Jag har läst många försök till beskrivningar av Friskis&Svettis jympa. Jag är själv skyldig till alltför många.

Att jympan är en sammansmältning av ledare, musik och rörelser är en vanlig idé som jag också hävdat. Och det är ju inte fel, men det är bara en beskrivning av VAD jympan är. Superytlig.

Vi människor verkar omättligt hungriga på att ta reda på VAD olika grejer är. Vi hoppas nog vi ska vara rationella. Men att veta VAD något är duger inte. Inte om vi verkligen vill veta om vi gillar eller inte.

Vi borde fråga VARFÖR?

Alla våra grupp-träningar är kombinationer av ledare, musik och rörelse. Även om det bara är något diffust som dånar i högtalarna medan du sliter i en HIT-zon, så är du mitt i en melting pot av rörelser, ledare och musik (troligen gammal funk-o-metal).

Det finns alltså ett oändligt utbud av VAD-erbjudanden som liknar varandra på en rationell nivå.

Men jympan handlar ju om känslor.

Känslor är svaret på VARFÖR vi jympaledare lägger ner så mycket tid på att sätta ihop den där kombinationen av oss själva, musiken och rörelserna. Känslor är svaret på VARFÖR det finns jympatalibaner. Och på VARFÖR deltagarna (oftast) lämnar lokalen med ett småfånigt leende och snälla tankar om allt och alla.

Neurotiska, som vi människor är, pratar vi helst om känslor av glädje. Inget om the dark side, usch nej.

Men det finns o-glada känslor som kanske är bra att släppa fram. Vad sägs om en portion sorg (läskigt)? Lite ilska (skönt)? Mod (yes!)? Kåthet (nä fy!)? Förälskelse (mm, kanske)? En känsla av sammanhang? (Varje gång?) Mening? (Tycker jag).

Lyckosuget när musik och rörelse känns som ETT är fantastiskt. Men när musiken är mörk och hård, rörelsen låg i rummet och ledaren ser galen ut, då får glädjen en känslokompis av en helt annan sort.

På jympan kan vi leka med det otäcka. Och jag tror att det är bra för oss och beroendeframkallande.

Jympan kan vara som ett konstverk, ett konstverk som skapas tillsammans med gruppen varje gång. (Musicking har jag skrivit om tidigare.)

Om jympan är ett konstverk borde den handla om livet. I lyckade fall blir då ett jympapass ett narrativ om hur det är att vara människa. Det går upp och det går ner. Ibland fattar man vad som pågår, ibland är man helt lost. Man svävar på moln och man kraschar. Det är inte roligt hela tiden, men det är en resa man inte vill missa. Och som jympagolvet kan vara en scen för.

Håller jag på att bli tidernas största jympataliban? Kanske, men jympan kan i alla fall alltid vara jävligt kul.

Och jag tror att vi som är ledare borde tänka mer på VARFÖR än VAD. Mycket VAD brukar det bli. Pulsar, upplägg, träningseffekt, rörelser.Det gäller vid utbildningar och inspirationstillfällen också.

Mer liv i jympan!

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Lånar Telias kampanjfras, men den har ju dom också lånat.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

7 kommentarer till Jympan är som livet

  1. L skriver:

    That’s what I’m talking about 🙂

    Detta knyter an till det förra inlägget, för det har konsekvenser för relationen ledare-motionär. Som du skriver spelas hela ens upplevelserepertoar ut i ett bra jympapass: tungt, lätt, hårt, mjukt, mörkt, ljust. Det är fint att mötas i det. Men det fordrar en ledare som kan hantera hela detta spektrum med nyanserad inlevelse, och därtill en motionär som möter upp med engagerad uppmärksamhet och kan uppfatta vilken upplevelsekvalitet det är som för tillfället förmedlas.

    Denna motsättning är mellan VAD och VARFÖR är vidare analog med de skilda motiven och funktionerna som tillskrivs de respektive hjärnhalvorna (såsom psykiatern Iain McGilchrist mycket fint diskuterar dem i boken “The Master and His Emissary”). Väldigt förenklat och kortfattat kan man säga att den vänstra hjärnhalvan frågar VAD?, hanterar språk och fingerfärdighet och ger upphov till “homo faber” – den mekaniska människan – som strävar efter att kontrollera och manipulera sin omvärld med verktyg. Den högra hjärnhalvan frågar istället HUR? och är säte för mindre instrumentella funktioner som känslor, musik, religion och kreativitet. Som du snyggt uttrycker det: det finns ett oändligt utbud av VAD-erbjudanden som liknar varandra på en rationell nivå. För den vänstra hjärnhalvan är dessa likvärdiga och utbytbara. Där finns det faktiskt en preferens för konkreta, mätbara aspekter som träningseffekt och pulsintervall. Den högra hjärnhalvan är dock nollställd inför sådana tekniska abstraktioner och kan bara “förstå” upplevelser som engagerar känslor.

