maria Eriksson hade reagerat på att Friidrottsförbundets presschef Fredrik Trahn kommenterat det faktum att allt fler lopp anordnas av kommersiella aktörer: ”Idrottsrörelsen har ju gemensamt bestämt att i Sverige ska idrottstävlingar arrangeras av idrottsklubbar.” (P1 Morgon 20/7)
Artikelförfattaren uppfattade därmed idrottsrörelsens ståndpunkt så här: ”Får man springa utan att vara med i en förening? Helst inte, tycks vara svaret från den organiserade idrottsrörelsen.”
Vi var överens min kompis och jag: Så klart är det viktigare att över huvud taget idrotta än att göra det som medlem i en förening.
Det gäller Friskis&Svettis också. Nu har ju vi nästlat in oss i en massa ekonomiska ansvarshärvor – vi hyr lokaler på flerårskontrakt och har anställda – men i princip gäller samma sak för oss. Vi har det t o m underförstått inskrivet i våra stadgar, där det står att vi arbetar för att så många människor som möjligt ska röra sig regelbundet. Det underförstådda, som vi genom åren ofta påpekat utanför stadgarna, är att folk inte behöver sporta just med oss. Huvudsaken är att de sportar.
Fast grejen är nog att vi i Friskis&Svettis faktiskt är förutsättningen för att många sportar, och att folk till och med sportar med ett leende! Vi har en idé med vår träning om hur den ska hanteras och den idén attraherar människor. Vi har något som folk vill ha. Än så länge.
Man kan bli trött på att diskutera och påminna om Friskis&Svettis värderingar, men om vi vill finnas kvar som en viktig del av människors liv, då tror jag att vi hela tiden måste hålla på och älta vad vi står för och se till att vi omsätter dessa teorier i handling.
Vi människor knyter an till grejer vi får ut något positivt av. Om det står en kommersiell aktör eller en förening bakom evenemangen är underordnat. I uttalandet från Friidrottsförbundets presschef kan man ana att det där med ”what’s in it for me” har kommit bort.
Maria Eriksson skriver: ”För att öka attraktiviteten i sitt erbjudande har Riksidrottsförbundet låtit ta fram en trendrapport. Medlemsföreningarna ska in i 2000-talet, hallå: globalisering, digitalisering, tribalisering, gamification.”
Man kan ana en sarkastisk ton där. Hon fortsätter lite längre ner: ”Men för folkrörelserna blir själva rörelsen ett mål i sig, snarare än det som den från början syftade till att främja. Man kan ju undra: Är det folkrörelsen som är det viktiga? Eller att folk rör på sig?”
Svaret ÄR självklart, men det är ju inte säkert att folk rör på sig vare sig med eller utan föreningar. Om detta vittnar den sammanlagda rörelsestatistiken. De flesta rör sig på tok för lite.
Grunden i vår lösning på det problemet är lust. Det måste vara kul att sporta.
Men vad är kul? Att träna är verkligen inte roligt i varje sekund, varken före passet, under eller efteråt. Men ändå tillräckligt tillfredsställande på lång sikt. Och då menar jag inte först och främst känslan av att känna sig stark, även om den också är kul. Eller tanken på att man gör något för sin hälsas skull.
Jag är, trots alla själsliga och fysiska fördelar med träning, ändå mest intresserad av nuet på Friskis&Svettis. Vad är det som gör det så kul där, att före, under och efter innehåller den glädje-input som gör att jag vill komma tillbaka och som gör att jag orkar träna även när lusten inte kommer så lätt?
Jag tror att hemligheten ligger i en vid tolkning av begreppet hälsa där hälsa nästan är synonymt med meningsfullhet. Och att vi på Friskis&Svettis lyckas skapa en helhet som uppfyller stora delar av denna vida tolkning av begreppet hälsa. Men vi tänker för lite på det. Vi utför många bra handlingar, men vi gör det av tradition, inte för att vi är helt medvetna om vad vi gör. Johan Holmsäter & Co satte en kultur som vi förvaltar, men vi gör det på känsla, inte med hela intelligensen påkopplad.
Om den viktigaste byggstenen i begreppet ”kul” är ”meningsfullhet”, och inte bara träningseffekten är meningsfull, då öppnar sig en värld av möjligheter att bygga relationer, att se varandra, att vara snälla mot varandra, att vara välkomnande och förstås att erbjuda träning av hög kvalitet som inte kräver prestation.
(Och då har jag bara berört hur vi är meningsfulla utåt. Tänk vilken guldgruva av meningsfulla möjligheter vi har bland funkisarna! Håll utkik efter förra GS Anna Iwarssons nya bok som kommer efter sommaren kring just det ämnet.)
Min egen lilla rangordning av måsten om en arrangör av träning eller tävling ska vara relevant för människor (och överleva som företeelse (kommersiell eller ideell) ser ut så här:
1 Det är kul (och meningsfullt).
2 Kvaliteten är hög.
3 Organisationsformen funkar.
Föreningsformen är en möjlighet att ha förbannat kul. Jag jobbar gärna i den riktningen.

Amen
image

På väg ut att springa utan stadgar.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.