När jag gjorde ett ledartest en gång visade det sig att jag hade noll ledaregenskaper. Ändå har jag ofta hamnat i ledarroll, inte som chef, men som lärare, som sångare i band – även om jag inte var bandledare hade jag ansvar för snacket och kontakten med publiken – och så klart som jympaledare. Varför gör jag det om jag saknar ledarkvaliteter? Varför gör jag det när jag inte ens vet om jag gillar att stå i rampljuset?

Ah, bekräftelsebehov. Ja, kanske det. Vet inte om det är större hos mig än hos andra, vet inte hur till exempel du har det med det behovet, hur det känns. Vet du? HAr du ett omättligt behov av bekräftelse eller skiter du i vad folk tycker?

Fast det är ju också bekräftelse, att man får reaktioner som tyder på att man är en bad boy/girl.

Klart man vill bli älskad, men att kliva fram och säga ”kolla på mig”, är att ta en risk. Tänk om jag misslyckas. Tänk om jag inte funkar längst fram på scen. Tänk om jag saknar talang för att stå där i blickfånget. Tänk om jag saknar ledaregenskaper. Tänk om folk skiter i mig.

Men man vill inte bli älskad för någon annan än den man är. Alltså, man vill inte stryka medhårs, inte vara eager to please. Man vill testa sina idéer. Och då blir risktagandet ännu större. Hälften av dem som ser ditt rätta där du testar den där mysko idén du burit omkring på ett tag,  blir kanske  provocerade, hälften kanske går därifrån. Där står du då med din tvättade hals, som poeter pläga säga. Eller med skägget i brevlådan. Hur kul var det att testa dina idéer när de inte gjorde succé?

Förhoppningsvis är det tillräckligt många som gillar det du gör.  Att få femmor och ettor i utvärderingen är att föredra framför en massa treor. Likgiltighet är värst.

Jag funderar på det här med scenlivet  eftersom det är dags för Svettisdagarna igen. Under programpunkten Music Battle ska jag och nio ledare till försöka göra en massa rolig jympa till många olika sorters musik för 400 förväntansfulla och k-r-ä-v-a-n-d-e deltagare. ’

Scenen är stor och hög, ljuset är superproffsigt och ljudet stort och starkt. Men upplevelsen hänger ändå på oss. Det blir tydligare med all häftig rock’n’roll-teknik runt omkring oss. Vi måste göra oss så stora vi kan på en sådan scen. Vi ska stråla, vi ska beröra, vi ska vara underbara. Och vem ska vara konferencier? Jo, en snubbe som helt saknar ledaregenskaper.

Det är då jag frågar mig: Vad ska jag upp på scenen att göra? Dessutom för sjätte gången på Svettisdagarna. På lördag morgon kommer den frågan att träffa mig hårt, rakt i mellangärdet, precis när jag vaknar i vargtimmen och ångesten över att allt jag kan göra fel verkar såååååååå befogad.

Skitkul ska det bli! Det ska det! Det ska det! Det ska det! Jävlar vad vi ska vara vi!

 

 

Det var pappa som såg till att jag började träna. När jag var tio år anade han en simtalang i mig.

Att jag var duktig på att simma var nytt för mig. Jag hade varit så rädd för vatten att jag blev sjuk när jag gick till simskolan med klassen. Fick lägga mig på en bänk i omklädningsrummet. Jag och Lena A var sist med att lära oss simma. Vi hade en fot i botten mest hela tiden.

Men nu skulle Harry, simtränaren titta på mig. Farsan kände Harry.

Så jag dök i och crawlade två längder medan pappa tittade stolt på mig – det är vad jag tror.

”Visst. Kom på lördag klockan ett,” sa Harry. Och så var jag simmare i Västerås Simsällskap. Det tackar jag pappa för.

Jag tackar för att jag fick många kompisar genom simningen. Jag tackar för att jag fick en identitet genom simningen. Jag tackar för att jag blev stark och fick bra kondis. Men mest tackar jag för att jag grundlade något stort där, en livsstil. Jag tycker fortfarande om att träna.

