Jag läste en debattartikel i DN om svensk parlamentarism och riksdagsarbete. Jag insåg att jag delade författarens synpunkter. Och inte bara det, synpunkterna var överförbara till Friskis&Svettis.

Jag satt på ett tåg nyss och pratade om det som artikeln handlade om, fast det var innan jag läst den. Jag sa att Riks missar att jobba med föreningarna mellan stämmorna. Jag vet att det har hänt, men det är ingen regel och informationen från dylikt arbete har inte varit tillräckligt inkluderande. Kommunikationen får ju inte kännas uppfostrande, som om en liten expertgrupp i sin outgrundliga vishet meddelar de mindre vetande hur framtiden ska te sig.

Debattartikeln i DN hyllande det svenska sättet att arbeta parlamentariskt bortom tanken på att majoriteten alltid ska få igenom sin vilja onaggad i kanterna. Samförstånd och utredningar har varit positiva värdeord för svenska politiker.

Och så tycker jag att Friskis&Svettis också borde arbeta. Vad tjusigt det vore om vi var stolta över att viktiga processer tog tid för att vi ville ha alla med på tåget.

Jag talar inte om träningsutvecklingen. Från min utsiktspunkt skulle jag säga att träningsteamet redan arbetar inkluderande. Och att det ändå går snabbt mellan idé och lansering av ny träningsprodukt.

Men det finns ju massor av andra idéer att diskutera och i samförstånd utveckla. Så att frågorna är grundligt förberedda när besluten ska tas på stämman. Och vackert kommunicerade till alla under arbetets gång.

Här är några förslag på frågor som skulle kunna utredas i god svensk parlamentarisk samförståndsanda:
• Ska Friskis&Svettis ha bolag? I så fall, hur håller vi isär räkenskaperna på ett sätt som skattemyndigheterna godkänner?
• Hur utvecklar vi vår grafiska profil? Vilka värden är viktiga att bevara?
• Hur koordinerar vi utbildning, med behov av nya produkter och nya ledare? Hur snabba måste vi vara? Vilka skillnader från ort till ort kan vi acceptera?
• Hur ser vårt speciella ledarskap ut (om vi har något)? Hur får vi det att fungera? (Tror arbete pågår där, men har du hört nåt?)
• Vill vi engagera medlemmarna mer i föreningarna? Hur gör vi det i så fall?
• Hur belönar vi våra ideella funktionärer? Hur utvecklar vi vår HR?
• Hur bygger vi in verklig innovation i Friskis&Svettis? Hur förnyar vi oss mer än genom nya träningsprodukter?

Jag skjuter från höften. Jag är säker på att det finns fler ämnen som skulle lämpa sig för utskottsbehandling och utredning.

Sverige har under flera och långa perioder styrts av minoritetsregeringar. Efter valet i år har det skrivits nedlåtande om de stackare som ska försöka regera utan majoritet. Men vi skulle också kunna, som artikelförfattaren i DN tycker, vara stolta över att ordningen fungerat så ofta. Vi skulle kunna tycka att det är något fint med viljan att samarbeta och vilja det allmännas bästa, inte bara det egna.

Så vad jag säger är: Genom att arbeta parlamentariskt mellan stämmorna kan vi undvika den alltför frekventa fågelholk-looken på delegaterna. Arbetsutskotten informerar alla föreningar konstant. Du som åker till stämman är insatt och förberedd och tar bra beslut.

Amen.
image

Alla ska med!

 

Som en reaktion på mitt inlägg om jympatalibaner låg härom dagen detta sköna försvarstal i Jympajesus inbox:

”På förekommen anledning, det vill säga på grund av Jympajesus oprovocerade attack på mången chockad jympataliban runtom i landet och utomlands, så vill jag, i egenskap av övertygad jympataliban (även om jag föredrar det neutralare och mer internationellt gångbara “jympalover”), gärna ge min egen bild av fenomenet.

