Jag fick ett mail från en kompis: ”Vad är viktigast, att Sveriges idrottsföreningar överlever, eller att folk sportar?”
Kompisen hade läst en ledare i SvD med rubriken ”Att springa utan stadgar”. Skribenten Maria Eriksson hade reagerat på att Friidrottsförbundets presschef Fredrik Trahn kommenterat det faktum att allt fler lopp anordnas av kommersiella aktörer: ”Idrottsrörelsen har ju gemensamt bestämt att i Sverige ska idrottstävlingar arrangeras av idrottsklubbar.” (P1 Morgon 20/7)
Artikelförfattaren uppfattade därmed idrottsrörelsens ståndpunkt så här: ”Får man springa utan att vara med i en förening? Helst inte, tycks vara svaret från den organiserade idrottsrörelsen.”
Vi var överens min kompis och jag: Så klart är det viktigare att över huvud taget idrotta än att göra det som medlem i en förening.
Det gäller Friskis&Svettis också. Nu har ju vi nästlat in oss i en massa ekonomiska ansvarshärvor – vi hyr lokaler på flerårskontrakt och har anställda – men i princip gäller samma sak för oss. Vi har det t o m underförstått inskrivet i våra stadgar, där det står att vi arbetar för att så många människor som möjligt ska röra sig regelbundet. Det underförstådda, som vi genom åren ofta påpekat utanför stadgarna, är att folk inte behöver sporta just med oss. Huvudsaken är att de sportar.
Fast grejen är nog att vi i Friskis&Svettis faktiskt är förutsättningen för att många sportar, och att folk till och med sportar med ett leende! Vi har en idé med vår träning om hur den ska hanteras och den idén attraherar människor. Vi har något som folk vill ha. Än så länge.
Man kan bli trött på att diskutera och påminna om Friskis&Svettis värderingar, men om vi vill finnas kvar som en viktig del av människors liv, då tror jag att vi hela tiden måste hålla på och älta vad vi står för och se till att vi omsätter dessa teorier i handling.
Vi människor knyter an till grejer vi får ut något positivt av. Om det står en kommersiell aktör eller en förening bakom evenemangen är underordnat. I uttalandet från Friidrottsförbundets presschef kan man ana att det där med ”what’s in it for me” har kommit bort.
Maria Eriksson skriver: ”För att öka attraktiviteten i sitt erbjudande har Riksidrottsförbundet låtit ta fram en trendrapport. Medlemsföreningarna ska in i 2000-talet, hallå: globalisering, digitalisering, tribalisering, gamification.”
Man kan ana en sarkastisk ton där. Hon fortsätter lite längre ner: ”Men för folkrörelserna blir själva rörelsen ett mål i sig, snarare än det som den från början syftade till att främja. Man kan ju undra: Är det folkrörelsen som är det viktiga? Eller att folk rör på sig?”
Svaret ÄR självklart, men det är ju inte säkert att folk rör på sig vare sig med eller utan föreningar. Om detta vittnar den sammanlagda rörelsestatistiken. De flesta rör sig på tok för lite.
Grunden i vår lösning på det problemet är lust. Det måste vara kul att sporta.
Men vad är kul? Att träna är verkligen inte roligt i varje sekund, varken före passet, under eller efteråt. Men ändå tillräckligt tillfredsställande på lång sikt. Och då menar jag inte först och främst känslan av att känna sig stark, även om den också är kul. Eller tanken på att man gör något för sin hälsas skull.
Jag är, trots alla själsliga och fysiska fördelar med träning, ändå mest intresserad av nuet på Friskis&Svettis. Vad är det som gör det så kul där, att före, under och efter innehåller den glädje-input som gör att jag vill komma tillbaka och som gör att jag orkar träna även när lusten inte kommer så lätt?
Jag tror att hemligheten ligger i en vid tolkning av begreppet hälsa där hälsa nästan är synonymt med meningsfullhet. Och att vi på Friskis&Svettis lyckas skapa en helhet som uppfyller stora delar av denna vida tolkning av begreppet hälsa. Men vi tänker för lite på det. Vi utför många bra handlingar, men vi gör det av tradition, inte för att vi är helt medvetna om vad vi gör. Johan Holmsäter & Co satte en kultur som vi förvaltar, men vi gör det på känsla, inte med hela intelligensen påkopplad.
Om den viktigaste byggstenen i begreppet ”kul” är ”meningsfullhet”, och inte bara träningseffekten är meningsfull, då öppnar sig en värld av möjligheter att bygga relationer, att se varandra, att vara snälla mot varandra, att vara välkomnande och förstås att erbjuda träning av hög kvalitet som inte kräver prestation.
(Och då har jag bara berört hur vi är meningsfulla utåt. Tänk vilken guldgruva av meningsfulla möjligheter vi har bland funkisarna! Håll utkik efter förra GS Anna Iwarssons nya bok som kommer efter sommaren kring just det ämnet.)
Min egen lilla rangordning av måsten om en arrangör av träning eller tävling ska vara relevant för människor (och överleva som företeelse (kommersiell eller ideell) ser ut så här:
1 Det är kul (och meningsfullt).
2 Kvaliteten är hög.
3 Organisationsformen funkar.
Föreningsformen är en möjlighet att ha förbannat kul. Jag jobbar gärna i den riktningen.