Jag simmade i sex år, trots att det visade sig att min talang bara räckte till prispallen på distriktsnivå. Till SM kom jag aldrig, långt därifrån. När jag var femton simmade jag hundra meter på 1.04.7. Det räckte till plats två eller tre i Västmanland. Om inte Torbjörn från Köping slog mig, så gjorde min kompis Peter det. Ibland Ola också. När Hans slog mig, lade jag av.

Men under de sex år jag tränade simning lärde jag mig att träna mycket och disciplinerat. Under skolterminerna körde vi nio pass i veckan. 75 minuter före skolan och 60 minuter efteråt och det var mest bara roligt.

Med den träningsdosen borde jag – om jag varit en talang – nått längre än till pallen på distriktsmästerskapen. Men jag fick nöja mig med att vara den som fick flest träningspriser. Jag missade inte många pass, ibland tack vare att pappa regniga och kalla morgnar klev upp och skjutsade mig i bilen. Träningen började 06.00 och sex kilometer till Kristiansborgsbadet på cykel var inte alltid tjohejsan, va kul!

Som sextonåring körde jag omkull på moppen och brände mig på avgasröret. Jag fick ett stort brännsår på benet och kunde inte vara i vattnet, bara köra styrketräning på land. Efter två veckor utan bassängträning ställde jag upp i en tävling och fick stryk av Hans, en kompis som aldrig simmat fortare än mig tidigare. Det var slutet på simkarriären.

Jag testade vattenpolo ett tag men det var ingen sport för närsynta. Jag såg inte bollen förrän den var  framme vid näsan och kunde inte avgöra om det var min lagkompis eller en motståndare jag passade till. Tur för mig att min gympamajje inte kom och tittade, då hade jag nog inte fått behålla mitt höga betyg.

Även om jag aldrig blev någon stjärna präglade de sex åren i Västerås Simsällskap mig för livet. Jag kunde inte sluta träna bara för att jag gav upp simningen.  Så jag gjorde som farsan: joggade och åkte längdskidor.

Jag hade börjat jogga och åka skidor tillsammans med farsan redan under simmartiden men nu blev det mer. Både han och jag minns kvällen på elljusspåret i Rocklundaskogen i Västerås när jag – efter att alltid ha åkt bakom – för första gången tyckte att det gick för långsamt och åkte om honom och hans kompis Pelle. Jag tror jag skulle kunna peka ut platsen.

När jag är ute i skidspåret i dag känner jag mig som min pappa. Särskilt när jag åker på hans avlagda skidor och i hans avlagda skor. Farsan hann med 16 Vasalopp men jag har fortfarande inte åkt ett enda. Tänkte att jag skulle göra det som en hyllning till min far. Vi får se. Jag har i alla fall nya egna skidor och skor nu.

Pappa älskade att åka längdskidor men det var handbollsspelare han var på riktigt. När han gick i skolan startade han Västerås Handbollsförening som så småningom blev så bra att de gick upp i Allsvenskan. I gamla tidningsklipp har jag läst att farsan var  skyttekung, bland annat när de var uppe i Stockholm och mosade Hammarby på deras hemmaplan i Eriksdalshallen.

Trots att jag hängde en hel del med pappa på Idrottshallen i Västerås – där både Jimi Hendrix och Beatles uppträtt på 60-talet –  testade jag aldrig handboll. Jag undrar ibland varför han inte försökte få mig att börja, utan tog mig till Harry i stället. Kanske insåg han att jag var för vek för det hårda livet på linjen.

En gång blev pappa besviken på mig. Det var under Elbasimningen, en simtävling på 3000 meter i Mälaren. Jag hade gjort den där simturen två gånger tidigare, en av gångerna i 15-gradigt vatten och med kroppen insmord i hästister. Starten går ute vid lilla badön Elba och målet ligger någonstans längs Västeråsstranden. Men den här gången kände jag bara olust när jag hoppade i och bröt innan startskottet gått.

