Har du varit på en rock-konsert någon gång? Då vet du att det förekommer gitarrsolon på dylika tillställningar. Har du tänkt på att solona kan delas in i två kategorier, de snygga, skickliga och lagom korta och de långa, absolut skickliga, men tyvärr också inåtvänt onanistiska?

Den onanistiske gitarristen tillfredsställer sig själv genom att spruta alltför många toner alltför snabbt över en publik som bara vill att han ska sluta äckla sig.

Ledare och instruktörer inom Friskis&Svettis agerar inte sällan på motsvarande sätt. De fitness-masturberar. Jag har själv varit ofrivilligt vittne.

Kanske känner du också igen fitness-onanisten från någon cirkelfysgenomgång. Ledaren går fram till chins-stången och visar ett antal varianter. Alla i gruppen kan hitta någon som passar, bara hänga, hoppa upp från box eller svinga sig under och framåt som en slags förövning för klena till den chins-variant som ledaren väljer att avsluta instruktionen med: han drar sig upp från hängande och slår i bröstkorgen i stången, alltså långt över vad som är tillräckligt för att övningen ska betraktas som en fullt godkänd chin up. Instruktören pratar under tiden obehindrat. Det är fitness-masturbation.

Ju lugnare passet är, desto allvarligare måste förseelsen anses vara. Jag menar så farligt är väl inte onanin på ett cirkelfyspass. Bland deltagarna finns säkert någon mer av samma sort. På ett HIT-pass kan det väl också accepteras. Alla som är där är funtade på samma sätt. De vill också  göra det när alla tittar på.

Men ta ett soft-pass, hur motbjudande är det inte då när ledaren briljerar med sin överlägsna styrka eller uthållighet? Jag antar att den allra störste självbefläckaren är yoga-ledaren. ”Tänk inte att ni ska prestera,” säger hen med sin lenaste stämma. ”Känn efter vad som är rätt för dig i dag. Du duger.” Samtidigt. längst fram i salen, intar hen en stört omöjlig position. Och nu ser hen inte så där överjordiskt rofylld ut längre. Hen ler självbelåtet.

Hela den här tankegången är inspirerad av lilla basledaren iakttagelse under mitt eget pass härom dagen. Jag var inne i slutet av fyrfotaavsnittet och kände mig pigg och busig. Så jag gjorde en grej. Som ingen ens försökte härma. Haha, tänkte jag för mig själv och ropade med ett överlägset leende ut till gruppen: ”Nähä, inte det?”

”Du fitness-masturberade offentligt”, sa lilla basledaren efteråt. ”Disgusting!”

Sorry.

Just don't!

Just don’t!

 

Det har alltid stått skrivet i Friskis&Svettis heliga dokument att vi ska utveckla hela människan genom träning. Och det gör vi. Människor upptäcker, tack vare hur vi är, att det finns andra värden runt fysisk ansträngning än styrka, kondition och rörlighet.

Styrka, kondition och rörlighet är givetvis jättebra att ha och att träna vidare på, men attityden spelar stor roll för hur lyckliga vi blir av de fina musklerna, uthålligheten och mjukheten. Om vi ser på det hela med lite distans också, om vi värderar umgänget med andra, om vi inte försöker prestera så att vi sliter ut oss fysiskt eller psykiskt, om vi känner efter inåt och tänker att det ska vara roligt. Då utvecklas vi som människor, får bättre självkänsla, blir snällare, kärleksfullare, tålmodigare, bättre på det vi gör, mindre tävlingsbenägna och allmänt mer välmående och hela människor.

Det där tror jag på. Men det kan ta en väldig tid att utvecklas till en så fin typ. Så det vore bra om vi kunde skynda på processen. Ju fler år man hinner leva som stark och underbar jordvarelse, desto bättre.

Så vi behöver hjälp.

