Vad har en jympaledare för verktyg för passtillverkning? I andra inlägg har jag pratat om musiken, rörelserna och den egna personen. Men har jag betonat att det är i personligheten de stora möjligheterna finns?

Möjligen är det så att personligheten blir förlöst av ”rätt” musik och ”rätt” rörelser. Ledaren blir som man säger ”sitt allra bästa jag”. (Tror absolut inte jag är där än.)

Ett fjärde verktyg i passmakandet är förstås deltagaren, men det känns konstigt att kalla andra människor för ”verktyg”. Jag föredrar ”medkreatörer”. Eller kanske medresenärer.

Människor kan följa med på den resan om det känns bra. Ingen är tvingad att följa med mig in de mörka hålorna eller upp på bergstoppar med risk för skräck och känslostorm. Det går utmärkt att ta en annan väg.

En gång la sig en kvinna platt på magen på golvet och höll för öronen. Aggressiviteten, frammanad av mig och musiken ställde en ordlös fråga: Vill du följa mig och arga flocken och skrika ”fuck it all”? Svaret var tydligt. Det ville hon inte.

Fast allt är bara på lek, och det är det jag tänker att jympapassets framgång beror på: om vi vågar leka med den egna personligheten, som de barn vi en gång var, fast nu med den vuxnes erfarenheter av med- och motgångar.

När vi leker är vi som bäst på jympagolvet. Jympan är en fortsättning på barndomslekarna. Ibland lekte vi med farliga grejer: liv och död, olycka och lycka, katastrofer och lyckliga slut.

Som vuxen leker vi med dessa ämnen på ett annat sätt. Vi läser böcker, ser filmer, går på teater och musikaler och ser på konst. Det är komedi och tragedi, och samma gamla liv- och dödhistorier.

Vi har samma kulturella chans på jympagolvet. När vi tar våra rädslor och visar upp dem med en klackspark. När vi tar våra glädjeämnen och larvar oss så eventuella åskådare rodnar på andra sidan glasrutan.

Den som passivt ser på, undrar vad i h-e vi håller på med. Men Jympan ska inte beskådas genom glasrutor. Jäklar vilket mod det krävs att vara med. Jäklar vilket mod det krävs att leda leken.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.