Vi människor (och jympaledare och andra ledare också) har en enorm resurs att jobba med om vi vågar: osäkerheten.

Väldigt mycket i våra liv och i världen omkring oss går ut på att skapa säkerhet och minimera risker. På många områden är det givetvis bra, men ofta inte inom vårt, t ex som ledare eller huvud taget som engagerade individer i Friskis&Svettis.

Osäkerhet medför nervositet, men också spänning av ett positivt slag. Som att läsa en dikt, en roman, se en film eller lyssna på ny musik för första gången och inte veta vad som kommer härnäst. Det kan vara läskigt, men samtidigt inspirerande och hela anledningen till att vi fortsätter läsa, se och lyssna.

Tänk bara på kärleken. Wow, vilket äventyr!

Och tänk på vårt ledarskap. Hur hanterar vi osäkerhet och risker i Friskis&Svettis? Är vi rädda för att göra fel, eller känner vi glädjen i att testa det oprövade?

Jag minns en gång när Jympajesus blev inbjuden till en kurs en gång för att leda sitt pass. Utbildarna bara: ”Jaja, ta nu hans pass med en nypa salt. Se det som en hägring som ger en indikation på vad du kanske kan göra någon gång i framtiden när du lärt dig REGLERNA och möjligtvis kan knuffa lite, lite på gränserna.” Ungefär.

I stället för att bli inspirerade och få fjärilar i magen av möjligheterna av att göra något kreativt och utforska osäkerhetens vinster, darrar kursdeltagarna av rädsla för att göra fel.

Det var länge sen, men jag får en känsla av att rädslan att göra fel är starkare i dag. Ändå vet vi alla att det är i livsglädjen och leken framgångarna kommer, i modet att våga något som du (och ingen annan heller) testat förut, i spänningen som uppstår när ingen vet om det bär eller brister och vi upplever den stora osäkerheten tillsammans, den vi så ofta söker bortom olycksfallsförsäkringar, cykelhjälmar och skjuttillhållarlås.

Rädslan att göra fel är klaustrofobisk, glädjen att testa är evangelisk.

Amen.

 

I höstas frågade jag en av skaparna av nya Limited Edition-passet Flowride vad det är för slags pass. ”Jympa”, fick jag till svar. ”Aha”, sa jag och låtsades förstå, men gick därifrån med fler frågor än jag kom dit med.

Om det är jympa, varför heter det inte jympa? Vill man hotta upp jympan med ett namnbyte? Vill man skapa ett konceptpass för jympaledare i kreationsbesvär, alltså något färdigt att ta till när man av olika anledningar inte förmår göra ett eget pass? Är Flowride alltså ett pass som till synes är till för deltagarna, men egentligen mest för jympaledarna, kanske för att inspirera till bättre pass inom hela jympagenren?

På Riks hemsida heter passet endast Flowride, men på flera föreningars sidor heter passet Jympa Flowride. Jag tolkar det som att flera föreningar har tänkt i mina banor, om än inte fullt lika konspiratoriskt.
Min slutsats: Flowride är ett jympapass som jympan alltid borde vara, men vi lyckas inte hålla den höga kvaliteten rakt igenom och därför måste vi göra något som både hottar upp jympan och belyser utmaningen med att göra högkvalitativa pass.

Kanske står vi mitt i ett paradigmskifte. För det har ju varit en helig ko att vi jympaledare gör våra pass själva och att det är skapandet som har varit en förutsättning för att vi ska kunna leverera det jag gärna kallar den andliga dimensionen, fenomenet att glömma sig själv, dras med i ett flöde av rörelser och känslor tillsammans med andra (men ändå individuellt), och på lång sikt upptäcka bra saker med sig själv, typ bli medveten om sin kropp och existens på ett nytt, hälsosamt sätt och växa som människa.

G-a-n-s-k-a stora ambitioner, men det är också grejen med jympa, själva galenskapen som får våra motorer att gå för fullt på alla cylindrar.

