Jympa är vad Friskis&Svettis började med. I jympan ryms alla värderingar som handlar om hur vi tycker träningen ska vara. Ändå blir det fel.

Det blir rätt också. När träningsupplevelsen blir både själslig och funktionell. När jag inte tänker på vad jag gör så noga, inte analyserar under tiden, bara gläds, överraskas och kör på. Och nu tänker jag mest på mig som deltagare, inte ledare.

Fel har det blivit med den här husmorsgymnastikstämpeln. Den är svår att tvätta bort. Ett filmklipp på tv-nyheterna och det är kört igen. Det ser ju ut som det gör, människor som flaxar. Inte vackert. Inte coolt.

Trots så många bra pass hänger äppelplockarbilden kvar.

Jag är inte oskyldig. Har man lekt flygplan i följa-John-formation, kört armkrok och gått skitnödiga gången, då får man ta på sig en försvarlig del av skulden.

Sedan många år (cirka 100) har jag dock försökt göra något annat. Allt som känns som typisk old apple picking style f-ö-r-s-ö-k-e-r jag rensa ut. Ambitionen resulterar i konstig musik, hård musik, jazz och mysko rörelser. Ibland blir det tokigt, men jag är ändå stolt och trogen min gärning.

Jympa tål hur mycket som helst av motsatsen till Idlaflickor  utan boll.

När jag därför läser på FB om att man i någon föreningen tänker köra Umpa Bumpa Jympa blir jag desillusionerad. Här kommer man alltså att bjuda på ett skoj- och buspass till Tyrolermusik. Om jag var ledare in den föreningen skulle jag göra vad som helst för att slippa vara med.

Jag hoppas att de får jättekul, men mest hoppas jag på strömavbrott.

 

 

Lilla basledaren har faddrat igen. Hennes berättelser om sina fadderbarn får mig att minnas när jag själv för  ettusentvåhundrafemtiotre år sedan var en alldeles färsk liten jympaledare. Oj, vad jag var go!

Jag var go för att jag hade ett sådant härligt självförtroende. Jag var go för att det självförtroendet baserade sig på inget annat än mitt självförtroende. Jag kunde inget, men trodde jag kunde allt.

Jag ser tillbaka på den här tiden med en lätt rodnad på kinderna. Flickvännen hade dragit efter tio år tillsammans så jag var säkert galet självupptagen. Att gå på jympaledarutbildning på Stensund utanför Trosa gjorde mig inte mer ödmjuk. Att jag på filmen inte tog ut rörelserna som jag gjorde i fantasin påverkade mig föga.

Jag minns min diplomering som en uppvisning i konsten att leda jympa. Hur var det möjligt för mig att se detta förstlingsverk som ett verk av ett geni? Det måste ha varit den sköna ungdomens förtjänst, att man inget fattar men kör i 190 ändå, för om man fattade skulle man inte våga.

Just a Gigolo med David Lee Roth var min förstalåt. Det är det enda jag minns. Plus att jag blev godkänd av legendariska Maria från Friskis&Svettis i Göteborg. Det var där jag jympade upp, på Västra Hamngatan. ”Vilken härlig musik!” utbrast Maria direkt efter passet och vände sig till deltagarna. ”Jag vet,” tänkte jag, ”och själv var jag fantastisk.”Det var 1986 och jag var tokig i Eurythmics Thorn In My Side, så den var säkert också med.

Faktum är att jag tror att jag var rätt bra på riktigt. Jag hade ju haft två  Friskis&Svettis-legender som utbildare: Hasse Helander från Norrtälje och Annika Gärderud, själva jympaängeln.

Men det var då. Nu går jag in i mitten på skakiga ben och ber om ursäkt för att det inte kommer någon yngre, snyggare och starkare jympaledare med lite fräschare musik. Då saknar jag mitt forna grandiosa jag.

Näe, så illa är det inte. Jag tycker fortfarande att jag är bäst, men jag har lärt mig dölja det lite bättre.