När pappa stod på målstranden och spanade efter mig kom jag gående bakifrån och knackade honom på axeln. Han tittade på mig utan ett ord och gick sen till bilen, åkte hem och lämnade mamma och mig kvar på stranden. Efter 40 års tystnad pratade vi till sist om det där. Och skrattade. Han tyckte att han varit dum och jag sa att jag förlåtit honom för  typ 39 år sedan. Han gottgjorde för den där fadäsen med råge resten av sitt liv.

Jag blev inte mycket till tävlingsmänniska och kollar aldrig idrott på tv som farsan gjorde. Trots mitt svala intresse slutade pappa aldrig att prata med mig om Sportklubben (Västerås Sportklubb) och deras vedermödor på gräs och is. Men jag är så himla tacksam för att han inspirerade mig till att träna hela livet. Att jag inte blev idrottsstjärna, utan bara jympaledare tyckte han var helt okej.

Pappa dog torsdagen den 10 november 2011. Han blev 93 år. Tack pappa.

 

 

Jag fattar inte att det ska vara så svårt. Att sätta tvåan och fyran i takten, alltså. Så tänkte en snubbe som gick på mitt pass. Denne snubbe var också musiker och filosofie doktor på Kungliga Musikhögskolan. Han skrev ett brev till vår Carina Sjöberg i Friskis&Svettis Stockholm och beskrev problemet som baktaktsdilemmat. Musiken säger ”upp” men ledaren gör ”ner”.

För vår musikaliske man från KMH betydde  de tunga markeringarna i takten – ettan och trean –  ”ner”, men  ledaren kunde ändå vara på väg ”upp”. Och samma sak fast tvärtom; när markeringarna som lättade från marken – tvåan och fyran – signalerade ”upp för i helvete”, då strävade ledaren neråt. Vår man från KMH höll på att få tuppjuck. Han ville hjälpa till. Han ville höja känslan på jympan.

Och nu har han gjort det.

Nä, det har han inte, men vi jobbade ihop i ett halvår och försökte analysera vad som händer i musiken och hur den potentialen kan återspeglas i rörelser. I arbetsgruppen ingick också Lasse Lind, Nina Forsberg och en filosofie doktor till.

Så vi satte igång att fundera över baktaktsdilemmat och om det är så att man absolut måste klappa på tvåan och fyran om man ska klappa, eller om det kan vara okej att göra det också på ettan och trean.

Nu är jobbet klart och nästan filmen om det här projektet också. Ifall du någon gång sett Musikministeriet på TV så vet du vilken typ av film vi har försökt göra. Filmen är helt enkelt  en dokumentation av vårt forskningsprojekt.

Den filmen kan du säkert snart få se, men innan dess så kan jag berätta att vi tillsammans med forskarna på KMH lyckades frilägga ett antal parametrar i musiken och i våra rörelser. Tricket är att förstå hur de ska kombineras på bästa sätt, så att vi maxar den där energin vi eftersträvar att förmedla. Och där står vi nu, för vi har mer arbete kvar att göra. Egentligen ska projektet hittills definieras ”förstudie”.

Vi har till exempel kvar att hitta på ett sätt att förmedla de här tankarna till oss ledare så att vi förstår dem på ett sätt som ökar vår förmåga att utnyttja musiken. Det ska ju liksom inte stanna vid teori. Hur förändras utbildningen till jympaledare av det här jobbet kan man ju till exempel undra? Ska vi ha en fördjupningskurs med högskolepoäng? Ska vi ha MUF (musikuppföljning)?

Hur som helst: det har varit skitkul och skitintressant och jag hoppas vi kan få till en fortsättning på projektet. Min jympande filosofie doktor är inte alls lika säker på att baktakten är samma dilemma längre. Det beror på, säger han nu. Vilket jag tycker är lite tråkigt, för det är roligare när någon är grymt övertygad om att han eller hon har rätt. Som jag.

Ska man klappa ska man fan klappa på tvåan och fyran. Liksom att man måste ut på tvåan och fyran samt upp på tvåan och fyran. Enda undantaget är – som Joakim Karlén mycket riktigt skrev på Facebook – när man klappar på ettan, tvåan, trean och fyran under 30 sekunders sista ös i sista låten.

