Jag skulle ha gått på Luf-kurs i morgon. Jag skulle ha anlänt till Karolinska strax före halv tio på förmiddagen. Jag skulle ha träffat de 29 andra deltagarna och hejat och haft trevligt. Kanske hade jag fått en macka och en kopp kaffe, vem vet?

Sen skulle jag med glädje och nyfikenhet ha kastat mig in i ämnet kvalitetsuppföljning. Jag skulle ha varit SÅ intresserad av hur tongångarna går på en Luf-kurs, vad Lufarna får lära sig. Och jag skulle ha frågat, diskuterat och funderat. Vad är rätt? Vad är bäst? Hur inspirerar man? När känner man sig inspirerad? Hur går personlig utveckling till?

Vad kul det skulle ha blivit!

Vi hade kanske gått på ett pass. Vi hade kanske analyserat passet och ledarskapet. Vi hade kanske diskuterat hur vi skulle ge vår feedback. Vi hade kanske varit helt överens. Vi hade kanske haft olika syn på saken.

Middagen – wow, den hade säkert varit god och socialmysig.

Och jag hade efteråt gått hem och skrivit om Friskis&Svettis kvalitetsarbete. Jag hade intervjuat ledare, uppföljare och träningsansvariga. Jag hade publicerat det på Friskis&Svettis Riks-webben. Det hade slagit ner som en bomb i träningsvärlden. Alla hade velat veta mer. Alla hade velat att jag skrev mer. Alla hade betalat mig sjukt bra.

Okej, jag far iväg lite i fantasin här.

Hur som helst, jag blev aldrig anmäld. Jag blev tappad mellan stolar. Jag glömdes bort. Det blev ingen Luf-kurs.

Men jag är inte bitter. Malmö i mars eller Stockholm i höst, here I come!

 

Hela kontoret lämnade Stockholm förra veckan. Vi skulle på utbildning. Feedback var temat och alla var nyfikna och lite spända på vad de skulle få höra om sig själva. Jag var i alla fall det. Skulle jag nu få höra vilken skitstövel jag var? Och vad skulle jag i så fall göra med den informationen?

Tisdagen – vi började efter lunch, jobbade till 21 – var full av små övningar och prat, sådana där själsliga saker som jag är grymt skeptisk till men som ibland ändå funkar rätt bra utan att man känner sig skitlarvig. Utvecklingen var ungefär likadan varje gång det kom en ny uppgift: Meh – ok, vi kör väl då – ja, men det där blev ju rätt bra.

 Och där – förklädd till röd filt – har vi Friskis&Svettis-källan. Vi flummar.

På onsdag morgon kändes det i rummet som om ingen av oss 19 deltagare var särskilt sugen på feedback. Ingen ville ge, ingen ville ta emot – det var min tolkning. Snön och solen utanför huset var mer lockande än tanken på att få veta att man var ett asshole.

Fast vi körde igång. Uppgifterna var tre:
1 Nämn något du uppskattar med den här personen.
2 När blir du berörd av den här människan?
3 Vad skulle du vilja se mer av från honom/henne?

En minut per feedback. Inget rundsnack, pang på. Många ord bara luddar till det. Så sant.

Men först tänka och anteckna. Gå igenom alla 18 kollegorna och skriv ner svaren på de tre punkterna på post-it-lappar. Avsluta med att ge lappen till den du nyss feedbackat. Skulle det stå ”idiot” på många av de lappar jag skulle få?

Ok, jag dramatiserar en aning, men armsvetten var rätt ymnig på fler än mig.

Det var kul. Välviljan i lokalen var stor. Eftersom jag kände mig mer och mer omtyckt av mina kollegor antar jag att upplevelsen var precis likadan för allihop: Men va fan, de verkar ju gilla mig.

Punkt tre skavde lite grann någon gång, men det var bara ”haha, ja, jag vet”. Så tyckte jag i alla fall då. Sen får jag väl se i långa loppet om jag tänker tillfredsställa dem som ville se mer av någonting hos mig.

