Det är inte ovanligt att funkisar i Friskis&Svettis, bland annat min gode vän Jonas Kihlman, ordförande i Friskis&Svettis Höganäs, får lust att använda kundbegreppet. Vad som händer då är att föreningsfundamentalister som jag drar en lans för medlemsbegreppet. Död åt kundordet, säger jag och mina likasinnade.

Fast egentligen är jag ju inte föreningsfundamentalist alls (och kanske inte de övriga medlemsförsvararna heller). Jag har ju copywriting som yrke och är för tusan strictly commercial!

Jag vill att Friskis&Svettis ska ha en egen plats på träningsmarknaden. Och det kan vi ha, bland annat genom att vårda föreningsorganisationen och alla värderingar om demokrati och möjligheterna att utveckla och utvecklas som följer med att vara ideell.

Det är ju för att jag vill att vi ska SÄLJA mer medlems- och träningskort som jag tycker att vi aldrig ska kalla våra medlemmar för kunder. Likaså stryker jag ordet ”sälja” i förra meningen och ändrar till REKRYTERA medlemmar.

Dessutom – och nu laddar jag för argumentet som eliminerar kundsnacket för gott – kan man med ett kundperspektiv i bästa fall bara få ”nöjda kunder”.

Börjar vi jaga kundnöjdhet kysser vi snart kundernas skor och ännu värre, deras arslen, allt för att de nöjda kunderna bara ska skrämma oss till att anstränga oss ännu mer för kundnöjdhetsindexet.

I stället ska vi med högburna huvuden och typiskt tok-egensinnigt satsa all energi på utvecklingen av Sveriges mest progressiva och revolutionära förening.

Så vad kan vi vinna med medlemmar i stället för nöjda kunder? Jo, vi kan få fans, stark raving mad fans.

https://instagram.com/p/3zRMcsQnwU/Sådana medlemmar vill jag ha!

Sug på den Jonas! 😀

heavy-metal-management

Boken och synsättet som inspirerade mig till inlägget.

 

Jag fick en fråga: Kan vi säga kunder?

Friskis&Svettis är en ideell idrottsförening. Alltså har vi medlemmar. Vi kan vara kunder, men vi kan inte ha kunder. Jag är glad och stolt över att min hemmaförening tydligt har slagit in på medlemslinjen.

Jag förstår dock att ordvalet inte är helt självklart. Men man måste skilja på den attityd man ibland måste visa mot medlemmen, och språkbruket.

Min gode vän Jonas Kihlman, ordförande i Friskis&Svettis Höganäs, och jag har diskuterat frågan förut. Jonas hävdar att vi är en förening som faktiskt kan se på våra medlemmar både som kunder och medlemmar. Fast kundordet handlar i hans resonemang mer om ett tänkesätt i bemötandet och i viljan att göra människor som tränar med oss nöjda med sin investering i ett träningskort. Så långt kan jag sträcka mig, till att vårda medlemmen som om de vore en kommersiell kund och använda det synsättet. Men inte till språket.

Språket bestämmer tanken och använder vi ”kund” som beskrivning av våra medlemmar leder det tanken bort från en viktig del av vår identitet, nämligen att vi faktiskt är en förening som består av medlemmar som kan engagera sig och påverka utvecklingen både hos föreningen och sig själva. En annan viktig del av vår kärna är ju tanken på att vi med vår träning och övrigt föreningsliv ska stödja människors fysiska och själsliga utveckling. Det låter inte lika övertygande altruistiskt med ett kund-synsätt.

Och det är ju så jäkla fint med våra höga och snälla ambitioner!

Jag tror de fina aspekterna av att vara Friskis&Svettis ständigt hotas av krav – även de inbillade – på rationalitet och affärsmässighet. Jag tror det kommersiella språket hotar det som är unikt med Friskis&Svettis och vår utveckling mot att bli ännu bättre och ännu mer älskade av medlemmarna och omvärlden.