 

 

Egentligen fattar jag inte varför A inte har en egen blogg. Med den energin, skärpan, humorn och känslan hon skriver tror jag den skulle uppskattas av många. Som detta lilla poetiska prosastycke:

NÄR JAG SOM ÄR VAN ATT BLI BUREN BÄR

Det är en onsdagkväll som andra onsdagkvällar. Musiken dånar ur högtalarna och en trogen armé av entusiaster tvingar sig att hålla stilen de sista fem av nittio slitiga minuter. Åttio personers svettångor immar igen fönstren så att de lagom till passets slut kommer att utgöra en närmast oemotståndlig frestelse att skriva ”JYMPA RULES” med ett skakigt pekfinger. Även de mest vältränade i gruppen har nått punkten där uppgiften att låta armar och ben göra olika saker men i samma tempo är nästan mer än den utmattningsförvirrade hjärnan klarar. Jag – som inte är en av dem – är way past den.

När jag vänder runt (vänsterfothögerarmochvändochOHSHITaktabakomvarande) noterar jag till vänster om mig en tant. Jag brukar själv beskriva mig som en rund tant, men den här tanten är definitivt både rundare och tantigare än jag. I sämre kondition dessutom, för även om jag också är färdig att kräkas i närmasta papperskorg så tror jag att jag för en utomstående betraktare fortfarande ser mer entusiastisk än förtvivlad ut. Min granne däremot, ser ärligt talat bara förtvivlad ut. Insikten att jag – annars så van att vara den som lägger den nedre ribban – plötsligt är den starkare är en smärre chock – om jag hade energi över att bli chockad.

Den sista refrängen tonar in och jag drar andan för de sista, svintunga sekunderna. När jag vänder runt igen och laddar gör jag en clownmin mot min granne och säger ”Nu flyger vi! Grupptryck!” Hon ler mellan svettdropparna och när vi lyfter, perfekt synkroniserade, tycker jag att det ser ut som om hon lyfter lite högre, lite lättare. Jag vet att jag själv gör det, när jag som är van att bli buren bär.

A.

 

A. borde ha en egen blogg och inte låta mig surfa på talangen. Men A. skickar ändå text till Jympajesus. Idén som A. hade om den vanliga boken i förra inlägget, boken som skulle handla om vanligt folks ögonblick av  triumf, den gillade jag mycket. Det är nästan så jag tycker att den här texten, också skriven av A. men utan tanke på boken, skulle kunna vara ett kapitel.

”Vi sitter längst ut i raden på var sin sida om mittgången; jämte varandra men ändå åtskilda. Han är slank, vinthundslik, i cykelbyxor (ni vet, sådana där riktiga cykelbyxor med vaddering i rumpan) och cykeltröja (ni har sett dem – dragkedja fram och extra långa bak, snygga och bekväma för all möjlig sorts träning, men aldrig burna i sammanhang som inte har något med cyklar att göra) och skor som bär spår av många timmar på racern, i alla väder.

Jag är rund, snarare mops än vinthund, i anonyma universaltajts och dito funktionströja; cykelskorna fräscha på det där sättet som avslöjar att de bara används inomhus. Han trampar som den som tillbringat många mil på landsvägen, jag som den vars kontakter med cyklar utöver spinningen utgörs av transportcykling till jobbet och Konsum. Det enda gemensamma är svetten som pärlar i bådas våra pannor, rinner längs bådas våra underarmar.

Jag känner honom inte. Jag vet inte vad han heter, vad han jobbar med eller var han bor. Det enda jag vet är att han varje vecka sitter mitt emot mig i salen, på det spinningpass vi båda gillar mest. Det är oklart hur det blivit så – kanske råkade vi bara var för sig gilla cyklarna som står mitt emot varandra i tredje raden framifrån – men klart är att jag saknar honom när han någon gång inte finns på plats, och att jag de gångerna trampar lite tyngre. Vad han tycker i frågan är okänt, eftersom vi egentligen aldrig har pratat med varandra. Vår relation är utan ord: Den igenkännande nicken när vi kommer, den uppskattande tack-för-god-kamp-nicken när vi går, de leenden som vi låter segla över mittgångens luftrum under passet; två kontaktsökande katter bland fokuserade hermeliner som böjer nacken över cykelstyret vid passets början och inte tittar upp igen förrän vid dess slut femtiofem minuter senare. Han för att han är så rutinerad så att han kan kosta på sig att spexa till det och ändå få ut maximalt, jag för att jag är så orutinerad att jag inte överlever passet om jag inte får spexa till det.