    Det verkar dessutom skilja sig åt mellan individer vilken hjärnhalva som är mest dominant, där en del har lättare för att orientera sig efter mer formella indikatorer (och tydligen får någon slags kantig tillfredsställelse av att befinna sig inom ett specifikt pulsintervall), liksom det i andra ändan av spektrat finns personer som i likhet med undertecknad har en ej förhandlingsbar fetisch för meningsfullhet och lycksalighet. Där har du dina jympatalibaner. För det stora flertalet är den här själsliga driften kanske inte fullt så tongivande, men det är likväl ett uppenbart faktum att många har svårt att motivera sig till träning enbart utifrån föreställningar om nytta och plikt. För att den högra hjärnhalvan också ska vara med på tåget bör alltså känslor, musik, religion och kreativitet inkorporeras i träningen. Och vilken träningsform får man då, hmm…

    McGilchrist argumenterar vidare för att kulturen i västvärlden går mot att bli mer och mer orienterad efter den vänstra hjärnhalvans approach; allt ska i möjligaste mån kontrolleras och kompartmentaliseras för att kunna optimeras. Jag tror att man skulle kunna argumentera för en sådan utveckling inom Friskis&Svettis också, men det är en annan diskussion.

  2. Jympajesus skriver:

    Gillar så att du ger mitt svammel en vetenskaplig fond. Tack! Jag förstår ännu bättre vad jag skrivit efter dina kommentarer. Jag förstår också att jag måste testa att jobba ännu mer medvetet med passupplägget, med musiken, rörelserna och framför allt kommunikationen. Det är i det sistnämnda som allt händer, som barriären mellan ledare och deltagare försvinner, som självmedvetenheten dunstar och allt blir en lek med allt som är farligt, sorgligt och lustfyllt. Ska tänka mer på det!
    Och ditt sista stycke; ja, det är en annan fråga, men jag tänkte på den på årsmötet i dag. Vad betyder egentligen förvandlingen vi går igenom just nu: från förening till bolag, från vimsigt till mer struktur, från analogt till digitalt, från…ja, vad mer, till vad? Från frihet till kontroll? Från kvalitet till kvantitet? Äsch, vi blir så småningom friare och lyckligare, eller hur?

  3. L skriver:

    Jag upplever det som att Friskis devierar allt mer från sitt ursprungliga erbjudande. För oss som gillade det ursprungliga erbjudandet är detta såklart ett problem. Detta gäller både de organisatoriska aspekter av verksamheten som du nämner, men också hur man förhåller sig till själva träningen, och jag tror egentligen att det är två olika uttryck för samma grunduppfattning: att mänsklig aktivitet kan och bör inordnas under konstruerade teoretiska ramverk (organisationsstruktur är ett sådant ramverk, pulszoner är ett annat), i syfte att strukturellt effektivisera vad det nu än är som ska göras. Konceptpass och artificiella konditionspass som IntervallFlex är bra exempel på detta tankesätt applicerat på konditionsträning. Passen byggs upp algoritmiskt utifrån komponenter som saknar naturlig dynamik (passets bitar står visserligen i något slags sterilt träningseffekt-förhållande till varandra, men det finns ingen genuin samklang).

    Lena Andersson har formulerat det på ett bra sätt:

    “Mänskliga lekar är på ett plan alltid konstruktioner. Allt är möjligt. Inget hindrar att man förenar oförenligheter och skapar artificiella grenar och konstriktningar – inget annat än känslan av irrelevans och flyktighet som det sökta och onaturliga skapar. För något händer vid avkodningen. [Jympan] har blivit tillgjord och lättviktig av att rata sina egna former till förmån för denna beklämmande kakofoni.”

    (Fotnot: i den ursprungliga texten var ordet “skidåkning”)

    Att i träningseffektens namn bryta ner jympan till dess minsta beståndsdelar och sen utifrån dessa bygga ihop en ny, bättre, standardiserad konceptjympa motverkar dessutom sitt eget syfte. För jympans själ skingras bevisligen i den här processen, och när är träningseffekten som bäst om inte när man är uppfylld av jympans själ (= maximalt engagerad, lycklig och stark)? Sådana förhållanden är dock svårare att kontrollera och manipulera (vi vet ju båda två att det är svårt att precisera exakt vad som gör jympan så bra), vilket ofrånkomligen leder till att jympan marginaliseras i denna nya verklighet.