Håll fast vid medlemssnacket! Där har vi framtiden för oss.

Amen.

Kund eller medlem

Heter det medlemsvård dårå, eller vad?

 

Jag tror att problemet är tydligast på basjympan: deltagarna bestämmer för mycket.

Möjligen verkar jag arrogant, men jag vill v-e-r-k-l-i-g-e-n att alla ska trivas på Friskis&Svettis, alla som våra produkter (passen) passar för vill säga. Och det är många, både produkterna och människorna som kan gilla dem.

Men.

1 Alla produkter passar inte för alla.
2 Vi har inte produkter för precis alla.

Så.

När missnöje uppstår hos deltagare kan det bero på två saker:
1 Deltagaren har valt fel produkt
2 Funkisen håller sig inte till produktbeskrivningen.

Min spaning är att missnöjet oftast beror på att deltagaren valt fel produkt. Och för att Friskis&Svettis produkter ska behålla sina unika karaktärer bör inte vi funkisar ta intryck av deltagarna. Visst ska vi lyssna och vara trevliga, men vi ska oftast inte vidta någon åtgärd som förändrar produktens karaktär.

Vilket leder mig tillbaka till basjympan.

Det är något med benämningen, det är något med tiderna i schemat och det är något med åldersfördelningen som gör att våra basjympaledare blir särskilt utsatta för synpunkter från deltagarna. ”Du har konstig musik. Du spelar på för stark volym. Du kör för hårt. Du tänker inte på oss som är gamla.”

Alla kritiska röster bör självklart bli lyssnade på. Förstås ska du vara vänlig i bemötandet och gärna le ett ärligt leende. Men du ska inte göra som de säger, inte skruva ner volymen, inte byta musik, inte mildra intensiteten.

Vad du ska göra är att vänligt hävda att du vet vad du gör. Rekommendera sedan andra pass och träningsformer till de människor som kanske låter gnälliga just då, men förmodligen är lika underbara som du och jag.

Tror vi på produkterna måste vi hålla på formerna. Då måste vi våga lyssna utan att åtgärda.

Basjympan, bara som ett exempel, är basjympa. Aldrig något annat.

Amen.
giphy

Säg inte så!

 

Jag lärde mig nyss att en revolution kan pågå hela tiden. Den måste inte vara som vi lärt oss att den franska var, kort och våldsam, utan långsam men ändå lika omvälvande.

Som feminismen. Somliga ser framför sig aggressiva, osminkade kvinnor i gummistövlar, men de flesta av oss – män och kvinnor – jobbar ju gladeligen på att den revolutionen ska fullbordas så att vi snart blir jämlika.

Och Friskis&Svettis är ju en del i den revolutionen. Vi har väl ingen könsmaktsordning? Hos oss kan alla sorter bli funkisar, styrelseledamöter, receptionister och verksamhetsledare.

Fem procent av Sveriges befolkning är med i Friskis&Svettis. På vissa orter närmar sig den siffran 20 procent. Vilken kraft vi är! Eller rättare sagt skulle kunna vara.

Jag har varit inne på det här ämnet förut. Och menat att vi kan ta på oss att göra väldigt mycket mer gott i samhället genom att fortsätta det vi gör, d v s förse folk med roliga sätt att träna. Men det finns många människor vi hittills inte riktigt lockat till oss eller gjort erbjudandet tydligt för.

Tidigare har jag även skrivit att vi INTE ska göra samhälleliga insatser för att vi likt en institution eller myndighet tillsammans med kommuner och landsting ska starta stora tungrodda folkhälsoprojekt. Nej, vi ska bara jobba på med glädjen som drivkraft precis som vanligt. Och precis som vanligt vända oss till individer, inte grupper. I mötena skapar vi Friskis&Svettis Moments i en lång revolutionerade rad.

Det finns massor av individer därute, med vars medverkan kulturrevolutionen skulle kunna rulla vidare.

Vad kunde vi inte göra för integrationen mellan gammelsvenskar och nyare?