Och därför borde Friskis&Svettis satsa mer på hjärnträning än vi gör i dag. Vi tränar kropparna och får själen på köpet, fast för långsamt. Vi borde göras medvetna tidigare och arbeta med attityden till träningen och därmed till livet. Vad vill vi med vår existens? Hur vill vi känna och hur vill vi tänka om vår tillvaro, vår träning, det vi äter och hur vi ser ut när vi kollar på oss själva i spegeln.

Det vore ju sjyst om det mesta kändes bra för så många som möjligt. Jag tror Friskis&Svettis kan göra en ännu mer betydelsefull insats på hjärnområdet.

Hjärnforskaren Katarina Gospic vore väl en bra samarbetspartner för oss?

Hjärnforskaren Katarina Gospic vore väl en bra samarbetspartner för oss?

 

Vi i Friskis&Svettis gör flest dopingkontroller av alla gym, om jag inte har fel. Det är bra förstås, men jag tycker ändå att vi skulle kunna jobba mer i linje med våra värderingar.

Vi är med i PRODIS projekt 100% ren hårdträning, och det är inte fel alls. Men vi utnyttjar inte potentialen vi har i våra värderingar. Vi hänger på budskapet att doping är fusk och farligt och tar inte chansen att föra ett samtal om varför människor fuskar och riskerar hälsan.

Eller det kanske händer, bara att jag inte sett det? Vi är ju 159 föreningar, så det är mycket möjligt att det sker någonstans. Om du som läser detta känner till ett sådant arbete, hör gärna av dig!

I ganska många år har vi diskuterat om det är maten som är Friskis&Svettis nya verksamhetsområde. Mat och träning hänger intimt samman. Ju ”bättre” du äter, desto bättre effekt får träningen.

Jag vet att många behöver guidning och stöd i matfrågan, eftersom man vill gå ner i vikt. Det är därför många börjar träna, inte för att träningen är lättillgänglig, lustfylld, av hög kvalitet och för alla. Man vill bara bli lättare och snyggare.

Men ändå.

Risken med att ge oss in på matfrågan är att vi hänger på resten av världens fitness-hysteri. Visst, vi vill alla vara i form, men varför vill vi vara det? För att må bra eller för att duga? Och vilken vetenskaplig matlinje ska vi göra till vår?

Allt är en balansgång.  Och den pågår i huvudet på oss. Alltså tror jag den måste börja med att vi tänker ett tag på varför vi tränar. Jag tror det är hälsosamt om den anledningen drar åt må-bra-hållet snarare än duga-hållet. Jag tror det är bra om vi arbetar med självkänslan innan – eller åtminstone samtidigt – som vi kör medvetna träningspass av hög kvalitet där vi strävar efter att lyfta mer och springa snabbare.

Våra argument om doping borde handla om självkänsla och att i grund och botten duga som vi är och som vi ser ut.

Vilket betyder att nästa stora utvecklingsområde för Friskis&Svettis faktiskt också handlar om träning, bara inte styrke-, konditions- och rörelseträning, utan om att träna skallen.

image

 

Den bästa kommunikationen från Friskis&Svettis ut till massorna finns på Facebook. Den görs av tre kategorier kommunikatörer, dels den anställde på Friskis&Svettis, dels ledare som vill berätta om sina pass, dels den lycklige medlemmen. Alla förenas av den relativa spontaniteten. Budskapen är inte genomtänkta och sönderanalyserade och därför läcker de en massa känslor: kärlek, glädje, berättarlust, stolthet, engagemang. Känslorna smyger sig in i information om en schemaändring, märks i lusten att leda och i viljan att tacka för en härlig upplevelse.

De här budskapen är oftast inga under av smarthet, men de känns. De berör och attraherar eller stöter bort, precis som ärlig kommunikation måste fungera om den ska göra något slags jobb. Och det vill vi väl att den ska göra?

Just nu är vi stolta över hur Friskispressens Mattias Wising, tog ställning i en känsloladdad chefredaktörsspalt och fick både viral och traditionell spridning i medierna. Han spred vår värdering om att vi välkomnar alla och visade att vi även – likt flera F&S-föreningar – går till handling i olika integrationsansträngningar för att verkligen leva som vi lär.

