Jag följde en länk på Twitter och hamnade på en kort artikel skriven av Jan Gradvall om David Bowie och hans framträdande på Fashion Rocks år 2004. Gradvall undrar om det vi ser och hör möjligen är David Bowies sista sång.

Det där berörde mig.

Aladdin Sane var min första platta med Bowie. Jag var ingen hardcore-fan men jag borde ha varit det och har köpt ifatt mästerverken på senare tid. Jag såg David Bowie (född David Jones) på Globen runt år 2000, vilket  är toksent i karriären och långt efter de magiska åren på 70-talet. Men ändå, vilken cool stil han hade på scenen, vilken närvaro!

Kan det verkligen vara slut nu? Enligt Gradvall har han varit tyst sedan den där sköra Life on Mars live på Fashion Rocks år 2004. Jag tycker det är sorgligt.

Det slog mig att jag aldrig haft en Bowie-låt i mitt pass. Det måste jag genast rätta till. Som en hyllning till en av världens mest kreativa artister.

Här är länken: http://iconmagazine.se/2011/12/09/jan-gradvall-bowies-sista-sang/

 

Lag Nord: Isabelle Badea, Jympajesus, Lilla Basledaren och Nick Atkinson in action. Fotskadade Maja Sönnerbo vilar under den här fotdödaren. I bakgrunden Lag Syd.

 

En av mina deltagare sa förra måndagen att jag hade roligare musik i nuvarande pass jämfört med förra. Jag hade inte frågat men tar gärna emot synpunkter ändå. Det är kul att veta vad folk tycker. Jag  lever efter devisen ”Jag hör vad du säger men rättar mig kanske inte efter vad du tycker.”

”Jag hör vad du säger” kan uppfattas som arrogant och kan säkert vara det också men egentligen tycker jag att det är så det måste fungera. Alla synpunkter är välkomna, men det är inte alls säkert att synpunkterna omsätts i handling. Jag fick till exempel en impuls att fråga under stretchingen om folk hade några hatlåtar i passet.

Som jag uppfattade det fick jag två svar: låtar utan sång och raplåten. Inte rap som i hiphop utan som i efter sockerdricka. Under avspänningen spelar jag en melodi som heter Talking to the Spirits of The Forest med en strupsångare vid namn Yat-Kha. Det kan möjligen uppfattas som en väldigt lång rap.

Jag tycker den är rolig. Första gången fnissar många. Men jag tycker också att den funkar som avslappningslåt. Förresten kan det vara skönt att fnissa efter ett pass. Fniss är läkande, eller hur?

Jag pratade om Prince också, att man ska akta sig för att ha med Prince-låtar i passet. De blir alldeles för populära. Folk vill aldrig byta ut Prince-låtar. Personen som tyckte att mitt pass blivit roligare nämnde också en låt med Prince som jag haft tidigare. En trogen stammis slutade helt bara för att jag inte tog tillbaka en annan Prince-låt. Eller om det var för att jag inte tog bort en låt hon hatade. Kvittar vilket.

Då är vi tillbaka till det där med att det är jätteintressant att veta vad människor tycker men att det inte  nödvändigtvis leder till förändring. Flera personer sa när de lämnade lokalen i måndags: ”Bry dig inte om vad vi tycker. Du ska välja din musik.”

De kärleksfulla (min tolkning)  kommentarerna var jag inte riktigt beredd på, även om något annat aldrig har föresvävat mig. Bland det roligaste med att göra pass är ju att testa ny och annorlunda jympamusik. När jag kör annorlunda låtar känner jag att jag ställer högre krav på mitt ledarskap. Motstånd i musiken väcker något – ökar energin och närvaron –  och det är bra för känslan på passet.

Samma med kvalitetsuppföljningen. Att någon har synpunkter på ditt pass betyder inte per automatik att passet förändras. ”Jag hör vad du säger.”

Antar att det handlar om respektfull kommunikation. Jag som får synpunkter på det jag gör, hör och värderar informationen. Tycker jag att det ligger något sant och positivt i den, ändrar jag mig.