Vad kunde vi inte göra för att sprida en lustfylld, humanistisk och mindre sträng syn på hälsa och träning?

Vad kunde vi inte göra för att stärka människors tro på att det går att åstadkomma förändring, personlig och samhällelig?

Politiska beslut kan ju också vara bra, men förändring kommer på ett skönare sätt med små steg i taget om man jobbar på att stärka en god kultur där man inte gör skillnad på folk utifrån ytliga bedömningar grundade i ursprung, könstillhörighet eller ålder.

Kör hårt på Friskis&Svettis kulturrevolution. Den började 1978, har svajat hit och dit under åren, men nu tar den fart igen. Vilka stora samhällsfrågor omvandlar vi till armhävningar med ett leende?

Amen.

Caitlin Moran

Inspiration till blogginlägget: Värvet International med Caitlan Moran.

 

Min andra resa på min Storytelling World Tour gick till Gävle. Jag är på jakt efter Hallelujah Moments i Friskis&Svettis och har hunnit med två föreningar hittills med en tredje på gång. Det här kommer ta tid.

Nåväl, när man ser sig själv som en hantverkare som är med och bygger en katedral måste man ha stort tålamod. Man tar fram sin mejsel, börjar snida och ser inuti huvudet visionen av det fantastiska bygget som vi alla håller på att bygga på tillsammans. Låt det aldrig bli klart!

Jag såg mycket fram emot resan till Gävle. Dels skulle jag få inleda dagen med att leda ett jympapass tillsammans med Lilla Basledaren, dels hade jag filat på mitt storytelling-upplägg sedan sessionen i Örebro. Jag var taggad.

Det kändes som om jympapasset i första lokalens stora hall gick hem hos Gävle-funkisarna och att det gjorde det jag hoppades att det skulle göra: bryta isen mellan han som skulle hålla i föreläsningen (jag) och funkisarna.

Men så är det ju så att jag inte vill att min Storytelling World Tour ska vara en föreläsningsturné. Jag vill att det ska vara en samtalsturné. Och dit har jag väl inte riktigt nått än.

Det är ju inte lätt att tala om så personliga saker som Friskis&Svettis inför en massa folk. Det är inte lätt när man inte känner någon annan och det är inte lätt när man känner alla andra heller. Och på några timmar är då inte jag experten som bryter upp gruppdynamik och får alla att lossa sina tungors band och tala fritt ur hjärtat. Men jag försöker (och låter säkert en del grodor hoppa ur min egen mun. Jag ber om ursäkt för dessa.)

Jag missuppfattade kanske alla signaler från Gävles funkisar, men jag tyckte det gick skitbra. Det var lite blygt, men det brukar det ju som sagt bli i stora grupper och mot slutet (efter lilla grupparbetet) kom vittnesmålen om Friskis Moments (en alternativ benämning) igång allt mer.

Nä, det var inte mycket till föreläsning, precis som jag ville. Men jag tycker nog att det blev ganska så mycket till samtal.

The Moments har ännu inte samlats ihop, men så fort jag fått sammanställningen skickar jag upp några på Facebook-sidan. Du är självklart jättevälkommen att bidra. Det är liksom det som är grejen. Innehållet i våra Friskis Moments är det som särskiljer Friskis&Svettis från ”kollegorna i branschen”, som vi så kärleksfullt brukar säga.

Ge oss ett moment, nu!

image

Vill du se bilden i rörlig variant, sök på friskisgavle på Instagram.

 

Människan har många dåliga slumrande sidor i sig. Lat, egoistisk och självförhärligande är bara några av dem. Så mycket skit ligger på lur färdigt att dra ner oss till pinsamt låga nivåer, om vi inte ser upp.

När det går för lätt bör vi vara särskilt uppmärksamma på oss själva, fast det är paradoxalt då det är så svårt. Självgodhet och gott självförtroende bedövar vår förmåga att se hälsosamt kritiskt på oss själva.