Är det faktiskt dags att slakta kossan, tänker jag nu?

Jag och min älskade tar låtar från varandra och när vi kör dessa kreationer känns de som våra egna. Jag har lurat mina jympadeltagare många gånger och länge genom att utstråla ”min låt”, trots att det är hennes.

Vore det inte skitbra om vi hade en central låt- och rörelsebank där vi kunde plocka pusselbitarna vi saknar när vi kört fast? Eller ett helt och kvalitetssäkrat pass, om det är det vi behöver.

Men det ska nog heta jympa. Jag tror att det vore dumt att släppa ett namn vi är kända för sedan 40 år, även om namnet också ger associationer vi inte vill ha. Det är smällar vi får ta. Det får alla starka varumärken. Men det är ett annat inlägg. Kanske har jag skrivit det redan.
Amen.

”En jympaupplevelse med en twist, skriver min hemmaförening. Jag tycker alla pass ska ha fullt av godsaker.

 

Många läste, verkade gilla och kommenterade inlägget Självmedvetenheten dödar passet. Det handlade om att som ledare undvika att iaktta sig själv under passet. När det händer – att man börjar se sig själv utifrån med kritiskt sinnelag – då dör en ansenlig mängd av den energi som behövs för att leda på ett sätt som gör passet till en häftig upplevelse av att vara i ett enda långt svepande träningsflow.

Så – det har du som läste förra inlägget säkert redan tänkt – målet med att som ledare inte vara självmedveten är förstås att befria deltagarna från deras självmedvetenhet också. Så att de kan slippa sitta på sina egna axlar och viska kritiska ord i känsliga öron. Ska man ge sig hän kan man inte tänka på om man har kameltå när man lyfter underlivet mot taket eller om ens valkar syns när t-shirten glider upp under fyfotaövningarna.

Någon har sagt att det största man kan göra i världen är att göra andra människor lite mer happy. Det ger djup tillfredställelse för en själv och det gör också världen till en bättre plats. Armhävning för armhävning, kanske. Signaturen L citerar t ex författaren Toni Morrison i en av kommentarerna här på bloggen: “The function of freedom is to free someone else.”

Frihet är vad det handlar om på Friskis&Svettis, eller borde handla om; frihet för deltagare att träna efter egen förmåga, frihet från förväntningar, från prestationskrav, pekpinnar och från kravet att leva upp till något slags svårdefinierat ”godkänt”.

Sammanfattningsvis: Den största friheten är kanske att slippa sig själv en stund. Och det är det vi ledare kan hjälpa till med genom att vara förebilder en stund. Om vi inte tänker på oss själva, ser ut över församlingen med jesusblickar och bara gasar på som om vi var totalt ointresserade av oss själva, då har vi kommit en bit på vägen mot happy.

Amen.

Sådana här bilder brukar vi fnysa åt i reklambranschen. 😉

 

Att vara seriös som ledare är bra. Att vara allvarlig är sämre. Allra sämst är att vara självmedveten.

När jag är seriös leker jag. När jag är allvarlig är jag tråkig. När jag är självmedveten slösar jag på energi. Om jag tänker på mig själv, blir det svårare att få med mig hela gruppen i en enda stor gemensam och trygg happening där alla får vara med och leka på sina villkor.

Jag är helt övertygad om att leken är den största hemligheten bakom ett bra pass. Detsamma gäller egentligen nästan alla aktiviteter i våra liv, även de till synes allvarliga stunderna kan bli bättre med lekfullhet.

Men ska vi leka måste vi vara trygga som lekledare. Bara om vi är trygga kan vi signalera till övriga att det är okej att leka. Ju fler som leker i rummet, desto bättre blir passet.

