Jympajesus fick en klurig fråga. Så här löd den:

”Som jag förstår får man inte några hörselskador även om örat lyser rött hela passet. Men syftet med örat måste väl ändå vara att signalera om det är för högt? Om rött = Ok. Hur skall man då veta om det är för högt/starkt?”

Jympajesus svarar:
Du antar att ”för högt” är lika med rött öra och betyder ”risk för hörselskada”. Så kan man tänka. Men om inte det förhållandet finns, vad är då för högt? Och varför är det då för högt? Exempel: ”Jag vet att det inte är farligt, men jag tycker inte om volymnivån.”Eller ”Jag vet att det är farligt, men jag tycker om hög musik.”

Det är skillnad på decibelnivå och känsla.

Tycka kan man göra utan mätinstrument. Man kan t ex tycka att 18 grader i vattnet är för kallt för att bada, eller inte. Men har man ingen termometer, vad tycker man då? Då måste man lita på sina sinnen. Det tycker jag är bra.

Om man ändrar definitionen av ”för högt” till ”jag tycker att det är för högt”. Och om man tror på sig själv, då behövs inget öra.

På örat är rött bara rött. Vi vet när rött börjar men vi ser inte hur rött örat lyser. Örat lyser inte mer rött om ljudnivån skulle vara 125 decibel, snarare än 90. Vi kan alltså bara använda örat som riktmärke när det blinkar rött och då finns ingen risk för hörselskador, enligt tillverkare och Friskis&Svettis. Så hur ska man veta när det blir farligt?

Litar man på mätverktyget och nöjer sig med att följa tillverkarens och Friskis&Svettis instruktioner så blir det aldrig för högt och farligt. Det får blinka, men inte lysa rött konstant (även om det är en bråkdels decibel över blinkning). Lyser det konstant rött ska ledaren sänka.

Så hur är det i verkligheten på våra träningsgolv? Jag ser det här:

• Medlemmar tycker att det är för högt, trots att mätinstrumentet säger att det är ok.

• Medlemmar tycker att det är ok, trots att mätinstrumentet säger att det inte är det.

• Ledare lyssnar på medlemmar och sänker volymen oavsett mätinstrumentet.

• Ledare lyssnar på medlemmar som påpekar att mätinstrumentet säger ”inte ok”.

• Ledare talar om för önskande medlemmar att mätinstrumentet säger ”ok”.

• Ledare lyssnar på medlemmar och låtsas sänka volymen.

• Ledare lyssnar på medlemmar och sänker obetydligt.

• Ledare lyssnar på medlemmar men sänker inte oavsett mätinstruments indikation.

Jympajesus slutsats:
Människor har olika öron, olika musiksmak och olika – vad ska jag kalla det – temperament. Bäst blir det enligt mig om ledaren får ta ansvar för att synka heterogeniteten i gruppen efter bästa förmåga. Viktigast då är ledarens egna öron, smak och temperament. När ledaren får använda sin egen personlighet fullt ut blir passet som bäst och drar till sig de människor som gillar att vara där.

Ledaren har öron, tar ansvar och gör passet. Deltagaren har öron, tar ansvar och bidrar till passet. Öronen tar bort både ledarnas och deltagarnas fokus på att använda sina egna öron och ta ansvar.

Du bestämmer om det är för högt eller inte för dig. Öronen kan monteras ned.

Amen.

PS Välkommen med ny klurig fråga

 

 

Låt mig presentera hemliga A. Vem kan hon vara? Jag har ingen aning men jag vet att hon vet hur det känns när det inte är Singing-in-the-rain-feeling. Kanske också hur man hittar tillbaka till feelingen där och då. Enjoy.

 

PUTTING ON MY SIDEKICK FACE

Det är en av de där dagarna. När du får springa från jobbet för att hinna till passet. När du fastnar i trafiken på vägen till träningsanläggningen. När halsen är igenkorkad av förkylningsvirus men ingen kunnat ställa upp och vikariera. En av dagarna när de snabba stegen in i hallen är snabbare än vanligt, när händerna är hektiska på stereons knappsats, när skivan hoppar i racket och fingrarna fumlar när de skall rätta till den. När det nya passet känns omöjligt att minnas, eller (värre) så mycket sämre än det gamla att det omöjligt kommer att kunna vinna deltagarnas gillande. När den första person du får syn på när du kommer in i hallen är den sista person du hade velat se – din arbetskamrat, din kursare, din instruktörskollega, den där deltagaren du bara inte klarar av. När du stressad hinner bläddra bort hela uppvärmningen innan du kommer in i matchen. När du tappar bort dig halvvägs in i passet och får göra heelkicks en hel lång (och hur lång verkar den inte just då) vers, eftersom det står helt stilla i skallen. När den första missen föder en andra, som föder en tredje. När stressrosorna slår ut på kinderna, och du önskar att du vore någon annanstans.

