I höstas frågade jag en av skaparna av nya Limited Edition-passet Flowride vad det är för slags pass. ”Jympa”, fick jag till svar. ”Aha”, sa jag och låtsades förstå, men gick därifrån med fler frågor än jag kom dit med.

Om det är jympa, varför heter det inte jympa? Vill man hotta upp jympan med ett namnbyte? Vill man skapa ett konceptpass för jympaledare i kreationsbesvär, alltså något färdigt att ta till när man av olika anledningar inte förmår göra ett eget pass? Är Flowride alltså ett pass som till synes är till för deltagarna, men egentligen mest för jympaledarna, kanske för att inspirera till bättre pass inom hela jympagenren?

På Riks hemsida heter passet endast Flowride, men på flera föreningars sidor heter passet Jympa Flowride. Jag tolkar det som att flera föreningar har tänkt i mina banor, om än inte fullt lika konspiratoriskt.
Min slutsats: Flowride är ett jympapass som jympan alltid borde vara, men vi lyckas inte hålla den höga kvaliteten rakt igenom och därför måste vi göra något som både hottar upp jympan och belyser utmaningen med att göra högkvalitativa pass.

Kanske står vi mitt i ett paradigmskifte. För det har ju varit en helig ko att vi jympaledare gör våra pass själva och att det är skapandet som har varit en förutsättning för att vi ska kunna leverera det jag gärna kallar den andliga dimensionen, fenomenet att glömma sig själv, dras med i ett flöde av rörelser och känslor tillsammans med andra (men ändå individuellt), och på lång sikt upptäcka bra saker med sig själv, typ bli medveten om sin kropp och existens på ett nytt, hälsosamt sätt och växa som människa.

G-a-n-s-k-a stora ambitioner, men det är också grejen med jympa, själva galenskapen som får våra motorer att gå för fullt på alla cylindrar.

Är det faktiskt dags att slakta kossan, tänker jag nu?

Jag och min älskade tar låtar från varandra och när vi kör dessa kreationer känns de som våra egna. Jag har lurat mina jympadeltagare många gånger och länge genom att utstråla ”min låt”, trots att det är hennes.

Vore det inte skitbra om vi hade en central låt- och rörelsebank där vi kunde plocka pusselbitarna vi saknar när vi kört fast? Eller ett helt och kvalitetssäkrat pass, om det är det vi behöver.

Men det ska nog heta jympa. Jag tror att det vore dumt att släppa ett namn vi är kända för sedan 40 år, även om namnet också ger associationer vi inte vill ha. Det är smällar vi får ta. Det får alla starka varumärken. Men det är ett annat inlägg. Kanske har jag skrivit det redan.
Amen.

”En jympaupplevelse med en twist, skriver min hemmaförening. Jag tycker alla pass ska ha fullt av godsaker.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

7 kommentarer till Nyheten Flowride, en game-changer?

  1. Elisabet Delin skriver:

    Fantastiskt JYMPApass!

  2. Michèle Wilcox skriver:

    ”Flowride” betyder (och kan tolkas som) många olika olika saker. Jympa är jympa och ingenting annat. Hurra och hallelujah!

    Personligen vill jag inte använda någon annans musikval för ett helt pass.

    PS-Googla på ”Power Hour” om du har lite tid över, det är roliga grejor det.

