Lilla basledaren och jag pratar, inte helt otippat, ofta om jympa.  Vi lånar låtar och lösningar av varandra och skrattar åt varandra när vi laborerar hemma i vardagsrummet eller köket med ny musik.

Ärligt talat skrattar Lilla basledaren mer åt mig än jag åt henne. Och inte lite heller; hon kan knappt andas. Man får tro rätt mycket på sin förmåga efter en sån audition.

Och det var det vi pratade om i dag, att självförtroende är en av de viktigaste egenskaperna hos en ledare. Det måste inte vara 100 procent äkta, men det måste se ut som det.

Offensiv var ordet vi använde. Vi som leder måste ta rummet och – ”köra över” deltagarna är väl fel fras – men något ditåt.

På engelska har ju ”offensive” också betydelsen av att vara lite väl ”på”: kränkande, störande, anstötlig, obehaglig. Men så långt menar inte Jympajesus och Lilla basledaren att vi ska behöva gå som ledare. Eller, jo, störande, är kanske inte helt fel ibland. Att utmana den invanda formen, den trygga lunken, den förväntade leveransen av happy, happy, happy.

Jag tror man som deltagare kan bli happy också av att bli attackerad med något nytt/annat/oväntat, och av en ledare som är in your face.

Lilla basledaren hojtar till exempel rätt mycket. När vi leder tillsammans vrålar hon till och med på mina låtar. Ibland så kraftfullt att hon är hes efteråt. Hon låter förbannad, men så klart ler hon också det där leendet som alltid gör mig knäsvag.

Med ett leende kan du vara hur offensiv som helst. Spänn blicken i folk. Ta ut rörelserna som om det gällde liv och död, se ut som om du vet att det du gör är genialt, vråla om det känns som om det behövs. Och le, le, le.

Allt handlar om det: självförtroende, energi och anfall.

Amen.

En låt som krävt anfall på Jympajesus pass.

 

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

6 kommentarer till Du måste vara offensiv

  1. L skriver:

    Jag har varit med om att ledare har varit offensiva utan att musiken och rörelserna först har fått en att ge sig hän, liksom för att kompensera för pass som inte räckte till i det avseendet. Men om musiken inte lyfter en så hjälper det inte att hojta, och om jympan inte får mig att bli engagerad så vill jag inte att någon kommer och jympar framför mig i sista konditionen. Om jag står och jympar mekaniskt och självmedvetet så är jag inte öppen för det. Inlevelse hos ledaren faller platt om det inte är “logiskt” för motionären varför den upplevs. NÄR det övriga fungerar så blir en ledare som är offensiv pricken över i:et och förstärker upplevelsen ytterligare, men jag tror inte att det är en funktion av att le i första hand, eller att man kommer undan med vad som helst bara man ler. På något sätt bärs ledaren ändå upp av passet, hen är där för att förmedla passet, som en slags katalysator för jympan (som här förstås som en egen metafysisk entitet), och ledarens manöverutrymme med avseende på offensivitet avgörs till hög grad av passets kvalitet. Detta kan möjligen tydliggöras genom en analogi till resonans som det förstås inom fysiken.

    “Resonans, även kallat självsvängning eller egensvängning, uppkommer när ett oscillerande eller vibrerande system [ledaren] driver ett annat system [motionären] till att oscillera med en större amplitud vid en specifik frekvens, resonansfrekvensen. Även en svag periodisk yttre störning (pådrivande kraft) nära det drivna systemets egenfrekvens kan leda till att systemets svängningsamplitud, accelerationer och energiinnehåll ökar betydligt. Ökningen beror av frekvensen och är maximal då frekvensen är nära det odämpade drivna systemets egenfrekvens. Vid resonans kan stora energimängder överföras av det drivande systemet till det drivna systemet […]”

    Jag tolkar det som att frekvensen i passet är passets inneboende energi som skapas av symbiosen mellan musiken och rörelserna. När det finns en viss frekvens kan ledaren tune:a in och, genom att vara offensiv, förstärka den, och på så sätt driva motionären till att “oscillera med en större amplitud”, men förekomsten av rätt frekvens (dvs bra musik och passande rörelser) är, som jag ser det, en nödvändig förutsättning.

  2. Jympajesus skriver:

    Jäklar, vad bra! Tack!

  3. L skriver:

    Tack själv! Dina inlägg är alltid food for thought. Är väldigt intresserad av resonans i psykologisk bemärkelse, och även om det går att uppleva i många olika sammanhang tycker jag att det är nästan allra tydligast i jympan. Blev positivt överraskad av hur bra Wikipedias resonansdefinition överensstämde. “Även en svag periodisk yttre störning (pådrivande kraft) nära det drivna systemets egenfrekvens kan leda till att systemets svängningsamplitud, accelerationer och energiinnehåll ökar betydligt.” Det är ju exakt det som händer när man får kontakt med ledaren 🙂 Jag förstår dock inte alla inblandade mekanismer helt och fullt. Någonting i “frekvensen” får en att ge sig hän och öppna upp och bli mottaglig för en pådrivande kraft i form av en offensiv ledare, men vad är detta “någonting” och varför är det närvarande i vissa pass men inte i andra (respektive mer utpräglat i vissa låtar i ett och samma pass än i andra)?

  4. Jympajesus skriver:

    Jag tycker som du, att grunden måste vara på plats, d v s att musik och rörelse stämmer. Men det kan stämma mer eller mindre lustbetonat, mer eller mindre överraskande, mer eller mindre kreativt och med mer eller mindre subtila skillnader i fråga om följsamhet till musik och rörelsernas emotionella signaler. Fast då börjar vi närma oss ledarens roll som offensiv och energihöjande ”störning” i resonansen, eller hur? Spännande!

  5. L skriver:

    Jag vet inte om man i strikt fysisk mening kan prata om en störning i resonansen, det skulle i så fall vara “dämpning”, och det är ju inte det som händer. Det är själva störningen som skapar resonansen, men jag tror att jag förstår vad du vill åt. Men för att komma underfund med det måste man kanske addera en ytterligare dimension, konsonans-dissonans? Jympan får som jag upplever det inte vara för konsonant (= harmonisk, tillmötesgående, lättillgänglig. Jag tänker på sådan jympa som extrovert och ytlig discojympa och ser den som kvalitativt sämre, med förbehållet att det kan vara en smaksak). Det verkar hur som helst vara begränsat hur mycket resonans som kan uppstå på den frekvensen, oavsett hur offensiv ledaren är (men det kan som sagt bero på min egenfrekvens). Men det finns en annan mycket mystisk och speciell frekvens som nås genom mörk och konstig musik och enkla men tunga rörelser, och där är svängningsamplituden mycket stor.

  6. Jympajesus skriver:

    Blir glad av att du efterlyser mindre självklar musik. Det kan vara härligt att dra på i en riktig discorökare (September med EW&F t ex, stå emot den den som kan!), men det är ju så jäkla kul och intressant att testa annan, mörkare, konstigare och svårare musik. Tänker att den musiken breddar upplevelsen, kanske fördjupar den till något rent av andligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.