Det är då jag tar på mig mitt sidekick face. Det är då min rygg blir lite rakare, mina steg lite spänstigare, min hållning lite bärigare. Det är då mina gester blir lite tydligare, mitt kast med huvudet lite stoltare, mitt ansiktsuttryck lite mer engagerat, mitt koreografiminne lite skärptare. Det är då jag gör en armhävning mer än jag egentligen orkar, böjer knäna en centimeter längre ned än jag egentligen kan, lyfter lite, lite mer från golvet än tyngdkraften egentligen medger. Det är då, när jag ser att du funderar på vad du skall göra härnäst, som jag syftar det håll jag vet att du annars brukar gå just här och hoppas att det skall hjälpa (men diskret, jag vill ju inte att det skall se ut som om jag rättar dig). Det är då jag låter min blick en nanosekund försöka fånga din (glasartade) och säga ”KOM HEM. IT’S ALL GOOD.”

Jag tänker att du förmodligen inte ser att jag gör det, men jag gör det ändå.

 

För länge sedan – på den tiden när vi bara hade Jympa – drev en god Friskis&Svettis-vän tesen att den deltagare som inte fixar intensivjympan bör konfronteras och tillrådas gå på mindre belastande pass.

Det var omtanke. Jag vet att det var det. Min vän ville att alla skulle få bra träning och det fick inte de deltagare som egentligen inte alls orkade intensivjympan.

Jag vet inte hur många stackars mindre atletiska människor som råkade ut för min väns välvilja och vad konfrontationerna ledde till, men jag känner igen tankegångarna från i dag också. Vi är många som har sagt att man får ut bättre träning av att gå på ett pass som är lagom för den nivå man befinner sig på när det gäller styrka, kondition och rörlighet.

Men sen är det väl så, att det ska vi skita i. Jag undrar om någon sa det när min vän rekommenderade någon att välja annat pass. ”Bara liksom Skit i det du!” Jag undrar om någon tacksamt tog emot rådet och valde en annan nivå. Som sa ”Jaha, är det så det funkar? Tack.” Jag undrar om min vän skrämde bort någon från Friskis&Svettis, eller från träning över huvud taget, för gott.

För det är väl så därute bland verklighetens folk att de kanske inte vill ha feedback. Och då ska man nog inte ge det heller. Senast i dag sa en feedback-erfaren kvinna det till mig. ”Fråga först om personen vill ha feedback, innan du ger den.”

Jag tänker på Olle på mitt pass. Han är över 80 och vet mycket väl att han inte gör så imponerande många kålmaskar ouppvärmd. Men jäklar vad stolt jag är över att han regelbundet kommer på mitt pass. Och över att han gillar (lite osäker här) min musik och att örat står på rött ibland (=ofta).

Behöver det här ens skrivas? Alla går på det pass de vill gå på. Om det sen inte är perfekt ur effektivitetsperspektiv kan vi ha synpunkter på, men de behöver vi inte lufta. De kanske har förbannat kul på passet. Människor känner själva. Människor får ta egna beslut. Människor får gärna fråga oss ledare vad vi tycker. Tills de gör det: gör din grej och var glad att det är någon – atlet eller  inte – som gillar den.

 

Ja, det var Maja här igen. Jympajesus kollega ni vet. Nu är det inte alls tänkt att jag ska ta över den här bloggen. Men – jag känner att vissa saker måste förtydligas sedan mitt senaste inlägg:

Jag ljög. Eller nej, det gjorde jag inte. Jag valde den bästa och vackraste delen av verkligheten och presenterade den som hela sanningen. Detta kan upplevas som att fara med osanning. Som ljug.