Ute skulle han försvinna i fjärran innan jag ens fått upp farten, men här inne står cyklarna stilla och vi ligger sida vid sida i ett oändligt dött lopp. När slutrefrängen drar igång sneglar vi på varandra ur ögonvrån, stämmer av innan vi unisont reser oss från sadlarna i en sista spurt. Nittio sekunder senare rullar vi över mållinjen; fortfarande samtidigt, superproffset och supernybörjaren. Utmattad slänger jag mig över styret och vrider på nacken; kollar in honom där han på gångens andra sida hänger över sitt styre, och kollar in mig. Våra trötta leenden lyser upp den mörklagda salen som fyrar, och vi nickar, som vi alltid gör.”

 

Musiken är viktig för träningsupplevelsen.

Det där kallar jag textjogging. Textjogging är att börja med en eller flera truismer bara för att värma upp sig själv innan man förhoppningsvis börjar skriva något intressant. Men då kan det vara för sent. Läsaren är redan uttråkad.

Jag börjar om.

På ett jympapass är ledaren viktigare för träningsupplevelsen än på, säg ett Cirkelfyspass. Jag säger inte att CF-ledaren inte gör skillnad, bara att jympaledaren gör större skillnad. Samma sak är det med musiken, den är mer avgörande för vad som händer på ett jympapass än vad som händer på Cirkelfys. Ändå är musiken inte som allra mest avgörande på jympan, som jag alltid hävdat. Nu har jag ändrat mig.

Jag vill helst ha musik som jag gillar när jag går på  jympa men det är vad ledaren gör och hur ledaren är som betyder mest. På Cirkelfys spelar musiken  mindre roll. Armhävningar och knäböj kan jag göra till Takida och även om ledaren är karismatisk  är hen oftast någon annanstans och petar på någon annans rumpa. ”Upp med den!” Eller ”Ner med den!”

Och nu ÄNTLIGEN kommer jag till det jag vill säga: På ett spinningpass är, tvärtemot vad jag tidigare tänkt, musiken viktigare än på några andra pass. (Hur viktig ledaren är i relation till andra träningsformer orkar jag inte tänka på just nu.)

Men tänk vilken möjlighet spinningledaren har att bjuda på en musikupplevelse utöver det vanliga. Där sitter man (eller står) och har inget för sig som nämnvärt stör möjligheten att verkligen lyssna på musiken. Det går att njuta av musiken även när man närmar sig maxpuls.

Men vilken musik får man  oftast höra? Jag skulle säga att spektrat är begränsat. Mycket trance blir det. Mycket techno blir det. Många mixar av hitlåtar blir det. En hel del oskyldig pop blir det också och en och annan stökig rocklåt.

Men det finns ju så mycket mer. Jag kan inte se någon annan träningsform där man behöver underhållning så mycket som på ett spinningpass. Allt man ska göra är att trampa och stå emot frestelsen att slappa. Någon bonus är man väl värd? Eftersom man inte kan kräva av ledarna att de ska vara proffsiga underhållare och roliga som fan, så kan musiken lösa det problemet.

Överös mig med spännande musik, kära spinningledare!

 

A. är bra. Nu har jag fått en text med en som jag tycker väldigt bra idé. Hälsningar JJ

”Det är inne med ”extremträning” (springa på myrar, bära stockar – eller varandra och rulla runt i leran, företrädesvis med ett märkesnamn som för tanken till något militärt) i år, i vart fall om man skall tro vecko- och månadsmagasinen. Särskilt inne är det om man är kvinna och medelålders – eller så anses det bara särskilt anmärkningsvärt att medelålders kvinnor lockas av rulla-runt-i-leran-träning.