Amen

På väg ut att springa utan stadgar.

Det är inte ovanligt att funkisar i Friskis&Svettis, bland annat min gode vän Jonas Kihlman, ordförande i Friskis&Svettis Höganäs, får lust att använda kundbegreppet. Vad som händer då är att föreningsfundamentalister som jag drar en lans för medlemsbegreppet. Död åt kundordet, säger jag och mina likasinnade.

Fast egentligen är jag ju inte föreningsfundamentalist alls (och kanske inte de övriga medlemsförsvararna heller). Jag har ju copywriting som yrke och är för tusan strictly commercial!

Jag vill att Friskis&Svettis ska ha en egen plats på träningsmarknaden. Och det kan vi ha, bland annat genom att vårda föreningsorganisationen och alla värderingar om demokrati och möjligheterna att utveckla och utvecklas som följer med att vara ideell.

Det är ju för att jag vill att vi ska SÄLJA mer medlems- och träningskort som jag tycker att vi aldrig ska kalla våra medlemmar för kunder. Likaså stryker jag ordet ”sälja” i förra meningen och ändrar till REKRYTERA medlemmar.

Dessutom – och nu laddar jag för argumentet som eliminerar kundsnacket för gott – kan man med ett kundperspektiv i bästa fall bara få ”nöjda kunder”.

Börjar vi jaga kundnöjdhet kysser vi snart kundernas skor och ännu värre, deras arslen, allt för att de nöjda kunderna bara ska skrämma oss till att anstränga oss ännu mer för kundnöjdhetsindexet.

I stället ska vi med högburna huvuden och typiskt tok-egensinnigt satsa all energi på utvecklingen av Sveriges mest progressiva och revolutionära förening.

Så vad kan vi vinna med medlemmar i stället för nöjda kunder? Jo, vi kan få fans, stark raving mad fans.

https://instagram.com/p/3zRMcsQnwU/Sådana medlemmar vill jag ha!

Sug på den Jonas! 😀

Boken och synsättet som inspirerade mig till inlägget.

Min andra resa på min Storytelling World Tour gick till Gävle. Jag är på jakt efter Hallelujah Moments i Friskis&Svettis och har hunnit med två föreningar hittills med en tredje på gång. Det här kommer ta tid.

Nåväl, när man ser sig själv som en hantverkare som är med och bygger en katedral måste man ha stort tålamod. Man tar fram sin mejsel, börjar snida och ser inuti huvudet visionen av det fantastiska bygget som vi alla håller på att bygga på tillsammans. Låt det aldrig bli klart!

Jag såg mycket fram emot resan till Gävle. Dels skulle jag få inleda dagen med att leda ett jympapass tillsammans med Lilla Basledaren, dels hade jag filat på mitt storytelling-upplägg sedan sessionen i Örebro. Jag var taggad.

Det kändes som om jympapasset i första lokalens stora hall gick hem hos Gävle-funkisarna och att det gjorde det jag hoppades att det skulle göra: bryta isen mellan han som skulle hålla i föreläsningen (jag) och funkisarna.

Men så är det ju så att jag inte vill att min Storytelling World Tour ska vara en föreläsningsturné. Jag vill att det ska vara en samtalsturné. Och dit har jag väl inte riktigt nått än.

Det är ju inte lätt att tala om så personliga saker som Friskis&Svettis inför en massa folk. Det är inte lätt när man inte känner någon annan och det är inte lätt när man känner alla andra heller. Och på några timmar är då inte jag experten som bryter upp gruppdynamik och får alla att lossa sina tungors band och tala fritt ur hjärtat. Men jag försöker (och låter säkert en del grodor hoppa ur min egen mun. Jag ber om ursäkt för dessa.)

Jag missuppfattade kanske alla signaler från Gävles funkisar, men jag tyckte det gick skitbra. Det var lite blygt, men det brukar det ju som sagt bli i stora grupper och mot slutet (efter lilla grupparbetet) kom vittnesmålen om Friskis Moments (en alternativ benämning) igång allt mer.

