Organisationsformernas riktiga överlevare är hierarkin. I Sverige har vi berömt oss av våra platta organisationer. Vi delegerar, decentraliserar och nätverkar, men ändå biter den sig kvar: den hierarkiska ordningen.

Jag antar att hierarkins överlevnad genom alla tider beror på att vi – kanske motvilligt – gillar den. Vi slipper ju att ta fullt ansvar, för det finns en chef ovanför, och vi vet vem som bestämmer.

I Friskis&Svettis är hierarkin grymt tydlig, liksom i alla föreningskonstruktioner. Högsta beslutande organ är årsstämman, näst högst är styrelsen och under den brukar det finnas ett antal områdesansvariga. I vår sekt undvek vi länge ordet chef, men nu är det helt accepterat. Och finns det chefer, då måste det finnas folk som ska göra som chefen säger.

Men föreningsordningen innebär ju faktiskt att det är den längst ner i hierarkin – medlemmen – som har makten. Fast det är i teorin. Om medlemmen ska få makt måste hen gå ihop med en massa andra medlemmar. Det är därför föreningslivet blir så fullt av ränksmiderier och kotterier. För att rå på den reella hierarkin måste man kuppa.

Många blir trötta på att smida ränker och ger upp sina påverkansförsök. Det är förståeligt. Och så gör man som de där uppe bestämt. Det blir lugnast så. Men engagemanget för helheten försvagas.

Problemet – tror jag – är att man talar för lite om det högre syftet med verksamheten, det som är själva anledningen till att föreningen startades, det som lockade till medlemsskap och engagemang från början och det som ska få passionen för verksamheten att leva i många år.

Jag tror det är jättelätt att glömma bort enkelheten som var från början, att det var ett gäng individer som ville åt samma håll som skapade en organisation som ville samma sak som dessa individer. Så klart är det en utmaning att hålla liv i den känslan när man växer och blir många, men jag tror att det är värt besväret. Känslan av att jag och organisationen är samma sak är avgörande. I den finns kraften som kan förändra världen.

Vi är ett gäng människor som arbetar tillsammans för samma sak och alla är vi värda exakt lika mycket. Alla är vi potentiella innovatörer.

Amen.

Inte de här.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.