Jag har försökt skriva om jympan som en lek flera gånger förut. Jag har liksom ett ”aha” i mig, men det är så jäkla svårt att sätta ord på det. Någonstans i min hjärna väntar den stora insikten på att nå fram till mitt tröga språkcentrum. För jag är övertygad om att skillnaden mellan jympa och gympa finns i leken. Men vilken sorts lek och hur pratar man om den?

Jag Lyssnade nyss på två samtal i podden WTF med Marc Maron. (komiker, skådespelare, författare – kolla t ex hans Comedy Specials på Netflix). Det ena var med John Cleese, det andra med Eric Idle. För yngre bör jag kanske nämna att dessa två herrar, i dag 75 och 79 år gamla, gjorde humorrevolution på 70-talet med sketchserien Monty Python’s Flying Circus.

Marc Maron frågade Eric Idle hur de tänkte när de skrev och skapade programmen. ”Jag tror vi ville leka med publiken”, svarade Eric Idle. För mig blev det enkla uttalandet åtminstone en liten nervimpuls från insikt till språkcentrumet i hjärnan.

Vi har ju alltid hävdat att man ”får träningen på köpet.” Men Eric Idles observation gjorde en subtil skillnad för mig. Det är inte leken i sig som är grejen. Det är att vi leker med deltagarna.

Men det pratar vi väl inte mycket om, eller? Vi pratar mycket om formen – minuter hit och dit, tempon, övningar – väldigt lite om kommunikationen. Jag menar, vi kanske uppmuntras att vara lekfulla, men inte till att att leka med deltagarna.

Hur ser den leken ut, då? Luftgitarr? Nä, helst inte. Leken med ligger på en djupare våglängd, tänker jag. Det är något med att vara människa, att testa ett infall och se hur det tas emot, och spela tillbaka på den responsen. Socialt jämlikt samspel. Inte ledare och adepter.

Språkcentrat är segt. Jag kämpar på.

Den här leken är uttänkt ibland, men riktar sig alltid utåt, som en sökning, en längtan efter samhörighet, efter att mötas, efter att få vara människa utan förkonstling. Bara vara.

Jag är inte särskilt lekfull i andra leksammanhang. Gillar inte maskerad, inte låtsaslekar med barnen, inte föreläsningar där man tvingas fåna sig.

Men Monty Python:s sätt att fåna sig gillar jag. Kanske för att jag känner att de leker med mig på ett djupare plan, utmanar mig, drar mig in i det mänskliga, både det futtiga och det storslagna, det ofattbart sorgliga och den trösterika, korkade, nödvändiga stora glädjen.

Som jympan dårå. Om den som står i mitten släpper loss, då gör deltagarna det också.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Eric Idle

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

13 kommentarer till Monty Python’s Flying Jympa

  1. L skriver:

    Ja! Tycker detta var väldigt fint och on point. Kan relatera, man vill som motionär liksom vara “in on the joke”, the joke being jympan. Det du skriver om samspelet är helt enkelt jättefint.

    Jag har på ett pass jag brukar gå på noterat en av mina medmotionärer, som inte verkar ta i så jättemycket, men som genomgående ser road ut under passet, vilket jag tycker är väldigt sympatiskt. Det är som att hon ser något lite tokigt och svårbegripligt vecklas ut framför henne, men något som också är sympatiskt och lite komiskt (avd: jympan är som livet!). Hon verkar öppen för att bli lekt med. Jag har tänkt på det som ett faux pas att inte ge allt på jympan, men om vi kommer dit för att få vara människor så är väl “road” en så god approach som någon?

  2. Jympajesus skriver:

    Tack! Ja, du märker ju att det det där du skrev om att vara människa, inte apa, har satt sina spår. Gillar det du skriver om att ”vara in the joke” och om att vara road av det tokiga och svårbegripliga som vecklas ut framför en jympa/joke-deltagare. Den tanken leder också vidare. 🙂

  3. L skriver:

    Ja, ditt inlägg ledde tanken (via att vara “in on the joke”) ytterligare vidare för mig också. Detta kanske t.o.m. är lite långsökt, men jag har fått humor förklarat för mig på följande sätt:

    “Humor is simply your brain being surprised by an unexpected variation in a pattern that it recognizes. If your brain doesn’t recognize the pattern or the pattern is already too familiar to your brain, you won’t find something humorous.”

    Jag funderar på om det inte är någon närbesläktad mekanism som får en att uppskatta underfundigheter i jympan. Något kittlar ens hjärna, och detta något är en oväntad variation i ett mönster som den känner igen.