Amen.

 

För en vecka sedan var livet stressigt. En bidragande orsak till stressen var Svettisdagarna. Och en bidragande orsak till stress inför Svettisdagarna var Music Battle, denna inspirerande och roliga uppgift som lagts på mig och Johan Thor ifrån Jönköping av jympans utvecklingsansvariga, Nina Queen of Röris Forsberg.

Nu är det över och jag är relativt lugn igen. Tänk vad man laddar och jobbar för en grej som är över på 67 minuter och där man själv medverkar i typ 12 minuter! 12 minuter!

Så här efteråt, när jag fått tänka och smälta, så är jag mycket nöjd. Vi kunde ha haft ett kortare program. Vi kunde haft kortare låtar och hunnit med fler. Vi hade kunnat vara rappare och pratat mindre, men jag är så nöjd med pedagogiken.

Att pedagogiken var så bra tänkte jag inte på förrän efteråt. Och jag tar inte åt mig äran. Den är Nina Forsbergs. Music Battle var helt och hållet hennes idé.

Vad som var så pedagogiskt var att vi som gjorde lösningarna på scenen bara visade upp våra idéer och lämnade över bedömningen till deltagarna. Vi tyckte vi hade en del bra lösningar på musiken, men vi sa inget duktigt om det. Vi bara blottade oss och var beredda på bu eller bä.

Det tycker jag var bra. I bästa fall blev någon inspirerad.

Jag kan inte tänka mig någon bättre pedagogik. Alla vill bli inspirerade. Ingen vill bli tillsagd vad och hur man ska göra. Sådan är jag och jag tror de flesta är som jag. Jag hoppas alla är som jag eller ännu känsligare än jag för att få sanningar skrivna på näsan.

Man måste hitta sin egen sanning bland alla andras som man både ofrivilligt och frivilligt exponeras för hela livet.

Amen.


Från vänster till höger: Lilla basledaren, Jympajesus, Maja Sönnerbo, Maria Laidla Elvingsson, Magnus Sjöbäck, Emelie Svensson, Petra Bovide, Johan Thor, Nick Atkinson och Isabelle Badea.

 

När jag gjorde ett ledartest en gång visade det sig att jag hade noll ledaregenskaper. Ändå har jag ofta hamnat i ledarroll, inte som chef, men som lärare, som sångare i band – även om jag inte var bandledare hade jag ansvar för snacket och kontakten med publiken – och så klart som jympaledare. Varför gör jag det om jag saknar ledarkvaliteter? Varför gör jag det när jag inte ens vet om jag gillar att stå i rampljuset?

Ah, bekräftelsebehov. Ja, kanske det. Vet inte om det är större hos mig än hos andra, vet inte hur till exempel du har det med det behovet, hur det känns. Vet du? HAr du ett omättligt behov av bekräftelse eller skiter du i vad folk tycker?

Fast det är ju också bekräftelse, att man får reaktioner som tyder på att man är en bad boy/girl.

Klart man vill bli älskad, men att kliva fram och säga ”kolla på mig”, är att ta en risk. Tänk om jag misslyckas. Tänk om jag inte funkar längst fram på scen. Tänk om jag saknar talang för att stå där i blickfånget. Tänk om jag saknar ledaregenskaper. Tänk om folk skiter i mig.

Men man vill inte bli älskad för någon annan än den man är. Alltså, man vill inte stryka medhårs, inte vara eager to please. Man vill testa sina idéer. Och då blir risktagandet ännu större. Hälften av dem som ser ditt rätta där du testar den där mysko idén du burit omkring på ett tag,  blir kanske  provocerade, hälften kanske går därifrån. Där står du då med din tvättade hals, som poeter pläga säga. Eller med skägget i brevlådan. Hur kul var det att testa dina idéer när de inte gjorde succé?

Förhoppningsvis är det tillräckligt många som gillar det du gör.  Att få femmor och ettor i utvärderingen är att föredra framför en massa treor. Likgiltighet är värst.