Människan behöver motstånd, osäkerhet och oklara framtidsutsikter. Då är vi som bäst.

Det är därför det är så bra att vi i Friskis&Svettis äntligen möter lite motstånd. Folk kommer inte automatiskt. Det duger inte längre med en handskriven lapp på Konsum om att ”Nu kör vi i Blåsboskolans gymnastiksal!”

(Blåsboskolan i Västerås är bara ett exempel. Det var där jag gick mina sex första år i skolan. Minns inte gympasalen. Var tusan var den? Med Konsum menar jag affären i korsningen Agnegatan – Arosvägen, men när Friskis&Svettis startade fanns den inte ens kvar.)

I dag är det inte ens säkert att en stor reklambyrå kan få fart på medlemsrekryteringen, det som ibland talas om som ”försäljningen”.

Nä, nu måste vi ta fram våra (människans) allra bästa sidor. Vi måste ha nya idéer. Vi måste se långt fram. Vi måste jobba. Vi måste vara snälla. Vi måste lyssna på folk och höra vad de säger. Vi måste hitta en egen väg till människors hjärtan. Vi måste erbjuda något människan vill ha, något vackert, något stort, något glädjande, något med mening.

Jag är säker på att vi kan klara det.

Där i det självgoda mörkret levde hela tiden det som varit ljust med oss i Friskis&Svettis. Det lyser om vår verksamhetsidé. Det skiner om våra värderingar. Det gnistrar om vår ändamålsbeskrivning. Och det sprakar om vår vision.

Gån ut och gör det – igen – på vårt sätt.

Amen.

image

Nej, tyvärr. Lågt pris är inte vägen framåt.

 

Det var i Friskis&Svettis Örebro som benämningen Hallelujah Moments uppstod. Hallelujah betyder prisa Gud på hebreiska, och det må väl vara hänt. Det är ju sånt man kan säga när man blir glad, utan att vara bibelsprängd eller regelbunden kyrkobesökare.

Vad vi pratade om i Örebro var de tillfällen när vi kände ett stort lyckopirr i F&S-bröstet. Vi försökte definiera ett sådant happy ögonblick och klura ut vilka ingredienserna var.

Snart ska jag även hälsa på i Friskis&Svettis i Gävle, leda ett pass och prata mer om hallelujah moments. Först använde vi ordet ”föreläsning” om mitt bidrag, men den grejen har jag alltid haft svårt för. Det hade jag redan som lärare, trots att jag då hade både en kateder att cirkulera kring och en overhead-projektor att lysa upp en filmduk med. På OH-projketorn kunde jag lägga egenhändigt ritade bilder om de o-e-r-h-ö-r-t spännande ämnen jag trollband mina elever med: olika sorters adverbial eller starka verb-böjningar.

Nu tycker jag att samtal är bättre. Utom här då, i bloggen, där är det föreläsningar, eller snarare predikningar som gäller. Och här kommer en till:

Om vi ska hålla liv i de själsliga ingredienser som formar Friskis&Svettis, så måste vi prata om dem. Mycket. Vi gillar att träna, ja visst. Vi gillar att träna på en massa olika sätt, både intensivt och soft, men träningen kan ju för i h-e inte vara allt! Jag menar att i längden, kan ingen träna bara för träningens skull. Det måste finnas en m-e-n-i-n-g, en större mening än bra kondis och 100 kg i marklyft.

En meningsfull ingrediens är att det är kul i stunden, det vi kallar rörelseglädje. Den glädjen är tungt värdeskapande för oss. Den ingrediensen får vi aldrig slarva bort. Den är tidlös, kan inte förlora sin betydelse.

Men det finns mer, bl a uttryckt i vita boken med tolv värderingar. Dessa – för tillfället – tolv åsikter om hur vi bedriver vår verksamhet bör vi ständigt hitta nya sätt att undersöka, utmana och omformulera så folk känner igen sig och blir inspirerade i realtid. Man kan inte tvinga värderingar på någon.

