Volymen ska upp
Rött är fint. När passet öser på och allt känns som ett stort och varmt party lyser örat rött.
Alla kan Men alla vill inte.
Jympan är för många, bara man inte skrämmer bort folk med krångel och armvift. Annars kan varenda kotte gå loss och glömma bort sitt ego en stund.
satsa på människorna
Den skillnad som vi i Friskis&Svettis har möjlighet att bygga på är människorna, deras kunskap, passion, förmåga och värderingar. Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.
Jympaupplevelsen Friskis&Svettis själ
Jympan var det första uttrycket för Friskis&Svettis idé om träning och gemenskap. Den kan fortfarande vara vårt mest unika erbjudande om vi vårdar den klokt och lekfullt.
Jympajesus predikar
Kanske kan man säga att Jympajesus är en besserwisser. Själv anser han att han debatterar viktiga frågor i sekten.
Facebook
Nyhetsbrev
RSS
Twitter
Jag håller med i stora drag (även om jag förstås har invändningar mot att gymmet och jympahallen skulle vara jämngoda arenor för att frambesvärja rörelseglädje), med en parentetisk reservation för att rörelseglädje skulle välkomna apan i oss. Enligt psykologen Eino Kaila förhåller det sig på detta vis: “Antropoidungen är ännu flink och driftig, leker gärna och är läraktig, men för den fullvuxna antropoiden äro blott födan och parningen viktiga ting […] Ända in i sin högsta andliga verksamhet ter sig däremot människan som ett evigt barn, som ”leker”, d. v. s. för vilken verksamhet är en tillfredsställelse i sig själv.” Rörelseglädje välkomnar alltså inte apan i oss, utan människan i oss.
Jag var i Tyskland förra helgen och noterade en del tyska företagsslogans. Den tyska apotekskedjan dm har som paroll “Hier bin ich Mensch, hier kaufe ich ein”, d.v.s. “Här är jag människa, här handlar jag”. Det är ett angreppssätt som är relevant för Friskis&Svettis i allmänhet och för jympan i synnerhet tycker jag. Jag kan känna igen mig i att jag går på jympa för att få vara en människa. Och att kvalitén på jympan blir avhängig hur mycket människa jag får vara under ett och samma pass (hur många olika känslor får jag känna och hur starka, får jag tänka till litegrann men inte för mycket, får jag känna connection o.s.v.) snarare än hur många enheter träning man lyckas få in på 55 minuter.
Rörelseglädje är för övrigt i ropet just nu. Såg att Björn Borg gör reklam för exerhighs, vilket ju i grund och botten bara är ett coolare, mer internationellt sätt att säga rörelseglädje. Jag känner mig lite kluven till detta, för jag vill ju att det ska vara Friskis&Svettis (och ytterst jympans) USP. Men samtidigt är det inte något som det är försvarbart att vara protektionistisk kring. Mer glädje och lekfullhet till folket, helt enkelt.
Jag tycker som vanligt att du har helt rätt: Klart det är människan, inte apan i oss, som kommer till sin rätt. Och jag gillar din jämförelse med tyska reklamen, så är det ju! Men människa ska man ju kunna vara i gymmet också, inte bara på jympan, väl? Medan jag jobbade på Friskis&Svettis Riks letade jag ett tag efter en slogan där ”människa” ingick, men det är svårt. De blir lätt pretentiösa, skrattretande, bombastiska, fåniga o s v. Den inte så känslomässiga ”Människor, musik och träning” körde vi på ett tag. Och visst har jag lagt märke till Björn Borgs Exerhighs, tycker den är riktigt bra. Jag var lite inne på den linjen för snart tio år sedan, men de idéerna (gjorda på befintligt filmmaterial) släpptes inte fram: https://youtu.be/Oiz4-Ul7AtM
Jag tror att det är det kollektiva och rituella i jympan gör människan i oss extra villig att komma fram. För att det snuddar vid något evolutionärt behov (som i andra kulturer tar sig uttryck i religiös dans eller liknande). Med det sagt så får jag väl medge att man kan vara människa i gymmet också. Ibland ser man människor som är i full färd med att göra precis det de är skapta för att göra. Då är man som mest människa tänker jag, när det finns en självklar överensstämmelse mellan individen och uppgiften och den förra tar sig an den senare med ett lyckligt och fokuserat engagemang. Det är ofrånkomligen så att jympa inte kan vara den sortens aktivitet för alla människor. För en del människor kan det säkert vara gymträning. På det följer dock en ny marknadsföringsmässig tankenöt: vad är det som gör att man kan vara mer människa i gymmet på Friskis&Svettis än på andra gym?