Fast – om jag ska vara helt ärlig – ibland måste man köra på ettan och trean, eller bara fyran. Variationerna är många. Det beror på, som filosofie doktorn numera säger. Som i It’s Raining Men: klappa på 3 och en halvan och fyran: Klapp-klapp.

Amen

 

Sist på lördag på Svettisdagarna 2011: Music Battle i megastora hallen. Lag Syd möter Lag Nord. Vilket lag gör bästa startlösningen, sexy, party och tokarga låten? Här är hela låtlistan:

Badman Riddim (Fraction Mix)                   Vato Gonzales
Ord och flera visor (feat. Albin Gromer)     Timbuktu
Dang!                                                                  Hoven Droven
Look Around                                                     Red Hot Chili Peppers
Jump Up                                                            Jacob Plant
It’s Raining Men                                               Weather Girls
Moves Like Jagger                                           Maroon 5  (feat. Christina Aguilera)
Ge mig en spanjor                                            Babsan
Shake Senora (feat. T-Pain & Sean Paul)    Pitbull
Me & You (Dirtyphonics Remix)                   Nero
La danse des magiciens                                   Magic System
Buster Voodoo                                                  Rodrigo Y Gabriela
Corporate Occult                                              Huoratron
Baby Talkin (The Shoo Wop Song)              The Bandana Splits
I’m Dat Chick                                                    Kelly Rowland
The Vampire from Nazareth                          Septicflesh
Activate!                                                             Atari Teenage Riot
Payne’s Bay                                                        Beirut
Til I Get My Lovin’ Back                                 John Hiatt
Maraca                                                                Mohombi
Don’t Go Breaking My Heart                         Agnes
Guragigna                                                          Dub Colossus
Falar Mellor                                                      Mercedes Peón
Búm tja                                                               Orphic Oxtra
Red Monster (feat. The Touch)                     Monster Ceilidh Band
Planetary (GO!)                                                My Chemical Romance
My Companjera                                                Gogol Bordello
Over The Moon                                                 Babel Fish

 

När jag skrev om att utvecklas som ledare i samband med projektet Mer jympa i jympan skrev Isa Kjellsdotter, träningschef i Friskis&Svettis Malmö, kommentarer som gjorde mig nyfiken på hennes syn på det här med att coacha. Jag frågade Isa om jag fick intervjua henne. Och det fick jag.

Jympajesus:
Vad är det första du gör eller det första du säger när du möter din – vad säger man – klient?

Isa:
Hm, det beror på i vilket sammanhang jag är. Ett coachande samtal kan jag ha på olika sätt och i skilda situationer. Jag coachar mina medarbetare, då säger jag kollega. Jag är coachande i min roll som luf:are (ledaruppföljare i Friskis&Svettis, JJ:s anmärkn) då säger jag ledarkollega. Jag är en coachande mamma och då kallar jag dom mina barn. Vad jag menar är att vi kan ha olika roller i olika situationer. Jag gillar att inte sätta epitet som gör att man får en hierarkisk känsla, vilket lätt klient blir. Hänger du med i mitt resonemang? Ha ha, jag kan lätt snurra in mig när jag förklarar.

JJ:
Jag fattar. Alltså var du kristallklar. Så vad är din första fråga till en ledarkollega som du ska följa upp?

Isa:
Jag har inte en färdig första fråga, men en färdig första intention kan jag kalla det. Och det är att skapa kontakt. Om jag går på med ett protokoll, pratar ramar, pass, musik, ledarskap o s v, utan att först ha kontakt och en samstämmig bild om vad vi ska göra i mötet kommer vi inte få ut mesta möjliga av vårt möte. Så intentionen går ut på att öppna för en gemensam syn på syfte och mål med just den här uppföljningen. Vad önskar ledaren gå därifrån med? Hur får hon/han känslan av att det varit givande, oavsett om det då varit utvecklande eller “bara” bekräftande?