  3. L skriver:

    Problemet är att flowet uteblir i Flowride. Jag trodde att flow i Flowride var en hommage till det psykologiska begreppet flow, men Flowride saknar över huvud taget de element som skapar flow. Jag har ännu inte till fullo kunnat operationalisera dessa variabler men möjliga kandidater inkluderar mörk och tung musik, jobbighet (i bemärkelsen “möjlighet att ta ut sig totalt”. Denna punkt är mycket viktig. Det blir inget flow om det finns ett tak för hur jobbigt det kan göras), variation, oförutsägbarhet (ett stort problem med jympan är faktiskt att många pass är väldigt förutsägbara i kombinationen rytm-rörelser). Men vad rättfärdigar att ha fyra låtar svensk hiphop i ett och samma pass? Det är vad Flowride är. Svensk hiphop, instrumentell musik, och ”Kärleken är evig” mitt i allt. Det är inget universalrecept på bra jympa. Så jag vill inte ha standardiserad Flowride-jympa. Jag tror inte heller att Limited Edition-passen är en riktad attack mot jympan (alla träningsformer verkar ju mer eller mindre utsättas för dem), utan snarare generella symptom på Friskis&Svettis oupphörliga försök att vara trendiga och göra sig relevanta på en konkurrensutsatt träningsmarknad.

    Jag tycker däremot mycket om din definition av den andliga dimensionen av jympan, och jag är av just den uppfattningen att det att ledarna gör sina egna pass adderar till upplevelsen av det. Från ett motionärsperspektiv ser jag det som att det adderar en dimension till det hela som kanske bäst skulle kunna beskrivas som vördnad (och kan det bli mycket andligare än så?). Att en annan person är upphovsperson till en erfarenhet som upplevs som lycklig och välgörande för mig leder så klart till känslor av värme och tacksamhet inför den personen. En ledare som leder konceptpass reduceras i jämförelse på sätt och vis till ett objekt som inte har samma agens i transaktionen.

    Jag tror alltså inte att konceptpass är vägen. Jag är dock införstådd med att jympan har en del problem, men jag tror att de går att närma sig på andra sätt, t.ex. genom att

    • öka medvetenheten om vikten av kreativitet i jympan vid utbildning, licensiering och ledaruppföljning

    • tillämpa större selektivitet map kreativitet vid uttagning av ledare

    • förordna längre livstid för pass, ett år istället för en termin (flowet gynnas enbart av att man kan passet väl)

    • undersöka den positiva upplevelsen och dess parametrar i den existerande jympan istället för att hitta på specialpass med roliga namn

  4. Jympajesus skriver:

    Tack igen för en briljant kommentar! Jag skulle vilja diskutera flera av de intressanta tankar och åsikter du levererar här, men jag tror jag måste platta ut ämnet lite, kanske mest för min egen del. 😉
    En sak som jag ändå tror är möjlig är att leverera flow-material med någon annans lösning. Jag kan fortfarande tänka att ett flow-bibliotek skulle vara bra för oss jympaledare: en mängd olika lösningar rörelse/musik att sätta in där man själv inte fick till det. Jag grundar den tron i hur jag stoppat in Lilla basledarens idéer i mina pass och ägt dem som om jag var kreatören.
    Sen tror jag du berör en sak som jag funderat en hel del på också: skillnaden mellan att vara tekniskt fiffig och leverera verkligt liv. Förstår du vad jag menar?

  5. L skriver:

    Jag har en mindre principiell invändning och det är att i den bästa av världar är jympan också en källa till kreativt självförverkligande hos ledarna (med förbehåll för att jag har ganska höga anspråk på den bästa av världar). I den riktiga världen har jag dock förstått att det eviga pass-skapandet också kan ge upphov till känslor av stress och plikt. Det kan ju inte vara tanken, och jag tror inte att det är ett kreativt guldläge. Då ser jag inte att det skulle vara negativt att ha tillgång till en bank med ovanligt bra lösningar. Folk varierar hur som helst i sin flow-proneness, eller benägenhet att uppleva flow (det har enligt uppgift med en sorts dopaminreceptorer i striatum att göra), vilket leder mig till slutsatsen att alla ledare kanske inte ens upplever flow. Eller alla motionärer för den delen. Jag tror även att det bland folk som brukar uppleva flow finns en rätt stor variation i vad som ger upphov till det. Vissa människor kanske till och med får flow av spinning(!!!). Så vem ska avgöra när jympan är lyckad och bra och stämmer? Går det att mäta objektivt? Detta knyter kanske lite an till skillnaden mellan teknisk fiffighet och verkligt liv. Leveransen av Verkligt Liv™ är jympans USP tycker jag. Förra veckan var jag på IntervallFlex. Det genererade endast så mycket liv att jag smålog vid ett enda tillfälle (vilket för övrigt är exakt lika livgivande som jag upplevde Flowride). Verkligt liv låter sig synbart inte levereras i form av 30-, 40-, och 50-sekundersintervaller. Jag tror dock ändå att IntervallFlex är effektiv träning och jag fick träningsvärk dagen efter. Så det verkar åtminstone gå att leverera effektiv träning utan verkligt liv (men om man nu är flowbenägen så återvänder man sannolikt inte till ett sådant pass). Det omvända är oklart. Det beror lite på vad man menar med teknisk fiffighet. Verkligt liv kan nog inte likställas med flow heller, om det finns människor som inte är flow-benägna. För alla gillar väl verkligt liv. Eller?