Lite skitstövel kan ju vara bra att vara någon gång ibland. Kanske.

 

Pratade med Nina Forsberg, utvecklingsansvarig för jympan, om Mer jympa i jympan. Vi pratade bland annat om att utgå från musiken. Utan att det blir dans.

Där någonstans finns väl det där som är så kul och bra med jympan: vi utgår från musiken men gör träning. Det ska vara lätt att härma och hänga på utan att man måste vara ett koordinationsunderverk.

Nina skriver på ett helt nytt sätt i denna musikaliska anda när hon karakteriserar låtarna i passen till den omtalade jympaturnén som startar den 11-12 februari i Ödeshög och Norrköping. Klart nyskapande. Artiklar om projektet kommer på Friskis&Svettis Riks webb under hela året är det tänkt.

Det här inlägget skulle också kunna heta Grejen med mer jympa i jympan. För den är inte helt lätt att se direkt. Tycker i alla fall jag. Hur kommer  ”mera jympa” att märkas när turnén är klar nästa år och alla jympaledare är nyinspirerade? Kommer deltagaren att märka någon skillnad? Kommer varumärket Jympa att förflytta sig?

Alla vi som älskar jympan, vare sig vi leder eller är deltagare, är förstås nyfikna på det nya passupplägget med lite längre styrka och lite längre kondition, kortare uppvärmning och nästan ingen återhämtning i mitten alls, men det är inte där magin ligger. Det är en omställning att skapa pass som passar nya mallen, men blir inte mer jympa i jympan av att man kör 2-3 minuter mer styrka i första blocket.

Fast det är klart; i mer jympa i jympa ingår också en kvalitetshöjning vad gäller träningen. Men det är  inte i 3 extra minuter den blir av. Inte per automatik. Man kan slarva bort 9 minuter lika bra som 6.

Magin ligger i en känsla av att få träningen på köpet. Att upplevelsen av musik, ledarskap, kommunikation, musicerande och träning smälter samman i en upplevelse man inte kan få någon annanstans.

Det är svårt att se det där magin med blotta ögonen. Det är svårt att ta bilder på den. Det är svårt att göra en film om den. Det är svårt att prata om den. Det är svårt att övertyga någon annan om att den finns. Du måste uppleva den.

Sen undrar man ju: Kan alla uppleva den? Hur personkemiberoende (ledare-deltagare) är den? Hur musiksmaksberoende är den?

Jag tycker det här är spännande.

 

I fredags lyckades jag slarva bort ett långt inlägg om skillnaden på jympa och mer jympa. Som ett brev på posten – som poeter pläga säga – får jag då denna underbara reportagenovell sänd till mig av den kända Jympajesusgästbloggaren A.

”Med andan i halsen rusar jag in genom gymentren; kroppsligt restrött, mentalt tentapluggstrött och själsligt livstrött; summa summarum tämligen knackig alltigenom. I trappan ned till omklädningsrummen stöter jag ihop med honom, den så outstandingly alltid glade gympastammisen vars riktiga namn jag inte är säker på, men som i dambastun går under beteckningen ”Pannbandsmannen” efter det pannband han alltid bär. Han hejar glatt när han ser mig; konstaterar att jag alltså är tillbaka från min bortovaro och checkar läget. Jag är för risig för att kunna förmå mig till att låta tillbörligt klämkäck (Jamen herregud, vi är på gymmet! Och vi känner inte ens varandra!) och svarar att det är bra att han är där, för mitt liv suger och jag kan behöva ett leende. Han nickar, som om det vore en helt normal sak att säga och inte ett normbrott extra large, och jag måste skratta jag också när han skrattar.

Jag gör mitt sämsta pass på den här sidan nyår. Man hade kanske kunnat vänta sig att jag skulle vara tänd till tusen efter min bortovaro, och jag hade gärna velat vara det, men det är för svårt att tända när gnistan saknas. Jag brukar kunna ”fake it ’til you make it”, men nu kan jag inte ens fake it så att resten av gruppen luras att jag make:ar it. Jag är en jättetråkig deltagare och jag hatar det.