För mig låter “Människor, musik och träning” som de tre nedersta trappstegen i rörelseglädjens behovstrappa. Det är centrala och nödvändiga beståndsdelar, absolut, men det fattas ändå ett element som är svårgripbart men avgörande. Inlevelse, kreativitet, lust, ceremoni, andlighet? Vilka inte precis är bättre lämpade för slogan-formatet (om du tycker att människa lätt blir bombastiskt och pompöst i en kampanj, testa då med ceremoni 🙂 ).
Jag tror hur som helst att närvaron av denna speciella kvalitet gör att rörelseglädje-begreppet inte får missbrukas. Att man inte ska använda det om all fysisk aktivitet så fort det är lite “kul” på ett oengagerat sätt. Om man vill att det ska ha den själsliga konnotationen alltså. Men jag vet inte. Det är möjligt att det är lite too much. Troligtvis lite obegripligt för utomstående. Och det gör det också mer exklusivt och svårtillgängligt, och det är möjligt att det är en deal-breaker. Det är ju i alla händelser bättre att träning är lite nonchalant kul på ett lättsamt sätt det det är en plikt och en vånda. Det måste kanske inte vara en intensiv spirituell upplevelse som når in i djupet av din själ och kräver allt av dig både fysiskt och emotionellt. För att få kallas rörelseglädje alltså. För att få kallas jympa, möjligtvis 😉
Mm, gillar det det du skriver om det kollektiva, rituella och ceremoniella. Och inlevelsen, kreativiteten, lusten och andligheten, förstås. Men jag tänker att det finns sådana inslag även i gymmandet och annan gruppträning, om än inte lika uppenbara och kanske för somliga – svårtillgängliga – som i jympan.
Du delar upp rörelseglädjen i två kategorier, ytlig men kul och djup men större än kul. Gillar det också. Kan tänka mig att känslan kan finnas på hela skalan under ett gympapass, och kanske även i gymmet. Jag vet inte vad jag ska kalla känslan när man gör en serie i gymmet och det på samma gång är asjobbigt och tillfredsställande på ett själslyftande sätt. Kan det vara djup rörelseglädje? Fast man inte flinar.
Kollade du den gamla censurerade videosnutten? ”Rena knarket” var en annan copy som inte heller överlevde.
Detta större än kul skulle jag säga är djupare, intensivare kul. Det du beskriver i gymmet tror jag är ytterligare något annat. Jag gymtränar inte, men springer däremot, vilket för med sig en stimulerande blandning av ansträngning och triumf, fast utan att stråla som en sol. Det blir ändå på något sätt missvisande att kalla detta något för rörelseglädje och jag är aldrig lika lycklig och liksom… urlakad när det är över, vilket jag ser som bevis på att det inte når in i botten av min själ. Många jympapass befinner sig dock bara på ytlig men kul-nivån. Jag har som du säkert förstår inte så mycket till övers för sådan spexig, lättillgänglig jympa. Jag har dock heller aldrig varit på ett pass som varit på den djupaste intensivaste kul-nivån rakt igenom och jag är inte säker på att det skulle vara önskvärt. Att det ska finnas en spännvidd, både med avseende på intensitet och på känsla, är ju på något sätt inbyggt i jympans upplägg, och är ju just det som möjliggör att “jympan är som livet”, tillika den mest estetiska och existentiella träningsformen.
I somras läste jag boken Deep Play av Diane Ackerman. Hon skriver: ”What is the difference between simple play and deep play? Simple play can take many forms and have many purposes, but it goes only so far. When it starts focusing one’s life and offering ecstatic moments, it becomes deep play.” Analogin är väl uppenbar (jag tror jag hade den i bakhuvudet redan när jag skrev den förra kommentaren). Men simple play har ju ändå ett existensberättigande. Hon skriver dock också: “[There] is a vast difference between basic play and deep play, between fiddling with patterns and inspired, rapturous acts of creation.” I en jympakontext så skulle väl “fiddling with patterns” motsvara konceptpassen, vilket kan förklara varför de aldrig verkar kunna bli deep play.