Nä, det var inte mycket till föreläsning, precis som jag ville. Men jag tycker nog att det blev ganska så mycket till samtal.

The Moments har ännu inte samlats ihop, men så fort jag fått sammanställningen skickar jag upp några på Facebook-sidan. Du är självklart jättevälkommen att bidra. Det är liksom det som är grejen. Innehållet i våra Friskis Moments är det som särskiljer Friskis&Svettis från ”kollegorna i branschen”, som vi så kärleksfullt brukar säga.

Ge oss ett moment, nu!

Vill du se bilden i rörlig variant, sök på friskisgavle på Instagram.

Människan har många dåliga slumrande sidor i sig. Lat, egoistisk och självförhärligande är bara några av dem. Så mycket skit ligger på lur färdigt att dra ner oss till pinsamt låga nivåer, om vi inte ser upp.

När det går för lätt bör vi vara särskilt uppmärksamma på oss själva, fast det är paradoxalt då det är så svårt. Självgodhet och gott självförtroende bedövar vår förmåga att se hälsosamt kritiskt på oss själva.

Människan behöver motstånd, osäkerhet och oklara framtidsutsikter. Då är vi som bäst.

Det är därför det är så bra att vi i Friskis&Svettis äntligen möter lite motstånd. Folk kommer inte automatiskt. Det duger inte längre med en handskriven lapp på Konsum om att ”Nu kör vi i Blåsboskolans gymnastiksal!”

(Blåsboskolan i Västerås är bara ett exempel. Det var där jag gick mina sex första år i skolan. Minns inte gympasalen. Var tusan var den? Med Konsum menar jag affären i korsningen Agnegatan – Arosvägen, men när Friskis&Svettis startade fanns den inte ens kvar.)

I dag är det inte ens säkert att en stor reklambyrå kan få fart på medlemsrekryteringen, det som ibland talas om som ”försäljningen”.

Nä, nu måste vi ta fram våra (människans) allra bästa sidor. Vi måste ha nya idéer. Vi måste se långt fram. Vi måste jobba. Vi måste vara snälla. Vi måste lyssna på folk och höra vad de säger. Vi måste hitta en egen väg till människors hjärtan. Vi måste erbjuda något människan vill ha, något vackert, något stort, något glädjande, något med mening.

Jag är säker på att vi kan klara det.

Där i det självgoda mörkret levde hela tiden det som varit ljust med oss i Friskis&Svettis. Det lyser om vår verksamhetsidé. Det skiner om våra värderingar. Det gnistrar om vår ändamålsbeskrivning. Och det sprakar om vår vision.

Gån ut och gör det – igen – på vårt sätt.

Amen.

Nej, tyvärr. Lågt pris är inte vägen framåt.

Det var i Friskis&Svettis Örebro som benämningen Hallelujah Moments uppstod. Hallelujah betyder prisa Gud på hebreiska, och det må väl vara hänt. Det är ju sånt man kan säga när man blir glad, utan att vara bibelsprängd eller regelbunden kyrkobesökare.

Vad vi pratade om i Örebro var de tillfällen när vi kände ett stort lyckopirr i F&S-bröstet. Vi försökte definiera ett sådant happy ögonblick och klura ut vilka ingredienserna var.

Snart ska jag även hälsa på i Friskis&Svettis i Gävle, leda ett pass och prata mer om hallelujah moments. Först använde vi ordet ”föreläsning” om mitt bidrag, men den grejen har jag alltid haft svårt för. Det hade jag redan som lärare, trots att jag då hade både en kateder att cirkulera kring och en overhead-projektor att lysa upp en filmduk med. På OH-projketorn kunde jag lägga egenhändigt ritade bilder om de o-e-r-h-ö-r-t spännande ämnen jag trollband mina elever med: olika sorters adverbial eller starka verb-böjningar.

Nu tycker jag att samtal är bättre. Utom här då, i bloggen, där är det föreläsningar, eller snarare predikningar som gäller. Och här kommer en till:

Om vi ska hålla liv i de själsliga ingredienser som formar Friskis&Svettis, så måste vi prata om dem. Mycket. Vi gillar att träna, ja visst. Vi gillar att träna på en massa olika sätt, både intensivt och soft, men träningen kan ju för i h-e inte vara allt! Jag menar att i längden, kan ingen träna bara för träningens skull. Det måste finnas en m-e-n-i-n-g, en större mening än bra kondis och 100 kg i marklyft.

En meningsfull ingrediens är att det är kul i stunden, det vi kallar rörelseglädje. Den glädjen är tungt värdeskapande för oss. Den ingrediensen får vi aldrig slarva bort. Den är tidlös, kan inte förlora sin betydelse.

