På passet härom dagen tyckte en – enligt eget påtalande – kristen deltagare att jag gjorde skäl för namnet Jympajesus. ”Glädjen och godheten du utstrålar.”

Upplevelsen av denna godhet, känns ju fantastisk, men hänger dels ihop med att jag lovat att inte klippa eller raka mig förrän jag har ett helt nytt pass klart, men dels GIVETVIS MEST med att jag SPELAR jympaledare. Och de är ju glada och goa. Som Kexchoklad.

För i verkligheten är det inte lätt att vara Jympajesus och ständigt god. Det finns absolut några (tror jag) som tycker att jag är go och gla på riktigt (min mamma och…och…jaja), men absolut också några som hellre kör HIT varje dag resten av sitt liv än umgås, tränar eller jobbar med Jympajesus.

Det är verkligen inget läge Jympajesus eftersträvar, men det verkar som om Jympajesus känns lika välkommen som en finne i röven på en del av de Friskis-församlings-medlemmar som har stort inflytande över Friskis&Svettis framtid.

Jympajesus eget perspektiv är bara att han tycker till om ditten och datten. Tyckandet kan drabba Riks mani att anlita dyra reklambyråer, nu fyra stycken på lika många år, om reklamen dessa producerar, om arbetet med vision och värderingar, om ny logotyp och nytt namn, om strategidokument, Friskis&Svettis utmaningar och möjligheter och dylikt.

Ibland tycker Jympajesus till ombedd, men ofta oombedd, men det spelar ingen roll vilket, finnen irriterar så småningom någons bak.

Om inte Jympajesus vore Jympajesus, utan kanske en helt vanlig Mats, hade han kunnat bli bitter. Men motståndet verkar inte bita på honom. Kanske för att han är en idiot, kanske för att han övat sedan 1985 på att inspirera till mer eller mindre varfyllda kvisslor. Tro betyder lidande, det ligger i sakens natur.

Huvudsaken är att kristna deltagare och alla andra uppskattar de helt ordlösa predikningarna på jympagolvet. Inte en jävel verkar besväras av några finnar där.

Halleluja!

I sin outsägliga godhet.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

8 kommentarer till Inte bara tjofaderittan vara Jympajesus

  1. Thomas skriver:

    Jympajesus är kort och gott folkkär! Liksom Friskis går han hem i stugorna. Kanske tack vare.

    Jag skulle vilja jämföra med Leif GW Persson, populär bland allmänheten men inte alltid bland överheten. I övrigt få likheter ska tilläggas!

    Keep on rocking!

  2. Jympajesus skriver:

    GW har också skägg. 😉 (Så du tänker att det finns en ”överhet” i Friskis&Svettis?)

  3. L skriver:

    Du har fog för att fortsätta vara den du är:

    http://www.newsweek.com/religion-mental-healthreligionreligious-identitymental-healthreligion-601574

    Det finns med andra ord också skäl att undvika att Friskis blir en alltför politisk organisation. Det religiösa spåret är att föredra.

  4. Jympajesus skriver:

    Ja, men förlåt min självömkan. Den är aldrig vacker.
    Däremot kan ju religionsutövande vara vackert – och då tar jag för givet att du (och ingen annan heller) tolkar det som att jag tycker fanatism och våldshandlingar i religionens namn är fina grejer. Men tron på att det finns en mening med slitet, det borde väl va okej? Som att jympan är som en slags gudstjänst/rit/transcendental aktivitet. 😉

  5. L skriver:

    Detta inlägg liknar möjligtvis mer något ur (Jympa?)Jobs bok än Jympajesus evangelium men skildrar alltjämt en giltig och relaterbar mänsklig upplevelse.

    Jag tror att det är just tron på att det finns en mening med slitet som har de hälsobringande effekterna i artikeln ovan, och jag är helt införstådd med att jympan har (eller snarare, kan ha) en sakral dimension som inger en känsla av att det finns en högre mening med slitet på jympagolvet i synnerhet.

    Jag tycker om detta citat:

    “When Freud was asked, ‘What should a normal person be able to do?’ he replied, ‘He should be able to love and work.’ While we may find ourselves in agreement with this statement, we also ask, ‘Is that all a normal person should be able to do?’ Another physician, Richard Cabot, doubled the list: work, love, play, and worship. These are the activities a healthy person lives by.”

    Jag är av den meningen att man under goda förhållanden får utlopp för alla de fyra sakerna i jympan, och, vidare, att det är det som gör den så hälsosam. I den uppställningen får också själva fysiska träningen rätt proportion, ¼. Det är en aspekt av det hela, men love, play & worship är lika viktigt, och hälsosamt.

  6. Jympajesus skriver:

    Men vad worshipar man på jympan?

  7. L skriver:

    Får man verkligen kalla sig Jympajesus om man har sådana grundläggande luckor i sin troslära? 😉 Ja, jag vet inte. The Spirit of Jympa? Att få utlopp för sin inneboende drivkraft att röra sig till musik? Livet självt? Jag vet bara att jympan liknar en religiös ritual mer än något annat som jag regelbundet sysselsätter mig med.

  8. Jympajesus skriver:

    Ville bara kolla. Livet självt, var det första som kom till mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.