  4. Jympajesus skriver:

    Min första icke politiskt korrekta reaktion på IntervallFlex var ”som jympa, fast utan allt det roliga”.
    Jag går själv på många pass som har satt träningstänket före upplevelsen och tänker att Friskis&Svettis stora utmaning är att marinera även sådana pass i en träningsideologi som sätter rörelseglädjen, mötet och möjligheten att utvecklas ”i centrum”.
    Och jag tror precis som du skriver att organisation och träningsutveckling går hand i hand. Ju mer instrumentellt vi ser på världen, desto längre bort kommer ifrån det mänskliga och det som gör Friskis&Svettis speciellt.
    Jag har en annan teori vad den utvecklingen får för smått desperata men verkningslösa uttryck. De tankarna lär väl komma i ett annat inlägg snart.
    Jag måste bara kämpa mig över de trösklar som vänskap, taktik och intern politik blir till och som hindrar en öppen diskussion om viktiga frågor. Men det räcker ju inte att ha synpunkter under ett internt möte. De måste ut i det vi förr kände som ”etern”.

  5. L skriver:

    Denna fråga är komplicerad och har både en praktisk och en ideologisk aspekt. Jag frågar mig till att börja med hur genomförbart det över huvud taget är att framgångsrikt ritualisera t.ex. spinning eller cirkelfys när det inte ens gick att frammana jympans ande i en kreation som formellt sett innehöll jympans komponenter (Flowride). Sedan kan jag inte hjälpa att känna att det liksom är against the natural order of things att försöka förandliga mer profana träningsformer. Fenomen har sina kvalitéer och det är inget som man lättvindigt lånar/byter sinsemellan. Samtidigt kan jag ju inte av princip motsätta mig mer rörelseglädje, möten och möjligheter att utvecklas i världen…

    Något som vi inte heller har berört här och som är lätt att glömma bort är att jympan inte alltid funkar. Standardiserade pass har i alla fall fördelen (om man gillar sånt) att de är jämna i kvalitén och rätt förutsägbara (och därmed INTE som livet). För jympan är både golvet och taket jämförelsevis lågt respektive högt. Vilket också tycks vara vad man får när man släpper människor hyfsat fria och inte reglerar deras handlingskraft i så hög grad. Men det finns ett egenvärde i det tror jag, och det är som jag ser det helt i enlighet med sakernas naturliga ordning att i en ideell förening anordna saker på det sättet.

  6. Jympajesus skriver:

    Det där med Flowride är så himla intressant. Varför blev det mindre jympakänsla i ett pass som var tänkt att bjuda på max av den varan? Förmodligen för att det inte går att frammana det som är speciellt med jympan om man formaliserar den över en viss gräns. Det ska räcka med den s k intensitetskurvan och själva idén med jympan. Om man släpper människor fria att skapa utifrån detta kan det bli fantastiskt, och mindre fantastiskt. Men man undviker i alla fall det som är styrkan med andra formaliserade pass: att alla pass är ungefär lika effektiva och lika lagom-engagerande och i princip aldrig på jympanivå. Nivåerna på de formaliserade passen kan bli hyfsat höga, men står oftare i relation till min fysiska prestation och känsla i kroppen. Det kan absolut räcka långt, men high fives – hur fina de än kan kännas i den lilla hårdtränande, men mestadels inåtvända, gruppen – kan inte mäta sig med feelingen när ett jympapass går in i den andliga dimensionen.

  7. L skriver:

    Jag har minimal insikt i själva hantverket att skapa jympa, men jag föreställer mig att det är en process som grundar sig mer i att gå på känsla än på rationellt kalkylerande. På samma sätt som man som motionär kan känna med hela sitt väsen när musik och rörelse hör ihop (och jympan stämmer), utan att direkt kunna sätta ord på vad det är som gör att det blir så. Denna svårfångade kvalitet hos jympan saknas hos de andra passen, och saknades på det stora hela i Flowride. Jag tror att man främst ville leverera ett pass med element av överraskning och sensation (ytterligare en manifestation av tidsandan), vilket på något sätt är att börja i fel ände.

    Det är dock inte min ståndpunkt att inga andra träningsformer har något existensberättigande. Det finns en charm och ett psykologiskt värde i att göra monotona saker. Men jympan har ”beauty of proportion”, vilket ger en kvalitativt annorlunda rörelseglädje – rörelseglädje proper. Jag tror att det vi känner som jympans själ framträder som upplevelsegestalt när hjärnan måste integrera stora mängder musikalisk, koreografisk, social och emotionell information samtidigt. Oavsett borde jympan i alla sammanhang uttryckligare erkännas som rörelseglädjens urkälla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.