Diverse debattartiklar om Pokemon har fått mig att fundera över jympasläktet igen. Pokemon-debatten handlar egentligen inte om Pokemon bara, utan om vad allt detta skärmstirrande och skärmarbetande och skärmlekande gör med oss människor på lite längre sikt. Många – jag är en av dem – utvecklar ju något slags beroende.

Jag tänker att beroendet är tvådelat: det nödvändiga och det icke-nödvändiga. Nödvändigt därför att det är så vi arbetar och kommunicerar i dag. Icke-nödvändigt därför att vi slösar bort mycket tid på att kolla vad andra gör i stället för att göra något själva.

Många andra aktiviteter förlorar attraktionskraften när konkurrensen kommer från en skärm. Som att gå ut och träffa folk, läsa en bok, lyssna på musik och samtala över en kopp te, ta en tyst vandring i skogen eller annat som skulle kunna anses vara uppbyggliga sysselsättningar för den mänskliga rasen.

Förtydligande: Jag säger inte att skärmtid bara är dåligt, men att kanske somligt är det.

Det är lite som med jympan och jympans talibaner, de som bara jympar. De missar många andra träningsaktiviteter och det påverkar dem negativt  på lång sikt. Jympatalibaner utvecklar t ex aldrig några biceps att tala om.

Varför blir så många beroende av just träningsformen jympa? Precis som folk fastnar i sökandet efter virtuella figurer i verkligheten smalnar blicken av mot en central punkt i synfältet där jympaledaren, talibanernas egen Pikachu, står och vevar.

Jag älskar jympan, särskilt mitt eget pass. Jag förstår att det briljanta upplägget av moment som tränar kondition, styrka, rörlighet och koordination upplevs som väldigt positivt. Man får allt på 35 – 55 minuter. Utom biceps.

Jag älskar också den själsliga sidan av jympan, att integrationen av musik och rörelse kan ge glädjekickar och att det sociala samspelet i gruppen, före, under och efter passet, utövar en stark dragningskraft. Folk gillar att mötas och göra sköna saker tillsammans

Vad jag har svårt att förstå är extremismen, att jympare ofta bara vill jympa och att de tycker Friskis&Svettis började changsera i och med att den första träningsformen utanför jympakonceptet togs in i utbudet.

Jag antar att det är en mycket mänsklig egenskap; man hittar något man gillar och så håller man sig till det. Det känns tryggt, man vet vad man får och man riskerar inga obehagliga överraskningar. Jag förstår det roliga med att ge sig fan på att – som i Pokemon Go – fånga in alla jympaledare genom att gå på samtliga pass i föreningen, men det tar tid från andra möjligheter.

Vad beror detta beroendebeteende på? Man får träning både som jympataliban och Pikachu-letare, fast så utvecklande som livet skulle kunna vara om man testade fler träningsformer i utbudet, eller om man la ifrån sig mobilen lite oftare, det är det ju inte.

You do not have to catch ’em all.

Amen.

Till vänster, jympaledare. Till höger, Pikachu.

Till vänster, jympaledare. Gul figur i mitten, Pikachu.

 

 

 

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.