För att kunna ge en rättvis bild av attityden och beteendet behöver vi till att börja med vara överens om vad vi pratar om. Så vad är egentligen en jympataliban? Ordet består av två delar och det första är jympa-. Beroende på vem du frågar är jympa antingen ett sätt att umgås för din mamma och hennes kompisar där någon form av rörelse ingår, men den är maklig och inte vacker att se på. Eller så är det det fantastiskt optimal allroundträning, en omvälvande musikupplevelse, en källa till verkligt konstruktiv mänsklig kontakt, och närmaste himlen man kan komma på jorden. Sanningen ligger förmodligen någonstans däremellan.

Ordets andra beståndsdel sedan, är -taliban. En taliban är en medlem av en extrem islamistisk rörelse som hade makten i Afghanistan 1996-2001, men ordet har kommit att betyda någon som är radikal, dogmatisk och bokstavstrogen något syfte, vilket som helst. Sätt samman de två och du får en person som tycker att jympa är fantastiskt optimal allroundträning, en omvälvande musikupplevelse, en källa till verkligt konstruktiv mänsklig kontakt, och närmaste himlen man kan komma på jorden. Och som därför refuserar, kanske till och med ser ner lite på annan träning som inte erbjuder denna upplevelse. Om man har testat träningsglädjeheroin så bleknar alla andra preparat liksom i jämförelse.

Jympajesus väljer att problematisera denna enträgenhet och hur man börjar försaka sitt övriga liv i jakten på nästa fix. Men jympa har trots allt en fundamental skillnad gentemot heroin: det är välgörande för hälsan istället för förödande. Om jag får gå på jympa först så är jag sedan en bättre person på jobbet, på dagis, på festen, på after work, mot mina föräldrar, och på mötet i bostadsrättsföreningen. Jag är övertygad om att det har gjort mig till en bättre människa på livets alla plan att bli jympataliban. Att det inte finns något tolvstegsprogram för jympatalibaner beror på att det skulle vara helt irrelevant. Det skulle vara som ett tolvstegsprogram för frisk luft.

Det finns, tvärtom mot för vad han postulerar, heller ingen motsättning mellan att tillfredsställa och att utmana jympatalibaner. De vill bli utmanande och överraskade. Att ett pass frekventeras av jympatalibaner är en kvalitetsstämpel. De går på, och älskar, bara de bästa passen. En jympataliban är en finkalibrerad katalysator för träningsglädje och borde ges mer inflytande snarare än mindre. För en jympataliban känner igen feeling när de får den.

För Friskis&Svettis är det faktiskt ett privilegium att ha jympatalibaner som kundgrupp. Jympatalibanen är en entusiastisk, delaktig och trogen konsument, den sortens kund som alla företag drömmer om att ha. Lagen om avtagande marginalnytta är inte applicerbar på jympan för dessa kunder. 75 minuter jympa istället för 60? Ännu bättre! Jympa fem gånger i veckan istället för fyra? Fortfarande ännu bättre!

Lägg sedan till att Friskis&Svettis har extremt god marknadstäckning på jympan, i det närmaste monopol. Detsamma gäller inte för t.ex. spinning, eller skivstångsträning, eller nästan någon annan träningsform. Jympatalibanerna däremot, kommer alltid att bara vilja köpa det som bara Friskis&Svettis vill sälja. För att återgå till en tidigare liknelse så är det ungefär som att ha monopol på heroin. Förutom att det är heroin som på alla variabler är hälsosamt, bra för både den enskilde individen och för samhället i stort, som staten uppmuntrar oss till att bruka, ja, till och med skriver ut på recept.

Att entusiastiskt konsumera denna produkt kan alltså omöjligen vara illasinnat. Att entusiastiskt konsumera denna produkt på bekostnad av andra, likartade men upplevelsemässigt sämre, produkter, verkar inte särskilt illasinnat heller. Därför är denna attack från vår centralgestalt orättvis och missledd. Det finns uppenbarligen andra, större problem för jympan att ta itu med, såsom halvtomma pass, dålig musik och en tant- och töntstämpel. Jag föreslår att Jympajesus engagerar sig i dessa först och låter oss jympatalibaner (entusiastiskt och hängivet) jympa vidare ifred.”