Halvvägs in i passet händer det. Vi hamnar mitt emot varandra, Pannbandsmannen och jag, och hans leende bryter genom salen – och genom bekymmersdimmorna i min hjärna – som solen bryter genom molnen efter regn. Det förvånar mig nästan att inte hela gruppen tvärstannar för att kolla vem som tände lampan (Ljudeffekt för alla som sett ”Skogsturken”: ”Vem vare som tände? Vem fakking vare?”). Jag kan inte hålla mig för skratt när jag erinrar mig vår konversation vid ingången; han ler ännu bredare när han ser vad jag tänker, och jag ler när jag ser att han ser. Och han ler när han ser att jag ser att han ser. Och sen ler han mer.

Genom resten av passet åker jag snålskjuts. På en senig gympastofil i pannband, som ler sitt bredaste leende bara för mig. Det borde vara pinsamt, men är det inte. Det är bara fucking amazing hundra procent människokärlek. Utan baktanke. Med pannband. ”

 

Tack A.

 

 

A. skriver:

Jag tänkte spinna vidare på det här med deltagare som inte tar i, och som (just därför?) tycker att passet är lätt, men från deltagarhåll.

Nu finns det många anledningar till att man inte tar i på ett pass, anledningar som är bra och som kanske inte syns på ytan. Det är ju t.ex. inte säkert att det alltid syns vilka övningar någon kan eller inte kan genomföra; inte heller är ungdom och en smärt kropp någon garanti för att man är fri från krämpor, även om det är en inte helt ovanlig missuppfattning.

Dock – det här skulle inte handla om de som inte tar i av någon, i brist på bättre uttryck, ”bra” anledning, utan om de som inte tar i fast de inte har någon ”bra” anledning att inte göra det, och som, i förekommande fall, tror att de typ äger passet fast de inte gör det. Vi har säkert alla någon punkt där självinsikten brister, och vissa har sin punkt på gympagolvet.

Det är väl här, som ofta, på sin plats att ställa frågan: Behöver jag bry mig? Är det värt att lägga energi på random dude som inte gör något, som jag skulle kunna lägga på vad jag själv gör, eller på någon som det är mer värt besväret att lägga energi på (någon rolig dude som vill spexa med mig, t.ex.)? Det säger sig nog själv att svaret för en deltagare för det mesta är nej. Det skulle snabbt bli odrägligt om vi skulle börja gå omkring och recensera varandras prestationer, och är inte en av poängerna med gruppträning just att man skall få komma som man är – på riktigt, och inte bara som en klyscha?

Frågan är givetvis retorisk.

Det händer dock att jag inte orkar leva upp till mina principer med folk som jag gympat med så mycket att vi nått det där stadiet att vi nästan känner varandra fast vi inte känner varandra. När den där bruden som aldrig är andfådd efter anläggningens tyngsta intensivpass (där hon mycket riktigt aldrig böjt mer än fem centimeter på benen), den där killen som alltid tar så tunga hantlar att det snarare är han som roterar kring hantlarna än hantlarna som lyfts av honom, ännu en gång efter passet nöjda upplyser en om att passet är lätt, kanske att det är för lätt, samtidigt som jag själv funderar på hur jag överhuvudtaget skall lyckas ta mig nedför trappan till omklädningsrummet.