En elak fiende till leken är alltså självmedvetenheten. Jag antar att den sticker fram sitt fula tryne de dagar jag inte är 100 procent säker i min roll som inbjudande och prestigelös lekledare. Jag ser mig själv utifrån. Jag undrar om jag är fånig. Jag tänker på hur kläderna sitter. Jag funderar på mitt utseende och vad folk tycker om mig.

Det är förödande. Självmedvetenheten hindrar mig från att nå jympans höga mål: en jävligt kul och i positiv mening omtumlande upplevelse med träningen på köpet.

Men leken hör som sagt inte uteslutande till jympan. I Friskis&Svettis är den en självskriven del av kulturen. Det är leken som gör oss framgångsrika och attraktiva. Men vi kan inte ta den för given. Människans strävan efter kontroll är ett ständigt hot mot oss som lekfulla och lyckliga individer.

Lek innebär osäkerhet – Shit, vad är det som händer? – och osäkerhet har vi jäkligt svårt att hantera. Men på jympagolvet – vad är det värsta som kan hända? Tryck på play och lek!

Amen.

Inte leken jag tänker på, men ändå; den är överallt.

 

Jympajesus är inte bara predikant, han är kk (kommunikationskonsult) också. Denna gång i fina Hudiksvall, där han passade på att slänga ihop en blänkare (publicerad på FB) om Friskis&Svettis nära förestående flytt:

Bara dagar kvar tills Friskis&Svettis flyttar
JON LARSGÅRDEN HÄLSAR VÄLKOMNA TILL GRANEBOVÄGEN

Friskis&Svettis var inte nöjda med sina lokaler. Lokalerna begränsade föreningens utveckling och att bygga om kändes inte optimalt. För två år sedan kontaktade man därför byggmästare Jon Larsgården, känd i stan för tre saker: att han var ovanligt ung för att ha hunnit med så mycket i branschen, att han fick saker att hända i Hudiksvall och för att han var positiv och lätt att samarbeta med.
Alla rykten visade sig stämma.

– Det har flutit på hur bra som helst. Några dagar före jul flyttar vi in i våra nya och fräscha lokaler på Granebovägen, säger Ninni Ekström, verksamhetschef i Friskis&Svettis i Hudik.

Inga problem
Byggmästare Jon Larsgården själv är också bara positiv till hela processen.
– Tajmingen var perfekt. Jag hade precis köpt mark på vilken jag också fick bygga en fastighet, så Friskis hörde av sig i precis rätt läge.
Inte bara tajmingen var bra. Jon Larsgården gillar att det är just Friskis som flyttar in.
– Friskis&Svettis har ett jättestarkt varumärke och är, om man räknar med att de finns på över 100 platser i landet, Sveriges största förening. Vi fann varandra direkt och har haft ovanligt få byggmöten för ett så pass stort och komplext projekt på 1 400 kvadratmeter.

Delar värderingar
Jon har aldrig byggt en träningsanläggning tidigare och säger sig inte kunna ett dugg om hur gymytor ska fördelas för att det ska bli optimalt.
– Friskis hade idéer som de bollade med arkitekterna. Jag bidrog med synpunkter av rent byggteknisk art. Vad jag lärt mig är att det till 99 procent handlar om dialog, tydlighet och transparens om det ska gå bra.
Jon sympatiserar särskilt med Friskis&Svettis idé och värderingar.
– Det är superviktigt att människor rör på sig och Friskis lyckas både hålla hög kvalitet och vara välkomnande för alla. Att må bra är viktigare än magrutor.
Så hur går det med träningen själv då?
– Jag håller igång några gånger i veckan, men min fru tränar mer än jag. Hon gillar crossfit och gym och tränar i en box, typ en äldre verkstadslokal, men vi får väl se om jag kan få med henne till Friskis&Svettis nu. Här kommer finnas möjligheter att köra crossfit-inspirerat, fast i en fräschare lokal.