Angående det ratade rörelseglädje-klippet: Budskapet är mitt i prick och får 10/10. Utförandet räcker kanske inte riktigt hela vägen 😉 Lite orättvist för övrigt att “rena knarket” avslogs när exerhighs nu är värsta coola kampanjen. Samma underliggande sensmoral ju.
Mycket intressant detta med simple play och deep play. Jag springer också och förstår vad du menar. Kanske Friskis & Svettis borde ta till sin uppgift att försöka reda ut de här begreppen som reklamgrepp. Kanske ha en rörelseglädjemätare på något vis, med simple i ena änden av skalan och deep i den andra?
När det gäller den lilla filmsnutten (tack för 10/10 för idén) så är den ett urklipp ur en längre film gjord i ett helt annat syfte, nämligen som en intern intresseväckande för boken om Friskis & Svettis värderingar som jag sammanställde/skrev för snart tio år sedan. Folk tyckte om den och tyckte vi skulle klippa ut delar ur den. Det där var ett försök av tre som jag tror spreds lite men inte så mycket, t o m i bioversion vissa fall. Budgeten var i princip noll.
Lysande analys av varför Flowride inte funkade.
Jag önskar ju att man tog sig an hela rörelseglädje-temat med lite mer nyansering. Men utesluter inte att det skulle vara att sätta in allting i ett överdrivet komplicerat ramverk som de flesta inte ens efterfrågar. Jag tror att många är nöjda med simple play. Så som underhållning generellt gestaltar sig i vårt samhälle så finns det anledning att tro det. Och vem ska vara domare över hur djupt det blev?
Men om man bara skulle leverera det folk efterfrågar blir det inga stora tankar, känslor eller utveckling, eller hur? Man måste ut på grenen och riskera att den går av och att man ramlar ner. Jag måste ta lite risk när jag testar nya låtar. (Skriver ”lite” för det är ju ändå bara jympa.) Vill ha reaktion och kommunikation. Ibland blir det för jobbigt själsligt – eller bara dåligt – och då byter jag ut låten. Men jag måste fortsätta göra pass på det sättet: leta upp sånt jag tror ingen använt eller hört och överraska med en genial lösning som både kan applåderas och bli djup rörelseglädje. Eller så blir det bara lite skoj och då får väl det duga. 😉
Den allra bästa jympan tycker jag ofta har något av en acquired taste över sig. Att det gärna får kännas lite avigt först. Sådana låtar tycker man mer och mer om allt eftersom tiden går, och man ledsnar aldrig på dem. Om jag tycker att en jympalåt känns catchy och skojig direkt så börjar jag genast ana oråd. Då har man simple play right there. Sådana låtar brukar inte hålla hela terminen. Men jag är osäker på om detsamma gäller för marknadsföringskampanjer. Finns det över huvud taget tid att låta kampanjen växa för mottagaren?
Eftersom jag hakat upp mig på rörelseglädje har jag samlat på en del idéer kring hur man skulle kunna fördjupa rörelseglädje-temat. Jag tänker – som jag väl antytt i bloggen – att man kan låta sig inspireras av Volvo och deras säkerhetstänk: Ingen ska dö eller skadas allvarligt i en Volvo 2020. Var är t ex vårt motsvarande mål? Visionen skrev faktiskt jag för snart 20 år sedan men den är inte riktigt använd som den skulle kunna användas. Risken, tror jag, är att vara för ytlig och för konventionell när vi i Friskis & Svettis pratar rörelseglädje. Det är nog bl a därför jag gillar dina djupdykningar på vetenskaplig grund. Simple play är ok, men tankar/teorier om deep play skulle kanske kunna stärka ledarkårens strävan att känna gärningen ännu mer meningsfull. Och bli det också med tiden.
Jag har lärt mig den hårda vägen – tror jag – att simple play är nödvändigt i ett pass. Endast extrema konnässörer tål ett helt pass med låtar som liksom aldrig låter deltagarens förmåga att ta in kreativa lösningar pausa lite emellanåt. Ett par crowd pleasers måste infogas för jympafridens skull.Jag tog t ex till sist bort den här: https://open.spotify.com/track/2jM1oYbOb96lP0WQjVxf8N?si=QUWhLMmoTce9b2oUs3NS4w och ersatte med denna trall: https://open.spotify.com/track/7nXk8UzwYn0bKNH8NVz6xO?si=6zkSOle4SG6z5ougpElnOQ
Och jag tror absolut att marknadsföringsgrepp kan få växa länge, liksom en ”svår” låt på ett gympapass.