L.

Jubileum i regn
Jympajesus var också en jympataliban en gång i tiden. Här med sina sektkollegor Mats och Lisa. Året är 1990.

 

Människor som går på jympa blir ibland jympatalibaner. Deras kärlek till jympan blir religiös på ett inte alltid så charmigt sätt. Endast jympan duger. Endast jympan ger äkta träningsglädje. Andra träningsformer kan andra, mindre vetande hålla på med.

Det är just träningsglädjen som är den utlösande faktorn till radikaliseringen av den från början oskyldigt entusiastiske jympadeltagaren. Man har upplevt jympans känslomässiga kick och vill ha den igen. Det är förståeligt. Jag har så klart själv upplevt jympatrancen många gånger och strävar varje gång jag leder att deltagarna ska få uppleva den där sköna förhöjda livskänslan. Att den är beroendeframkallande är bara bra.

Till en viss gräns.

Jag antar att det är precis som med alla andra kickar som är sköna, men farliga; somliga av oss kan hantera dem, andra fastnar och förlorar distansen. För dem som fastnar finns bara jympan. Det finns inget tolvstegsprogram för jympatalibaner.

Är jympatalibanen stammis på ett pass, och det är han eller hon på flera, då är talibanen beredd att gå långt för att kunna vara med varje gång. Jag är säker på att jympatalibanerna fabricerar lögner på löpande band om varför de måste gå tidigare från jobbet, hämta sent på dagis, inte kan komma förrän lite senare på festen, inte kan vara med på after work, inte har möjlighet att närvara på mötet i bostadsrättsföreningen eller hälsa på sina gamla föräldrar.

En vanlig åsikt bland jympatalibaner är att gym, spinning och alla nya gruppträningsformer förstör det fina med Friskis&Svettis. Träningsglädje går bara att frammana och uppleva på jympan. Resten är slit, pannben, träningshets och teknikfixering. ”Säg inte åt mig hur jag ska göra armhävningar! Har de funkat i 20 år, så funkar de säkert nu också!”

Jag håller med om att den träningsglädje som uppstår under ett jympapass är svår att uppnå någon annanstans, och jag tycker man ska respektera att folk inte vill bli anfallna av en tekniksadist, men jag kan ändå känna, se och förstå att träningslust kan ta sig andra uttrycksformer. Ta t ex en så extrem grej som ultra-löpning; folk njuter av det också. Och jag vill gärna bli hjälpt att göra rätt. Trots att jag får kommentarer om att nypa åt mellan skulderbladen varenda gång jag gör ett marklyft, vill jag ändå bli påmind tills jag nyper åt som man ska.

Radikaliseringen kan gå så långt att jympatalibanerna tror att de äger jympan. De är de som bestämmer stämningen innan passet drar igång. Det är de som bestämmer hur högt vi ska spela. De är de som bestämmer intensiteten på passet. Som ledare riskerar vi att skapa pass för att tillfredsställa jympatalibanerna i stället för att utmana dem och utveckla oss själva och träningsformen.

Om vi tillåter den utvecklingen, d v s avsäger oss vårt ansvar för hur vi LEDARE tycker att ett bra jympapass ska vara, då kommer vi hjälpa till med att ta död på det roliga – partykänslan, utlevelsen, livsglädjen – i träningsformen jympa.

Vi i Friskis&Svettis har i alla år ojat oss över hur vi ska locka män till jympan. På senare år har vi suckat mera över att gymmarna inte testar, för ”de skulle ju gilla det, bara de vågade. Och vad förvånade de skulle bli över hur JOBBIG jympan är!”

Jag tycker det är dags att tänka tvärtom: Hur ska vi avprogrammera jympatalibanerna?

halleluja

Det är JAG som bestämmer!

