Jympan är hjälten

Det finns instrumentell träning och så finns det existentiell jympa. Fördelen med den existentiella varianten är att den också blir instrumentell per automatik. Man får träningen på köpet.

För att bygga och genomföra ett instrumentellt träningspass behöver ledaren bara plocka fram lite tunga grejer, visa hur man ska lyfta dem hit och dit och sen skrika på deltagarna om hållningen.

Ett existentiellt jympapass är så mycket mer komplext:.

1 Jag måste lyssna efter vad som händer i musiken och uttrycka det i rörelserna. Att takten funkar är den instrumentella sidan av saken. Att inspirera till en upplevelse är den existentiella, själva Friskis & Svettis-delen.

2 Jag måste söka känslan av medskapande under passet. Så klart har jag stenkoll på varje sekund av passet. Just därför kan jag ägna mig åt att kommunicera, visa att jag är en människa, som gillar andra människor. Jag vill söka upp alla deltagare, bjuda in dem i leken, testa idéer och vara intresserad av den feedback de sänder tillbaka.

3 Jag måste tänka på dynamiken och motsatserna: tungt och lätt i rörelser och musik, glädje och aggression i uttrycket, snabba och långsamma tempon, ovana toner och kända o s v. Jag kombinerar på ett sätt jag aldrig tidigare kombinerat musik och rörelse – och ingen annan i hela världen heller. Det är i stort sett omöjligt, men vi jympaledare slutar aldrig att försöka. Vi känner lidande och lycka i vår strävan. Deltagarna delar livet med oss.

Det är inte så mycket att hålla reda på egentligen, men det är svårt som fan. Man tänker Varför gör jag det här? Och vet att svaret är För att få så många som möjligt att uppleva rörelseglädje. Och då blir det meningsfullt.

Jympan är den rödvita hjälten i kampen mot den blå-grå träningsslit-attacken.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.