Det fanns en  tid när jag bytte hela mina jympaprogram två gånger per termin. Så otålig var jag, så kul tyckte jag att det var, så mycket tid hade jag.

Så okunnig var jag.

På den tiden var det enkelt. Jag var nyfrälst och det var diagonalare och hälkick, armhävningar, situps och en jävla massa kutande.

Sen blev jag ambitiös. Pretentiös. Jag ville jympa till all slags musik. Det började spännande, men blev allt mer tillkrånglat. Det enkla härma-och-häng-på-konceptet var bortglömt. Jag ville vara annorlunda, överraska, utveckla. Jag var för otålig, jag tyckte det var för kul, jag hade för mycket tid. Det blev tokigt.

Jag tror jag fick ordning på balansen mellan pretentioner och jympalusten innan det tog stopp. För sen fick jag barn och jag kände inte längre någon otålighet, tyckte inte att det var kul, mer en fråga om överlevnad, och tid hade jag ingen. Jag hade samma pass i flera år.

Eller var det under den mödosamma tiden på väg mot skilsmässan? Då orkade jag inte byta ut låtar. Jag bytte tid och lokal i stället för pass. Och så småningom fru.

Då lossnade det igen. Fast inte som förr, men mer normalt. Tycker jag.

Nu byter jag ut en eller några låtar i taget. Jobbar som en idiot med dem. Mot perfektion.  Roliga och annorlunda, men fortfarande enkla att härma och hänga på. Tycker jag. Det är okej om inte alla håller med. Det är okej om ingen håller med. Jag vet vad jag gör. Oftast.

Jag är otålig igen, men låtbytena går ändå sakta. Jag tycker det är skitkul, men låtbytena tar ändå tid. Jag har småbarn  igen, så jag har ingen tid. Jo, det har jag. Det är det enda jag har, ju. Men låtbytena får vänta. Kanske lagom sakta. Eller alldeles för sakta. För ofta, säger en del som vill känna igen sig. Ja, du vet.

Jag hinner ibland ett helt pass under en termin. Bra, säger jag då till mig själv. Det bästa passet någonsin, säger jag ofta.

Nu är jag mitt i min långa styrka och håller på och byter. Har skiftat Einstürzende Neubauten (jag sa att jag var pretentiös) mot Neneh Cherry & The Thing (lika pretto) och Oddjob (pretentious jazzy shit) mot Fiona Apple (arty farty). Nu ska Ozzy bytas ut mot Sushela Raman.

Glömde en viktig sak: Lilla basledaren säger att jag ljuger.

 

 

Du kanske redan har sett den, men om du inte har sett den extremt interna filmen om en uppföljning så finns den här:

Basjympans undergång

 

Jag tänker inte skriva om Jantelagen. Jag tänker längre, än att ”jag är någon och att jag duger”. Jag tänker sjunga självförhärligandets lov.

Läste nyss att Ingvar Kamprad sagt att inget är så svårt som det verkar, men inte heller så lätt som man tror. Först tyckte jag det var bra, men sen tyckte jag att det var väldigt lagom. Med den inställningen skulle jag aldrig blivit Jympajesus. Då hade jag fått nöja mig med ett internationellt företagsimperium.

Jag har skrivit det förut; när jag var nybakad jympaledare trodde jag att jag var mycket bättre än jag var. Vilken tur att det inte var tvärtom. Men min självförhärligande blick på mig själv räckte det med att tro att jag hade Friskis&Svettis vassaste jympapass för att det skulle bli det. Utstrålar man ”jag är bäst” är chansen stor att deltagarna håller med. De som genomskådar bluffen och går därifrån för att aldrig mer komma tillbaka får man respektera men inte fästa någon vikt vid.

Det är betyg 1 eller 5 som gäller om det ska bli någon action (gamla betygsystemet). Ettorna kan svida lite, jag erkänner det, men det sticket är inte i närheten av hur det känns att få en trea. Hela självförhärligandet ter sig skitlarvigt mot bakgrunden av att någon tycker man är varken eller.

En trea säger att självförhärligandet inte alls är i balans med utförandet. Alltså måste du ta ut svängarna ännu mer och älska det. Du måste veta att du är fantastisk för att passet ska bli fantastiskt. Ödmjukhet funkar inte om du ska bli en Jympajesus. Men visst, nöjer du dig med att bli miljardär ska du antagligen fortsätta att kräla i stoftet.

