Under analysdelen i projektet Mer jympa i jympan tittade Riks team träning på inspelningar från pass i hela F&S. Slutsatsen blev att  intensivjympan var den vitalaste av dem alla.

På intensivjympan törs vi leverera jympaenergi á la Friskis&Svettis original. Inga intensivledare är försiktiga. Ingen tar överdriven hänsyn. Intensivledare är the bad asses of jympa.

Så vad betyder”överdriven” hänsyn?

Jo, vi som leder jympa riskerar att destruktivt kompromissa med deltagarna när vi borde följa vår starka inre jympakompass. Det är förståeligt att ge efter för synpunkter, men ödesdigert för produkten jympa. Det är ju vi ledare som äger passet och tar ansvar för jympans alla olika kvaliteter. Vi kan inte låta oss styras av enstaka deltagare. Inte när det gäller rörelser, musikval eller antal armhävningar och inte heller när det gäller ljudnivå. När 5-10 procent tycker ljudnivån är för hög, tycker 90-95 procent att den är bra.

Lyssna på vad folk säger, absolut! Men det är du som tar alla beslut om hur din jympa ska vara. Och är man som deltagare i minoritet i sitt tyckande måste man anpassa sig.

Varför skriver jag det här nu? Har vi inte snackat ljudnivåer och öron tillräckligt? Nej, det verkar inte så. Örats färgkodning och hur den ska tolkas är en del av problemet; v har en kommunikationsutmaning här.

Men det ännu större problemet är konflikträdsla.

Vi vågar inte, orkar inte, vill inte bråka. Vi sänker hellre volymen. Och skickar medeljympan ett steg närmare döden.

Jag ledde ett medeljympapass tillsammans med lilla basledaren härom sistens då detta med konflikträdslan som ett hot mot jympan blev tydligt.

Vi fick en massa härlig feedback efteråt, men vägen dit var fylld av konflikter. Vi tog dem och det var inte kul i stunden, men efteråt kändes det rätt. För medeljympans skull.

Första konflikten kom i låt två. ”Det är för högt”, tyckte en deltagare, men fick inte medhåll av varken öra eller oss. Vi körde glatt vidare.

Andra konflikten kom i ABBAs As Good As New. Det blinkade rött några gånger – vilket vi alla vet att det får göra – men det ovanliga händer att en deltagare springer bort till stärkaren och sänker. Också den situationen hanterade vi resolut, om än kanske inte riktigt lika vänligt som den första.

Ett roligt inslag är att en manlig deltagare nu erbjuder sig att vakta volymratten åt oss.

När så sista konditionsdelen börjar hör jag direkt att volymen är på tok för låg. Vi hade inte lyckats hitta optimal inställning efter nedskruvningsintermezzot. LB, mindre konfliktsugen efter två konfrontationer, vill avvakta tills låten dundrar igång, vilket den inte gör. LB springer bort och höjer. Två låtar senare kör vi sista rökaren på helt ok volym, fast inte om farbrorn nere i hörnet, mitt framför en högtalare, får bestämma. Han har stått på samma plats i 13 år får jag veta, så han vet när det är bra och i dag var det inte bra.

Dags för konflikt nr 3.

Mannen säger att 3-4 stycken deltagare uttryckt att de tyckte volymen var för stark och att vi därför borde ha rättat oss efter dessa 3-4 tyckanden. Jag frågar om 5% ska bestämma volymen för övriga 95% och föreslår öronproppar. Varken frågan om minoritetens rätt att bestämma eller förslaget om öronproppar gillas. Jag får veta att jag är arrogant.

Det kan kosta på att vårda en produkt och ett varumärke.

Deltagarna måste helt enkelt hantera jympaprodukten efter egen individuell konstitution, förmåga, tycke och smak. Precis som jag nyss fick göra i en liten källarlokal där jag tyckte bandet spelade alldeles för starkt. Sa jag till ljudkillen att sänka? Nej, jag satte in öronproppar och stod kvar.

Man får jympa även med känsliga öron, men den känsligheten kan man inte tvinga på andra. Den måste man själv ta ansvar för med öronproppar, precis som när man tar ansvar för andra svagheter: en ond rygg, ett instabilt knä, en inflammation i axeln, hälsporre eller nyligen stukad fotled.

Så ta konflikterna för medeljympans skull, för varumärket ”jympa”,  för den nödvändiga energins skull och för de 95 procenten som vill ha vår energi.

Amen

Jag och lilla basledaren ligger och njuter av de rättmätiga konflikternas sköna efterdyningar.

Jag och lilla basledaren ligger och njuter av de rättmätiga konflikternas sköna efterdyningar. Foto Thérèse Fleetwood.

 

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.