 

Med anledning av mitt och signaturen L:s samtal om jympan i kommentarsfälten, känner jag att det finns mer att tala om i ämnet. Särskilt när jag får höra från flera håll att ”jympan drar inte folk på samma sätt längre”.

image

Låt oss ta en titt på vad vi har:
• en 35-årig framgångsrik förening som startade med jympan som flaggskepp
• en ledande ställning i motionstränings-Sverige
• ett stort träningsutbud där den klassiska jympan är en av träningsformerna
• ett nytt upplägg av jympan
• en ambition att renodla jympans kärnvärden
• ett vikande intresse för jympan
• jympatalibaner, d v s ett ”släkte” motionärer som älskar jympan reservationslöst och ratar alla annan träning (mer om dessa i kommande inlägg)
• tantstämpel

Så om det är sant det där om vikande intresse, hur ska vi vända trenden?

Jag tänker att arbetet med det nya upplägget för några år sedan var ett försök att ge jympan en injektion. Genom att renodla kärnvärdena, det enkla, effektiva och personliga, ville man revitalisera klassikern. Problemet var att man samtidigt också gjorde om upplägget, vilket fick till följd att – även om det hela tiden poängterades att det var kärnvärdena som stod i fokus – ledarna framför allt tog till sig direktiven om fler minuter på ett ställe och färre på ett annat. Det är liksom enklare att förstå och agera på konkreta grejer, än att odla kärnvärden.

Fast det är klart att det är kärnvärdena som är grejen. Allt hänger på att ladda den heliga tre-enigheten – rörelser, musik och ledare – jympans kropp och själ med energi.

Ämnet blir lätt flummigt. Försöken att göra det hela mindre flummigt – jag tänker på jympa.nu – har, trots riktlinjer på detaljnivå, inte hjälpt. Annars borde väl inte intresset för jympan minska, eller?

Det är just detaljnivån, hur rätt allting än blir där, som är felet. Vi jympaledare ska inte detaljstyras. Vi ska uppmuntras att skapa, att vara konstnärer och att ge av oss själva. Vi ska uppmanas att alstra energi. Utan att använda ord och instruktioner, ska vi vara som eldande predikanter.

Vad vi behöver är en bibel.

I den Bibeln finns jympans fem budord:
1 Var enkel! Gör en övning i taget. Gör den länge.
2 Se alla deltagare! Stirra inte, men sök en sådan ögonkontakt att människor förstår att du sett dem
3 Ta ut svängarna! Uttryck rörelserna. Uttryck musiken. Riskera allt.
4 Jobba med dynamiken! Växla mellan snabbt och långsamt, mellan djupt och högt och mellan krävande och lättsammare musik.
5 Välj intressant musik! Världen är tokfull av jympamusik. Skapa ett pass man bara kan höra hos dig.

Så vad jag säger är: Visst, läs jympa.nu och bli påmind om riktlinjerna från utbildningen, men återvänd hela tiden till de fem budorden. Utbilda lufarna om du känner att de snarare hindrar dig än hjälper dig att blomma.

Amen.

 

image

Jag håller på att göra en ny hemsida. Går igenom material. Återvänder till saker. Allt är inte så här bra.
Klicka på Gud.

Gud

 

I lördags hade jag äran att prata värderingar med funkisar i Friskis&Svettis Örebro. Verksamhetschef Helena Tranquist tyckte att vi skulle diskutera hur vi pratar med våra medlemmar och med varandra. Hur talar vi om mat om vi får frågan? Hur mycket kan vi peppa och hur? Är det okej att kalla folk som står i plankan med rumpan i vädret för dvärgbjörkar? Kan vi skämta om sex? Och alkohol?

Helena hade inga färdiga svar. Hon ville verkligen diskutera frågan. Själv berättade hon att hon funderat på varför somliga kommer undan med nästan vad som helst medan samma sak känns tveksam när någon annan säger det.

Jag hade precis läst om fenomenet service i en jättetjock bok och hade stött på ordet ”serviceögonblick”. Typ, hur många serviceögonblick, eller chanser till bra möten finns det i en helt vanlig livsmedelsaffär? När jag går in på mitt favorit-Ica finns det ganska många, men nästan ingen i personalen tar vara på det.