Jag funderar på det här med scenlivet  eftersom det är dags för Svettisdagarna igen. Under programpunkten Music Battle ska jag och nio ledare till försöka göra en massa rolig jympa till många olika sorters musik för 400 förväntansfulla och k-r-ä-v-a-n-d-e deltagare. ’

Scenen är stor och hög, ljuset är superproffsigt och ljudet stort och starkt. Men upplevelsen hänger ändå på oss. Det blir tydligare med all häftig rock’n’roll-teknik runt omkring oss. Vi måste göra oss så stora vi kan på en sådan scen. Vi ska stråla, vi ska beröra, vi ska vara underbara. Och vem ska vara konferencier? Jo, en snubbe som helt saknar ledaregenskaper.

Det är då jag frågar mig: Vad ska jag upp på scenen att göra? Dessutom för sjätte gången på Svettisdagarna. På lördag morgon kommer den frågan att träffa mig hårt, rakt i mellangärdet, precis när jag vaknar i vargtimmen och ångesten över att allt jag kan göra fel verkar såååååååå befogad.

Skitkul ska det bli! Det ska det! Det ska det! Det ska det! Jävlar vad vi ska vara vi!

 

 

Det var pappa som såg till att jag började träna. När jag var tio år anade han en simtalang i mig.

Att jag var duktig på att simma var nytt för mig. Jag hade varit så rädd för vatten att jag blev sjuk när jag gick till simskolan med klassen. Fick lägga mig på en bänk i omklädningsrummet. Jag och Lena A var sist med att lära oss simma. Vi hade en fot i botten mest hela tiden.

Men nu skulle Harry, simtränaren titta på mig. Farsan kände Harry.

Så jag dök i och crawlade två längder medan pappa tittade stolt på mig – det är vad jag tror.

”Visst. Kom på lördag klockan ett,” sa Harry. Och så var jag simmare i Västerås Simsällskap. Det tackar jag pappa för.

Jag tackar för att jag fick många kompisar genom simningen. Jag tackar för att jag fick en identitet genom simningen. Jag tackar för att jag blev stark och fick bra kondis. Men mest tackar jag för att jag grundlade något stort där, en livsstil. Jag tycker fortfarande om att träna.

Jag simmade i sex år, trots att det visade sig att min talang bara räckte till prispallen på distriktsnivå. Till SM kom jag aldrig, långt därifrån. När jag var femton simmade jag hundra meter på 1.04.7. Det räckte till plats två eller tre i Västmanland. Om inte Torbjörn från Köping slog mig, så gjorde min kompis Peter det. Ibland Ola också. När Hans slog mig, lade jag av.

Men under de sex år jag tränade simning lärde jag mig att träna mycket och disciplinerat. Under skolterminerna körde vi nio pass i veckan. 75 minuter före skolan och 60 minuter efteråt och det var mest bara roligt.

Med den träningsdosen borde jag – om jag varit en talang – nått längre än till pallen på distriktsmästerskapen. Men jag fick nöja mig med att vara den som fick flest träningspriser. Jag missade inte många pass, ibland tack vare att pappa regniga och kalla morgnar klev upp och skjutsade mig i bilen. Träningen började 06.00 och sex kilometer till Kristiansborgsbadet på cykel var inte alltid tjohejsan, va kul!

Som sextonåring körde jag omkull på moppen och brände mig på avgasröret. Jag fick ett stort brännsår på benet och kunde inte vara i vattnet, bara köra styrketräning på land. Efter två veckor utan bassängträning ställde jag upp i en tävling och fick stryk av Hans, en kompis som aldrig simmat fortare än mig tidigare. Det var slutet på simkarriären.

Jag testade vattenpolo ett tag men det var ingen sport för närsynta. Jag såg inte bollen förrän den var  framme vid näsan och kunde inte avgöra om det var min lagkompis eller en motståndare jag passade till. Tur för mig att min gympamajje inte kom och tittade, då hade jag nog inte fått behålla mitt höga betyg.