När de konstaterar att det är tur att de har sådan god kondition samtidigt som jag håller på att dunsta bort som ett moln av svettånga. När de tar sig för att kommentera det faktum att oj, vad jag såg svettig och slut ut, då, så jobbigt var det ju inte. Då händer det att jag ruttnar. Då händer det att jag blir elak, och med trots min käcka uppsyn förmodligen illa dold ironi svarar att ja, good for you om det kändes lätt, själv tyckte jag att det var skitjobbigt, men det var ju vad jag kom för, så jag är nöjd. Good for you om det kändes lätt, tycker man att det känns för lätt finns det ju alltid mycket man kan jobba på att förbättra. Good for you om det kändes lätt, då förväntar jag mig att få se benböj ass-to-the grass nästa gång. Då händer det att jag på följande pass placerar mig jämsides, och vid lämpligt tillfälle väser till min maskande kamrat: ”Kom igen nu, det var ju lätt?” Varpå objektet för mina vänskapliga trakasserier faktiskt brukar speeda upp lite.

Nej, det är inte snyggt. Och nej, man kan definitivt inte göra det utan viss finess, och nej man kan definitivt inte göra det med vem som helst – då skulle det inte längre vara vänskapliga trakasserier, utan trakasserier på riktigt. Men med vissa, med viss finess, när de faktiskt själva har lagt upp för det, då kan man. För sin egen skull.

Jag vet inte hur man gör som instruktör, när man ruttnar. Något säger mig att man inte har samma utrymme – kanske har man t.o.m. mindre utrymme när det gäller deltagare man faktiskt stör sig på, för att ”störet” så lätt kunde råka skina igenom.

Det beror ju också lite på i vilket sammanhang man får höra att passet är lätt. Om man, som instruktörer plägar, har bett om synpunkter måste man t.ex. räkna med att det kommer synpunkter. (Jag går själv regelbundet på pass som noga räknat är lite mer än jag klarar, och det har hänt att jag sagt åt instruktören att passet är för lätt trots att jag inte själv når upp till minimikraven. Jag vet ju om att jag inte når upp, och då gör jag min bedömning av huruvida passet är ”lagom” utifrån de personer som jag vet når upp (det är ju på deras nivå passet är tänkt att ligga), och inte utifrån mig själv.)

Om det däremot är deltagare som spontanklagar på att passet är för lätt fast de inte gör vad de skall, och inte ser skillnaden mellan vad de själva gör och vad tanken är att de skall göra (eller kanske snarare mellan hur mycket de försöker göra och hur mycket tanken är att de skall försöka, för det här handlade ju inte om att vara oförmögen, utan om att inte ta i), då tycker jag att man faktiskt får påpeka att passet skulle bli mindre lätt om personen försökte göra mer som det är tänkt att han eller hon skall göra. Typ som att benstyrkan skulle bli jobbigare om personen böjde mer på benen, löpningen skulle bli jobbigare om personen faktiskt sprang och inte bara småjoggade runt och snackade med grannen. Även här förstås bra med vissa, med viss finess, när de faktiskt själva har lagt upp för det. För sin egen skull, och för de andra deltagarnas skull.

A.

 

 

Det är väl så att våra hjärnor vill sortera. I strävan efter att förstå omvärlden stoppar den saker i lådor med etiketter. Kanske är det bara ena hjärnhalvan som är så, för den kreativa halvan drar ju ut alla lådor och försöker få ihop nya kombinationer. Bara för att det är roligt.

I Friskis&Svettis tycker jag vi kategoriserar för mycket.

Jag tänker bland annat på det här med att benämna pass och träningsformer för funktionella, instruerande och fokuserade. Är ett Cirkelfyspass med nödvändighet mer fokuserat än ett jympapass? Får jag garanterat fler instruktioner på ett skivstångspass än på ett IntervallFlex? Och om det är så, är det så viktigt att lägga Jympa och Cirkelfys i olika lådor? Mycket är ju likadant. Man gör armhävningar, situps och får hög puls. Vi gör det i grupp.

Ordet ”gruppträning” kan jag också jobba upp lite aggressivitet kring. När blir det gruppträning? Uppenbarligen räcker det inte med att en grupp tränar samtidigt. För då skulle styrketräning i det vi brukar kalla gymmet räknas dit. Men Cirkelfys är gruppträning, trots att jag för min egen del känner mig rätt individuell. Jag f-ö-r-s-ö-k-e-r leka grupp ibland, men få tycks bry sig om att peppa varandra i den lilla gruppen som flyttar runt mellan stationerna samtidigt. Om det inte är så att man redan är polare, då kan man höra lite ”kom igen” och andra tillrop.