Jag bytte ut ordet ”serviceögonblick” mot ordet ”värderingsögonblick” och menade med det: När uppstår möjligheterna att visa var vi i Friskis&Svettis står i känsliga ämnen?

Och vilka är våra värderingskänsliga ämnen?

Vi kom gemensamt fram till att vi kan visa var vi står när till exempel frågan om mat kommer upp, eller kroppsideal, träningshets, kalorier och förbränning samt ätstörningar. Det finns fler ämnen. Och när de här ämnena kommer upp i samtal med medlemmar, mellan funkisar, med media, i sociala media och gud vet var, då är vi mitt i ett värderingsögonblick och har chansen att leverera något smart, som Friskis&Svettis står för, eller trampa snett.

Jag har själv velat bita mig i tungan flera gånger.

Jag brukar till exempel få ett antal fina flaskor vin och Champagne vid terminsavslutningarna. Ett år sa jag: ”Försöker ni göra mig till alkoholist över jul?” Bad idea. Precis när jag kläckt ur mig ”skämtet” insåg jag att det faktiskt kan finnas deltagare på passet med negativa erfarenheter av just alkoholism och kanske alkohol över huvud taget.

Jag har i alla fall aldrig släppt ifrån mig klyschan om beach 2015 eller vad nu året har varit. Fast kanske är det som Helena säger; om man säger det på något särskilt sätt som bara några av oss behärskar är det också okej. Alla fattar att det är ett skämt och att man kanske till och med driver med den klichén.

Hur som helst, efter ett inledande snack om känsliga ämnen och våra chanser att visa oss i ”värderingsögonblicken” började workshopen. Det gällde att leta i minnet efter verkliga värderingsögonblick där man, endera velat bita sig i tungan eftersom det blev ett blä moment och inte det hallelujah moment man hellre velat uppleva.

Huvuduppgiften var att komma på ett hallelujah moment, en riktig fullträff, när mötet mellan en själv och en medlem hade känts ”Wow, där fick jag till det!” I den värld där jag tillbringar mina yrkesdagar kallas sådant här som vi pysslade med i Örebro i lördags för storytelling, alltså ett tillvaratagande av berättelser ur vardagen som säger mycket om vad för slags organisation det handlar om. Berättelserna återger sanna händelser som av någon skön anledning ofta ger upphov till gåshud.

Det visade sig vara ganska svårt att mejsla fram det där gåshudshistorierna, men desto mer glädjande var att så många av Örebros funkisar verkade tycka att det mesta var hallelujah. Vittnesmålen om vilken häftig och positiv känsla som dominerar vardagen i Friskis&Svettis Örebro var ett enda långt hallelujah moment.

Fast så var det det här med skogränsen. En snubbe hade vägrat ta av sig skorna. Han skulle ju bara bla bla bla. Först bad receptionisten killen att ta av sig skorna, sedan en dam på väg ut från träningen och så ännu en ”vanlig” medlem. Då rann det över för snubben som tog tag i skjortbröstet på nummer tre, vred om och sa något hotfullt.

Okej, okej, vi släpper skogränsen tills vidare, tänkte receptionisten. Men så fort den hotfulle skobäraren försvunnit inåt i lokalen kallade hon på gymansvarige och berättade att de hade ett problem. Vilket betydde att problemet löstes smidigt och utan hårda ord. Kanske hade det något lite att göra med att gymansvarige är två meter lång och för övrigt ser ut ungefär som man tänker sig – om man har fördomar som jag – att en gymansvarig ser ut.

Nåväl, våra gruppledare skrev ner ett antal historier som vi alla klassade som särskilda hallelujah moments. Mer om dessa snart.

image

”Blå, blå är kärleken.” Vicky Leandros förstod tidigt poängen med skogräns.

 

En härlig insändare dök upp i tidningen Vi i Sollentuna.

Integrationen i Sollentuna

Jag blev glad av flera orsaker, dels för att jag jobbat med Sollentunaföreningen (idé och copy), dels för att jag sett det där med integration i verkligheten när jag hälsar på och dels för att jag ser vilken skillnad vi kan göra.