Jag bidrar nu genom att starta Facebook-gruppen Halleluja Moments på Friskis&Svettis. Gå med där. Läs där. Skriv där. Skratta åt det du läser. Gråt. Bli varm i solarplexus. Sprid rörelseglädjen och allt det andra underbara som händer i vår underbara och smått underliga verksamhet.

Amen.

PS. Jag publicerar några utvalda berättelser från Örebro som första moments.

image
Tjoho, vad vi är lyckliga!
(Foto: Alvreten)

 

Under de första 35 åren fick Friskis&Svettis ständigt nya medlemmar. Jag ska inte säga att vi fick det utan att anstränga oss, men ganska lätt gick det nog ändå. Startade vi en förening strömmade folk till. Det räckte med en handskriven lapp på Konsum om att nu jäklar blir det jympa i skolans gymnastikhall. Eller så följdes investeringen i den första egna lokalen per automatik av en fördubbling av antalet medlemmar. En andra och tredje lokal var bara en chansning på papperet. Folk fyllde på.

Snabbast och mäktigast ökade vi under 2000-talets första tio år. Sen tog det stopp. Och det bromsade in snabbt. De senaste åren har vi till och med kunnat konstatera medlemstapp. Inte hos alla, flera föreningar växer, men totalt sett.

Vad beror det på?

Vi har ju faktiskt bara levererat bättre och bättre produkt år efter år. Vi har ett större utbud, fler lokaler, snyggare lokaler, ännu bättre utbildade ledare och ännu mer service-inriktade värdar och människor i receptionerna.

Så vad är det som händer?

Visst, konkurrensen har hårdnat. Bara på Kungsholmen i Stockholm tävlar 50 träningsanläggningar om de människor vi helst vill se hos oss. Och det sägs ju just nu att tillgängligheten är viktigast. Människor vill ha – var det 10 minuter högst – till träningen.

Så lösningen är alltså att starta Friskis&Svettis i så många delar av stan som möjligt?

Ja, en del av lösningen – vi måste finnas där människorna finns – men inte den jag tänker slå ett slag för här. Här ska det handla om något ännu viktigare; nämligen vilka vi ÄR, bevisat av det vi GÖR.

Vi måste – inte alls olikt 1978 och de ursprungliga idéerna om att skapa en sluss mellan sjukvård och friskvård (det som & står för i vårt namn och vår logga) – göra lite j-a nytta i samhället!

Men det blir en balansgång. Jag tycker nämligen INTE att vi ska slå oss för bröstet tillsammans med kommuner och landsting och börja hojta om att vi gör en insats för folkhälsan. Jag tycker vi ska göra allting av lust, för att vi bryr oss om den enskilda människan och därmed oss själva. Vi vill inte bli utsatta för samhälleliga insatser. Vi vill mötas av människor som vill vara med oss för att det är roligt, för att det skapas ömsesidig glädje i mötet.

När regeringen sedan tackar oss för stora frigjorda möjligheter i statsbudgeten på grund av mindre kostnader för sjukskrivningar, sjukvård och polisinsatser, då kan vi le storsint och säga att det var inte därför vi gjorde det, men tack!

Är du med? Låter det flummigt? Jag tycker inte att det är det. Engagemang är kärlek och kärlek är det vi alla vill ha. Inte en insats från kommunen.

Så vad menar jag rent konkret?

Jo, på samma sätt som Friskis&Svettis från början började arbeta på slussen mellan det sjuka och det friska med hjälp av lustfyllda Friskis-pass (nästan som Soft), på samma sätt som det i början av 80-talet fanns idéer (som dock aldrig förverkligades p g a olika syn på utvecklingen av Friskis&Svettis) om anläggningar (Friskishus) där Friskis&Svetts erbjöd många fler saker som gör att vi människor mår bra, än bara träning, precis som vi för ett tiotal år sedan drog igång Röris och precis som vi just nu arbetar med Alla barnen-projekten för barn med särskilda behov – precis så kan vi fortsätta på flera håll i samhällskroppen.