Men, allt det fina om rörelseglädje och mäktig fjäderlätthet och jympakärlek är sant.
Det är bara det att i verkligheten nyanseras dessa überpositiva känslor. Med tvivel, till exempel. Tvivel på passets kvalitet eller på den egna förmågan. Varför inte båda två? Och jympaledare är du alla veckor – både när livet leker och när du just blivit dumpad, är tokstressad, är halvsjuk/halvskadad eller bara har en förbannat dålig dag.

Men grejen är att du vill helst inte berätta det. Håkan Hellström sa en gång en himla smart sak i en intervju (hittar dock inte reportaget nu, så du får förlita dig på mitt minne som källa). Reportern frågade Håkan om hur det gick till när han skrev sina låtar. Hade han mycket ångest? Körde han fast ofta? Och blev han sen inte trött på vissa av hans hitlåtar som han får sjunga år efter år? Håkan sa då att han inte ville prata om det. För han vill inte att de som lyssnar på hans musik ska tänka på den eventuella ångest och vånda han har haft då han skrivit en låt. Och de ska aldrig oroa sig för att han ”egentligen inte vill” framför sina låtar. Musiken för lyssnaren ska vara lättillgänglig, problemfri och lustfylld. Musik redo att svepas med i, uppfyllas av eller att applicera sina egna tankar och känslor på. Exakt så ska jympa också vara. Lättillgänglig, lustfylld, problemfri. Ett utlopp för alla deltagares egna tankar och känslor. Som jympaledare är det ditt jobb att förmedla lust, inte gnäll.

Sanningen är dessutom att de dagar man som jympaledare tvivlar där bakom sitt uppmuntrande leende, så jympar man alltid till minnet av de riktiga superpassen. De pass där allt satt som en smäck, när lusten, orken och feelingen fanns och rörelseglädjen formligen sprutade ur öronen.

Det är lite som med kärlek. Man håller ihop – bra dagar och dåliga dagar. De dåliga dagarna minns man de fina stunderna och tänker: Jo, det är klart det är vi. Jympan och jag. I evighet, amen.

 

Att leda är ofta j-ä-v-l-i-g-t kul, men det kan också locka fram det sämsta i mig. Jag tänker på en gång för inte alls så länge sedan.

En man hejade på mig strax innan vi skulle dra igång. Han sa att eftersom passet var fullbokat så hade han blivit nyfiken. Det måste ju vara n-å-g-o-t bra på gång här. Och så fortsatte han med att berätta att han poängsatte alla ledare och hade gjort en privat lista.

Så nu skulle jag alltså bli poängsatt. Okej. Det störde mig inte personligen men jag tyckte nog att det var lite mysko.

Mannen i fråga höll sig nära mitten och var på gott humör. När jag sa något till gruppen under den volymsvaga delen av styrkan svarade han skämtsamt. Kul, tänkte jag, fortfarande i tron att jag var en god människa.

Sen kom jag på att jag blivit ond.

Under tredje styrkelåten, starkt dånande Ozzy, började mannen flaxa mer okontrollerat i övningarna. Jag förstod att han var trött. Till slut låg han raklång på golvet, som överkörd. Sen såg jag inte till honom mer. Jag tror han missade både fyrfota och slutkondisen.

Jag borde ha tyckt att ”ah, det var väl synd?” Men i stället kände jag att jag fått hämnd. Oklart på vad.

I am a bad muthafukka.

PS Om du som blev lite trött där ett tag läser det här; förlåt. Jag blir också väldigt trött och skulle vilja lägga mig raklång och gå därifrån ibland. Kom tillbaka!

 

I stället för att vända ut och in på mig själv kring ämnet Känslan att leda, har jag i dag bjudit in Maja Sönnerbo att utforska ämnet. Om du som läser är från Stockholm känner du säkert Maja och vet att hon är ett riktigt power package i mitten. Bor du i spenaten har du kanske sett henne på film som tjejen som har gubbar i magen, en film som för övrigt fick en icke planerad koppling till magbesvär när den visades på Östersunds biografer. Minns parasiten i dricksvattnet.

Nåväl, här är Maja:

Det är en mäktig känsla. Mäktig och fjäderlätt. Du som någon gång har känt känslan av rörelseglädje, kanske när du gått på ett av dina favoritpass, vet ungefär i vilken del av känslospektrat vi rör oss.  I annat fall: Här är RFD – Rörelseglädje for dummies.