Var med på flyttpasset
Strax före jul är det dags för inflyttning. Den 14 december är det besiktning, tre dagar senare går flyttpasset genom Hudik – från gamla lokalen till nya – och den 21 öppnar Friskis&Svettis dörrarna för nya och gamla medlemmar.
– Ska bli kul, säger Jon Larsgården. Jag drivs av att det händer saker och trivs när jag träffar människor som vill något.
– Och vi vill massor hela tiden, säger Ninni.

Jon Larsgården, Hudiks hetaste byggare

Taggad med:
 

Lilla basledaren och jag pratar, inte helt otippat, ofta om jympa.  Vi lånar låtar och lösningar av varandra och skrattar åt varandra när vi laborerar hemma i vardagsrummet eller köket med ny musik.

Ärligt talat skrattar Lilla basledaren mer åt mig än jag åt henne. Och inte lite heller; hon kan knappt andas. Man får tro rätt mycket på sin förmåga efter en sån audition.

Och det var det vi pratade om i dag, att självförtroende är en av de viktigaste egenskaperna hos en ledare. Det måste inte vara 100 procent äkta, men det måste se ut som det.

Offensiv var ordet vi använde. Vi som leder måste ta rummet och – ”köra över” deltagarna är väl fel fras – men något ditåt.

På engelska har ju ”offensive” också betydelsen av att vara lite väl ”på”: kränkande, störande, anstötlig, obehaglig. Men så långt menar inte Jympajesus och Lilla basledaren att vi ska behöva gå som ledare. Eller, jo, störande, är kanske inte helt fel ibland. Att utmana den invanda formen, den trygga lunken, den förväntade leveransen av happy, happy, happy.

Jag tror man som deltagare kan bli happy också av att bli attackerad med något nytt/annat/oväntat, och av en ledare som är in your face.

Lilla basledaren hojtar till exempel rätt mycket. När vi leder tillsammans vrålar hon till och med på mina låtar. Ibland så kraftfullt att hon är hes efteråt. Hon låter förbannad, men så klart ler hon också det där leendet som alltid gör mig knäsvag.

Med ett leende kan du vara hur offensiv som helst. Spänn blicken i folk. Ta ut rörelserna som om det gällde liv och död, se ut som om du vet att det du gör är genialt, vråla om det känns som om det behövs. Och le, le, le.

Allt handlar om det: självförtroende, energi och anfall.

Amen.

En låt som krävt anfall på Jympajesus pass.

 

 

Min kompis A raljerar ofta med min tro på nödvändigheten att diskutera värderingar i Friskis&Svettis. När jag hälsat på som Jympajesus i någon förening brukar han fråga om jag var där för att ”älta värderingar”. Och det var jag ju.

Fast ”älta” klingar inte så positivt som diskussionerna är för mig. Även om jag förstår vad Anders menar. För det är svårt.

Men jag var nyss i en förening för att producera kommunikation inför deras flytt till ny, modernare och bättre planerad lokal. Och medan vi filmade medlemmar och funkisar fick de berätta vad de gillade med Friskis&Svettis. Och vad fick vi höra då, tro? Jo, just värderingarna. Och det kom fram utan manus. Bara utifrån mina öppna frågor som kunde lett till helt andra svar.

I stället landade svaren – vartenda ett – mitt i det som jag tycker särskiljer Friskis&Svettis från andra träningsställen: anledningarna till att vi gör det vi gör och sättet på vilket vi gör det.

Den här kommunikationen – tänker jag – möjligheter att bli bra och fungera på ett sådant sätt att fler vill vara med. Våra autentiska modellers genuina ”ältande” tror jag kommer att engagera dem som ser annonserna, filmerna och det event vi också planerar.

Visst ältade vi, men det kändes inte tjatigt. Det kändes tvärtemot riktigt gott.

Så om du tror på Jympajesus evangelium; leta efter nya, naturliga sätt att älta värderingar och sluta aldrig.

Amen.

Och vad ska han älta om då?

Garanterat ärligt ”ältande” kommer.


