Jag skrev i förra inlägget att musiken saknar mening tills det ögonblick vi som lyssnar ger den en mening. Exempel: It’s Raining Men har ingen självklar mening som sistalåt i sista syretoppen på ett jympapass. Vi ledare ger den denna mening. Vi ger den också andra meningar, som att här passar det bra med bakåtkickar, här jumping jacks och nu – äntligen – handklapp ovanför huvudet.

När man tänker lite längre så kommer man kanske fram till att ingenting har någon självklar mening. Ta den där personen du lever med till exempel (om du har en sån), hon/han hade inte den självklara meningen förrän du blev kär och ville vara naken med honom/henne.

Men vad har det här med att vara naken med jympan att göra?

Nu funderar jag på om det vore en bra idé att sluta skriva här och vänta på svar på ovanstående fråga. Det vore det nog, men jag vill svara själv att vi måste våga blotta oss om kommunikation ska uppstå. Och kommunikation ska uppstå på ett jympapass måste vi lägga av oss mantlarna, väl?

Okej, vi kan ju träna med måttliga doser av dialog; jag visar övningar korrekt och pedagogiskt, du härmar fint, muskeltillväxt uppstår och förmågan att syresätta kroppens muskler blir bättre. Punkt. Som lite trivsamt kallprat.

Eller vi kan leka lite nakna. Vi kan lyssna mer på musiken, se på varandra och vad vi gör, inspirera med våra uttryck, visa lite mer vilka vi är, våra personligheter. Vågar vi det? Vad vinner vi i så fall? Vad händer med upplevelsen? Känner vi oss larviga och avklädda? Oh ja, risken finns där och ibland är jag rädd för den. Men ändå, det är spännande att närma sig gränsen för vilka låtar man kan använda, vilka meningar man hör i de låtarna och vilka rörelser man frågar sig om man har rätt att föreslå för deltagarna på ett pass. Någonstans där vi inte varit förut uppstår den eftertraktade kommunikationen, kanske när vi åtminstone är halvnakna.

Herre gud, det är bara jympa, träning och kul. Men man vill ju alltid till himlen.

 

Det här med att röra sig till musik är en rätt gammal grej. Vissa kulturer anser att rörelse och musik hänger så tajt ihop att där finns bara ett ord för båda. Vad händer om vi tänker så om jympan?

Blir det någon skillnad på energierna om vi tänker att jympan är ett gemensamt skapande av…ja, vad…jag hittar inte ordet. Men jag har nyss fått reda på att det finns en bok som heter Musicking, skriven av Christopher Small för inte så länge sedan (ursäkta min slappa källangivelse). Han beskriver det här med att sätta rörelser till musik som att skapa mening ur musiken. Musiken är ju sällan komponerad med den mening som t ex vi i Friskis&Svettis söker. Det är vi som ger musiken mening. Small ser det som en skapandeprocess.

Och då tänker jag, att det är det här vi gör på jympan; vi skapar mening med musiken, en mening som ska passa oss som tränar till den.Precis som när man ser en film och bilderna tar fram en mening som inte automatiskt finns där. Tänk Hajen-temat, de där två tonerna. De är inte hotfulla i sig. För den som sett filmen har de en mening.

Faktum är att jag är så fylld av den här idén om musicking att jag känner att jag kan dela med mig av ansvaret för hur passet blir – om det blir bra energier, kul och bra träning – till dig. Du kan vara med och skapa, inte bara göra som jag. Om du inte känner för att göra något helt annorlunda, kan du ändå lägga till din personliga energi, din egen accent till rörelsen och inspirera mig till att hitta ännu mer eller en ny mening i musiken.

Så känn dig involverad i Mer jympa i jympan, Friskis&Svettis projekt för att renodla och ta fram det allra bästa med jympan. Jympa är ett tillfälle till underbar musicking mitt i vardagen. Jag ska vara ännu mer uppmärksam på dig nästa gång vi ses.