Ska jag dra min tanke till sin spets är inte ens jympa gruppträning. Alla deltagare gör sitt eget pass efter egna förutsättningar och egen lust. Träningseffekten är högst individuell. Ingen av övningarna – får man innerligt hoppas – kräver fler än en person.

Vilket får mig att tänka på parövningarna på förra årets Svettisdagarna nere i Tennishallen. Så långt ifrån armkrok. Men inte ens det var gruppträning – utan parträning – och väldigt fokuserat, instruerande och funktionellt. Och roligt.

Roligt är en bra låda. Tror att det är enda lådan vi och våra hjärnor behöver.

 

Jag tänker på dem ibland, de som tränar ofta men aldrig tar i nämnvärt. Jag antar att man inte ska lägga sig i. Det är skönt att tänka att folk tar ansvar själva och att människor gör det man tycker är bäst. Punkt.

Men.

Jag var på ett medeljympapass härom dagen (börjar bli en vanlig ingång) och jympade bredvid en ung kvinna som fick mig att tänka på det här med träningskvalitet igen. Vad är det? Är det något man alltid kan se?

Jag undrade varför den här unga deltagaren inte lyfte på häcken i häcklyftet mer än halva vägen. Var det för att hon inte orkade eller för att hon inte visste att den skulle upp högre? Det borde inte ha varit på grund av avsaknad av förmåga. Hon såg tillräckligt stark och rörlig ut för att klara av uppgiften bättre än t ex mig.

Att hon stannade halvvägs upp mot maxläget kunde förstås ha berott på att föregående övningar hade tröttat ut henne på ett totalt sätt, men då körde vi en helt annan muskelgrupp, ju. Hon ville kanske bara inte. Halvvägs var lagom för henne. Halvvägs var lagom kvalitet. Nah, jag är skeptisk.

Egentligen tror jag att en guidning skulle ha gjort skillnad, men det går ju liksom inte. Inte att jag guidar under pågående övning, inte på jympan, inte när jag är en av deltagarna. Inte när jag är man och betydligt äldre. Hur skulle det ha sett ut om jag kravlat över till den unga kvinnan, lagt handen under hennes bak och tryckt på uppåt tills jag var nöjd. Utvisning? Kanske avstängning?

Ledaren körde utav bara h-e så det saknades inte inspiration och förebild att härma. Men något störde uppenbarligen kommunikationen eftersom ledaren och den här unga kvinnan såg väldigt olika ut i rörelseutslaget och intensiteten. Även i konditionsavsnitten saknade studieobjektet explosivitet. Allt var liksom lojt utfört. Fast glad såg hon ut. Glädjekvaliteten var hög.

Så vad göra med dem som inte tar i? Det är skillnad på att vara på ett pass och inte vara tillräckligt stark för att få bra träning och på att vara på ett pass och inte få bra träning för att man inte tar i.

Jag antar att det bara är på de mer instruerade passen vi kan göra något åt de loja. Bara där kan vi få dem att lyfta häcken precis så högt som vi vill. På härma-och-häng-på-passen är det bara att bita i det sura äpplet och le vackert när de säger att ”det där var ju inte så jobbigt.”

 

Det här är en gammal fråga. Den var väldigt aktuell ett tag på den tiden Friskis&Svettis bara erbjöd jympa. Den löd: Ska vi rekommendera folk som vi tror skulle få ut bättre träningseffekt på ett mindre belastande pass att välja ett sådant? Eller ska vi inte lägga oss i?

Jag har inte tänkt på den där frågan särskilt mycket sedan dess. Jag har en man 80 plus på mitt pass och det skulle aldrig falla mig in att rekommendera honom något annat. Han vill vara med och jag vill ha honom där. Han förgyller min dag med sin närvaro.

