Lilla basledaren och jag ledde ett medelpass på lunchen i dag. En dam, lite äldre än jag, kom fram efteråt medan vi borde ha städat golvet, glädjestrålande. ”Åh, vilken bra musik och liksom right on the beat.”

Då blir man glad.

Jag kommer att tänka på projektarbetet Mer Jympa i jympan, så klart. Jag gör ofta det. En del i det utvecklingsarbetet – som går ”live” under 2012 – är att bli ännu vassare på att utnyttja musiken. Hela året ska vi jobba med jympan i hela Friskis&Svettis.

Under året som gått har vi bedrivit ett forskningsarbetet med Kungliga Musikhögskolan. Det har jag varit inne på förut här i bloggen.

Som det här med ”musicking”, att inte skilja på rörelse och musik, utan baka ihop de två fenomenen i ett gemensamt tänkande och skapande. På till exempel ett träningsgolv. När vi ses på jympagolvet ger vi tillsammans musiken en mening som passar oss just då och sammanhanget vi är i. Den mening vi hittar i musiken behöver inte ha ett dugg med kompositörens ursprungliga idé att göra. Nu ska vi träna och ha kul, känna saker i själen och bli förbannat trötta.

Forskningen har gått ut på att söka förståelse för när rörelse och musik stämmer, när rörelsens uppgående i musiken får det att pirra. Om vi kan beskriva när det sker på ett lättförståeligt sätt kan vi i Friskis&Svettis skärpa vår förmåga till musicking. Tänker vi. (Vi gör en liten dokumentärfilm om KMH-forskningen, kommer snart.)

Right on the beat tycker jag är en bra beskrivning av känslan när det stämmer. Forskarna Ronny och Johnny har ett annat vokabulär, men vi som varit off beat ett antal gånger hajar direkt ”right on the beat” vad det handlar om. Vi har känt den påfrestande känslan av limbo när vi inte hittar hem i musiken. Var är takten? Var är energin? skriker hjärnan till oss medan kroppen famlar off beat till en låt ingen hör.

Förresten, jag har aldrig sett lilla basledaren missa the beat. Tur för mig.

 

 

 

Så länge man håller på med en grej så kan man hålla på med den grejen. Så skulle man kunna säga lite förenklat om din styrka, kondition och rörlighet. Klart att det är lättare när du är riktigt ung, men i alla fall, det är nästan lika sant hela livet (även om ett marathonlopp tar lite längre tid när man är 80 än 25).

Om du kan stå med hälarna och axlarna mot en vägg och nå väggen med händerna om du sträcker dem rakt uppåt och bakåt, då kommer du att kunna det hela livet. På ett villkor: att du övar på det hela livet.

Cirkelfys är en typisk hela-livet-grej. Och det säger jag, som är jympanörd. Särskilt jag som är jympanörd. För jag märker just under jympan vilken effekt cirkelfysen har. I mitt fall bålstabilitet och rörlighet.

Vi brukar säga om jympan att den är fantastiskt bra allroundträning. Jag tycker det är sant, men jympan blir ännu bättre med medvetenheten man får med sig från cirkelfysen. När det gäller instruktion är ju cirkelfysen raka motsatsen till jympans härma-och-häng-på-idé. Ledaren går runt och petar i ditt utförande, vilket gör dig hälsosamt medveten om vad du ska tänka på och jobba med.

Cirkelfys är inte själslig på samma sätt som jympan är i sina bästa stunder. Upplevelsen är av en helt annan art men tillfredsställande ändå, inte minst på sikt om du hänger i, for life, liksom. Redan på ganska kort sikt är det häftigt att upptäcka att mjölksyran tar längre tid på sig att göra låren obrukbara. Redan på kort sikt är det häftigt att upptäcka att man kommer längre ner i knäböjen utan att tappa ryggen.