 

 

Ett oräknebart antal gånger har män i Friskis&Svettis förklarat för mig att vi måste sälja kort. Alltså kan vi inte hålla på med kommunikation som inte direkt syns i säljstatistiken.

Men det är ju så fel och har alltid varit det.

Det är klart, om vi hade varit grönsakshandlare och kommit över ett stort parti kålrötter, då måste vi ju bli av med skiten så att vi inte gör förlust eller rötterna ruttnar. Vi måste sälja och annonserar om våra väldigt fina varor till ett lägre pris än vad som är brukligt. Och vips är försäljningen igång och vi kan räkna hem vinsten.

Är det så ”ekonomerna” tänker även i Friskis&Svettis? Pris och produkt?

Hur ser i så fall ”säljdrivande” kommunikation ut hos oss? Köp ett årskort och få 13 månader? Träna första månaden gratis? Halva priset för din vän? 300 kr i rabatt för dig som köper nytt årskort före december i år? Köp årskort och få en t-shirt/handduk/träningsskor/yogamatta/en vecka i Karibien?

Vem som helst hajar att det inte kommer funka på lång sikt. Med lägre pris och andra materiella lockrop får man inga lojala supporters.

Pratar vi om att ”sälja” betyder det att vi vill ha en leverantör-kund-relation. Och det vill vi väl inte?

Vi är en förening och borde vilja ha en medlemsrelation, men även den har sina svagheter. Vi bygger svårraserade pyramider. Att som medlem bli engagerad, gå på årsstämma och bli tillplattad av föreningsrävarna medan avslagen på motionerna yr i luften är inte så roligt heller.

Fråga Jympajesus och han säger att vad vi behöver är engagemangsdrivande kommunikation.

Engagemangsdrivande kommunikation ser människan i en helhet. Engagemangsdrivande kommunikation visar förståelse för människan. Engagemangsdrivande kommunikation talar med människor, inte till. Engagemangsdrivande kommunikation har tålamod. Den är sann, intressant, ofta lite rolig och den känns.

Engagemangsdrivande kommunikation strävar efter att människor ska göra sina val grundade på vad de gillar och tror på. Engagemangsdrivande kommunikation strävar efter att få med sig människor på idéer, gärna något som rör en bättre värld med gladare invånare.

Friskis&Svettis har alla förutsättningar att lyckas med sådan kommunikation. Den kommer så småningom att sälja kort som tusan.

Amen.

Vi måste bli av med skiten.

 

Jympan minskar, säger flera verksamhetschefer till mig. Varför? Är det en träningsform på väg ut? Håller vi själva på att ta död på den med struktur, rädsla och regler?

Kan vara så, faktiskt.

Hur tänker våra jympaledare när de sätter igång med skapandet av ett nytt pass? Är det ”Nu ska allt bli rätt. Inte missa höftvridningen i uppvärmningen, inte köra två styrkelåtar i samma tempo, inte ta med någon låttext som skulle kunna kränka någon deltagare”. Eller tänker de ”Fy fan, vilken kul och svindlande resa jag ska ge mig ut på, tillsammans med mina kompisar på golvet!”

Vän av ordning säger möjligen att ”det finns ingen motsättning mellan att ha kul och att göra rätt”. Nä, särskilt inte när rätt är just kul.

När jympan föddes var det enklare. Konkurrensen från andra fräscha träningsformer var obefintlig. Det var klassiska grejer som gällde: löpning, skidåkning, tyngdlyftning, korpfotboll och husmorsgymnastik.

Friskis&Svettis svepte in som en frisk fläkt med män och kvinnor som tränade tillsammans till 70-talets disco och pop. Allt som Johan Holmsäter och de andra ledarna pratade om – det opretentiösa, enkla, roliga och härliga – materialiserades i jympan. Det var bara att komma till passet, hänga på och se själv. Jympan var precis som de lovat. Som ett träningsparty.