Om vi vill.

Vi skulle kunna se Friskis&Svettis som världens chans till integration. Vi har det inbyggt i verksamhetsidén, för alla. Och egentligen borde vi väl ha börjat för länge sedan.

Visst vi har inte diskriminerat någon, vi har välkomnat alla, men vi har inte ansträngt oss det där lilla extra. Men om vi ska göra skillnad på fler ställen än där det bor människor med ursprung i andra länder – som till exempel i Kista, Malmö och Sollentuna – då måste vi visa tydligare att vi vill att alla ska träna med oss.

Det var också vad Zanyar Adamo, chefredaktör för tidskriften Gringo, sa till oss för säkert tio år sedan när vi frågade vad problemet var, varför inte hans kompisar valde att träna på Friskis&Svettis: ”Förlåt, men ni är väldigt svenniga.”

Zanyar Adami menade att vi måste vara mycket tydligare i vår kommunikation, om vi menade allvar med vårt ”alla”, alltså att vi även inkluderar blattar (hans ord) i ”alla”. Friskis&Svettis var inte övertygande på den punkten.

Så vad sägs om att bli det?

För dig som lever passionerat med målet att få så många som möjligt att röra på sig, borde det vara självklart. Och för dig som är mer ekonomiskt sinnad också. För att inte tala om dig som går igång på samhällsinsatsen vi gör. Folkhälsa, visst, men här har vi en möjlighet att hamna i blickpunkten som ett organisation med riktigt humanistiska värderingar och som faktiskt agerar också.

Finns det någon skönare inkörsport i det svenska än Friskis&Svettis? Finns det något bättre sätt att bli lite svennig också? Jag är övertygad om att vi skulle göra jobbet fantastiskt bra.

Om vi vill. Vill du?

 

Det finns en föreställning om att idealism och kapitalism är två oförenliga system. Att det inte går att förena föreningsliv med att vara kommersiell. Övertygelsen om detta kan nå fanatiska, nästan religiösa nivåer.

Men att bli irriterad på fraser som ”det gäller att driva trafik till butik”, som jag själv blir, är kanske egentligen meningslöst. Det är bara ord, som lika gärna kan betyda ”det gäller att inspirera fler människor att träna och göra det med oss i Friskis&Svettis”.

Det är viktigt att diskutera vad vi menar med våra käpphästar.

Viss kan det finnas åsiktsskillnader om hur vi ska driva Friskis&Svettis bakom valet av ord. (Jag har ju själv varit delaktig i att formulera en Friskis&Svettis-parlör). Men nu tar jag ett kliv in i konsensusträsket och säger: Deep down in our souls är vi överens.

När jag hör kritik om att Friskis&Svettis (framför allt Stockholmsföreningen) drivs som ett företag, undrar jag vad det det egentligen betyder. Varför tycker människor att vi liknar ett företag?

Fakta i fallet är att Friskis&Svettis Stockholm är en förening, men en förening som äger bolag. Av skattetekniska skäl har man, liksom flera andra Friskis&Svettis, valt att ordna det på det viset för affärer som är momsbelagda. Många fastighetsägare vill också bara hyra ut sina lokaler till bolag. Sägs det.

Viktigt när föreningar äger bolag är att inte pengar från bolaget går in i föreningens kärnverksamhet, som i vårt fall är att leverera träning. Bolaget måste klara sig självt och ha en egen, tydligt beskriven verksamhet som skiljer sig från föreningens.

EU har precis ändrat lagstiftningen kring detta, vilket betyder att svenska skatteverket just nu granskar hur t ex Friskis&Svettis sköter det här med gränsdragningarna mellan förening och bolag. Kloka föreningar, däribland Stockholm, ser därför över sina bolagsformer och ändrar om nödvändigt. Ännu klokare föreningar äger inte bolag alls.

Men jag tror inte att det är skattefrågan som – samt att många ifrågasätter att vi som förening äger bolag – gör att jag hör missnöjda röster om att föreningen drivs som ett företag.

