Jag har försökt skriva om jympan som en lek flera gånger förut. Jag har liksom ett ”aha” i mig, men det är så jäkla svårt att sätta ord på det. Någonstans i min hjärna väntar den stora insikten på att nå fram till mitt tröga språkcentrum. För jag är övertygad om att skillnaden mellan jympa och gympa finns i leken. Men vilken sorts lek och hur pratar man om den?

Jag Lyssnade nyss på två samtal i podden WTF med Marc Maron. (komiker, skådespelare, författare – kolla t ex hans Comedy Specials på Netflix). Det ena var med John Cleese, det andra med Eric Idle. För yngre bör jag kanske nämna att dessa två herrar, i dag 75 och 79 år gamla, gjorde humorrevolution på 70-talet med sketchserien Monty Python’s Flying Circus.

Marc Maron frågade Eric Idle hur de tänkte när de skrev och skapade programmen. ”Jag tror vi ville leka med publiken”, svarade Eric Idle. För mig blev det enkla uttalandet åtminstone en liten nervimpuls från insikt till språkcentrumet i hjärnan.

Vi har ju alltid hävdat att man ”får träningen på köpet.” Men Eric Idles observation gjorde en subtil skillnad för mig. Det är inte leken i sig som är grejen. Det är att vi leker med deltagarna.

Men det pratar vi väl inte mycket om, eller? Vi pratar mycket om formen – minuter hit och dit, tempon, övningar – väldigt lite om kommunikationen. Jag menar, vi kanske uppmuntras att vara lekfulla, men inte till att att leka med deltagarna.

Hur ser den leken ut, då? Luftgitarr? Nä, helst inte. Leken med ligger på en djupare våglängd, tänker jag. Det är något med att vara människa, att testa ett infall och se hur det tas emot, och spela tillbaka på den responsen. Socialt jämlikt samspel. Inte ledare och adepter.

Språkcentrat är segt. Jag kämpar på.

Den här leken är uttänkt ibland, men riktar sig alltid utåt, som en sökning, en längtan efter samhörighet, efter att mötas, efter att få vara människa utan förkonstling. Bara vara.

Jag är inte särskilt lekfull i andra leksammanhang. Gillar inte maskerad, inte låtsaslekar med barnen, inte föreläsningar där man tvingas fåna sig.

Men Monty Python:s sätt att fåna sig gillar jag. Kanske för att jag känner att de leker med mig på ett djupare plan, utmanar mig, drar mig in i det mänskliga, både det futtiga och det storslagna, det ofattbart sorgliga och den trösterika, korkade, nödvändiga stora glädjen.

Som jympan dårå. Om den som står i mitten släpper loss, då gör deltagarna det också.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Eric Idle

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

4 kommentarer till Monty Python’s Flying Jympa

  1. L skriver:

    Ja! Tycker detta var väldigt fint och on point. Kan relatera, man vill som motionär liksom vara “in on the joke”, the joke being jympan. Det du skriver om samspelet är helt enkelt jättefint.

    Jag har på ett pass jag brukar gå på noterat en av mina medmotionärer, som inte verkar ta i så jättemycket, men som genomgående ser road ut under passet, vilket jag tycker är väldigt sympatiskt. Det är som att hon ser något lite tokigt och svårbegripligt vecklas ut framför henne, men något som också är sympatiskt och lite komiskt (avd: jympan är som livet!). Hon verkar öppen för att bli lekt med. Jag har tänkt på det som ett faux pas att inte ge allt på jympan, men om vi kommer dit för att få vara människor så är väl “road” en så god approach som någon?

  2. Jympajesus skriver:

    Tack! Ja, du märker ju att det det där du skrev om att vara människa, inte apa, har satt sina spår. Gillar det du skriver om att ”vara in the joke” och om att vara road av det tokiga och svårbegripliga som vecklas ut framför en jympa/joke-deltagare. Den tanken leder också vidare. 🙂

  3. L skriver:

    Ja, ditt inlägg ledde tanken (via att vara “in on the joke”) ytterligare vidare för mig också. Detta kanske t.o.m. är lite långsökt, men jag har fått humor förklarat för mig på följande sätt:

    “Humor is simply your brain being surprised by an unexpected variation in a pattern that it recognizes. If your brain doesn’t recognize the pattern or the pattern is already too familiar to your brain, you won’t find something humorous.”

    Jag funderar på om det inte är någon närbesläktad mekanism som får en att uppskatta underfundigheter i jympan. Något kittlar ens hjärna, och detta något är en oväntad variation i ett mönster som den känner igen.

    Den samtida jympan inkorporerar dock inte sällan mönster som är all too familiar för en del av oss. Det är då jag tror den faller platt. På motsvarande sätt går det åtminstone i teorin att infoga bitar av komplexitet där inte ens den tränade jympahjärnan kan urskilja något mönster längre, och således inte “fatta skämtet” heller. Som livet också gör ibland.

  4. Jympajesus skriver:

    Ja, och detsamma gäller ju det jag jobbar med som copywriter. Jag måste skriva och hitta på saker som håller mig på rätt sida om den där gränsen, och lagom mycket. Den bästa reklamen lämnar över något till betraktaren, så denne kan komma med in the joke och dela aha:et.Så det måste ju inte vara humor, bara att man utmanar precis så mycket att de man vill ska fatta/dela tanken, gör det. Som ett bra jympapass. Fast det går ju inte att vara spännande precis hela tiden och det är nog bra. Alla måste få vila lite i det välkända en stund mellan försöken att få med alla på en utsmyckning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.