Det här kallar jag en form av skanning, ett förarbete som gör att mitt uppdrag blir tydligare och därmed lättare. För det är inte alltid enkelt att vara uppföljare. Mina ord kan vara neutrala för mig men för mottagaren hårda och kalla, eller flummiga. Jag försöker kolla av vilket språk som passar genom att fråga “hur“ samt “dansa med” och lyssna in vad jag hör.

JJ:
Spännande inställning. Har samtalet skitit sig någon gång? Och – om du bara ser till din sida av ansvaret – vad gjorde du för misstag?

Isa:
Hm, det som är svårt är ju så klart när jag vill leverera det jag ser, men att den feedbacken inte alls är efterfrågad. Där har jag trillat ett antal gånger. Alltså jag går in på det jag ser som utvecklingsbart men det är inte där ledaren är. Då hör hon/han bara kritik och inte ljuv musik som jag tycker att jag levererat, eller det som förstås varit min intention. Så min största utmaning är att verkligen att bara ge feedback på det ledaren önskar.

Om jag vill ge mer än så, eller fokusera på annat som jag ser som betydande i samtalet, ska jag först fråga om det är ok, om det kan vara intressant att lyssna på. Alltså lyssna in om ledaren önskar den feedbacken. Skulle hon/han säga nej måste jag ha is i magen och lämna det. Hu, vilken utmaning!
Men det har aldrig hänt. När jag först frågar om lov att ge feedback så blir ledaren nyfiken såklart (?) och vill höra. Och är därmed beredd att lyssna.
Jag hade en gång en önskan som lät så här: “Jag vill bara höra det som är bra, skit i resten!”. Ok, sa jag och levererade det som var bra och som han kunde fortsätta förstärka och leverera ännu mer av. Sedan frågade jag om det kändes bra och om han var nöjd? Då började han fråga om delar som jag inte gått in på varpå jag svarade att din önskan var att jag endast skulle fokusera på det som var bra. Vill du att jag går in på dom delarna har jag saker jag skulle vilja prata om som utvecklingsbara eller som jag t o m tycker du ska ändra. Vill du höra? Vad tror ni svaret var? Ja, så klart! Och då var vi redo, båda två, att snacka om dom bitarna på ett utvecklande sätt.

JJ:
Jag blir entusiastisk över ditt synsätt. Jag är säker på att du gör rätt och undrar hur man ska göra för att alla som coachar ska v-å-g-a ha den här coola inställningen. Någon tanke om det?

Isa:
Hm, jag har lärt mig efterhand. Och om jag funderar på vad som är essensen är det att våga släppa rätt-och-fel-tänket. Det finns olika sätt att lösa saker på och båda kan vara bra, jag behöver ALDRIG i en diskussion bevisa att jag sitter med den enda korrekta lösningen. Det gör jag ju säkerligen inte.
Det jag vill är att vi i stället frågar oss är varför jag har valt att vara på Friskis&Svettis? Varför är jag aktiv här, just nu? Då hittar vi svaren på hur vi ska förhålla oss till träningen, (ramarna)  motionärerna, föreningen o s v. Att jag som uppföljare ärligt tror på att ledarna vill göra sitt bästa och dessutom har en längtan efter att utvecklas. Då behöver inte jag lära dom att ta ansvar. Det kan låta flummigt, men om jag är tydlig med att det är vi tillsammans som skall leverera med hög kvalitet så att det fungerar för många då kan vi förstå varandra. Ta ner garden i mötet och lyssna in önskemål och behov, dina och ledarens. Våga se alternativa lösningar. Det vinner vi alla på.

JJ:
Tack Isa för den här inspirerande synen på utvecklingssamtal. Och amen.

 

Svettisdagarna är Friskis&Svettis årliga stora träningskonvent. Det vänder sig till ledare och instruktörer bara i Friskis&Svettis och är tänkt att inspirera och ge ny kunskap om ditt och datt som har med träning och Friskis&Svettis att göra.