Det förvånar mig egentligen inte – kvinnors motionsträning, i alla fall den som utförs i grupp utan tävlingsambitioner, har länge haft ett ganska stort fokus på utseende och vikten av att vara posh inte bara som ett resultat av träningen, utan medan man ägnar sig åt den. Mot den bakgrunden framstår det närmast som befriande att få kasta sig i leran, älga uppför backar och … jamen, bara MOSA MOSA MOSA utan tanke på om mascaran – eller snoret – rinner. Enter några kändiskvinnor som galjonsfigurer (som om inte annat bevisar att man inte blir okvinnligt starkt och muskulös, o fasa) och voilá, en trend är född.

Journalisten Hillevi Wahl har skrivit boken ”Extremt kul” om sina egna erfarenheter av NMT, Nordic Miiltary Training. Den är charmig och, som sig bör med den titeln – kul, och tar tacknämligt död på en och annan potentiellt avskräckande myt, som t.ex. den att otränade eller överviktiga icke göre sig besvär, eller att instruktörerna är jägarskadade pennalister.

Det är kul att en kvinna skriver om träning på motionärsnivå. Kvinnornas domän är ju annars även i bokdiskarna, åtminstone av vad jag hittills har sett att döma, den mer utseendeinriktade – ”så blev jag smal, snygg, en bättre människa, du kan också!”, alternativt sakkunnigråd från tävlingsidrottare. Motionärskåserierna verkar mer vara männens – företrädesvis de manliga löparnas – område. Alltså välkomnar jag en bok som Wahls.

Samtidigt kan jag inte låta bli att längta efter en jämförbar bok, fast … vanligare. Av en ”vanligare” kvinna (utan mediaprofil pre-bok), om ”vanligare” träning (utan omgivande machomyter), om vanligare och mindre segrar. Om att på det högst o-hippa och tantiga (töntiga?) gympapasset bokstavligt talat falla ned i armhävningsposition, tacksam över att slippa springa ett steg till för att tio minuter senare snarast be om att få komma upp och springa för att slippa ligga kvar på golvet och köra styrka. Om segerkänslan efter att ha lyckats hålla reda på armar och ben genom ett helt aerobicspass. Om att bli tvungen att knäppa upp de nyinköpta cykelskorna för att komma av spinningcykeln när man inte fattar hur man skall få loss clipsen från tramporna. Om att vara rädd för de biffiga killarna på gymmet. Om att tycka att alla kollar fast man förnuftsmässigt vet att det inte stämmer, men ändå gå in. Om att ta steget från bilringsdöljande oversized bomulls-t-shirt till funktionströja utan att dö av skam.  Om att våga ställa sig i raden framför istället för i raden längst bak och faktiskt känna att man har rätt att stå där. Om att växa fem centimeter när man första gången får – och kan – hjälpa random borttappad nybörjare att hitta rätt skivstångsvikter. Om att första gången komma in på sin träningsanläggning efter sommaruppehållet och känna glädje istället för tvång.

Vem skriver den vanliga boken? Om de vanliga människorna och den vanliga träningen? (Jympajesus, kanske?) Jag lovar att läsa.”

A.

 

 

Jag läser på Facebooksidan Friskis&Svettis Community om Friskis&Svettis Stockholm Community. På sistnämnda mötesplats har det blivit dålig stämning och många har slutat skriva. Tydligen beror degenerationen på en enda person. Eller ska man säga på communityns oförmåga att hantera en enda person.

Det är fascinerande, tycker jag.

Vad är det som gör att så många musketörer för Friskis&Svettis (och en anbefalld samtalston) inte fixar att hantera en enda rebell? En morsa/farsa/admin/moderator hade förstås varit bra. Som ett slags familjeterapeut. Men varför kan inte kontroverserna klaras ut ändå? Det var ju i princip alla mot en.