Cirkelfysen gör dig inte bara bättre förberedd för livets vedermödor, den gör – och det här är så klart huvudsaken – jympan roligare. Medvetenheten du fått med dig från petandet i din teknik gör träningen på jympagolvet effektivare och därmed roligare. När du eliminerar jympans risk för slapp hållning och slängighet förfinar du upplevelsen ett snäpp, eller flera.

Min personliga tolkning av cirkelfysens budskap till människorna: Lägg aldrig av.

 

Friskis&Svettis är en förening. En av poängerna med den organisationsformen är möjligheten för alla medlemmar att påverka. I en liten förening funkar den grejen helt naturligt. Svårare blir det när föreningen blir stor. Då måste några ta hand om ruljangsen och få betalt som om de jobbade i ett företag. Jag är en av dem.

Risken att avståndet till medlemmarna ökar är då stor. Risken att man slutar diskutera idéer och i stället börjar prata om människor som dumma i huvudet är också stor.

Så länge man träffas, ser varandra i ögonen och pratar om föreningens verksamhet på lika villkor fungerar föreningsidén. När några medlemmar sitter på kontor och hanterar verksamhet utan att medlemmarna är med, fungerar föreningsidén sämre.

Fast kanske kan man göra något för att hålla föreningskänslan vid liv. Om man inte blir lat, för det tror jag att det är lätt att bli när man har lön på kontor. Då blir det mycket omständligare med besluten om många ska vara med och tjata. Jobbigt, blir det.

Ännu jobbigare blir det om man myser ihop sig för mycket med de andra anställda på kontoret. Då blir mysgänget viktigare än att hålla den ursprungliga och så viktiga föreningsdialogen igång. Man fjärmar sig från varandra, skyddar de egna, skyddar sig mot de andra. Det blir ett vi och ett dom.

När medlemmar och ideella funktionärer upptäcker att det uppstått en ”vi-och-dom-situation” börjar de gnälla. Så småningom går gnället över i muller. Vi det här laget har man slutat diskutera idéer och gått över till att blanda ihop idéer med människorna som har idéerna. Gillade man inte idéerna på den tiden föreningsdemokratin  och det ständigt pågående samtalet fungerade, kunde man angripa  själva idén och argumentera för en annan idé man tyckte var bättre.

När vi har jobbat upp en ”vi-och-dom-situation” har de som jobbar på kontoret blivit idioter ur vi-på-golvet-perspektivet. Medlemmar och funktionärer är ur kontorsperspektivet som små barn; de förstår inte sitt eget och föreningens bästa.

Ja, så kan det gå om man inte ser upp och blir charmad av sin egen inbillade förträfflighet som bättre vetande.

I den förening jag är medlem och anställd i vill jag se att det alltid finns ett forum där vi kan diskutera idéer – bara idéerna, inte de som har idéerna – så slipper vi alla att umgås med barn och idioter.

 

 

 

Jag är inte bara jympaevangelist. Jag har ett jobb också, som copywriter. Det betyder att jag hittar på saker när något behöver berättas. Och så skriver jag något, helst kort.

En del av det jag hittar på och en del av det jag skriver handlar om Friskis&Svettis. Mina kollegor som inte är copywriters, d v s alla andra på kontoret, kommer till mig och ber mig hitta på saker och skriva om det. Det brukar funka.

Värre är det när jag kommer till dem med något jag hittat på utan att de bett mig att hitta på något. Då går det mer trögt. Som när jag opponerar mig mot vad Friskis&Svettis träningspass heter, hur beteckningarna skrivs eller hur de delas in i grupper. Kalla handen, hej hej.

Jag leder jympa. Det kallas för gruppträning i våra scheman. När jag går in i gymmet, då tränar jag individuell träning. Fast nu har vi gruppträning i gymmet också och mer av den varan kommer. Hur funkar då uppdelningen i individuell träning och gruppträning?