Även om jag aldrig blev någon stjärna präglade de sex åren i Västerås Simsällskap mig för livet. Jag kunde inte sluta träna bara för att jag gav upp simningen.  Så jag gjorde som farsan: joggade och åkte längdskidor.

Jag hade börjat jogga och åka skidor tillsammans med farsan redan under simmartiden men nu blev det mer. Både han och jag minns kvällen på elljusspåret i Rocklundaskogen i Västerås när jag – efter att alltid ha åkt bakom – för första gången tyckte att det gick för långsamt och åkte om honom och hans kompis Pelle. Jag tror jag skulle kunna peka ut platsen.

När jag är ute i skidspåret i dag känner jag mig som min pappa. Särskilt när jag åker på hans avlagda skidor och i hans avlagda skor. Farsan hann med 16 Vasalopp men jag har fortfarande inte åkt ett enda. Tänkte att jag skulle göra det som en hyllning till min far. Vi får se. Jag har i alla fall nya egna skidor och skor nu.

Pappa älskade att åka längdskidor men det var handbollsspelare han var på riktigt. När han gick i skolan startade han Västerås Handbollsförening som så småningom blev så bra att de gick upp i Allsvenskan. I gamla tidningsklipp har jag läst att farsan var  skyttekung, bland annat när de var uppe i Stockholm och mosade Hammarby på deras hemmaplan i Eriksdalshallen.

Trots att jag hängde en hel del med pappa på Idrottshallen i Västerås – där både Jimi Hendrix och Beatles uppträtt på 60-talet –  testade jag aldrig handboll. Jag undrar ibland varför han inte försökte få mig att börja, utan tog mig till Harry i stället. Kanske insåg han att jag var för vek för det hårda livet på linjen.

En gång blev pappa besviken på mig. Det var under Elbasimningen, en simtävling på 3000 meter i Mälaren. Jag hade gjort den där simturen två gånger tidigare, en av gångerna i 15-gradigt vatten och med kroppen insmord i hästister. Starten går ute vid lilla badön Elba och målet ligger någonstans längs Västeråsstranden. Men den här gången kände jag bara olust när jag hoppade i och bröt innan startskottet gått.

När pappa stod på målstranden och spanade efter mig kom jag gående bakifrån och knackade honom på axeln. Han tittade på mig utan ett ord och gick sen till bilen, åkte hem och lämnade mamma och mig kvar på stranden. Efter 40 års tystnad pratade vi till sist om det där. Och skrattade. Han tyckte att han varit dum och jag sa att jag förlåtit honom för  typ 39 år sedan. Han gottgjorde för den där fadäsen med råge resten av sitt liv.

Jag blev inte mycket till tävlingsmänniska och kollar aldrig idrott på tv som farsan gjorde. Trots mitt svala intresse slutade pappa aldrig att prata med mig om Sportklubben (Västerås Sportklubb) och deras vedermödor på gräs och is. Men jag är så himla tacksam för att han inspirerade mig till att träna hela livet. Att jag inte blev idrottsstjärna, utan bara jympaledare tyckte han var helt okej.

Pappa dog torsdagen den 10 november 2011. Han blev 93 år. Tack pappa.

 

 

Jag fattar inte att det ska vara så svårt. Att sätta tvåan och fyran i takten, alltså. Så tänkte en snubbe som gick på mitt pass. Denne snubbe var också musiker och filosofie doktor på Kungliga Musikhögskolan. Han skrev ett brev till vår Carina Sjöberg i Friskis&Svettis Stockholm och beskrev problemet som baktaktsdilemmat. Musiken säger ”upp” men ledaren gör ”ner”.

För vår musikaliske man från KMH betydde  de tunga markeringarna i takten – ettan och trean –  ”ner”, men  ledaren kunde ändå vara på väg ”upp”. Och samma sak fast tvärtom; när markeringarna som lättade från marken – tvåan och fyran – signalerade ”upp för i helvete”, då strävade ledaren neråt. Vår man från KMH höll på att få tuppjuck. Han ville hjälpa till. Han ville höja känslan på jympan.