Fast grejen är att jag tror Kamprad uteslutande tänker självförhärligande tankar. Det är det som gjort honom så framgångsrik. Han visste redan från början att han kunde sälja vad som helst bara priset var rätt. Han visste att han hade förmågan att skapa ett sektliknande följe av människor som köpte det maskerade självförhärligandet. Även när han låtsas vara ödmjuk och pratar om sin sparsamhet tycker han själv att han är fantastisk. Och smart som fan som kör smålandsekonomigrejen. Inte slösa, nä, nä. ”Fan, vad bra jag är!”

Vad säger du själv? Är du inte otroligt bra? Bäst, om du får säga det själv.

 

 

En person sa nyss så här till mig: ”Ingen är som du.”

Det var inte Lilla Basledaren. Det var inte mamma. Men den som sa det är viktig för mig ändå.

En annan person sa nyss: ”Nu förstår jag varför du jobbar 50%. Man orkar inte med dig längre.” Och ännu en annan vände sig med ömkande blick till just Lilla Basledaren och sa: ”Hur står du ut?”

Av dessa tre uttalanden minns jag helst det första: ”Ingen är som du.” Jag inte bara minns det. Jag etsade fast det i hjärnan som en sådan där bonad i korsstygn som gammalt folk hade på köksväggen förr: ”Hem ljuva hem.”

Nu tänker jag på de där fyra orden varje gång jag ska framträda: ”Ingen är som du.” För det är det enda jag har. Jag kan bara vara mig själv riktigt bra, så då är det väl lika bra att vara det i 180. Bära eller brista. Betyg A eller betyg F. Gilla eller avsky.

Och när jag nu har kommit över egokicken en aning tänker jag att alla borde tänka så. ”Ingen är som jag, så jag ger järnet av hela mitt underbara och mindre underbara jag nu direkt och med gasen i botten.”

Jag kan inte se varför man inte skulle göra det i precis alla lägen. Ett drömläge att vara som ingen annan är helt klart jympan, särskilt om man är jympaledare. Då blir det underbart eller ett rent helvete. Fast jag tror det blir mest underbart. Gillar man inte just mitt underbara jag, finns det många andra underbara jag att leta bland.

Man kan förstås tänka sig ett alternativ, ett kompetent uppträdande med musik i rätt pulsar och rörelser som passar till musiken och som i mixen blir till bra träning. Man är ett koncept mer än människa. Men inte är det så bra för  jympan. Här är det meningen att varenda idiot som tar på sig det självutlämnande uppdraget att vara jympaledare ska tänka: Ingen är som jag. Tror jag.

Det kan verka egotrippat, men är motsatsen. Om ett sådant pass innehåller 100 deltagare, ökar chansen att 85 personer lämnar passet med samma världsförhärligande tanke: ”Ingen är som jag.”

 

Två saker har jag aldrig gillat som jympaledare: leda för barn och leda för kollegor. Med barn menar jag alla åldrar 0 – 100 som går i någon slags pedagogisk verksamhet (typ grund- eller gymnasieskola) och som mer eller mindre tvingande har fösts in en gympasal där farbror Mats ska leda jympa. Jag har gjort det, men gör aldrig om det.

Med kollegor menar jag inte helt överraskande folk på mitt jobb. I mitt jobbliv har det främst varit lärare, reklambyråfolk och mina fantastiska vänner på Friskis&Svettis Riks. Där jag nu fördriver en hel del av min arbetstid är nästan allihop någon form av instruktör, ledare och utbildare.

Man skulle kunna tro att det därför är jobbigast hittills att leda kollegor. Att domdera med sådana experter som jag nu omges av bland skrivbord och kanelbullar borde vara tungt, men så är det inte. Värst, med tydlig koppling till motsträvig ungdom, är när deltagarna egentligen inte vill, men också när de inte kan. Vad fan gör man när folk inte ens kan gå på stället? Väldigt många normalbegåvade kontorsråttor har problem med det. Och jag kan förstå dem; varför låtsas gå utan att förflytta sig? Vad är idén med det?

Men visst är det lite pressande att leda för mina expertkompisar också. De är både duktiga och krävande. Och jag som snackar vitt och brett om hur jävla bra jag är, har onekligen något att bevisa.

Härom dagen fyllde så en av medarbetarna 40. Någon kom på idén att ge träning med kollegorna som present. Så det var vad vi gjorde: en exposé över Friskis&Svettis utbud meddelst den kunskap vi på Riks har som ledare och instruktörer.