Egentligen bryr jag mig inte om svaret. Min poäng är att all träning är individuell även om man har någon vid sin sida och även om denne någon tränar samma sak som en själv. Jag är ju ändå bara jag

Bara jag tar i av bara fan med min kropp. Bara jag upplever vad jag upplever av annat mer själsligt, som glädje eller något mörkare. Jag är jag och ingen grupp. Så därför tycker jag att sorteringen i lådorna märkta ”Individuell träning” och ”Gruppträning” är onödiga. Men det tycker ingen annan och om det kan man tycka att det är ingen stor fråga och spelar ingen roll. Fast det tycker jag.

Det här handlar om hur vi ser på människor. En grundtanke från Friskis&Svettis begynnelse var att vi inte var grupper, vi var individer i en grupp. Nu är frågan: ska jag lägga ner eller fortsätta slå pannan blodig? Ska jag fortsätta klyva hårstrån eller lägga ner? Det är ju liksom en copywriters jobb att grotta med detaljer och vrida och vända på formuleringar. För att det ska bli rätt signaler till omvärlden.

Medan jag funderar vidare på denna fråga tänker i alla fall jag se deltagarna på mina pass som dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig och dig. Även om det heter gruppträning i schemat.

 

Alla kan köpa träningsutrustning, skaffa lokal och starta gym. Prylar och lokaler är bara prylar och lokaler. Det som gör skillnad är människorna som driver gymmet. Och personalen. Hur är de? Vad tycker de är viktigt? Hur märker man av deras personlighet och syn på liv, träning och attityd till andra människor?

Det är där det blir skillnad.

Den skillnad som vi i Friskis&Svettis har möjlighet att bygga på är människorna, deras kunskap, passion, förmåga och värderingar. Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.

Det där sista hittade jag inte på själv, men det är bra ändå.

Att konsekvent och långsiktigt bygga på detta speciella – människorna – gör att man impregnerar in stolthet i organisationen. Personalen är stolt över att vara speciell, får en sjyst självbild och uträttar bättre och större saker i sitt uppdrag. En stolt ledare med en bild av sig själv som något särskilt vill mer, vågar mer, utvecklas mer och sprider stoltheten åt alla håll, inåt i organisationen och utåt.

I jympan lyser Friskis&Svettis själ starkast: kunskapen, klacksparken, den effektiva träningen, kärleken till deltagarna, förmågan att se individen i gruppen, viljan att alla ska ha roligt, ambitionen att alla ska utvecklas i sin träning och som människor. Jympan manifesterar Friskis&Svettis humanistiska synsätt och tron på rörelse som en väg till välmående och personlig utveckling.

Jympan ställer det här med särskildhet, självbild, stolthet och mod att utvecklas och beröra människor på sin spets. Ramen ledaren ska hålla sig till inbjuder till kreativitet och kräver en stolt ledare med stort självförtroende. Han eller hon har bara den här ramen och sig själv att jobba med.

Allt det där kan man aldrig krama ur en hantel. Redskap och lokaler är i sammanhanget ointressanta. Det är på människorna allt hänger. Passionerade och kunniga människor hanterar hantlar och människorna som ska lyfta dem upp och ner på ett särskilt sätt. När de som leder en organisation förstår det fullt ut, då händer det grejer. Jag lånar min kompis devis en gång till: Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.

 

Vissa dagar.

Man vaknar och är irriterad. Man undrar varför man är irriterad. Man tänker att det kanske har med svårt att somna att göra. Man tänker att det kanske har att göra med en tråkig grej man måste fixa på jobbet. Men man vet inte.

Man åker iväg till passet man ska vicka på. Man går inte på toa. Dåligt tecken. Man tänker på den där strumpan som var med förra passet, den som gjorde sådan skillnad, the basledarstrumpa som råkade komma med av misstag och som när jag drog  den på min högra fot gav mig kraft. Man tänker att man borde haft den med sig i dag.

Man får höra i precis rätt ögonblick innan man ska dra igång passet att nya uppvärmningen från i måndags var skitbra. Bara av en person, men man suger åt sig. Man behöver något som kan göra det som strumpan gjorde förra gången.