  6. Jympajesus skriver:

    Absolut att jympan är en källa till självförverkligande för mig som ledare. Men att vilja vara kreativ kan också innehålla ett motstånd. Jag vet att jag vill skapa några nya wow-upplevelser och gruvar mig inför att sätta igång och utmana mig själv och min förmåga.
    Intressant tanke att alla kanske inte är förmögna att uppleva flow, fast jag vill inte tro det. Men ja, kanske, det finns många olika flyktbeteenden bort från verkligt liv, för det är inte bara tjofaderittan klackarna i taket att leva. Som vi alla vet.
    När IntervallFlex lanserades beskrev jag det som jympa utan allt det roliga, men jag kan ju faktiskt uppleva att även icke-roliga pass är rätt kul, som Cirkelfys m fl. De passen känns effektiva ur träningssynpunkt.
    När det gäller flow på jympan tror jag som du – om jag fattade rätt – att musiken måste hjälpa oss att besöka olika delar av oss själva och att t ex tung och mörk musik kan ge oss en glimt av något vi oftast inte ser eller godkänner. Det sa du inte, men jag spinner vidare. Musikens bredd, ger en större upplevelse och om ledaren lyckas fånga upp musikens själ och omsätta den i kropp, och göra detta i ett sömlöst flöde utan ”konstruerade” fiffigheter, då dras deltagaren möjligen in i ett flow.

  7. L skriver:

    När jag började gå på jympa trodde jag att jag hade hittat en helig graal typ, men blev snart varse om att min innerliga entusiasm för denna speciella träningsform inte nödvändigtvis delades av alla i min omgivning (blev lite desillusionerad när jag först insåg detta). Nu tänker jag väl ungefär att om alla andra upplevde det på samma sätt som jag så hade alla varit lika religiösa kring det (på tal om den bästa av världar 😉 ).

    Här är två exempel på hur man forskar kring flow-proneness: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1053811912010762
    http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0191886911000158
    Jag vet dock inte om man ska se det som en dikotomi, som om flow är något som antingen finns eller inte finns. Det kanske är mer meningsfullt att tänka på det som en skala eller ett spektrum, som något som finns mer eller mindre av i en given sekvens eller låt. Inga pass befinner ju sig hur som helst på en konstant högsta flow-nivå (då skulle man nog bli utbränd). Sen är ju inte flow den enda motivationen man kan ha till att göra saker (apropå att icke-roliga pass kan vara rätt kul). Jag har sprungit två halvmaror de senaste två åren och det är ingen flow-aktivitet för mig, men jag ser det ändå som belönande.

    Det sista du skriver är jag 100% med på (och den sortens resonans med något djupt liggande inre… väsen (?) uppstod faktiskt för mig på ett IntervallFlex-pass för några år sen, som hade upplägget att man liksom skulle låtsas ta sig genom ett träsk. Det uppskattades). Detta väsen väcks dock inte till liv av tillkämpade ”överraskningar” som i Flowride.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.