Jag tänker på våra äldre äldre. Jag tänker på integrationen mellan invanda svenskar och nya. Vi kan göra skillnad. Stor skillnad.

Men jag säger det igen: Gör det inte som helylleprojekt i samhällets tjänst! Gör det av lust! För att vi älskar det.

Det är dags att blotta hjärtat i Friskis&Svettis och kavla upp ärmarna för nya lustfyllda uppdrag.

Amen.
Hårt arbete

 

En kompis skickade en artikel om värderingsarbete. Den handlade om företag och organisationer som lägger ner en massa energi och pengar på värderingsarbete. I onödan, alltså. Inget händer, ju.

Det var inget nytt.

Mycket sådant slöseri pågår för fullt och har gjort så under alla mina tjugo år i kommunikationsbranschen. Man kommer med konsults älskvärda hjälp fram till ett antal fina värdeord: tillit, tolerans, generositet, jämställdhet o s v.

Vem vill inte jobba på ett sådant fint företag? Men tyvärr, orden betyder inget i verkligheten. De töms på innehåll.

Det enklaste svaret på hur man undviker sådan bullshit är: Man måste kunna leva värderingarna.

Bland problemen som gör det omöjligt att leva värderingarna finns det faktum att de flesta ”värderingar” ligger på en för hög nivå. Det är önsketänkande om människans höga moraliska standard: hederlighet, ärlighet, öppenhet o s v. Men det är ju inte särskilt lätt fixat att helt plötsligt leva och verka i Jesus, Mohammeds och Buddhas anda.

Ett vanligt fel är också att organisationens nya värderingar saknar förankring i verkligheten. Man vill bygga om den kultur som faktiskt finns till något finare. Allt det där lågt mänskliga – avundsjukan, konkurrensen, egoismen, snålheten, fegheten och oginheten – den ska trollas bort.

För att inte tala om ledningen; finns det problem, finns de definitivt där också. Lever inte ledningen som den lär är alla värderingsarbeten meningslösa. Utom för just ledningen, som köper sig fri genom att pricka av punkten ”slå fast våra värderingar” på att-göra-listan.

Sådana ledningar gör samma sak med hälsoarbetet. Man köper träningskort åt medarbetarna och subventionerar lite sköna mindfulness-grejer. Och så går man på chefskurs, blir tänd på agilt ledarskap och kommer hem och glömmer bort hela flummet.

Jag håller med om vartenda ord i Alvessons artikel, men de fastnar inte på Friskis&Svettis. Våra värderingar är inte tomma ord.

Man kan tycka att jag talar i egen sak, eftersom jag skrev både svarta och vita boken, men jag har inte hittat på innehållet. Det fanns redan. Jag och mina co-workers bara gav tankarna form. Igen. Vilket jag också skriver i uppräkningen av bokproducenterna på någon av de sista sidorna i vita boken.

I Friskis&Svettis fall undkommer vi många av värderingsproblemen tack vare en bra och tydligt värderingsdriven start 1978, och därefter många års övning på att leva dem. Värderingarna är kopplade till det vi gör. Det är i träningen och mötet ned våra medfunkisar och medlemmar vi strävar efter att leva dem.

Och, viktigast av allt, de flesta föreningsledningarna i Friskis&Svettis lever värderingarna. Strävar i alla fall dit med den bästa av viljor.

Jäklar vad inställsam jag är nu!

En person som fick läsa utkastet till det här inlägget tyckte nämligen motsatsen: Vi är kass på att lita på att våra värderingar har en avgörande relevans och följaktligen är vi också usla på att leva dem.