Det som berör, når fram.

Så varför har vi beröringsskräck när vi satsar pengar på reklam? Varför kommer det bara ut ljumma budskap som inte engagerar just då? Varför vill vi inte engagera på riktigt när vi har hundratusentals visningar på betald annonsplats?

Vi som gillar att beröra och komma innanför skinnet på folk. Vi som skiljer ut oss på träningsmarknaden genom att drivas av en träningsfilosofi och värderingar som betonar andra saker än styrka, kondition och rörlighet, sådant som syftar till att utveckla hela människan och göra oss själsligt starkare i vardagslivet, tryggare i oss själva, inkluderande och så harmoniska livsnjutare det bara går.

Håll med om att det är en intressant fråga.

Friskispressens genomslagsfolder från Riks Årsstämma i Trollhättan.

Friskispressens genomslagsfolder från Riks Årsstämma i Trollhättan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PS
Som copywriter och creative director härjar jag runt även här på Facebook.
Och på hemsidan.

 

 

Friskis&Svettis är inte verkligt på samma sätt mycket annat. Vi måste äta och sova, men vi måste inte vara medlemmar i en ideell förening med en idé om att erbjuda lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. Friskis&Svettis är något vi hittat på utöver det som sker som vi inte kan göra mycket åt. Jorden snurrar runt sin axel, i juli regnar det och när det blir kallt i Sverige flyger flyttfåglarna söderut.

Det är sant att vi människor är byggda för rörelse och att vi mår bra av rörelse. Det ligger också en sanning i att om den moderna människan ska röra på sig regelbundet, så måste det vara lustfyllt. Ur detta byggdes myten om Friskis&Svettis.

Myten om Friskis&Svettis kan sorteras in bland övriga myter vi människor håller oss med, t ex den om demokrati, alla människors lika värde, dollarns starka ställning på penningmarknaden, kapitalismen och vilken religion som helst.

En myt har ingen inbyggd evighetsmekanism. Slutar vi tro på den, försvinner den. Myterna är sköra. Om vi t ex slutar agera enligt demokratins grundpelare finns det inget som håller den kvar i vår värld. Vi ersätter den med annan myt, kanske den om en stark ledare, eller den om hyperliberalism.

Så hur går det för myten om Friskis&Svettis? Står den pall? Den utsätts ju hela tiden för prövningar. Utseendefixeringen utmanar tanken på att du duger som du är. Prestationsnojorna utmanar idén om att ha som mål att bara må bra. Strukturrationalismen står i motsats till tankarna om fördelarna med varje enskild funktionärs vilja att bidra med sin kreativitet. Ekonomiska realiteter hotar den ideella föreningsorganisationen. Dåligt självförtroende riskerar att vi försvagar myten, istället för att göra den mer självklar. Bara för att nämna några rörelser bort från Friskis&Svettis kärnvärden.

Enda sättet att bevara en myt är att hela tiden jobba på att stärka den. Det är därför vi ständigt måste hitta nya sätt att leva Friskis&Svettis värderingar. Språkdräkten – ord och bilder – måste hänga med i tidens förändringar, men viktigare är att kärnvärdena vårdas och får nya uttryck. Just nu tycker jag själv att olika initiativ i föreningarna för att inkorporera nyanlända är en superskön Friskis&Svettis-aktivitet. Myten om Friskis&Svettis frodas.

(Inlägget inspirerat av boken Sapiens, A Short History of Humankind av Yuval Noah Harari.)

Kickoff för F&S Jönköpings projekt där nyanlända bildar dream teams (Jönköpings beteckning) med passvärdarna.

Kickoff för F&S Jönköpings projekt där nyanlända bildar dream teams (Jönköpings beteckning) med passvärdarna.

 

Under analysdelen i projektet Mer jympa i jympan tittade Riks team träning på inspelningar från pass i hela F&S. Slutsatsen blev att  intensivjympan var den vitalaste av dem alla.