Rörelseglädje: Euforisk känsla av att vara ett med musiken, med gruppen, i rörelsen.  Kan kännas som om musiken bär dig, och ger dig krafter du inte visst att du hade. Kanske infinner sig känslan av att kroppen jublar  –  som tack för att den får ta i, sträcka ut och göra det den är gjord för: Rörelse.

En person som upplever rörelseglädje känns ofta igen på (det lite fåniga) leendet och den stora iver och inlevelse som rörelserna utförs med. Eventuella spontan-tjoho kan slippa ut, samt handklapp med extra frenesi (om klappar förekommer).

Okej, hoppas jag har alla med mig nu. Vi fortsätter:
Tänk dig att du upplever denna knarkliknande höga känsla flera gånger i veckan, när du går på dina favoritledares pass. Och du tänker allt oftare – tänk om jag kunde dela med mig av den här känslan. Tänk om jag kunde få ge andra den här sjukligt fantastiska upplevelsen till andra människor. Och visa dem hur lätt det är att uppleva den, igen och igen. (Träning är ju inte alls bara stånkjobbigt, flåshurtigt trams, där man får sjukligt håll, mjölksyraattack och skäms ögonen ur sig för att man inte kan hoppa långt i en sandlåda eller springa som en tok på tid.)

Man blir jympaledare.

Och sen står man där i mitten. Man har lagt ner sin själ i att göra ett pass med svängigt tryckliga låtar och rörelser som sitter som gjutna i varje vers och varje refräng. Tycker man själv alltså.

Men det är med motionärerna det händer på riktigt. När 80 personer runt dig börjar göra exakt samma steg, i samma takt, med samma känsla. Det är då det börjar bli mäktigt. För plötsligt märker du att det funkar. Du ser på folk att de har kul. Att de lever sig in i musiken, tar i, försöker igen och igen när stegen inte sitter på första försöket. Och du ser leendena. Lite dimmigt lyckliga och ansträngningströtta leenden. Leenden som säger allt: Du har lyckats förmedla rörelseglädje.

Det är SÅ mäktigt. Och samtidigt fjäderlätt – inbäddat i ett moln av endorfinrusig lycka. Och man tänker; detta vill jag göra tills jag dör.

 

Kör du fortfarande intensiv? Jag får ofta den frågan. Ja, säger jag skamset och tänker på hur den som frågar ser på mig. ”Men du är ju gubbe. Jag tror inte  du orkar. Jag tror du knyter skorna, fixar med volymknappen, dricker vatten och vilar så ofta du får chansen.”

Problemet är att jag sällan får chansen. Musiken matar obönhörligt på och till varje ny musikalisk fras har jag planerat en rörelse. Jag kan inte låta bli och låtsas som det regnar. Fast jag ofta vill.

Så varför håller jag fortfarande på?

Redan första året som ledare tänkte jag: ”Hur ska jag någonsin kunna sluta? Det är ju så himla kul.”

I dag tycker jag hela Friskis&Svettis är kul. Det ska i alla fall vara det. Även om ”kul” inte alltid är så roligt.

Jag menar:
Det är kul att få testa sina idéer, men inte särskilt roligt när de visar sig vara dåliga.
Det är kul att få vara med och bygga den här stora bra grejen som Friskis&Svettis är, men inte lika roligt när diskussionerna om hur bygget ska gå till tar för mycket energi. Fast det är inte så ofta att man vill fly. Bara då och då. Lite grann.
Det är kul att ha en identitet som Friskis&Svettis-snubbe, men inte så roligt när folk tycker att Friskis&Svettis är skit. Fast det gör egentligen ingenting.

Kul blir synonymt med personlig utveckling och det är sällan särskilt roligt. Värst blir den personliga utvecklingen när det gäller andra och de liksom blir religiösa på sig själva och man tvingas lyssna till andras berättelser om deras personliga utveckling, deras inre resa. Låt de inre resorna förbli inre, tycker jag.

Tillbaks till huvudspåret.

Alla dessa röriga ego- och Friskis&Svettis-anledningar till varför jag leder får jag ingen riktig ordning på. Därför kan jag aldrig svara på frågan ”Kör du fortfarande intensiv?” med något annat än ”Ja”. Jag är mitt i en inre resa och den vill jag inte trötta ut dig med. En vacker dag kör jag medel, senior eller yoga. Och vips är frågan glömd.

Får man leva kommer det ta många år innan någon frågar ”kör du fortfarande senior?” Man är gubbe och som sådan oantastbar.