Och nu har han gjort det.

Nä, det har han inte, men vi jobbade ihop i ett halvår och försökte analysera vad som händer i musiken och hur den potentialen kan återspeglas i rörelser. I arbetsgruppen ingick också Lasse Lind, Nina Forsberg och en filosofie doktor till.

Så vi satte igång att fundera över baktaktsdilemmat och om det är så att man absolut måste klappa på tvåan och fyran om man ska klappa, eller om det kan vara okej att göra det också på ettan och trean.

Nu är jobbet klart och nästan filmen om det här projektet också. Ifall du någon gång sett Musikministeriet på TV så vet du vilken typ av film vi har försökt göra. Filmen är helt enkelt  en dokumentation av vårt forskningsprojekt.

Den filmen kan du säkert snart få se, men innan dess så kan jag berätta att vi tillsammans med forskarna på KMH lyckades frilägga ett antal parametrar i musiken och i våra rörelser. Tricket är att förstå hur de ska kombineras på bästa sätt, så att vi maxar den där energin vi eftersträvar att förmedla. Och där står vi nu, för vi har mer arbete kvar att göra. Egentligen ska projektet hittills definieras ”förstudie”.

Vi har till exempel kvar att hitta på ett sätt att förmedla de här tankarna till oss ledare så att vi förstår dem på ett sätt som ökar vår förmåga att utnyttja musiken. Det ska ju liksom inte stanna vid teori. Hur förändras utbildningen till jympaledare av det här jobbet kan man ju till exempel undra? Ska vi ha en fördjupningskurs med högskolepoäng? Ska vi ha MUF (musikuppföljning)?

Hur som helst: det har varit skitkul och skitintressant och jag hoppas vi kan få till en fortsättning på projektet. Min jympande filosofie doktor är inte alls lika säker på att baktakten är samma dilemma längre. Det beror på, säger han nu. Vilket jag tycker är lite tråkigt, för det är roligare när någon är grymt övertygad om att han eller hon har rätt. Som jag.

Ska man klappa ska man fan klappa på tvåan och fyran. Liksom att man måste ut på tvåan och fyran samt upp på tvåan och fyran. Enda undantaget är – som Joakim Karlén mycket riktigt skrev på Facebook – när man klappar på ettan, tvåan, trean och fyran under 30 sekunders sista ös i sista låten.

Fast – om jag ska vara helt ärlig – ibland måste man köra på ettan och trean, eller bara fyran. Variationerna är många. Det beror på, som filosofie doktorn numera säger. Som i It’s Raining Men: klappa på 3 och en halvan och fyran: Klapp-klapp.

Amen

 

Sist på lördag på Svettisdagarna 2011: Music Battle i megastora hallen. Lag Syd möter Lag Nord. Vilket lag gör bästa startlösningen, sexy, party och tokarga låten? Här är hela låtlistan:

Badman Riddim (Fraction Mix)                   Vato Gonzales
Ord och flera visor (feat. Albin Gromer)     Timbuktu
Dang!                                                                  Hoven Droven
Look Around                                                     Red Hot Chili Peppers
Jump Up                                                            Jacob Plant
It’s Raining Men                                               Weather Girls
Moves Like Jagger                                           Maroon 5  (feat. Christina Aguilera)
Ge mig en spanjor                                            Babsan
Shake Senora (feat. T-Pain & Sean Paul)    Pitbull
Me & You (Dirtyphonics Remix)                   Nero
La danse des magiciens                                   Magic System
Buster Voodoo                                                  Rodrigo Y Gabriela
Corporate Occult                                              Huoratron
Baby Talkin (The Shoo Wop Song)              The Bandana Splits
I’m Dat Chick                                                    Kelly Rowland
The Vampire from Nazareth                          Septicflesh
Activate!                                                             Atari Teenage Riot
Payne’s Bay                                                        Beirut
Til I Get My Lovin’ Back                                 John Hiatt
Maraca                                                                Mohombi
Don’t Go Breaking My Heart                         Agnes
Guragigna                                                          Dub Colossus
Falar Mellor                                                      Mercedes Peón
Búm tja                                                               Orphic Oxtra
Red Monster (feat. The Touch)                     Monster Ceilidh Band
Planetary (GO!)                                                My Chemical Romance
My Companjera                                                Gogol Bordello
Over The Moon                                                 Babel Fish