Men så var jag på ett medelpass härom dagen och såg att några av deltagarna inte kunde springa. Då dök den där frågan upp igen. Borde vi inte rekommendera ett pass utan löpning om nu löpning tar emot?

Kom också att tänka på ett HIT-pass i höstas. En kvinna berättade för ledaren innan passet drog igång att hon inte kunde hoppa och inte springa. Hon hade ont i ryggen. Okej, tänkte jag. Alla gör sina egna val och tar ansvar för dem, men ändå: på HIT med ryggont?

Som jympaledare ser jag inte så mycket hur folk gör sina rörelser. Jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag tittar folk i ögonen och försöker sprida – när jag inte är för trött och hade mått bättre på ett mindre belastande pass – glädjen i rörelsestunden.

Visst, ibland ser jag farbröder och tanter i alla åldrar som inte har särskilt imponerande rörelseutslag och absolut skulle få bättre träningseffekt på en annan nivå eller annat slags pass. Kanske kunde man hjälpa folk att välja passande pass i någon slags skrift eller med tester på webben, men aldrig att jag skulle kunna säga till någon att de skulle få ut mer någon annanstans. Vad vet jag om vad de får ut? De kanske hellre frotterar sig med mig ett tag där i mitten och njuter av stämningen, än bygger bålmuskler.

Så nej, jag skiter i andras träningseffekt. Jag låter de krumma ryggarna vara krumma. Jag låter de stela knäna vara stela. Jag låter de hängande axlarna hänga. Jag låter de ryckande situpsen rycka. Någon annan får ta hand om allt det där.

Fast ett undantag är jag beredd att göra. Och det är för dem som gnäller på volymen. De skickar jag gladeligen vidare.

Amen.

 

1 När någon säger: ”Du måste skruva ner volymen.”

2 När en ledaruppföljare säger: ”…men…”

3 När ljudet inte funkar som det ska.

4 När jag leder fast jag inte är i form.

5 När jag vickar och tror att alla passdeltagarna föredrar ordinarie ledare.

6 När jag har en rörelselösning jag inte trivdes med första gången kvar hela terminen.

7 När jag hör mig själv säga idiotiska saker under stretchen.

8 När jag inte hittar en ledig toalett minuterna före passet när jag bara måste gå.

9 När jag sitter på toa en minut innan passet ska börja och toapapperet är slut.

10 När det inte finns en liten leende basledare med på passet.

 

 

Efter ett par år av förberedelser, analys av jympapass, arbete med upplägget och testperiod är det dags att träffa alla Friskis&Svettis jympaledare och – som IT-konsulterna plägar säga – implementera de nya tankarna.

Nya och nya, förresten, tankarna är lika gamla som jympan men framvaskade igen för att påminna oss jympaledare om jympans kärnvärden. Idén är ju att jympan är som bäst om den renodlas utifrån sina egna kvaliteter: rörelseglädjen, det enkla härmandet med ett inspirerande ledarskap och samspelet rörelse-musik.

Upplägget är delvis nytt. Minuterna används lite annorlunda och det är förstås superintressant för oss som ska skapa pass, men har ingen betydelse för jympans kvalitet och själ. Eller ja, kanske att kvaliteten kan påverkas. Det blir lite kortare uppvärmning, lite längre styrka, lite längre konditionsträning och väldigt kort återhämtning i mitten. Kanske att träningskvaliteten höjs en aning.

Utmaningen för jympaturnén tror jag blir att behålla fokus på de mjuka värdena, trots att det är den själsliga upplevelsen som är kärnan i jympans varumärke. Jag menar så klart att träningen är skitviktig, men utan jympans speciella kännetecken blir det inte det som turnén och hela projektet syftar till: Mer jympa i jympan.

I Norrköping och Höganäs börjar turnén den 12 februari. Hittills är 34 orter inbokade med flera föreningar inresta till de flesta datumen. Rapporter kommer.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.