 

 

 

Projektet Mer jympa i jympan går ut på att utveckla jympan på jympakonceptets egna villkor. Jympan behöver inte låna från andra träningskoncept för att fortsätta vara en attraktiv träningsform. Den klarar sig själv med hjälp av sina inneboende idéer om att härma och hänga på, allroundträning och upplevelser av själslig art.

Det där med upplevelser av själslig art låter stort. Och det kan det verkligen vara. Genom åren har jag hört människor berätta om hur deras liv förändrats på ett grundläggande och positivt  sätt genom  att regelbundet vara med på den utifrån åskådarperspektiv inte så imponerande träningsform vi kallar Jympa. Den kan verkligen se löjlig ut från läktaren.

Det där med själsligt behöver inte vara på frälsningsnivå, det kan också bara handla om glädje, rörelseglädje och andra sköna och välgörande känslor i vardagen. Att bli förbannad kan också vara skönt. På Jympan kan man fantisera om vem som helst medan man riktar ett stenhårt slag rakt ut i luften.

Nåväl, utvecklingen under 2012 tänker jag mig handla om oss jympaledare. Det är vi som ska görat. Vi ska lämna våra trygga passtänkebanor och göra något nytt och något mer. Vi ska back till basics och därifrån ta jympan till något nytt. Hur ska det gå till? Vill vi ens?

Jo, vi vill. Alltid. I Friskis&Svettis finns en sann utvecklarlust. Vad som gör den lusten speciell och för en ledning jobbig att hantera, är att vi alla är med i en ideell och frivillig förening. Vi vill utvecklas på våra egna villkor och efter våra egna idéer om oss själva och vad vi tycker om.

Jag bryr mig oerhört mycket om Friskis&Svettis kvalitet och utveckling i det stora hela, men den hänger i slutändan på oss och vår lust på varje golv, varje träningstimme och varje pass. Vi som ska görat är rätt så egensinniga. Styrkan kommer från det egensinniga.

Om Friskis&Svettis varit ett företag och jag fått lön hade jag tänkt annorlunda, men nu är vi en förening. I en förening kommer all kvalitet från människors lust och vilja. Vi som ska görat vill känna att vi är de viktigaste kuggarna i maskineriet. Annars kan det kvitta.

Så jävlar vad de som ska coacha oss i utvecklingen av jympan måste vara försiktiga med oss och vår lust.

Att ändra i grundupplägget, flytta minuter från ett ställe i passet till ett annat, är ingen stor grej. Det stora och svåra kommer in i bilden när vi som leder jympan ska bli mer jympaledare än vi är i dag. När vi ska stråla mer, vara mer närvarande, välja mer spännande musik, vara mer kreativa (fast enklare), utnyttja musiken bättre och vara starkare personligheter. Den coachningen kräver änglar.

Om änglarna kommer och coachar mig, lovar jag att utvecklas.

 

 

Okej, om någon kan skriva om känslan att leda pass på Friskis&Svettis så är det jag. Sa Daniel, alltså.

Mina händer ligger stilla på tangenterna.

Är det skrivkramp?

Är det samma typ av kramp jag kan få när jag ska lägga in en ny låt i passet. Jag tycker om låten, jag hör grejer i musiken att jobba på, men när jag testar på vardagsrumsgolvet händer inget kreativt över huvud taget. Det enda som kommer är det jag helst av allt inte vill ska komma: bakåtkickar.

Det är rätt viktigt att man inte får kreativ kramp just i den där stunden man står på vardagsrumsgolvet. Det är nämligen en stund man klämt in mellan jobb, matshopping, matlagning, hämtning på dagis, läxhjälp och sådana i sammanhanget oviktiga aktiviteter som normalt och trevligt umgänge med familjen eller kompisarna. Man vill helst få något gjort den där stunden, något med kreativ höjd, för snart är det dags att gå ner i tvättstugan och tömma maskinerna.

Men det blir bara bakåtkickar ändå. Så jag lägger ner försöket och letar efter andra låtar som ska få lusten att ta över från krampen och göra passmakarlivet lätt och roligt.

Snart står jag på golvet igen, nu med nya låtar som jag tycker om och som alla innehåller signaler att arbeta med i passet. Men bakåtkickarna vägra släppa greppet.

10 – 40 timmar senare har jag satt låten. Har jag fått flyt har jag kanske till och med satt hela uppvärmningssekvensen. Till exempel.