 
 

Som sagt: jympan är själfull träning. Effektiv, självklart, men effektivitet är ju så lätt att leverera. Att få till en träningsupplevelse som höjer sig över ”bra träning” är så mycket svårare. Men värt ansträngningen hos leverantören, alltså Friskis&Svettis. Allt ansvar för denna träningsupplevelse kan inte ligga på ledaren. Han eller hon behöver stöd.
I förra inlägget tog jag upp ett viktigt stöd: lokalens utformning. Nu blir det min verkliga käpphäst: ljudet.
I jympan utgår allt från musiken. Ledaren inspireras av den, hittar meningar i den som han/hon förmedlar till gruppen, som i sin tur är med och skapar det träningskonstverk som jympan kan vara. Vore det inte bra då, om kvaliteten på hur musiken förmedlas var riktigt hög? Jag tycker det.
Att golvet ska vara bra, det ifrågasätts aldrig. Det är bra, för golvet är viktigt, men inte viktigare än ljudet, faktiskt inte ens lika viktigt. Det själfulla har mer med ljudets kvalitet att göra än med vad man står på när musiken sveper in över en. Att musiken vi ska använda för att skapa träningsupplevelser låter bra är lika väsentligt som att överhuvudtaget vara där.
Jag brukar tänka på det här när jag går på bio. ”Vilket sjyst ljud. Tänk om vi hade så på Friskis&Svettis.” Det är starkt. Magen kan ibland vibrera av basen. Och det är rent, snyggt och klart. Så vill tydligen de som levererar film att vi ska ha det när vi sjunker ner i biosalongen för en filmupplevelse. Så vill jag ha det när jympapasset drar igång också.
Jag tror vi skulle slippa en hel del av volymdiskussionerna med välljud. Jag som vill spela starkt kan också lida  i dag, fast örat visar okej. Dåligt ljud gör ont även på lägre volym.
Min önskan är att vi bestämde oss för att testa ljudkvalitetens betydelse genom att satsa på en lokal och göra den till ett riktigt jympaupplevelserum. Att det skulle bli häftigt att träna därinne är jag övertygad om. Men kanske skulle också föreningens ekonomiavdelning bli nöjd och se möjligheter. Jag tror att många skulle vilja vara med i det där rummet.

Och ett stöd till för ledaren skulle vara ett faktum.

Amen.

 

Bästa (fast inte bra nog) jympahallarna i tur och ordning i Stockholm är:

1 Kungsholmen

2 City

3 Hornstull

Att det blir den här ordningen beror på att jympan blir bättre i en omgivning som lirar med jympans själ. I en grå fyrkantig låda passar den dåligt. Är det dessutom pelare, ja, vad ska man säga. Tittut?

Kungsholmen är stor, har högt i tak, fönster mot himlen och en otidsenlig väggmålning. Det gör hela skillnaden. City har högt i tak, en oregelbunden form, takfönster (som ska bort vad jag hört om de inte redan är borta) och fönster man kan kika in i. City har potential för mer själ. Hornstull har också den oregelbundna formen, bitvis högt i tak och den sköna terassgången att titta ner från och titta upp emot. Hornstull har också mer potential.

Om man förstod det här när man projekterade, ritade och smyckade skulle det ge jympan en skjuts. Om man förstod lokalens betydelse för jympan och träningsupplevelsen. Då skulle det bli mer själ i träningen, mer jympa i jympan.

Amen

 

Konstigt att jag inte tänkt på det här förut. Jag har gnällt och ruskat på huvudet men jag har inte förstått hur rätt jag har haft när jag ojat mig över barnslig musik på jympan. Nu fattar jag äntligen: det är ovärdigt att som vuxen man träna till popmusik för barn och unga tonåringar. En vuxen man (t ex jag) kan inte träna till låtar av typen Barbie girl med Aqua.

Så vad kan jag träna till? Bruce Springsteen, Rolling Stones och Bob Dylan?

Hey, jag sa man, inte gubbe.

Det handlar om värdighet. Man ska icke heller tvinga tanter till ovärdighet på jympagolvet genom att spela musik de inte kan eller borde relatera till. Barbie Girl kan vara okej för en tant, men hur är det med den flitigt använd gamla bluesdängan Mannish Boy med Muddy Waters?