 

När jag skrev om att utvecklas som ledare i samband med projektet Mer jympa i jympan skrev Isa Kjellsdotter, träningschef i Friskis&Svettis Malmö, kommentarer som gjorde mig nyfiken på hennes syn på det här med att coacha. Jag frågade Isa om jag fick intervjua henne. Och det fick jag.

Jympajesus:
Vad är det första du gör eller det första du säger när du möter din – vad säger man – klient?

Isa:
Hm, det beror på i vilket sammanhang jag är. Ett coachande samtal kan jag ha på olika sätt och i skilda situationer. Jag coachar mina medarbetare, då säger jag kollega. Jag är coachande i min roll som luf:are (ledaruppföljare i Friskis&Svettis, JJ:s anmärkn) då säger jag ledarkollega. Jag är en coachande mamma och då kallar jag dom mina barn. Vad jag menar är att vi kan ha olika roller i olika situationer. Jag gillar att inte sätta epitet som gör att man får en hierarkisk känsla, vilket lätt klient blir. Hänger du med i mitt resonemang? Ha ha, jag kan lätt snurra in mig när jag förklarar.

JJ:
Jag fattar. Alltså var du kristallklar. Så vad är din första fråga till en ledarkollega som du ska följa upp?

Isa:
Jag har inte en färdig första fråga, men en färdig första intention kan jag kalla det. Och det är att skapa kontakt. Om jag går på med ett protokoll, pratar ramar, pass, musik, ledarskap o s v, utan att först ha kontakt och en samstämmig bild om vad vi ska göra i mötet kommer vi inte få ut mesta möjliga av vårt möte. Så intentionen går ut på att öppna för en gemensam syn på syfte och mål med just den här uppföljningen. Vad önskar ledaren gå därifrån med? Hur får hon/han känslan av att det varit givande, oavsett om det då varit utvecklande eller “bara” bekräftande?

Det här kallar jag en form av skanning, ett förarbete som gör att mitt uppdrag blir tydligare och därmed lättare. För det är inte alltid enkelt att vara uppföljare. Mina ord kan vara neutrala för mig men för mottagaren hårda och kalla, eller flummiga. Jag försöker kolla av vilket språk som passar genom att fråga “hur“ samt “dansa med” och lyssna in vad jag hör.

JJ:
Spännande inställning. Har samtalet skitit sig någon gång? Och – om du bara ser till din sida av ansvaret – vad gjorde du för misstag?

Isa:
Hm, det som är svårt är ju så klart när jag vill leverera det jag ser, men att den feedbacken inte alls är efterfrågad. Där har jag trillat ett antal gånger. Alltså jag går in på det jag ser som utvecklingsbart men det är inte där ledaren är. Då hör hon/han bara kritik och inte ljuv musik som jag tycker att jag levererat, eller det som förstås varit min intention. Så min största utmaning är att verkligen att bara ge feedback på det ledaren önskar.

Om jag vill ge mer än så, eller fokusera på annat som jag ser som betydande i samtalet, ska jag först fråga om det är ok, om det kan vara intressant att lyssna på. Alltså lyssna in om ledaren önskar den feedbacken. Skulle hon/han säga nej måste jag ha is i magen och lämna det. Hu, vilken utmaning!
Men det har aldrig hänt. När jag först frågar om lov att ge feedback så blir ledaren nyfiken såklart (?) och vill höra. Och är därmed beredd att lyssna.
Jag hade en gång en önskan som lät så här: “Jag vill bara höra det som är bra, skit i resten!”. Ok, sa jag och levererade det som var bra och som han kunde fortsätta förstärka och leverera ännu mer av. Sedan frågade jag om det kändes bra och om han var nöjd? Då började han fråga om delar som jag inte gått in på varpå jag svarade att din önskan var att jag endast skulle fokusera på det som var bra. Vill du att jag går in på dom delarna har jag saker jag skulle vilja prata om som utvecklingsbara eller som jag t o m tycker du ska ändra. Vill du höra? Vad tror ni svaret var? Ja, så klart! Och då var vi redo, båda två, att snacka om dom bitarna på ett utvecklande sätt.