När jag för 15 år sedan började arbeta med svarta boken på uppdrag av då nyanställa generalsekreteraren Anna Iwarsson, hade vi i arbetsgruppen bestämt oss för att undvika flosklerna som så många värderingsarbeten hamnar i (service, kvalitet, kompetens). Vi frågade oss i stället vilka vi redan var och började skriva ner allt vi kom på. Vi ville inte begränsa oss till tre till fem värderord som riskerade att bli just tomma och kräva långa utläggningar om vad de betyder.

Vi landade så småningom på 20 påståenden om vilka vi var. Alla var grundade i det vi gjorde i verksamheten och fortfarande gör. Vi försökte berätta HUR vi vill bedriva träning och förening.

När vi tio år senare skulle göra värderingsbok nummer 2, den vita, försökte vi bara hitta på ett nytt sätt att berätta om HUR vi bedriver våra verksamhet, vilka ställningstaganden vi gjort som styr HURET, alltså VARFÖR vi gör på ett särskilt sätt.

Jag skickade ut manuset till ett 60-tal människor i organisationen. Under den processen redigerades en text fram som alla verkade kunna relatera till. Varken svarta boken eller den vita, flyger i väg från verkligheten upp i flosklernas sköna och icke förpliktigande dimension.

Friskis&Svettis värderingar betyder något hela tiden för en funkis. Det är möjligt att leva dem i varje handling och i varje möte med medlemmen.

Visst är det så? Visst gör vi det? Fast vi borde prata mer om det!
image

Illustrationen lånad av Richard Weidstam, Uppsala

 

Del 1 – Självbilden som sviktar

Jag måste ha bevistat ett 25-tal av Friskis&Svettis Riks årsstämmor. Bland de minnesvärda kommer jag spontant att tänka på:
• 1985 i Skövde, den första riksstämman över huvud taget. Jag var där med nystartade Friskis&Svettis Jönköping och sov hos mina föräldrars bekanta i staden, Mai-Britt och Sten-Åke.
• 1986 i Eskilstuna, stämman när skilsmässan mellan Friskis&Svettis och grundaren Johan Holmsäter blev uppenbar.
• 1999 i Norrköping (osäker både på år och plats), när beslut togs om gemensam uniform och min styrelsekollega Jenny Moström och jag strippade på scenen. De lokala ledarklädesvarianterna åkte av en efter en tills vi båda två var klädda i en gemensam Friskis&Svettis-utstyrsel.

Men nu är det 2015. Platsen för årets stämma är Borlänge och temat Tillbaka till framtiden. Min vän Anders Berg, tillförordnad generalsekreterare, mannen som alltid värjt sig för varje tanke som kan tolkas som nostalgi eller bakåtsträvande formulerar nu en riktig urfras för back to basics.

Om själva stämmoförhandlingarna har jag inget att säga. De var rätt mysiga. Särskilt gillade jag när Anders visade sin glöd under presentationen av verksamhetsplanen. Och så blev vi ju klara i tid. Jag hann med den sköna löpturen, som jag numera prioriterar före fördrinken.

Lite varm blev jag av löpturen, men det var under söndagen jag kände svetten bryta fram på allvar. Under framtidsseminariet ökade pulsen, men svetten var uteslutande lokaliserad till under armarna.

Det började med diskrepansen mellan vad som yttrades från scenen och vad mentometeromröstningarna visade. Från scenen intygades att verksamhetsidén håller än i dag och att Friskis&Svettis är ledande på träningsmarknaden. I mentometeromröstningarna kom ett dåligt självförtroende fram och redovisades på stora bildskärmar.

Den vacklande självkänslan syntes också på att mentometerfrågorna ställdes i en anda av att vi vet att vi har problem. Församlingen ansåg följdriktigt att vår tids kommersialisering är ett stort hot, när den faktiskt också kan vara en spännande möjlighet.

Ett annat exempel: Någon auktoritet inom träning hade sagt att Friskis&Svettis tillhör mellansegmentet och att det segmentet inte har någon framtid. Folk kommer att välja lågpris eller exklusivitet. Inom tio år kommer vi vara mycket små.