I år är vi för första gången på Kistamässan, efter att ha huserat på GIH bakom Stadion i cirka  (eller exakt, jag är osäker) 15 år. På GIH har vi varit cirka 1350 pers, i år blir vi ungefär 1500. Du kan se programmet här: http://www.friskissvettis.se/svda11/

En för mig och många andra jympaledare spännande grej är programpunkterna som handlar om nya upplägget av jympan och tankarna som sprungit ur projektet Mer jympa i jympan. Roligast av allt just nu – i planeringsstadiet – är programpunkten Music Battle. I Music Battle ska två jympalag – Lag Nord från Stockholm och Lag Syd från söder om Stockholm –  jympabattla mot varandra i 60 minuter.

Utmaningen till lagen kan till exempel vara att göra de bästa starterna av ett pass, de mest glädjesprudlande delarna, de mest aggressiva attackerna, de sexigaste karismorna (finns karisma i plural) och så vidare. Eller kanske battlar vi med hjälp av en riktig jympaklassiker och en utmanare till den klassikertiteln. Ibland battlar hela laget, ibland bara två ledare, ibland tre. Deltagarna dömer med hjälp av applådstyrka vilket lag som presenterade bästa lösningen. Många låtar och delar av låtar kommer det att bli. Och mycket att hålla reda på för battlarna.

Lag Nord består av Isabelle Badèa, Maja Sönnerbo, Andreas Byfeldt och Michèle Wilcox. Lagledare och konferencier är undertecknad. Lagledare för Lag Syd är Johan Thor från Jönköping. Battlarna är inte 100 procent klara än. Kanske kommer vi också ha en liten expertjury från Kungliga Musikhögskolan som ur ett strikt vetenskapligt perspektiv kommenterar lagens lösningar.

Hur som helst; det ska bli skitkul och jag skulle önska att du, jympaledare och alla som gillar att gå på jympa kunde vara med.

 

Jympajesus fick en klurig fråga. Så här löd den:

”Som jag förstår får man inte några hörselskador även om örat lyser rött hela passet. Men syftet med örat måste väl ändå vara att signalera om det är för högt? Om rött = Ok. Hur skall man då veta om det är för högt/starkt?”

Jympajesus svarar:
Du antar att ”för högt” är lika med rött öra och betyder ”risk för hörselskada”. Så kan man tänka. Men om inte det förhållandet finns, vad är då för högt? Och varför är det då för högt? Exempel: ”Jag vet att det inte är farligt, men jag tycker inte om volymnivån.”Eller ”Jag vet att det är farligt, men jag tycker om hög musik.”

Det är skillnad på decibelnivå och känsla.

Tycka kan man göra utan mätinstrument. Man kan t ex tycka att 18 grader i vattnet är för kallt för att bada, eller inte. Men har man ingen termometer, vad tycker man då? Då måste man lita på sina sinnen. Det tycker jag är bra.

Om man ändrar definitionen av ”för högt” till ”jag tycker att det är för högt”. Och om man tror på sig själv, då behövs inget öra.

På örat är rött bara rött. Vi vet när rött börjar men vi ser inte hur rött örat lyser. Örat lyser inte mer rött om ljudnivån skulle vara 125 decibel, snarare än 90. Vi kan alltså bara använda örat som riktmärke när det blinkar rött och då finns ingen risk för hörselskador, enligt tillverkare och Friskis&Svettis. Så hur ska man veta när det blir farligt?

Litar man på mätverktyget och nöjer sig med att följa tillverkarens och Friskis&Svettis instruktioner så blir det aldrig för högt och farligt. Det får blinka, men inte lysa rött konstant (även om det är en bråkdels decibel över blinkning). Lyser det konstant rött ska ledaren sänka.

Så hur är det i verkligheten på våra träningsgolv? Jag ser det här:

• Medlemmar tycker att det är för högt, trots att mätinstrumentet säger att det är ok.

• Medlemmar tycker att det är ok, trots att mätinstrumentet säger att det inte är det.

• Ledare lyssnar på medlemmar och sänker volymen oavsett mätinstrumentet.

• Ledare lyssnar på medlemmar som påpekar att mätinstrumentet säger ”inte ok”.

• Ledare talar om för önskande medlemmar att mätinstrumentet säger ”ok”.

• Ledare lyssnar på medlemmar och låtsas sänka volymen.