JJ:
Jag blir entusiastisk över ditt synsätt. Jag är säker på att du gör rätt och undrar hur man ska göra för att alla som coachar ska v-å-g-a ha den här coola inställningen. Någon tanke om det?

Isa:
Hm, jag har lärt mig efterhand. Och om jag funderar på vad som är essensen är det att våga släppa rätt-och-fel-tänket. Det finns olika sätt att lösa saker på och båda kan vara bra, jag behöver ALDRIG i en diskussion bevisa att jag sitter med den enda korrekta lösningen. Det gör jag ju säkerligen inte.
Det jag vill är att vi i stället frågar oss är varför jag har valt att vara på Friskis&Svettis? Varför är jag aktiv här, just nu? Då hittar vi svaren på hur vi ska förhålla oss till träningen, (ramarna)  motionärerna, föreningen o s v. Att jag som uppföljare ärligt tror på att ledarna vill göra sitt bästa och dessutom har en längtan efter att utvecklas. Då behöver inte jag lära dom att ta ansvar. Det kan låta flummigt, men om jag är tydlig med att det är vi tillsammans som skall leverera med hög kvalitet så att det fungerar för många då kan vi förstå varandra. Ta ner garden i mötet och lyssna in önskemål och behov, dina och ledarens. Våga se alternativa lösningar. Det vinner vi alla på.

JJ:
Tack Isa för den här inspirerande synen på utvecklingssamtal. Och amen.

 

Svettisdagarna är Friskis&Svettis årliga stora träningskonvent. Det vänder sig till ledare och instruktörer bara i Friskis&Svettis och är tänkt att inspirera och ge ny kunskap om ditt och datt som har med träning och Friskis&Svettis att göra.

I år är vi för första gången på Kistamässan, efter att ha huserat på GIH bakom Stadion i cirka  (eller exakt, jag är osäker) 15 år. På GIH har vi varit cirka 1350 pers, i år blir vi ungefär 1500. Du kan se programmet här: http://www.friskissvettis.se/svda11/

En för mig och många andra jympaledare spännande grej är programpunkterna som handlar om nya upplägget av jympan och tankarna som sprungit ur projektet Mer jympa i jympan. Roligast av allt just nu – i planeringsstadiet – är programpunkten Music Battle. I Music Battle ska två jympalag – Lag Nord från Stockholm och Lag Syd från söder om Stockholm –  jympabattla mot varandra i 60 minuter.

Utmaningen till lagen kan till exempel vara att göra de bästa starterna av ett pass, de mest glädjesprudlande delarna, de mest aggressiva attackerna, de sexigaste karismorna (finns karisma i plural) och så vidare. Eller kanske battlar vi med hjälp av en riktig jympaklassiker och en utmanare till den klassikertiteln. Ibland battlar hela laget, ibland bara två ledare, ibland tre. Deltagarna dömer med hjälp av applådstyrka vilket lag som presenterade bästa lösningen. Många låtar och delar av låtar kommer det att bli. Och mycket att hålla reda på för battlarna.

Lag Nord består av Isabelle Badèa, Maja Sönnerbo, Andreas Byfeldt och Michèle Wilcox. Lagledare och konferencier är undertecknad. Lagledare för Lag Syd är Johan Thor från Jönköping. Battlarna är inte 100 procent klara än. Kanske kommer vi också ha en liten expertjury från Kungliga Musikhögskolan som ur ett strikt vetenskapligt perspektiv kommenterar lagens lösningar.

Hur som helst; det ska bli skitkul och jag skulle önska att du, jympaledare och alla som gillar att gå på jympa kunde vara med.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.