I stort sett är jympan likadan i dag som den var då. Några nya rörelser kommit till och musiken är någorlunda uppdaterad, men tyvärr räcker inte det. Jag älskar det ursprungliga konceptet, men inser också hur svårt det är att hålla jympan het i den träningsvärld vi har nu. Kolla bara vad alla olika konkurrerande pass kallas! 21 Minute Body, ABsolution, African House Dance Party. Hur ska den klassiska jympan ha en chans?

Jympajesus vet, givetvis.

Det har alltid varit avsikten att jympan ska beröra på flera plan, precis som konst. På jympan ska du inte bara utveckla dina fysiska färdigheter, utan också inspireras på ett djupare plan. Musiken, rörelserna, samspelet i gruppen ska ge dig möjligheter att bli tryggare i din kropp och växa i hela ditt varande som människa och social varelse. Fast inte så allvarligt som det där låter. Konst är uppkäftig, upprörande, busig. Den ska få dig att känna och tänka.

Jympan är en allvarlig lek med ditt innersta och ditt förhållande till omvärlden och människorna runt omkring dig. Under ett pass kan vi  bli överraskade, känna aggression, glädje och barnslighet. Vi kan upptäcka saker om oss själva, gilla de nya upptäckterna, träffa andra intressanta människor, räta på oss och bli både gladare och starkare.

Jag ser det lite som Lars Lerin sa i en intervju om sina konstverk. Han får lust att måla lite till på sina ”färdiga” bilder medan de hänger på galleriet. De blir aldrig klara för honom och det tycker jag inte vi ska bli med vårt konstverk heller. Måla på med starka färger och experimentera som galningar!

Jympan är träningsvärldens sanna konstverk. Låt aldrig färgen torka!

Amen.

En typisk passupplevelse.

En typisk passupplevelse.

 

Finns det perfekta passet? frågade min kompis Moni retoriskt på Jympajesus Facebook-sida. Jag svarar – trots att inget svar förväntas –  med ett rungande ”ja!”

Varje gång jag sätter igång med ett nytt pass tänker jag att det ska bli perfekt. Hittills har det aldrig blivit det. Jag brukar alltid kompromissa med något, men det har inte stört mig nämnvärt, för dels är inte mitt perfekta pass perfekt – det vore trist – dels ska jag ju snart göra ett nytt. Och då ska det bli perfekt. Fast inte.

För egentligen tänker jag ju så här: Passet är perfekt just för att det inte är perfekt. Det mest perfekta jag kan tänka mig är att jag berör människorna som tränar på mitt pass. Då måste jag chansa lite, stöka med formen, söka i okända marker och riskera att bomba.

Jag strävar. Jag når aldrig fram, men det är visionen som är viktig.

Om jag tror att jag kan göra ett fantastiskt pass, då kommer jag en bit på vägen. Jag lyckas med några låtar, eller åtminstone några delar av några låtar. Det kan räcka, för att ett pass ska bli perfekt på det imperfekta sätt som gör att jag både blir nöjd och peppad att försöka igen.

Här är Jympajesus 5 heliga tips för alla jympaledare som vill göra perfekt ofullbordade mästerverk:

1 Lyssna på P2 världen, Klingan, Jazzradion, Kaleidoskop, Musikguiden i P3 och på musiken under rubriken ”upptäck” på Spotify.

2 Bestäm dig för att överraska dina passdeltagare några gånger under passet.

3 Improvisera länge hemma i övningsläge innan du nöjer dig med hur du löser låten.

4 Öva tills passet sitter i ryggmärgen och var säker på att du orkar upplägget i skarpt läge. Då kan du vara närvarande och improvisera. Vilket inte hindrar att du justerar efter hand.

5 Ha koll på pass.nu så du inte får onödig kritik på uppföljningen. Ge uppföljarna något intressantare att prata om än att konditionsdelen var två minuter för lång.

Det perfekta är inte kul.

Amen.

Perfekt pass på väg att starta.

Perfekt pass på väg att starta.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.