Till min förenings årsmöte kom 109 medlemmar. Av nästan 90 000 möjliga. Vad säger man om det engagemanget? Och vad säger man om medelåldern på mötesdeltagarna…ja, du fattar.

Det gamla gardet
En av sakerna jag funderade på under mötet var – med tanke på oss som var där – begreppet ”det gamla gardet”. Det är inget smickrande uttryck om man får det kastat efter sig. Det har jag inte fått…än…inte öppet i alla fall, men så jobbar jag också så slugt jag kan för att undvika detta omyndigförklarande. Mina jämnåriga kompisar verkar inte alls lika bekymrade över det. De säger saker som lika gärna kunde översättas med ”det var bättre förr” utan att blinka.

Kvantitet före kvalitet
En annan sak jag reagerade på var målet att bli 100 000 medlemmar inom x antal år. Någon räckte upp handen och frågade om vi inte redan hade haft det målet för några år sedan. Och alltså inte nått det. Svaret var så flummigt att jag inte minns det. Men kvantitetsmål är ju meningslösa. Det är som med mantrat ”Vi måste sälja kort! Annars har vi ingen verksamhet.” Egentligen är det tvärtom; det är för att vi har en unik verksamhet som vi säljer kort. Och vi blir fler för att vi har kvalitetsmål.

I centrum
När det gäller kvalitetsmål la jag märke till fraserna ”upplevelsen i centrum” och ”funktionären i centrum”. Själv sätter jag mig ”själv i centrum” och det tror jag alla andra gör också. Det är inget egoistiskt med det. Det betyder bara att vi tycker att det ska kännas meningsfullt att träna på Friskis&Svettis eller att arbeta ideellt för tron på en bättre värld. Det där med ”x i centrum” påminner mig om sjukhus som sätter ”patienten i centrum”. Vad är alternativet? Om jag skulle sätta något i centrum skulle det bli: ”Rörelseglädjen i centrum”.

Mitt och mitt
Det sista jag tänkte på innan jag cyklade hemåt – förutom om jag skulle ta med en överbliven macka eller inte (gjorde inte) – var arbetsnamnet ”Mitt Friskis” på nya appen. Jag tycker det där med ”Mitt” är påträngande. Mitt SJ, Mitt Åhléns, Mitt Netflix, Mitt Nordea, Mitt Skatteverk, Min Thaikiosk o s v. Jag vill inte ha ett sekt-förhållandet med organisationer och företag. Jag är en fri människa och ogillar klistrighet.

Den obemannade anläggningen
Jag tänkte inte på det när jag satt där. Och det ser jag som ett tecken på hur lätt det är att inte hålla fast vid sina grundläggande värderingar och i stället viljelöst flyta med strömmen. Men någon i ”det gamla gardet” tänkte i stället för mig. Det fick jag höra efteråt. Denna tänkare trädde inte fram under stämman, men viskade till sin stolsgranne: ”Vi säger obemannade anläggningar (alltså där ingen anställd ännu är på plats), men de är ju inte obemannade. De är medlemsbemannade.” Genialt, ju!

Det digitala Friskis&Svettis
I flera dagar efter årsmötet försökte jag förstå varför jag inte jublar åt digitaliseringen. När jag sedan läste en grej av författaren och marknadstänkaren Simon Sinek förstod jag bättre varför jag är inte är superfrälst än: ”System och processer är väsentliga för att korståget ska fortgå, men de ska inte ersätta korståget.” Jag tänker att omställningen till att bli en mer digital organisation tagit energi från detta med ”x i centrum”. Jag hoppas att vi snart hittar tillbaka till elden. Fast det kan jag väl inte säga utan att någon säger ”aha, det gamla gardet har talat”.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

No comment.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

2 kommentarer till Saker jag tänkte på under årsmötet

  1. A. skriver:

    Åh gud den där låtsade intimiteten i ”mitt [whatever whatever]”, den ger mig allergiska utslag över hela själen. SJ, Telia, lokaltidningen, banken etc. är inte mina kompisar, kommer aldrig att bli mina kompisar – jag VILL INTE att de skall vara mina kompisar, de är frikkin tjänsteleverantörer som jag anlitar. Ironiskt nog upplever jag att de flesta jag känner (och som jag någonsin pratar om det här med) tycker ungefär som jag, så för vem är den låtsade intimiteten egentligen?

    Kanske är det ungefär som med sjukvårdens klämkäcka slogans om ”patienten i centrum” (jag tillåter en viss landstingströtthet att skina igenom här), mest ett sätt för leverantören att lura sig själv att saker och ting förhåller sig på ett sätt som vederbörande tror är bra (eftersom hen har fått lära sig det på någon kurs i varumärkesbyggande). Har man en nära och förtroendefull relation behöver det inte hela tiden betonas. Är patienten (eller upplevelsen, eller funktionären) i centrum behöver det inte hela tiden betonas. Det kommer att märkas ändå.

  2. Jympajesus skriver:

    Skönt att höra att du känner likadant. Marknadsavdelningen i F&S Sthlm verkar dock inte hålla med oss. 😉 När det gäller landstingströttheten så vore det ju synd om den också känns igen i F&S, men en person i min närhet, som jobbat länge i landstinget, ser varningstecken. För mig ligger faran i att administrationen tar mer energi än den ger, att ansträngningarna med att skapa system utan att man riktigt märker det, går ut över det ideella engagemanget och känslan för kollegor och högre mål. Men vad vet jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.