Men det finns mer, bl a uttryckt i vita boken med tolv värderingar. Dessa – för tillfället – tolv åsikter om hur vi bedriver vår verksamhet bör vi ständigt hitta nya sätt att undersöka, utmana och omformulera så folk känner igen sig och blir inspirerade i realtid. Man kan inte tvinga värderingar på någon.

Jag bidrar nu genom att starta Facebook-gruppen Halleluja Moments på Friskis&Svettis. Gå med där. Läs där. Skriv där. Skratta åt det du läser. Gråt. Bli varm i solarplexus. Sprid rörelseglädjen och allt det andra underbara som händer i vår underbara och smått underliga verksamhet.

Amen.

PS. Jag publicerar några utvalda berättelser från Örebro som första moments.

Tjoho, vad vi är lyckliga!
(Foto: Alvreten)

Under de första 35 åren fick Friskis&Svettis ständigt nya medlemmar. Jag ska inte säga att vi fick det utan att anstränga oss, men ganska lätt gick det nog ändå. Startade vi en förening strömmade folk till. Det räckte med en handskriven lapp på Konsum om att nu jäklar blir det jympa i skolans gymnastikhall. Eller så följdes investeringen i den första egna lokalen per automatik av en fördubbling av antalet medlemmar. En andra och tredje lokal var bara en chansning på papperet. Folk fyllde på.

Snabbast och mäktigast ökade vi under 2000-talets första tio år. Sen tog det stopp. Och det bromsade in snabbt. De senaste åren har vi till och med kunnat konstatera medlemstapp. Inte hos alla, flera föreningar växer, men totalt sett.

Vad beror det på?

Vi har ju faktiskt bara levererat bättre och bättre produkt år efter år. Vi har ett större utbud, fler lokaler, snyggare lokaler, ännu bättre utbildade ledare och ännu mer service-inriktade värdar och människor i receptionerna.

Så vad är det som händer?

Visst, konkurrensen har hårdnat. Bara på Kungsholmen i Stockholm tävlar 50 träningsanläggningar om de människor vi helst vill se hos oss. Och det sägs ju just nu att tillgängligheten är viktigast. Människor vill ha – var det 10 minuter högst – till träningen.

Så lösningen är alltså att starta Friskis&Svettis i så många delar av stan som möjligt?

Ja, en del av lösningen – vi måste finnas där människorna finns – men inte den jag tänker slå ett slag för här. Här ska det handla om något ännu viktigare; nämligen vilka vi ÄR, bevisat av det vi GÖR.

Vi måste – inte alls olikt 1978 och de ursprungliga idéerna om att skapa en sluss mellan sjukvård och friskvård (det som & står för i vårt namn och vår logga) – göra lite j-a nytta i samhället!

Men det blir en balansgång. Jag tycker nämligen INTE att vi ska slå oss för bröstet tillsammans med kommuner och landsting och börja hojta om att vi gör en insats för folkhälsan. Jag tycker vi ska göra allting av lust, för att vi bryr oss om den enskilda människan och därmed oss själva. Vi vill inte bli utsatta för samhälleliga insatser. Vi vill mötas av människor som vill vara med oss för att det är roligt, för att det skapas ömsesidig glädje i mötet.

När regeringen sedan tackar oss för stora frigjorda möjligheter i statsbudgeten på grund av mindre kostnader för sjukskrivningar, sjukvård och polisinsatser, då kan vi le storsint och säga att det var inte därför vi gjorde det, men tack!

Är du med? Låter det flummigt? Jag tycker inte att det är det. Engagemang är kärlek och kärlek är det vi alla vill ha. Inte en insats från kommunen.

Så vad menar jag rent konkret?

Jo, på samma sätt som Friskis&Svettis från början började arbeta på slussen mellan det sjuka och det friska med hjälp av lustfyllda Friskis-pass (nästan som Soft), på samma sätt som det i början av 80-talet fanns idéer (som dock aldrig förverkligades p g a olika syn på utvecklingen av Friskis&Svettis) om anläggningar (Friskishus) där Friskis&Svetts erbjöd många fler saker som gör att vi människor mår bra, än bara träning, precis som vi för ett tiotal år sedan drog igång Röris och precis som vi just nu arbetar med Alla barnen-projekten för barn med särskilda behov – precis så kan vi fortsätta på flera håll i samhällskroppen.

Jag tänker på våra äldre äldre. Jag tänker på integrationen mellan invanda svenskar och nya. Vi kan göra skillnad. Stor skillnad.

Men jag säger det igen: Gör det inte som helylleprojekt i samhällets tjänst! Gör det av lust! För att vi älskar det.

Det är dags att blotta hjärtat i Friskis&Svettis och kavla upp ärmarna för nya lustfyllda uppdrag.

Amen.