Jag tror att kritiken mest beror på att folk känner sig små, att de inte kan påverka. För så är det i företag, enligt en förutfattad mening, där har man inget att säga till om. Även om det kan vara tvärtom i verkligheten: i många företag kan medarbetarna verkligen påverka utvecklingen, det är t o m oftast en framgångsfaktor. Anställda som känner meningsfullhet på jobbet, arbetar bättre och mer passionerat.

I föreningar är påverkansmöjligheterna själva livsnerven. Att få vara med och bidra med idéer och arbete är bränslet för människor som lägger oavlönad tid på t ex Friskis&Svettis. Åtminstone i teorin. Jag tror många föreningsmedlemmar, funkisar, men också dem vi skulle kunna se som kunder (Gud förbjude), är nöjda med att andra tar beslut och driver utvecklingen åt dem. Får man bara gnälla lite är man nöjd.

Den viktigaste skillnaden mellan ett företag och en förening är väl ändå att ett företag ska ge vinst till ägarna, medan en förening ska ge ett överskott för investeringar som kommer medlemmarna till godo. Vad vinsten används till i ett företag har man som anställd vanligtvis inget eller litet inflytande över. I en föreningen finns möjligheten att påverka (även om föreningsledningen nog helst inte vill att det ska bli så mycket diskussioner om det).

Min inställning är att vi ska jobba hårt på att driva vårt inre arbete som en vital superförening. Möjligheter till inflytande för varje medlem som vill engagera sig, måste finnas.

Men jag anser också att vårt yttre måste vara superkommersiellt. Jag vill övertyga människor om att det är oss de ska träna och hänga med. Då måste produkter och tjänster upplevas vara värda investeringen. Reklamen och berättelserna om oss måste vara intressantare än någon annans. Att vi jobbar ideellt är något som särskiljer oss. Hoppas för vår egen skull att det inte är det enda.

Arne Tammer

Klart Arne var ett företag, men ambitionen att göra folket lite starkare och mer välmående är väl ändå ganska lik vår?

 

Vet inte i hur många år jag har hört olika Friskis&Svettis-representanter uttala frasen: ”Vi får aldrig bli nöjda.” Alla åhörare har nickat instämmande. Och i hemlighet tänkt, misstänker jag: ”vilken tur att jag och min förening alltid utvecklas!”

Jag har i alla fall gjort det.

Och det är ju sant. De senaste 10 åren har vi utvecklats enormt mycket. Vi är många fler medlemmar. Vi har fler lokaler och de är snyggare och finns i mer attraktiva områden. De är mer funktionella och träningsutbudet är större.

Jag tror också att vi som leder och instruerar har utvecklats. Vi är mer medvetna om vad vi håller på med. Vi har med Riks tränings- och utbildningsteams stöd fått bättre koll på funktion och vad våra olika träningsformer och pass är tänkta att ge för resultat.

Vi kan verkligen vara nöjda med oss själva.

Ändå. I våra framgångar ligger det största hotet. Som jag skrev i förrförra bloggen: hotet är av affärskritisk art. (Nu känner jag att jag får pluspoäng av er som ibland slänger er med fraser som ”Vi måste driva trafik till butik” eller ”Vi måste komma ihåg att vi ska sälja träningskort, att det är inkomster av försäljning som vi lever av”.)

Hotet handlar just om det: risken att tappa medlemmar, att folk hellre går till en annan butik.

Och vad är hotet? Jo, att vi inte har ett fungerande system för verklig innovation.

Power Hour, Kamp och alla andra nya pass som kommit de senaste åren, jag älskar dem! Men det är inte den sorts innovation jag är ute efter.

Vad vi gör hela tiden, är att vi förfinar och slipar på det vi redan har. Men att vi utvecklar oss så lyckosamt, gör oss samtidigt blinda för hotet: Något verkligt nytänkande får inte plats. Vi har inget sätt att ta hand om stora idéer.