Man presenterar sig kaxigt och med humor, tror man, men känner trots allt tvivel. Men man drar igång och det blir inte riktigt som man vill. Man känner sig inte riktigt närvarande, man famlar i övergångarna, man kör tungt för länge på axlarna och man ser att deltagarna kroknar. Man blir själv lite sliten.

Man tuffar på och det går helt okej men man får inte riktigt feeling under sista syretoppen, tycker man och man känner sig nästan lite skamsen under nedvarvningen. Förlåt, det blev inte så bra, liksom.

Man är ovanligt tyst under stretchen, men man är glad att passet är över och att deltagarna skrattar åt skämt, även om det inte var en själv som kom på det roliga. Man tänker att nästa gång ska man se till att superstrumpan är med.

Man hör  människor säga att passet var grymt.

Man undrar om man är tokig. Och går vidare med dagen.

 

I måndags testade jag en ny sorts uppvärmning, en egen tolkning av det nya upplägg som ingår i projektet Mer jympa i jympan. När jag dagen innan testade och testade i stor lokal utan deltagare var jag inte övertygad om att det här var någon bra idé. När jag cyklade till City för premiär med grupp var jag inte på vinnarhumör. När jag mötte mina medjympare och medskapare i omklädningsrummet kände jag inte stolthet och tillförsikt över vad jag snart ämnade utsätta dem för.

Så såg jag strumpan.

Jag hade dragit på mig shortsen och linnet,  tog upp de ihopsatta små vita sockarna ur ryggsäcken, delade på dem och upptäckte att den ena var min, den andra inte. Den var lilla basledarens lilla gulliga och patriotiska socka, märkt med amerikanska flaggan och bokstäverna U S A. Och helt plötsligt vände allt och jag tänkte att ”nu jävlar ska jag gå ut och ge järnet och tycka att det är bra det jag ger i detta järn”. Från en liten basledares lilla vita socka steg kraften från foten upp genom benet, förbi ni vet vad, vidare genom magen och bröstet för att äntligen nå dit kraften behövdes som bäst: huvudet.

Man måste tro. Man måste våga. För när man tror och när man vågar, då blir det gärna bra.

Nu vet jag inte riktigt hur bra det blev, rent objektivt, men det skiter jag i. För subjektivt sett blev det skitbra och det var så mycket kärlek och medskapande musicking i rummet att det raderade ut alla tveksamheter. I alla fall nästan.

Man får se hur det känns nästa gång, när jag bara har mina egna strumpor.

 

Meningen med livet, sa Evert Taube – fick jag veta i dag när jag lyssnade på Sommar i P1 med Cecilia Uddén (eller var det Barbro Osher?) – är att göra poesi av det. Bra sagt, tänkte jag och tänkte så klart på jympan.

Fast när jag kom hem, en helt vanlig måndag och min vän Max hade försett mig med nytt recept på lax och barnen var glada och jag satte igång att göra middag med en liten basledare, så tänkte jag också på Evert och poesin. Tänk så poetiskt det kan kännas när det vanliga höjs på något oförklarligt vis till att bli lite mer än bara en lax och en sallad en måndag. Det är så lite som skiljer ibland och ändå är det där lilla så viktigt, så avgörande, så underbart att man vill dit igen och igen.

Och då tänker jag mer på jympan. Och hur rätt och riktigt allt kan vara men ändå inte med bästa vilja i världen kallas för poesi.

Och jag tänker på i dag, när jag testade en ny uppvärmning för första gången och jag sa att det var ett experiment och alla log och sen körde vi igång och alla log ännu lite mer och jag höll ordning på det uttänkta ganska så bra och folk i salen var så med på noterna och gav mer än jag kan begära tillbaka till mig och sen körde vi det välkända passet som vanligt (förutom en ny låt  tjuvad av en liten basledare) och efteråt så pratade vi om hur det nya kändes och det var verkligen en skön stämning och jag vet inte, men applåderna efter passet kändes på riktigt och det trots att det var en vanlig måndag på City med oss vanliga människor så kändes det som poesi.