På intensivjympan törs vi leverera jympaenergi á la Friskis&Svettis original. Inga intensivledare är försiktiga. Ingen tar överdriven hänsyn. Intensivledare är the bad asses of jympa.

Så vad betyder”överdriven” hänsyn?

Jo, vi som leder jympa riskerar att destruktivt kompromissa med deltagarna när vi borde följa vår starka inre jympakompass. Det är förståeligt att ge efter för synpunkter, men ödesdigert för produkten jympa. Det är ju vi ledare som äger passet och tar ansvar för jympans alla olika kvaliteter. Vi kan inte låta oss styras av enstaka deltagare. Inte när det gäller rörelser, musikval eller antal armhävningar och inte heller när det gäller ljudnivå. När 5-10 procent tycker ljudnivån är för hög, tycker 90-95 procent att den är bra.

Lyssna på vad folk säger, absolut! Men det är du som tar alla beslut om hur din jympa ska vara. Och är man som deltagare i minoritet i sitt tyckande måste man anpassa sig.

Varför skriver jag det här nu? Har vi inte snackat ljudnivåer och öron tillräckligt? Nej, det verkar inte så. Örats färgkodning och hur den ska tolkas är en del av problemet; v har en kommunikationsutmaning här.

Men det ännu större problemet är konflikträdsla.

Vi vågar inte, orkar inte, vill inte bråka. Vi sänker hellre volymen. Och skickar medeljympan ett steg närmare döden.

Jag ledde ett medeljympapass tillsammans med lilla basledaren härom sistens då detta med konflikträdslan som ett hot mot jympan blev tydligt.

Vi fick en massa härlig feedback efteråt, men vägen dit var fylld av konflikter. Vi tog dem och det var inte kul i stunden, men efteråt kändes det rätt. För medeljympans skull.

Första konflikten kom i låt två. ”Det är för högt”, tyckte en deltagare, men fick inte medhåll av varken öra eller oss. Vi körde glatt vidare.

Andra konflikten kom i ABBAs As Good As New. Det blinkade rött några gånger – vilket vi alla vet att det får göra – men det ovanliga händer att en deltagare springer bort till stärkaren och sänker. Också den situationen hanterade vi resolut, om än kanske inte riktigt lika vänligt som den första.

Ett roligt inslag är att en manlig deltagare nu erbjuder sig att vakta volymratten åt oss.

När så sista konditionsdelen börjar hör jag direkt att volymen är på tok för låg. Vi hade inte lyckats hitta optimal inställning efter nedskruvningsintermezzot. LB, mindre konfliktsugen efter två konfrontationer, vill avvakta tills låten dundrar igång, vilket den inte gör. LB springer bort och höjer. Två låtar senare kör vi sista rökaren på helt ok volym, fast inte om farbrorn nere i hörnet, mitt framför en högtalare, får bestämma. Han har stått på samma plats i 13 år får jag veta, så han vet när det är bra och i dag var det inte bra.

Dags för konflikt nr 3.

Mannen säger att 3-4 stycken deltagare uttryckt att de tyckte volymen var för stark och att vi därför borde ha rättat oss efter dessa 3-4 tyckanden. Jag frågar om 5% ska bestämma volymen för övriga 95% och föreslår öronproppar. Varken frågan om minoritetens rätt att bestämma eller förslaget om öronproppar gillas. Jag får veta att jag är arrogant.

Det kan kosta på att vårda en produkt och ett varumärke.

Deltagarna måste helt enkelt hantera jympaprodukten efter egen individuell konstitution, förmåga, tycke och smak. Precis som jag nyss fick göra i en liten källarlokal där jag tyckte bandet spelade alldeles för starkt. Sa jag till ljudkillen att sänka? Nej, jag satte in öronproppar och stod kvar.