Bristen på system för verklig innovation, betyder att alla organisationer som erbjuder träning riskerar att likna varandra allt mer. Vi kan alla härma varandras produkter, tjänster och tilltal i kommunikationen. Visst, vi har våra egna Friskis&Svettis-idéer (formulerade i verksamhetsidé och värderingar, levda av oss funkisar), men vi behöver också arbeta på att manifestera vår idé på helt nya sätt. Vi behöver göra det för att behålla elden och visionen levande.

Och vi behöver göra det för att människor ska välja just oss, för att vi ska driva trafik till butik utan att kortsiktigt deala med pris, rabatter och diverse ”fantastiska” erbjudanden.

Alltså.

Vi måste så snabbt vi kan, inrätta ett system för verklig förnyelse. Målet ska vara att ta fram nya STORA Friskis&Svettis-idéer samt strategier för hur vi omvandlar dem till handling, samt eventuellt produkter och tjänster i vårt utbud. Kanske är det i stället hur vi organiserar oss som kommer att revolutioneras av nästa stora idé.

Utifrån det som gör oss så bra och framgångsrika – vår verksamhetsidé, våra värderingar
samt vår förmåga att leverera med visionen för ögonen – måste vi nu hitta på något nytt på riktigt, något som slår världen med häpnad. Och så klart driver trafik till butik.

image

Börjar det stora här?

 

Vi söker ny generalsekreterare, bl a med annons i DN: ”Kan du inspirera, hålla ihop och utveckla Friskis&Svettis?”

image

Vi är alltså trötta, splittrade och saknar idéer. Är det styrelsens känsla? Varför så deppiga?

Visst, jag har hört att Friskis&Svettis medlemsökning har planat ut och att några har tappat, men att vi var så lost in space, det hade jag inte fattat. Känslan (och ekonomin är väl bäst att tillägga) i de föreningar jag haft kontakt med under hösten känns tvärtom skitbra.

Brödtexten i annonsen handlar mest om budget- och personalansvar samt lång chefserfarenhet. Ett långt uppradande av krav. Friskis&Svettis själ får inte vara med.

Beskrivningen stämmer inte med min uppfattning om Riks och Friskis&Svettis-rörelsens behov.

Jag är ingen Einstein, men jag kan citera honom: ”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”

Det nya för mig är att Riks inte behöver en chef. Ju mindre chefande, desto bättre funktion i hela organisationen. Vad som behövs är en nod i det nätverk som flödar av energi och idéer. Hen, den nya generalsekreteraren, behöver nästan inte göra någonting, mest akta sig så att hen inte hämmar i stället för frigör.

Att bygga hierarkier är inte nytt. Det är det äldsta sättet att försöka bringa ordning, med kända följder som entusiasmens och det personliga ansvarets död.

Efter mina 100 år i Friskis&Svettis skulle jag säga att uppdraget borde vara att kanalisera, informera, föra samman, släppa krafter fria och vara modig. De bästa gs-tricksen är att ”leda” (gillar inte ens det ordet längre) utan att ha en egen agenda, utan att vilja bli rörelsens Messias och i stället lita på kompetenser, drivkrafter, erfarenhet och innovationslusta som redan finns.

Att vara en jäkel på budget kan inte vara grejen. Nya GS behöver heller ingen egen tidigare chefserfarenhet, ingen erfarenhet av engagemang i ideell förening och hen behöver aldrig någonsin tidigare ha implementerat ett större projekt i en annan organisation. Hen behöver bara vara en mogen människa som levt och arbetat ett tag. Hen har väl haft egna chefer? Hen har väl arbetat med projekt tidigare? Hen har väl lärt sig massor och har alldeles egna (eller stulna), nya idéer? Det är viktigare.

Resten av Friskis&Svettis-jobbet kan redan människorna i rörelsen göra, på Riks och i föreningarna. Idéer finnes, kompetens och erfarenhet likaså och folk kan och vill samarbeta. Tänk jultomte, han är väl en kul figur att lura barnen med, men det är inte han som gör det stora jobbet under året.

Vad vill föreningarna ha? Någon som fått frågan?

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.