Så är det att leda.

Hm. Känns inte så positivt. Måste nog försöka skriva om det här med att leda igen.

 

 

En läsare av bloggen tycker att jag ska skriva om hur det är att vara ledare. Vi kan kalla läsaren Daniel. Det finns texter om att vara ledare, men Daniel tycker att jag ska skriva på ett personligare sätt, ur ett känsloperspektiv. Om någon kan formulera något sådant, skriver Daniel smickrande till mig, så är det jag.

Han tycker att jag ska göra det för rekryteringens skull, för att inspirera människor till att ta steget in i mitten. Daniel säger att de flesta tar det där steget för att det är underbart att leda. Var har han fått det ifrån, undrar jag? Det skulle jag vilja veta.

Daniel:
F&S Community fångade upp en massa människor som gillar Friskis&Svettis extra mycket. Många som var aktiva där är nu ledare. Jag vet inte hur det brukar gå till i vanliga fall – men fenomenet var ett stort plus för communityn.

Tyvärr är inte Communityn i dag vad den en gång var. I stället har samtalet och kulturen flyttat till Facebook. Men där är mest folk som redan är Friskis&Svettis-invigda. Förmodligen föds det inte så många nya ledare via FB i dag som en gång via communityn.

Hursomhelst.

De allra bästa ledarna är de som man ser älskar det de håller på med.

Jag har själv funderat på att bli ledare någon gång. När man ser en ledare (som du själv Mats) som sprider glädje på jympagolvet – så blir man (Daniel) sugen på att leda själv. Men hur får man folk att ta steget vidare till att ansöka?

En ledare som jag gick hos för något år sedan hade bra koll på sina motionärer. I slutet av passet brukade han gå runt och småprata med dem han tyckte skulle söka. Så kan man göra. Men jag kan tänka mig att de andra motionärerna kände sig lite mindre värda, när han inte kom fram till dem.

En annan ledare som jag besökte frekvent ett tag var så gullig och stod och väntade på mig i receptionen efter passet. Bara för att uppmana mig att söka. Så kan man också göra.

Men hur går det till i vanliga fall?

Förmodligen är någon sugen, surfar in på hemsidan och läser om vad det innebär. Var hamnar man då?

http://www.sthlm.friskissvettis.se/friskisosvettis/blifunktionar.aspx

Där! (Tog en stund att hitta.) Finns där några inspirerande texter?

Jympajesus:
“Nej. “

Hallå, det där sa jag inte. Daniel (vi kan kalla honom så) lägger ord i min mun. Men okej, han får fortsätta.

Daniel:
Det som saknas är en riktig ledare som berättar hur det är. Om man vill få någon att tro på en viss religion så måste man snacka bra. Predika. Evangelist är ett bra ord.

Jag har träffat folk vars jobb är att vara evangelister. De jag träffade var evangelister för programmeringsspråket Java och arbetade på företaget SUN. De var väldigt duktiga. Man blev verkligen sugen på att följa deras väg.

Friskis&Svettis behöver sådana evangelister. Både som inspirerar folk att söka och motiverar ledare att fortsätta leda och utveckla sina pass.

SVDA11 (Svettisdagarna, Friskis&Svettis årliga, interna träningskonvent) är bra. Det verkar väldigt kul. Som icke-ledare/instruktör blir jag sugen. Det är sådana saker som får folk att bli medlemmar tänker jag.

Jympajesus:
“Åh, så klok du är.”

Det där sa Daniel att jag sa, men visst; jag håller med.

Daniel:
Var är evangelisterna? Det behövs någon/några som berättar hur det är. Muntligen. Skriftligen. Video, kanske?

Jympajesus:
I början av det här inlägget skrev jag att du ville att jag skulle skriva om hur det är att vara ledare, på riktigt, med känslor. Men nu har du pratat så länge att ingen orkar läsa mer i det här inlägget.

Daniel:
Aha. Du hade typ tänkt dig en intervju?

Jympajesus:
Ibland är det bättre att det inte blir som jag tänkt. Ska vi säga att vi återkommer snart? Under tiden – innan de känslostarka vittnesmålen kommer –  finns en något bättre skrivning här: http://web.friskissvettis.se/utbildningen___159.aspx

Daniel:
OK. Det skall bli intressant att se om du kan få till ett känslosamt inlägg om hur det är att vara ledare. 🙂

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.