Man får jympa även med känsliga öron, men den känsligheten kan man inte tvinga på andra. Den måste man själv ta ansvar för med öronproppar, precis som när man tar ansvar för andra svagheter: en ond rygg, ett instabilt knä, en inflammation i axeln, hälsporre eller nyligen stukad fotled.

Så ta konflikterna för medeljympans skull, för varumärket ”jympa”,  för den nödvändiga energins skull och för de 95 procenten som vill ha vår energi.

Amen

Jag och lilla basledaren ligger och njuter av de rättmätiga konflikternas sköna efterdyningar.

Jag och lilla basledaren ligger och njuter av de rättmätiga konflikternas sköna efterdyningar. Foto Thérèse Fleetwood.

 

 

Friskis&Svettis är en idé om träning. En annan idé vi hört mycket om, är idén om kärleken. Den har vi människor ägnat en massa tankar och ord åt i alla tider.

Vi har försökt beskriva kärleken.  Vi har bibelns Höga visa, vi har Romeo och Julia, feelgood-rullen Notting Hill och miljoner andra konstverk. Vi slutar inte att fascineras av historier om kärlek och vi slutar inte att försöka leva i kärlek. Men hur går det för oss? Är det inte de kärleksfulla handlingarna vi behöver mest, inte ännu en dikt (som skulle kunna skrivas av en begåvad skitstövel)?

Just nu är Friskis&Svettis egen Höga visa den s k Vita boken, men även den svarta och naturligtvis Friskis&Svettis Motionsbok från 1983 och flera andra dokument som producerats genom åren, till exempel Johan Holmsäters ursprungliga anteckningar om Friskis&Svettis idé, mission och vision.

Idén om Friskis&Svettis är beskriven igen och igen. Precis som idén om kärleken.

Och igen och igen försöker vi förverkliga vår idé i handling. Men det känns som om vi har kommit till en platå. Vi försöker och försöker, men kommer inte vidare. Vi testar olika nya pass och de känns nödvändiga och roliga, men det är ändå något som saknas.

Det saknas inte utmaningar att ta sig an. Vi har just nu en stor mängd asylsökande, kan vi göra något där? Vi har fortfarande två tredjedelar (vissa säger mer) av befolkningen som rör sig alldeles för lite för kroppens och knoppens välbefinnande. Vi har allt fler äldre äldre som kan leva roligare och starkare med social samvaro i kombination med träning.

År det då läge att lägga energi på att ifrågasätta det tankegods som ältats i snart 40 år?

Jag vill i stället utveckla oss genom nya handlingar som bottnar i de gamla tankarna. När vi mest pratar om idén, utan att handla, står idén mest i vägen för oss. Vi kommer inte loss och gör nya bra saker. Jag tänker att det borde vara mer smedja, än ifrågasättande tankar.

Med den inställningen gick jag till tankesmedjan (initierad av Riks och genomförd på ganska många ställen i F&S-landet) i min hemmaförening Friskis&Svettis Stockholm. Jag gick även till sammanfattningen av alla tankesmedjor på Svettisdagarna.

Nu efteråt, håller jag fast vid tanken på att handling är bättre än ifrågasättande just nu, men tänker också att överlämningen av vår värdefulla idé från de grå uvarna till dem som fortfarande är så underbart släta i hyn, måste ske på något smart sätt.

Jag tänker att vi som varit med länge, funderat mycket och handlat i tron att vi förverkligar idén lämnar över alltihop som en gåva. Varsågod! Det här är idén. Det här har vi gjort. Så här tänkte vi. Förverkliga nu idén på ert sätt.

Jag tänker att tankesmedjorna borde handlat mer om ett överlämnande av värdegrunden. Som när Svarta Boken var ny och Riks genomförde en workshop i alla föreningar med budskapet: Det här är Friskis&Svettis. Vill du vara med? I så fall har du alla chanser att förverkliga Svarta Bokens innehåll med din energi och personlighet. I handling. Nu.