Amen.

PS Poetry in Motion är en hitlåt från 1961 med Johnny Tillotson. Artist och årtal googlat.

 

Jag skulle kunna göra en lista på varför jag blir trött på Friskis&Svettis ibland. Just i dag har jag ändå ingen lust att skriva ner den listan. Vill inte sprida dåliga vibbar.
Anledningen är att kärleken till sekten Friskis&Svettis är så mycket större än irritationsmomenten. Hittills i alla fall. I dag tänker jag på fullt allvar – medveten om att the bad list existerar – att det finns inget bättre ställe att träna på än Friskis&Svettis.
Seriösa idrottsmän inom styrkeidrotter må ha en annan åsikt, men för vanligt folk – alltså i stort sett resten av befolkningen – erbjuder Friskis&Svettis det bästa man kan få i träningsupplevelseväg.
Jag säger inte att det är perfekt på något enda Friskis&Svettis, bara att det är bästa träningsstället för både svennar och blattar i alla åldrar och av alla könstillhörigheter och med vilken sexuell preferens som helst.
Här är the good list:
Kvaliteten på träningen är mycket hög.
Utbudet är stort, alla kan hitta sin träning.
Ledare och instruktörer har alla en mycket bra utbildning i ryggen.
Friskis&Svettis värderingar är sant humanistiska och demokratiska.
Föreningsformen gör att det är människors lust,  visioner och idéer som driver utvecklingen.
Föreningsformen gör att all ekonomisk vinst går tillbaka till verksamheten.

Amen.

 

Det här är ett försvarstal. Jag behöver hålla ett sådant nu när så många andra jympaledare är duktiga och presenterar helt nya pass till höstterminen. Själv ska jag försöka dra ihop en ny uppvärmning.
En gång i tiden var jag så otålig att jag bytte program helt och hållet en extra gång mitt under terminen. I dag fattar jag inte hur jag hann producera så många pass, eller hur jag förmådde. Om jag gissar berodde duracellbeteendet på tre saker:
1 Jag hade inga barn och hur mycket tid som helst.
2 Jag gjorde banalare pass.
3 Jag hade ett okritiskt självförtroende.

På dessa tre punkter är nu allt precis tvärtom:
1 Jag har tre barn och ingen tid alls.
2 Jag har (för) höga ambitioner.
3 Jag har inte samma självförhärligande självförtroende längre.

Fördelen med nuvarande situation är (hoppas jag) att passen blir bättre i dag än förr. Jag är medveten om att den förhoppningen kan vara ett svårt fall av självbedrägeri. Sanningen om min fragmentariska passkonstruktionsidé kan i stället vara:
1 Min hjärna klarar inte av att hålla ett helt nytt pass i huvudet.
2 Min själ blir stressad av att stå med ett helt nytt pass där på golvet en annars trevlig dag i augusti/januari.
3 Höga ambitioner leder till passkramp.

Hur som helst har jag nu tre nya melodier i mitt mixprogram. Dessa tre melodier har jag tänkt ska räcka för att värma upp. Total längd är cirka elva minuter och – inspirerad av nya upplägget i projektet Mer jympa i jympan – ska jag försöka bli färdig med både rörlighet och övrigt under denna kortare stund, alltså kortare än vad originalkurvan föreskriver. Hjärta och lungor ska efter dessa elva minuter vara arbetsberedda, liksom muskulatur för att användas i diverse arbetssamma styrkeövningar. Det ska bli spännande.

Om jag bara får tummen ur de där korta stunderna det blir luckor i det kaos som familjeliv och arbetsliv bjuder på. Bara en vecka kvar nu. Löplåten känns tjatig, men de andra två kan vara på väg mot sin lösning.

Och så gick den här dagen. Sex dagar kvar.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.