• Ledare lyssnar på medlemmar och sänker obetydligt.

• Ledare lyssnar på medlemmar men sänker inte oavsett mätinstruments indikation.

Jympajesus slutsats:
Människor har olika öron, olika musiksmak och olika – vad ska jag kalla det – temperament. Bäst blir det enligt mig om ledaren får ta ansvar för att synka heterogeniteten i gruppen efter bästa förmåga. Viktigast då är ledarens egna öron, smak och temperament. När ledaren får använda sin egen personlighet fullt ut blir passet som bäst och drar till sig de människor som gillar att vara där.

Ledaren har öron, tar ansvar och gör passet. Deltagaren har öron, tar ansvar och bidrar till passet. Öronen tar bort både ledarnas och deltagarnas fokus på att använda sina egna öron och ta ansvar.

Du bestämmer om det är för högt eller inte för dig. Öronen kan monteras ned.

Amen.

PS Välkommen med ny klurig fråga

 

 

Låt mig presentera hemliga A. Vem kan hon vara? Jag har ingen aning men jag vet att hon vet hur det känns när det inte är Singing-in-the-rain-feeling. Kanske också hur man hittar tillbaka till feelingen där och då. Enjoy.

 

PUTTING ON MY SIDEKICK FACE

Det är en av de där dagarna. När du får springa från jobbet för att hinna till passet. När du fastnar i trafiken på vägen till träningsanläggningen. När halsen är igenkorkad av förkylningsvirus men ingen kunnat ställa upp och vikariera. En av dagarna när de snabba stegen in i hallen är snabbare än vanligt, när händerna är hektiska på stereons knappsats, när skivan hoppar i racket och fingrarna fumlar när de skall rätta till den. När det nya passet känns omöjligt att minnas, eller (värre) så mycket sämre än det gamla att det omöjligt kommer att kunna vinna deltagarnas gillande. När den första person du får syn på när du kommer in i hallen är den sista person du hade velat se – din arbetskamrat, din kursare, din instruktörskollega, den där deltagaren du bara inte klarar av. När du stressad hinner bläddra bort hela uppvärmningen innan du kommer in i matchen. När du tappar bort dig halvvägs in i passet och får göra heelkicks en hel lång (och hur lång verkar den inte just då) vers, eftersom det står helt stilla i skallen. När den första missen föder en andra, som föder en tredje. När stressrosorna slår ut på kinderna, och du önskar att du vore någon annanstans.

Det är då jag tar på mig mitt sidekick face. Det är då min rygg blir lite rakare, mina steg lite spänstigare, min hållning lite bärigare. Det är då mina gester blir lite tydligare, mitt kast med huvudet lite stoltare, mitt ansiktsuttryck lite mer engagerat, mitt koreografiminne lite skärptare. Det är då jag gör en armhävning mer än jag egentligen orkar, böjer knäna en centimeter längre ned än jag egentligen kan, lyfter lite, lite mer från golvet än tyngdkraften egentligen medger. Det är då, när jag ser att du funderar på vad du skall göra härnäst, som jag syftar det håll jag vet att du annars brukar gå just här och hoppas att det skall hjälpa (men diskret, jag vill ju inte att det skall se ut som om jag rättar dig). Det är då jag låter min blick en nanosekund försöka fånga din (glasartade) och säga ”KOM HEM. IT’S ALL GOOD.”

Jag tänker att du förmodligen inte ser att jag gör det, men jag gör det ändå.

 

För länge sedan – på den tiden när vi bara hade Jympa – drev en god Friskis&Svettis-vän tesen att den deltagare som inte fixar intensivjympan bör konfronteras och tillrådas gå på mindre belastande pass.

Det var omtanke. Jag vet att det var det. Min vän ville att alla skulle få bra träning och det fick inte de deltagare som egentligen inte alls orkade intensivjympan.

Jag vet inte hur många stackars mindre atletiska människor som råkade ut för min väns välvilja och vad konfrontationerna ledde till, men jag känner igen tankegångarna från i dag också. Vi är många som har sagt att man får ut bättre träning av att gå på ett pass som är lagom för den nivå man befinner sig på när det gäller styrka, kondition och rörlighet.