Det är möjligen ett sammanträffande, men det var under de tio åren efter Svarta boken-turnén som medlemsantalet ökade med över 100 procent. Kanske var det något magiskt som hade med lyskraft och självförtroende att göra. Folk häpnade, kände lycka, blev provocerade och några hatade (få) och några älskade (många) Friskis&Svettis ännu mer.

De nya tankesmedjornas buzzword har varit att vi ”provtrycker” vår idé, värderingar och vision. Sen ska det minsann bli en strategi. Då står vi inför samma fråga igen: Hur lever vi värderingarna? Vad gör vi? Och för att citera Vita Boken Hur gör du?

Nu kan vi ju till exempel ge oss f-n på att vi ska underlätta integrationen mellan  nya och äldre svenskar, och vi kan göra något stort för alla som är äldre än gamla. Det är bara två idéer. Och jag vet att det också jobbas i den riktningen i flera föreningar.Jag är säker på att vi på smedjorna är kapabla att producera mycket mer än den nya Höga Visan om Friskis&Svettis. Actions speak louder than words.

Första konkreta uttrycket för Friskis&Svettis idé var jympan. Vilka är de nya uttrycken?

Kärlek blir till i handlingarna, likadant med vår idé om träning.

Amen

Tankesmedja från 1900-talet

Tankesmedja från 1900-talet

 

 

Jag kände likadant förra året efter den stora inspirationsdagen med F&S Stockholm på GIH: sentimentalt knockad av den allmänna kärleksbombningen.

Att vara liksom ett med hundratals funkisar i gamla ärorika Gymnastik och Idrottshögsskolans halvskruttiga lokaler är som att stiga ner i en varm bubbla av godhet. Jag cyklar omtumlad hem genom Stockholmskvällen. Passerar Stureplan med rester av den goda värmebubblan och förlåter till och med dem som går i cykelbanan.

Jag har varit funkis i F&S Stockholm i 21 år nu och jag har nog varit kritisk många gånger. Jag förstår att det ibland har sett ut som om jag inte gillar föreningen och vad vi gör. Men jag ÄLSKAR ju Friskis&Svettis. Möjligen kan man säga att min önskan att problematisera tillvaron i föreningen är ett uttryck för det som kallas tough love.

Och möjligen får jag se upp när jag drabbas av mjukgörande sentimentalitet, för som en kompis jag respekterar mycket säger om mina hyllningar av stämningen på inspirationsdagen: ”Jo, det är fint förstås, bara vi inte kramar ihjäl varandra.”

Kanske behöver vi alla ge lite tough love till föreningen. Också.

Men inte en sådan här dag. Inte när jag bara ser värme, välvilja, entusiasm, glädje och ja, kärlek. Åldersspannet är stort och alla är med. Då vill jag bara hylla oss som håller på: alla ideella krafter, alla anställda och alla styrelsekrafter. Vi skapar något stort tillsammans.

Jag är sentimental, jag vet, men tack alla vi som är Friskis&Svettis Stockholm.

image

Du fattar vad jag menar med den här bilden från vita värderingsboken, va?

 

 

Alla lyckade satsningar som vänder sig till människor bjuder på något som förhöjer livskänslan hos besökarna. Man är med om något större än den vanliga trallen. Visst kan vi uppskatta det vardagliga och vanliga också, men inte när vi betalar och förväntar oss få valuta för vårt engagemang.

Det gäller restauranger, muséer, butiker, kaféer, gallerier, klubbar och så klart, träningsanläggningar. Vad får jag för att jag satsar pengar, tid, förhoppningar och vilja på det här etablissemanget? Får jag tillräckligt för att komma tillbaka? För jag tillräckligt för att rekommendera det till mina vänner? Får jag tillräckligt för att älska det?

När jag diskuterar det här frågorna i Friskis&Svettis hamnar vi lätt i det som är lättast att greppa: produkterna, städningen, schemat, nyheterna, fysisk tillgänglighet och design.