Denne ende person må vara envis. Denne ende person må ha en samtalston som inte gillas. Denne ende person må vara hur kritisk till Friskis&Svettis som helst. Denne ende person må ha fel. Men ändå. Att inte en community fixar en upprorssjäl, det är märkligt.

Är vi för flata i Friskis&Svettis? Är vi för inriktade på samförstånd? Är vi för dåliga på att säga vad vi tycker utan att blanda ihop person och sak? Har vi för lite humor?

Något är mysko och jag undrar om det är ett s k systemfel.

”Something is rotten in the state of Denmark.” Uttalat av Marcellus i första akten av Hamlet. (Fick slå upp det där.)

Är det något, ska vi säga ”oroväckande mjukt”, in the state of Friskis&Svettis? Varför kan vi inte utan påhopp och sura miner (som syns i text på webb) bara diskutera en fråga? Beats me.

 

 

Jag var så van att att jag inte reagerade. Det var lilla basledaren som gjorde mig uppmärksam på fenomenet. Efter det tänker jag på det varje gång jag går på spinning (inte särskilt ofta): Varför går alla spinningledare igenom passet i början?

Vi som varit på spinning VET det där. De som aldrig varit är alldeles för uppmärksamma på annat (Hur ser jag ut? Har jag ställt in cykeln rätt? Har jag för lätt/tungt? Gud, vad jag svettas!) för att lyssna och komma ihåg information om antal låtar och först kommer det ena och sedan det andra.

Om du går på jympa, har du någonsin hört en jympaledare säga att först värmer vi upp i tre låtar, sedan kör vi styrka i tre och sedan har vi en kort återhämtning innan vi kör två styrkelåtar till och går in i sista konditionsdelen. Det blir fyra låtar  innan vi avslutar med nedvarvning, rörlighet och avslappning i tre låtar?

Vad är det som gör spinningpassets upplägg så mycket intressantare än jympans och andra gruppträningspass? Eller snackar man om upplägget för att göra malandet på cykeln lite mer meningsfullt. Jag menar det händer ju inte skitmycket, direkt. Ettan, tvåan, trean. Japp, det var allt.

Nuförtiden brukar vi jympaledare snarare skämta om det där med att gå igenom rörelser innanpasset. Typ ”I femte låten kommer en rörelse som är lite krånglig. Så här.” Vi har insett att ingen är mottaglig för information. Alla vill bara sätta igång.

Under tiden som spinningpasset pågår däremot, då vill jag veta. Men bara en sak: hur mycket är det kvar?

 

Varför blir jag aggressiv på spinning över saker jag inte bryr mig om på jympan? Är det mitt eller träningsformens fel? Flödar kärleken mer under jympan än under ett spinningpass? Blir man automatiskt mer tjurig instängd i en trång lokal på en cykel som inte rör sig en millimeter hur mycket man än trampar?

Frågorna kommer till mig efter en obehaglig upplevelse härom dagen. Jag vill ju vara en god människa och inte en som hackar på andra eller tänker onda tankar.

Framför mig satt en ung man som inte trampade i takt på hela passet. Under uppvärmningen snurrade de unga och starka benen snabbare än takten och under resten av passet långsammare.

Det såg oftast tungt ut. När ledaren sa ”Nu ska det vara tungt”, då lyckades den unge mannen med nöd och näppe få runt tramporna.

Okej, så varför bryr jag mig? Låt grabben va! Han är där frivilligt och gör som han behagar. Visst, men där satt jag och blev sur. ”Trampa i takt då för i h-e!” Tänkte jag och tappade nästan rytmen själv på kuppen. ”Fattar du inte att vi har t-ä-n-k-t u-t hur du ska få den bästa träningen och träningsupplevelsen?”

Spinningledaren uppmanade ibland oss till att hålla takten. Du som går på spinning vet att det är meningslöst. Det biter noll på de taktlösa.

Jag antar att det är precis så här vi ska ha det. Problemet är väl mitt. Har  inte jympat tillräckligt och marinerats i kärleken där, bara ett enda pass i sommar.