Men sen är det väl så, att det ska vi skita i. Jag undrar om någon sa det när min vän rekommenderade någon att välja annat pass. ”Bara liksom Skit i det du!” Jag undrar om någon tacksamt tog emot rådet och valde en annan nivå. Som sa ”Jaha, är det så det funkar? Tack.” Jag undrar om min vän skrämde bort någon från Friskis&Svettis, eller från träning över huvud taget, för gott.

För det är väl så därute bland verklighetens folk att de kanske inte vill ha feedback. Och då ska man nog inte ge det heller. Senast i dag sa en feedback-erfaren kvinna det till mig. ”Fråga först om personen vill ha feedback, innan du ger den.”

Jag tänker på Olle på mitt pass. Han är över 80 och vet mycket väl att han inte gör så imponerande många kålmaskar ouppvärmd. Men jäklar vad stolt jag är över att han regelbundet kommer på mitt pass. Och över att han gillar (lite osäker här) min musik och att örat står på rött ibland (=ofta).

Behöver det här ens skrivas? Alla går på det pass de vill gå på. Om det sen inte är perfekt ur effektivitetsperspektiv kan vi ha synpunkter på, men de behöver vi inte lufta. De kanske har förbannat kul på passet. Människor känner själva. Människor får ta egna beslut. Människor får gärna fråga oss ledare vad vi tycker. Tills de gör det: gör din grej och var glad att det är någon – atlet eller  inte – som gillar den.

 

Ja, det var Maja här igen. Jympajesus kollega ni vet. Nu är det inte alls tänkt att jag ska ta över den här bloggen. Men – jag känner att vissa saker måste förtydligas sedan mitt senaste inlägg:

Jag ljög. Eller nej, det gjorde jag inte. Jag valde den bästa och vackraste delen av verkligheten och presenterade den som hela sanningen. Detta kan upplevas som att fara med osanning. Som ljug.

Men, allt det fina om rörelseglädje och mäktig fjäderlätthet och jympakärlek är sant.
Det är bara det att i verkligheten nyanseras dessa überpositiva känslor. Med tvivel, till exempel. Tvivel på passets kvalitet eller på den egna förmågan. Varför inte båda två? Och jympaledare är du alla veckor – både när livet leker och när du just blivit dumpad, är tokstressad, är halvsjuk/halvskadad eller bara har en förbannat dålig dag.

Men grejen är att du vill helst inte berätta det. Håkan Hellström sa en gång en himla smart sak i en intervju (hittar dock inte reportaget nu, så du får förlita dig på mitt minne som källa). Reportern frågade Håkan om hur det gick till när han skrev sina låtar. Hade han mycket ångest? Körde han fast ofta? Och blev han sen inte trött på vissa av hans hitlåtar som han får sjunga år efter år? Håkan sa då att han inte ville prata om det. För han vill inte att de som lyssnar på hans musik ska tänka på den eventuella ångest och vånda han har haft då han skrivit en låt. Och de ska aldrig oroa sig för att han ”egentligen inte vill” framför sina låtar. Musiken för lyssnaren ska vara lättillgänglig, problemfri och lustfylld. Musik redo att svepas med i, uppfyllas av eller att applicera sina egna tankar och känslor på. Exakt så ska jympa också vara. Lättillgänglig, lustfylld, problemfri. Ett utlopp för alla deltagares egna tankar och känslor. Som jympaledare är det ditt jobb att förmedla lust, inte gnäll.

Sanningen är dessutom att de dagar man som jympaledare tvivlar där bakom sitt uppmuntrande leende, så jympar man alltid till minnet av de riktiga superpassen. De pass där allt satt som en smäck, när lusten, orken och feelingen fanns och rörelseglädjen formligen sprutade ur öronen.

Det är lite som med kärlek. Man håller ihop – bra dagar och dåliga dagar. De dåliga dagarna minns man de fina stunderna och tänker: Jo, det är klart det är vi. Jympan och jag. I evighet, amen.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.