Det blev ett två timmar långt pass med inslag av basjympa, Flex, Skivstång, Röris, träna mjukt med inbillad stol, dans, step och HIT. Mitt bidrag var två jympalåtar i konditionsblock, säg på medelnivå. Och jag hade kul.

Vi höll alla ett minital till Tina innan vi körde igång. Mitt tal handlade om de kläder som jag valt med tanke på Tina, ett par byxor som Tina gett mig komplimang för och en SVDA 12-tröja. Låtarna hade jag valt för att Tina är en finurlig jympaledare och jag ville svara upp mot det, plus för att jag stulit en av hennes rörelser till låt nr 2 . Hon var inte helt säker på vilken rörelsen var, vilket så klart berodde på min tolkning, men hon sa dagen efter att hon gillade min jympa. Hon, den bedårande Tina Uppfeldt, tycket att jag var bra.

Och ja, det är ju det jag sagt hela tiden. När kollegorna är på det viset kan jag tänka mig att leda lite till. (Vad jag inte sa, var att den ena låten i sin helhet var snodd från Lilla Basledaren.)

 

Hur vet jag att jag har ett bra jympapass? Är det när lufaren (ledaruppföljaren) är nöjd? Nej, det har tyvärr inget med saken att göra. Jag vet att utbildningen till lufare är på rätt spår, men sen händer något från skola till verklighet. Allt för många uppföljningar snöar in på detaljer. Förlåt, att jag fortsätter hacka.

Jag pratar gärna om detaljer. Det är där helheten blir till, men jympans styrka som träningsform ligger inte i träningstekniska detaljer. Ändå diskuterar jag gärna puls i styrkelåtar, djupa knäböj kontra höga hopp, tiden för fyrfota eller ljudvolymen. Jag gör det för att den tekniska delen av jympapasset är skitviktig, trots att den  har väldigt lite att göra med jympans kvalitet.

Riktigt intressanta är  andra detaljer, detaljer som också är svårare att komma åt. Vad är det till exempel som gör att vissa ledare når ut på ett fantastiskt sätt, att vissa alltid hamnar rätt i musiken med rörelserna  och att de lyckas skapa något nytt av i grunden samma gamla vanliga ingredienser? Det är knappast hokus pokus. Alla borde kunna.

Om man kan lära ut sådant, vet jag inte, men jag tror det. Kanske har vi bara ännu inte kommit på hur man lär ut kvaliteterna som skiljer det mediokra passet från det geniala, trots att den skillnaden förmodligen är liten. Kanske kan man lära sig själv genom att iaktta deltagarna. De visar ju tydligt när det funkar och när det inte funkar. När det inte funkar, ser folk sammanbitna eller nollställda ut. När det funkar ser de lyckliga ut. Svårare än så är det inte.

Om du har en nollställd grupp och funderar på hur du ska få dem att bli lyckliga, så inte ligger lösningen i en annan rörelse i styrkan, inte heller i byte av uppvärmningslåt (även om det kan vara en bra idé ändå). Jympans lyckomagi hittas på ett helt annat ställe, nämligen i din förmåga att med musikens hjälp förmedla en alldeles personlig träningsupplevelse, en träningsupplevelse som totalt bottnar i dig som ledare. Du måste visa dig och ta gruppen någonstans bortom allt som är rätt och riktigt.

Hur ska man få det att ske? Jag vet att alla som gått Friskis&Svettis jympaledarutbildning har förmågan. Jag vet också att alla inte hittat den. Titta på deltagarna. Där finns alla ledtrådar man behöver. Lufaren kan inte hjälpa till där. Vi måste själv komma på tricken. Nollställd deltagare? Jag provar något annat. Lycklig? Jag är på rätt väg.

 

Jag besökte (säger man så när man är med på passet och kör allt man kan?) Lilla basledarens pass igår. ”Då kan du tycka till om min nya uppvärmning,” sa hon strax innan hon drog igång. Aha, en mini-Luf, tänkte jag. Jag får en chans att testa min pedagogiska förmåga.

Det första jag tänkte på när passet drog igång var vilket skitljud det är på Ringen. Musiken lät instängd men ändå påträngande. Det dåliga ljudet förstör musiken. Klangerna dör och svänget elimineras. Men det var inte det den här texten skulle handla om.