Allt det där har betydelse. Allt det där måste hela tiden utvecklas och förnyas, men det är faktiskt bara hygienfenomen. Människor förväntar sig att grunderbjudandet är på plats, att allt det materiella funkar. De här ingredienserna i ett erbjudande kan visst höja känslan av att man gjort ett bra val, men de är också lätt kopierbara.

Friskis&Svettis immateriella delar av erbjudandet är inte lika enkla att kopiera. De har vi övat på i 37 år och de sätter sig – om vi är medvetna om att vi har något unikt att erbjuda – i vår kultur.

Det är som med allt man övar på medvetet: man blir bättre och bättre. Efter många timmar har man övat upp en skicklighet som inte låter sig analyseras helt lätt. En violinist har fått ett personligt spelsätt, en målare ett oefterhärmeligt penseldrag, en arkitekt en osvikbar känsla för ljus och en ledare på Friskis&Svettis ett sätt att hantera människor som gör att de blir superlojala deltagare med just den känsla av förhöjd upplevelse som skiljer det alldagliga från något verkligt attraktivt.

Friskis&Svettis speciella erbjudande började i tanken för cirka 40 år sedan. Tanken blev mödosamt till ord. Orden blev kropp och handlingar.

Och på den vägen är vi. Orden – verksamhetsidé, värderingar, mål och vision – är just bara ord. Med orden försöker vi hela tiden fånga idén om Friskis&Svettis. Varje dag ska vi sen omsätta det alltid otillräckliga skrivna språket till handlingar.

Det är inte lätt, men värt besväret, för vi har något ingen annan har bland träningsleverantörerna. Tänk på engelska så kommer det att fungera: We must elevate the experience!

Studio 54

”Its all about the same thing, you must elevate the experience.” Ian Schrager i Varvet International 2015. Shrager öppnade Studio 54 tillsammans med Steve Rubell 1977. Numera är han verksam i hotellbranschen.

 

Jag skrev både svarta och vita boken. Jag antar att det är därför som jag ibland hamnar i diskussioner om mängden värderingar. ”De är för många”, säger man ibland.

Med det är ju inte mitt fel. Jag kan inte rå för vad Friskis&Svettis är och vad Friskis&Svettis står för. Allt det där är som det är. Det blev så från början och sen dess har vi jobbat vidare med dem vi är i 37 år. Så det är fortfarande bara som det är.

Tänk på dig själv. Hur många värderingar har du? Tre?

Att ha många värderingar är en styrka. Då vet man vad man tycker och hur man vill handla i olika livssituationer. Värderingarna är en kompass i livet.

Utan kompass, då blir det problem.

Och därmed är vi tillbaks till Friskis&Svettis utmaningar. Vi har en kompass. Men vi är ännu inte tillräckligt bra på att använda vår högkvalitativa kompass ihop med en uppdaterad karta.

Det problemet har inget med antalet värderingar att göra. Det är en lednings- och en organisationsfråga.

Ledningarna i Friskis&Svettis måste jobba i en riktning som hjälper oss som träffar medlemmar att leva ut de många värderingarna. Det är när detta underbara sker som det unika med Friskis&Svettis märks och betyder något mer än ord.

Därför måste värderingarna ältas, det ideella engagemanget gödas, föreningsdemokratin bli mindre byråkratisk och fördelarna med medlemsskap i Friskis&Svettis tydliggöras.

Det där sista hjälper jag gärna till med att kommunicera, men det viktigaste – ledningsarbetet d v s att lägga kompassen på kartan och tillsammans med oss som är fotfolket kuta åt samma håll i en stor personlig klunga – det tycker jag ledningarna ska ägna sig åt. Den utmaningen borde räcka.

Så heja alla vc:ar och styrelseledamöter som inte går vilse i jag-vet-bäst-skogen, business-träsket eller interna politiksnåren. Jogga lugnt vidare tillsammans med oss funkisar för att leva ut och förverkliga Friskis&Svettis värderingar, mål och vision.

Amen!
image

Ett uppslag ur 12, också känd som vita boken.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.