Församlingen accepterade analysen att vi befinner oss i mellansegmentet, vilket jag tolkar som att vi övervärderar prisets roll i segmenteringen. Vi litar inte på berättelsen om vilka vi är och vad vi försöker göra och vad vår filosofi placerar oss i för segment, kanske ett alldeles eget.

Ännu ett tecken: Endast en minoritet ansåg att det förelåg en risk med att förlora vår själ, vilket jag såg som ett tecken på att den sidan av oss undervärderas. Samtidigt konstaterade jag att några av de 300 delegaterna just då ägnade sig åt annat ä tankar på Friskis&Svettis framtid. Folk löste korsord, spelade Rumble, Word Feud och Patiens.

Ett exempel till: Killen från SISU uppe på scenen föreslog engagerat att vi ska satsa på rörelseglädje. Ingen reaktion från församlingen.

Där någonstans börjar jag undra om min anti-perspirant fungerar och om svettfläckar syns på den mörka skjorta jag valt för dagen. Vi går ut i kaffepausen och jag tränger mig på första bästa kaffedrickargrupp och förstör genast stämningen med mitt orerande om dåligt självförtroende. Det klibbar i armhålorna. Lärdom: Jag borde ta upp frågan i ett annat forum och då mindre exalterat.

Så här är jag nu.

Del 2 – En berättelse som inspirerar

”Tillbaka till framtiden”? Ja, Varför inte. Vi har ju ett enormt självförtroende rent genetiskt. Grundaren Johan Holmsäter var den förste idioten att tro att vi kunde förändra och förbättra livet en aning för människor. Den dårskapen har smittat genom åren och tagit oss ända hit.

Med en stark idé om lust, kunskap och lättillgänglighet har vi vuxit till en förening med över en halv miljon medlemmar. Tusentals ideella ledare och funkisar har varje dag trott starkt på vad de gör i mötet med våra medlemmar. Vi har trott att vi har något unikt, att vi är bäst. Och det har medlemmarna känt. Vi har utstrålat självförtroende och stolthet.

Söndagens stora fråga löd: Om vi startat Friskis&Svettis i dag, hur skulle vi då ha gjort? Anders förtydligade genom att måla upp en bild: Medan vi går omkring i start up-tankar ser vi att det redan finns ett antal gym på gatan där vi kan få en lokal. Hade vi också öppnat ett gym där? Troligen inte, svarade Anders. Kanske ändå, säger jag.

Var vi än är i tiden – startåret 1978, nu-året 2015 eller framtidsåret 2030 – svarar jag likadant på frågan om hur vi borde starta: med idén.

Och då menar jag varken att verksamhetsidén absolut ska lämnas orörd eller att vi måste skriva om den. Jag TROR att vi kan behålla den, men att vi måste ägna oss åt en massa tänkande kring hur verksamhetsidén kan manifestera sig på nya sätt de närmaste åren.

Idén om lättillgänglig och lustfylld träning av hög kvalitet för alla säger ju inte allt. Men med den som grund – och värderingarna – kan vi jobba fram nya idéer om t ex VAD vi ska ägna oss åt, HUR vi kommunicerar, VILKA vi ska försöka skapa relationer med, hur vi ORGANISERAR oss, kanske vilka NYA verksamhetsområden vi tycker ordet ”träning” pekar mot och hur mycket POLITISK kraft vi vill vara.

Innan vi är klara med våra idéer och vår inriktning är det ingen idé att starta det där gymmet på den redan överetablerade gatan.

Vi bör först, precis som 1978, skapa en berättelse om Friskis&Svettis som tänder en glöd hos tillräckligt många människor. Först efter det kan det bli action.

Och då kanske vi startar det där gymmet i kvarteret som redan rymmer fem andra gym, men då ett gym med en helt egen berättelse.

Bara Johan

Den förste dåren i en lång rad av dårar som trodde, fortfarande tror och kommer fortsätta tro att det går att inspirera människor till positiv förändring.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.