Lilla basledaren kör i sin helvita stass och jag försöker koncentrera mig på vad hon gör utan att bli dimmig i huvudet av hur mycket jag tycker om just den här ledaren. Håruppsättningen lossnar nästan direkt och jag blir knäsvag.

Förlåt. Åter till ordningen.

Jag drar armarna åt fel håll först. Jag hoppsar inte in mot mitten på Lilla basledarens sätt, jag vevar armarna i fel takt och missar att ändra den med benen. Okej, här har vi lite att snacka om. Endera är jag i luddiga sjunde himlen, okoordinerad från födseln eller så är det faktiskt lite för mycket grejer som händer. Jag bestämmer mig för att inget är mitt fel.

Efter passet snackar jag med en annan farbror i omklädningsrummet. Jag är nyfiken på honom för han körde  som tusan på passet, ständigt leende och med ett dansigt schvung i alla steg. Han älskade passet och tyckte att det gränsade till intensiv. Ja ja, men hon är min, tänkte jag säga, men hindrade mig.

I min mini-Luf skulle jag inte skjuta in mig på intensitetsnivån. Den tyckte jag var perfekt. Efter armhävningssekvensen i andra styrkan, när vi fortsatte med en planka, var jag klart angripen av trötthet och så tycker jag det ska vara. Även stora starka karlar (jag, ifall du undrar vem jag syftar på) ska bli trötta på ett medelpass. Likadant under golvkondisen, där fick jag också kämpa.

Efter middag, läggning av liten familjejympare, disk och glassätning blev det så dags att prata pass och då framför allt uppvärmning. Nu skulle mina coachande talanger prövas, extra hårt eftersom det skulle ske i familjesoffan. ”Vad tyckte du?” sa Lilla basledaren och log så där som bara hon kan göra. (Förlåt, jag tappar fokus igen.)

”Är det något särskilt du funderar på själv?” kontrade jag och kände mig überpedagogisk. Jag var så upptagen av min briljans att jag inte minns vad hon svarade. Efter en del självreflekterande över hur de första minuterna i passet förflutit kom Lilla basledaren fram till att det kanske låg något i min fundering över att det var lite väl mycket action på armar, ben, svängar och olika tempon. ”Jag ska jobba lite till med inledningen,” sa hon och log.

Det kändes som om jag inte hade haft ett skit med det beslutet att göra, vilket jag säkert inte heller haft. Mini-Lufen var klar och jag somnade med ett leende. Vilken skön luf-snubbe jag är, tänkte jag och sov som en stock hela natten.

 

 

 

Från säker källa vet jag att när ledare på luf-kurs skulle sätta ett kryss på skalan kontroll – låt gå, så satte folket från Stockholm sina kryss längre åt kontrollhållet än andra. Det är förstås inte bra. Så var det aldrig tänkt med uppföljning. Och så vill ingen att det ska vara i dag heller. Väl?

Från säkra källor (notera pluralformen) vet jag att lufen handlar om en ödmjuk puff åt personlighetsutvecklingshållet. Om en sådan ska funka måste utvecklingsviljan finnas från den som ska utvecklas. Ska man leda sådana samtal måste man vara duktig och lyhörd och inte ha någon egen agenda. Utveckling kommer av egen lust att förändra, inte av att någon annan kräver det.

Jag gissar att det är där det går fel ibland. Lufarna tar på sig en roll de aldrig tilldelats. I stället för att ta sig an den EGNA svåra utvecklingen till att bli ett bra stöd för ledare som vill utvecklas ( i princip alla) ser de sig som om de är on a mission from God.

Jag (extremt säker källa) har hört lufare prata om fulla pass med glada människor i termer av katastrof. Är inte det märkligt? Inte för att inte fulla pass innehåller brister och utvecklingsmöjligheter, det är klart att de gör, men mycket måste  vara rätt om människorna som är där gillar att vara med på passet och går dit igen nästa gång.

Folkets smak är förvisso mysko ibland, men vem ska sätta sig över den? ”Jag”, hade jag kanske skrikit ut för ett antal år sedan, men nu har jag tydligen mognat. Jag har dock inte mognat så mycket att jag inte vill utmana pass.nu och världens alla utbildare och lufare. Jag hoppas jag aldrig mognar. Finns det något tristare än att följa regler utan att tänka själv? Utan att vilja testa om man inte kan göra på ett annat sätt?

Förresten är jag själv lufare, eller pufare (programuppföljare) som det hette i 1900-talets Sverige. Förmodligen hade jag en egen agenda när jag inledde min puf-karriär och skördade tidiga offer. I dag tror jag att jag skulle vara skitbra, klok, ödmjuk och befriad från kontrollbehov.