PS Det är datorn som stavar jympa med g. Grr
Gillar Yesterday, och anser att det var rätt beslut. Jag vidhåller dock att just det att jag omedelbart gillar den ger den ett kortare shelf life, och utesluter inte att jag ett år från nu hade föredragit Eyes of gold. Men det finns ytterligare en viktig distinktion som behöver göras här. För att jympan ska upplevas som “djup” krävs ju inte ett inferno av dissonans, eller att koreografin är extremt invecklad för den delen (“fiddling with patterns” hör som sagt till simple play-domänen). Men motsatsen till djup är ju egentligen inte simpel heller, utan ytlig. Och jag tycker inte att Yesterday är en ytlig låt. Det största hindret mot djup i jympan (generellt, jag tror på något sätt inte att du har det här problemet) är ju inte att ibland bryta av med takter som inte är totalt oförutsägbara, utan att det blir glättigt och banalt.
PS. Vilken trevlig dialog det här blev 🙂
Yesterday är himla funktionell, men jag tycker nog att den är rätt ytlig. Kan inte säga att den griper tag i mig, men den driver på bra rent fysiskt. Eyes of Gold har utvecklingskurva från mörkare till ljusare som jag gillar, plus att den är lite mysko, men den var ju inte helt fysiskt funktionell under den tid jag testkörde den. Lite dissonans kan pigga upp, tycker jag. Kanske är det inte ett tecken på djup jympa utan snarare ett tecken på min lust att testa och se hur reaktionen blir, fast det rör ju om lite i ens inre, kan jag tycka. Det fanns en gammal låt med Hansson de Wolfe United som hette Banal och genial och så kan jag tänka ibland. Att det enkla (vilket inte är samma som banalt) är det svåra är ju mångomvittnat och jag tror så klar att det gäller för jympan; krånglar man för mycket funkar inte kommunikationen inåt. Då är man busy med att få koordinationen rätt. Här är hela passet: https://open.spotify.com/user/muffinshow/playlist/5CG5jWvSGGWU4gGqgVIlVm?si=kljyDfjrSg-JXqkUg_Jemw
Och ja, mycket trevlig dialog.
Tänker du på det ur ett rent jympatekniskt perspektiv nu? För tagen ur sitt sammanhang, när jag hör Yesterday, tänker jag inte “oh, vilken simpel och vulgär låt”. Tycker den är sympatisk, lite filosofisk. Med den som styrkelåt skulle jag känna mig manad att chilla lite och fundera över the human condition, vilket är något som jag absolut tycker borde ges utrymme i ett jympapass. Men du kan ha rätt i att den inte riktigt når in på djupet. Det är inte en sådan låt som man blir urlakad av.
Det glättiga och lättsamma har ju dock också en motpol i form av det alltför långsökta och anspråksfulla. Vilket är en svårare synd om det får många att känna att jympan är för konstig och krånglig för dem. Jag vet inte om det går att komma ifrån att det nog finns individuella skillnader i vilka djuphetsanspråk man har på jympan (med andra ord, jympan är som livet, del 32). Potentialen för ledargärningen att bli mer meningsfull, över hela det spektrat, tror jag finns i att få folk att leva ut mer och att känna mer, och gärna andra känslor än glad. Få utforska fler aspekter av att vara människa inom den tidsrumsliga ramen för ett jympapass. Mer människa i jympan, d.v.s.
Jag tänker både tekniskt och filosofiskt. Yesterday fungerar perfekt i sitt jympasammanhang, men för mig är den ”bara” en poplåt som jag ”tvingades” ta in för att ersatta mitt alldeles för pretentiösa försök att nå djupare. Texten har jag inte reflekterat över, faktiskt. Jag tänker att det hela tiden är en balansgång mellan det kända, som jag vet kommer att fungera, och sökandet efter något annat, större, spännande, osäkert. Jag är ingen våghals i verkligheten, men när det gäller kommunikation – som jympa är – då har jag alltid velat söka den där gränsen där man vaknar, känner något (nytt), blir intresserad och kanske litelitelite förändras. My god! Snacka om pretentioner!