Mina två första pass var det inget speciellt med. Där fanns I’m Just a Gigolo med David Lee Roth och Thorn In My Side med Eurythmics. Men jag var jäkligt nöjd med mig själv ändå, trots bristen på musikalisk originalitet.

Det var Yeki Yeki med Mory Kante som gjorde mig till snobb. Den öppnade mina öron för musik jag tidigare inte förknippat med jympa. Nu fanns det helt plötsligt jättemycket annorlunda musik att plocka äpplen till.

Jag började laborera med den ena låten omöjligare än den andra. Och började tycka att jag kommit på något unikt. Jag berättade gärna för andra var de kunde hitta roligare musik än deras vanliga trötta mainstream-låtar. Jag var förstås olidlig.

En hel del laborerande blev ändå okej, t ex Birdland med Weather Report och Danny’s All-star Joint med Rickie Lee Jones, men somligt blev bara komplicerat och inte alls särskilt kul att jympa till. Jag minns hur jag kämpade med en jazzig Cornelis Vreeswijk-låt, svårt inbunden i mig själv och mitt interna stegräknande.

Avskräcktes jag av dessa uppenbara misslyckanden? Nej, det gjorde jag inte på något sätt. I dag, många pass senare lider jag och mina passdeltagare fortfarande av mina kultursnobbsfasoner. Jag ska absolut vara annorlunda! Kosta vad det kosta vill av pinsamma jympaförsök inför 100 pers.

När jag för ett litet tag sedan fick en inbjudan till ett frukostseminarium om att ”våga misslyckas” kom jag att tänka på detta. Jag har förstås hört det förut, hur viktigt det är att våga göra fel, men i verkligheten har jag inte sett att någon har fått jättemycket beröm för att det gått åt helvete.

Kanske kan jympagolvet vara ett frirum, där man verkligen på riktigt får vara en snobb och tro att man är jäkligt märkvärdig och kapabel till geni-jympa. Och givetvis ofta misslyckas å det grövsta.

Det finns ju alltid en reträttväg in i det vanliga och välkända när man är ute på tunn is.

”Min” lilla basledare är faktiskt också ricktigt snobbig när det gäller musiken, men hon förstår på ett helt annat sätt än jag värdet av vanlig, hejdundrande enkel folklighet.

När hon och jag skulle sätta ihop ett pass tillsammans nyligen ville hon plocka in Möt mig i Gamla Stan med Magnus Carlsson – inte creddiga Weeping Willows- Magnus, utan dansbands- och Alcazar-Magnus.

Ja ba: Aldrig i livet!

Men vilken jympalåt, alltså! Alla blir totalt vilda, sjunger med och tappar alla skyddsmekanismer. Kultursnobben Jympajeus också. Vilket underbart nederlag för en snobb!

Som någon sa: Snobbery is the enemy of fun.

Amen.

Möt mig i Gamla Stan nu i kvääääääääll

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.