Om din lufare inte är det, säg som min dotter på dagis när hon blir förolämpad: stopp! Säg nej till jobbiga lufar. Hälsa från mig.

 

Min kompis kan gå på två medeljympapass på raken utan att bli trött, säger han. Som du förstår betyder inte det att han är väldigt stark och uthållig. Det betyder att han inte tar i. Fast han tror det.

Säg att han skulle testa ett intensivpass i stället. Skulle han bli trött då? Jo, det skulle han, under enstaka sekvenser när det är svårt att låta bli att bli trött. Kör han armhävningar på tårna kommer det att svida. Men skulle han trycka upp höften tillräckligt högt i häcklyften? Skulle han lyfta ryggen allt vad han förmådde i rygglyften? Skulle han maxa benlyftet i sidövningen? Tror inte det. Han skulle  ta igen sig efter armhävningssekvensen.

Möjligheten finns också att han kör armhävningarna med extremt litet utslag. Då klarar han dem galant. I sin fantasi. Han kommer snart  säga till mig att han skulle kunna köra två intensivpass på raken om det bara var möjligt att flytta sig blixtsnabbt mellan två lokaler eftersom två intensivpass aldrig ligger efter varandra i schemat.

Så vad ska jag göra? Jag ser hur han jympar, men jag har inte hjärta att säga till honom att han fuskar. Han ligger på topp tre på fuskligan, men tror att han kör som en atlet.

Jympan, eller rättare sagt, vi som leder jympa har en gigantisk pedagogisk utmaning. Det är härma och häng på som gäller men det funkar dåligt på inbillade atleter. Att gå fram till en inbillad atlet och korrigera eller skrika åt dem att skärpa sig är tabu. Vi ska vara tillräckligt tydliga och entusiasmerande utan ord. Klart vi kan dra några visdomar i början och slutet av passet, men det hjälper föga. Folk hör inte ett skit vad man yrar om. De vill bara komma igång.

Så hur gör man? Speglar? Inte förrän jag såg mig själv på film när jag gick ledarkursen för 100 år sedan förstod jag grejen. Först då insåg jag att jag inte tog ut rörelserna. Jag var halvvägs hela tiden.  Än i dag är det jobbigt att se mig själv på film. Jag tycker alltid att jag kan ta ut rörelserna mer och vara tydligare. Cirkelfys, HIT och yoga har gjort mig bättre på att nå längre, men också mer kritisk. Nu vet jag ännu bättre hur jag ska se ut och lider mer när jag krummar, flaxar och maskar.

Och problemet är kvar med de inbillade atleterna.

Jag har blivit striktare på mina pass. Jag markerar tydligare. Jag skriker en och annan order, men inte fan hjälper det. De inbillade atleterna går under tiden in på sitt tredje jympapass på raken, uppfyllda av atlettankar: ”Jäklar, vad stark jag är!” Synd, för jympan är förmodligen ett av världens bästa allround-träningspass.

 

Jag önskar att jag hade en bild från passet i onsdags. Men eftersom jag inte har det (bara den här: http://www.langdskidakning.info/1/post/2012/10/829-friskis-svettis-pass-vart-r-jag-pvg-igentligen.html) så får jag skriva om företeelsen i stället.

Jag har en ny uppvärmning. Den är tre låtar lång och det är andra gången jag kör den. Förra gången var jag lite inbunden och missade vid ett tillfälle. Missen var liten på ett sätt men stor på ett annat. Hela gruppen stannade upp när musiken gav tecken på en förändring som jag den här gången var oförmögen att göra. Känns i alla fall bra att jag (och andra jympaledare, så klart) har uppfostrat gruppen till att lyssna på musiken.

Trots inneslutenheten i mig själv och den uppenbara missen av en rörelsesekvens kände jag att jag hade något bra på gång. Så inför pass nummer två gick jag in med en helt annan pondus. Geflar, vad jag styrde och ställde!

Och hur vet jag att det funkade? Jo, folk kom nära mig efter ett tag. De tappade kollen. De visste inte var de var i rummet. De bara öste på och, verkar det som, väldigt mycket tillsammans med mig och alla andra. Jag tror tammefan att det var musicking på gång där vi allihop seglade iväg från rummets mittpunkt i en enda stor hullabaloo.

Kul.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.