    Den samtida jympan inkorporerar dock inte sällan mönster som är all too familiar för en del av oss. Det är då jag tror den faller platt. På motsvarande sätt går det åtminstone i teorin att infoga bitar av komplexitet där inte ens den tränade jympahjärnan kan urskilja något mönster längre, och således inte “fatta skämtet” heller. Som livet också gör ibland.

  4. Jympajesus skriver:

    Ja, och detsamma gäller ju det jag jobbar med som copywriter. Jag måste skriva och hitta på saker som håller mig på rätt sida om den där gränsen, och lagom mycket. Den bästa reklamen lämnar över något till betraktaren, så denne kan komma med in the joke och dela aha:et.Så det måste ju inte vara humor, bara att man utmanar precis så mycket att de man vill ska fatta/dela tanken, gör det. Som ett bra jympapass. Fast det går ju inte att vara spännande precis hela tiden och det är nog bra. Alla måste få vila lite i det välkända en stund mellan försöken att få med alla på en utsmyckning.

  5. L skriver:

    Stötte i veckan på detta fina klipp där just John Cleese pratar om kreativitet på ett sätt som jag uppfattade som relevant både för denna diskussion och för organisationen Friskis&Svettis på makro- och mikronivå. Det är definitivt sevärt i sin helhet, men jag har pausat klippet där det blir som mest relevant. God fortsättning Jympajesus.

  6. Jympajesus skriver:

    Precis, att kombinera två kända företeelser till något nytt, men också att tillåta fåniga idéer för att de kan leda vidare till det genialiska. Min käresta – som också är ledare – brukar vika sig dubbelt av skratt när hon ser mig söka lösningar av nya låtar. Vägen till slutversionen är inte spikrak. Slutet av Cleese dragning är tyvärr alltför sann i många organisationer, även i Friskis & Svettis. När jag som maktlös undersåte tog till humor för att få fram mina synpunkter kring processen med loggan möttes jag inte direkt av skratt från toppen. ”Du jämför Friskis & Svettis med nazismen” var den roligaste kommentaren, sagd på fullt allvar. Makt korrumperar. Alltid. Överallt. Verkar det som.

  7. L skriver:

    Jag misstänkte att du skulle hitta beröringspunkter i det sista, vilket är bekymmersamt. Får kognitiv dissonans av att agenturen för min älskade jympa är dysfunktionell på organisationsnivå. Angående det du säger om makt så önskar jag att man kunde skala ner och decentralisera. Marknadsföringen går i samma problematiska riktning när alla föreningar nu ska ha likadana opersonliga hemsidor med gråa bilder och ett gränssnitt inspirerat av Windows 10.

  8. Jympajesus skriver:

    Hade missat den här kommentaren. Från mitt perspektiv är det Riks som inte funkat i några år. Hemma i Stockholm tycker jag känslan är rätt go.
    När det gäller makt har jag förstått att makt alltid korrumperar. Jag har nästan aldrig haft någon, så vad vet jag. 😉

  9. L skriver:

    Riks värderingar och policys kan ju dock inte separeras från de enskilda föreningarna. Jag började träna i en liten förening där det uteslutande erbjöds bas- och medeljympa i en kommunal gymnastiksal, när ledarna fortfarande hade helröda kläder (good times). Det var min första kontakt med jympan och jag älskade att träna där, och jag tror att den bilden fortfarande lever kvar i mitt medvetande som arketypen av Friskis&Svettis. På den föreningens schema finns dock numera bara ett enda medelpass. Det är mer Modus än medel där i vår. Nu tränar jag i en större förening och får mina jympabehov tillfredsställda, men det är på något sätt symptomatiskt för att utvecklingen går i fel riktning och att det genomsyrar föreningens alla nivåer. Det hade blivit en helt annorlunda upplevelse för mig om jag hade börjat träna där nu istället för för 10 år sen.

  10. Jympajesus skriver:

    Värderingar skiljer sig kanske mest mellan vad som står i the brandbook och hur livet levs.
    Min jympaledarkarriär började i en lite gympasal på Per Brahe-gymnasiet i Jönköping. Hittills har inget slagit den känslan, men den är bevarad hos mig fortfarande. Även när Modus kör i salen bredvid. 😉

  11. L skriver:

    Ja, jag tror att det är rätt inställning. Men jag är orolig över att det här blågrå, coola, opersonliga vinner mark. Jympan är som det enda motgiftet mot det, den är orubbligt röd, originell och personlig.

  12. Jympajesus skriver:

    Håller med. Känns som ett blogg-ämne: jympan är last man standing i attacken från landstingsestetiken.

  13. L skriver:

    Ja, och inte bara estetiken. Attacken kommer från en front med en helt annan träningsmentalitet, mot vilken jympan är den sista bastionen. Detta är som du förstår en historisk sammanstötning, absolut ett blogg-ämne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.