Höst, kom och rädda mig och mitt kärleksfulla och förlåtande jag med min egen taktfasta jympa!

 

Jaha, tänkte jag. Vad ska jag blogga om inför terminsstarten? Idéerna kom inte rusande. Men så fick jag ett mail från A. Det mailet innehöll en text som jag tycker passar riktigt bra. Jag tänker på hur jag för någon dag sedan kämpade med utfallssteg på ett skivstångspass. Det var tungt (för mig) på stången och jag stod nära spegeln. Jag såg mitt vingel, mitt försök att gå ner djupt, min osnygga knävinkel och min kämpande rygg. Tack A för inspirationen!

VÅGA VARA FUL

En Body Pump-instruktör jag gillar brukar påpeka för sina deltagare hur viktigt det är att våga utmana sig själv om man vill bli bättre. ”Välj en låt där du lägger på ett kilo mer än du hade tänkt göra” säger hon; ”det är bara att lägga ner stången och vila två repetitioner om du inte orkar. Eller plocka av; det gör inget om man måste plocka av. Och det gör inget om det inte ser så himla snyggt ut hela vägen.

Jag tror att det här är det hos henne som jag gillar allra mest. Att hon aldrig slutar påpeka att även gruppträning kan man träna med ambitionen att bli bättre på det man gör. Att man måste utmana sig för att bli bättre. Och kanske framför allt – att man ju med nödvändighet kommer att vara sämre när det blir svårare än vad man var när det var lättare, att det kommer att se fulare ut, och att det är helt OK.

Jag uppmanar inte folk till att bryta ryggarna av sig eller smasha sina knän i överambitiösa försök att göra saker de inte klarar. Det är ett otyg, och de som är inne på det spåret gör det för den delen redan, min uppmaning förutan. Men jag kan inte låta bli att notera att gruppträning ibland tenderar att bli lite för posh. Bli lite för fokuserad på att det måste se snyggt ut. Ställa lite för höga krav på att det måste se bra ut redan första gången och att man måste vara tillräckligt duktig för att få prova på det som är svårt. Särskilt om man hellre vill stå så långt fram att man ser – vilket ju även innebär att man syns – än diskret gömma sig längst bak.

Problemet är att så länge man kräver att allt alltid måste se snyggt ut kan man vare sig lära sig nya saker eller få någon uppfattning om sin verkliga förmåga. För ärligt talat, hur många lyckas få något att se snyggt ut första gången de prövar? Och hur vet man om man orkar eller inte innan man har prövat? Man måste våga pröva, och då måste man våga ta risken att inte orka, att trassla in benen i varandra, att hoppa åt fel håll. Att vara ful. Kanske t.o.m. att någon börjar skratta.

Det är inte så lätt att våga vara ful. Jag känner mig inte så himla snygg själv när jag försöker göra hängande rodd på fysträningen, och blir hängande som en potatissäck fem centimeter ovanför golvet, för att armstyrkan knappt räcker för att lyfta min breda röv från parketten. Jag känner mig inte så himla snygg när jag måste lasta av stången på BP:n, när jag hoppar åt fel håll på aerobicen, när jag åker i golvet med näsan före på gympan när jag försöker göra enarms armhävningar. Jag känner mig inte så himla snygg när jag inser att folk runtomkring förmodligen antingen skrattar ihjäl sig eller skäms. Men om jag inte står ut med att inte känna mig så himla snygg kommer jag inte att bli snyggare heller.  Och om ingen står ut med att inte känna sig så himla snygg slutar det med att träningen blir ett ställe där vi bromsas istället för att utvecklas. Och det var väl inte det vi ville?

Tror ni att Anja Pärson hade tagit sig dit hon tog sig om hon aldrig hade vågat ramla? Att Björn Ferry hade tagit sig dit han tog sig om han aldrig hade vågat missa? Inte ens konståkningsstjärnorna, de vackraste av de vackra, hade blivit så vackra om de inte vågat vara fula.

A.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.