I’m a man

I’m a full grown man

I’m a man

I’m a natural born lovers man

I’m a man child

I’m a rollin’ stone

I’m a man child

I’m a hoochie coochie man (hoochie coochie = någon slags muskeldans från slutet av 1800-talet)

Hur ska en tant kunna röra sig till den texten utan att känna att hon hamnat bland ett gäng lågpannade apor? Kanske ändå, eftersom kvinnor kan skratta åt manlig fåfänga och ändå gilla oss. Hur som helst, nästa gång det blir teenybop knyter jag skorna i tre minuter.

 

Friskis&Svettis vision formulerades för snart tio år sedan. När den kom till  var inte alla säkra på att den var på kornet. Somliga var lite skraja för hur folk skulle le, om de skulle le ironiskt eller förlöjligande.

Vi som tränar har sett att leendena är alldeles äkta under träningen. Under Prideparaden igår  var det tydligt att visionen verkligen är  rätt för Friskis&Svettis även utanför träningslokalen.

Kolla in Anna Iwarssons blogg: http://blogg.friskissvettis.se/

Hur visionen är skriven? ”Människor ler när de tänker på träning.”

Människor ler när de tränat på Friskis&Svettis. Människor ler när de ser oss. Men i visionen är ordvalet ”tänker”, för det är tanken som är grejen, det som gör att man vill tillbaka till träningen, det som gör att man vill hålla på år efter år. Friskis&Svettis vill skapa en positiv känsla i allmänhet kring  träningen. Då ler vi när vi tänker på träningen. Vi har varit med om något bra som vi ler av att tänka på.

Själv var jag bortrest igår, men jag ler ändå. Det räcker att tänka. Gulli-gull.

 

 

Ibland blir jag trött redan under andra låten när jag leder. Jag blir liksom så ivrig att jag satsar allt  jag har i varenda rörelse. Det är dumt, för även om jag vill inspirera till att släppa loss och ta ut rörelserna, lider jag av att överdriva på det där viset. Men egentligen: vilken potential det finns i varje rörelse! Om du tar ut hela rörelsen med jävlaranamma, hur många repetitioner orkar du då av de allra vanligaste jympaklassikerna?

Jag tänkte så när jag igår var på ett medelpass. Det är så klart inte första gången jag testar hur en rörelse känns och verkar med fullt utslag, men igår var det allvar. I dag var det ingen lek, det var en vetenskaplig undersökning. Här skulle köras med gasen i botten och samtidigt iakttas med iskall objektivitet.

Eftersom passet var mycket välbyggt med långa sekvenser i välanpassade tempon rakt igenom var det som gjort för denna test. Jag började från första låten i första styrkan. Tror aldrig jag gjort så snygga armhävningar. Kollade med lilla basledaren strax intill och jo, det såg bra ut. Tryckte upp så långt jag kunde med sug i situpsen och allt annat där man ska upp, armar raka ovanför golvet, yeah!

I första konditionsdelen la ledaren in en effektiv benlåt men lät oss vila lite emellanåt. Hade jag inte fått den vilan hade jag varit mycket trött vid det här laget.

Under andra styrkan började jag fundera över hur liten skillnaden kan vara mellan ett medel- och ett intensivpass. Om passet är strukturerat som detta kan du n-ä-s-t-a-n välja själv var du lägger nivån; om du lägger medel på intensivnivå eller tvärtom.

Sista konditionsavsnittet började med fyrfotaplanka för att sedan bli ett äkta fyrfotaös, även känt som golvkondis. När ledaren drog in knät under kroppen hade jag kunnat ge mer men föll i  ransoneringsfällan (vem visste hur länge det här skulle hålla på?). Hade jag kört fulltfullt hade jag kroknat och det ville jag ju inte även om det var just det denna högst vetenskapliga laboration gick ut på: Hur många reps orkar jag om jag ger 100 i varje?

Som deltagare cirkelfysen brukar jag tänka att det går att köra slut på sig på ett par stationer. Om man skulle vilja. Den potentialen finns i jympan också.

Så vad tar jag med mig till mer jympa i jympan 2012? En ännu starkare tro på att träningsextasen ligger i ledarens förmåga att kreativt jobba med enkelhet och monotoni, till musik som känns, skakar om och skjuter på av bara h-e.

Amen.

 

När jag och lilla basledaren nyss ledde ett pass tillsammans tänkte vi busa lite med ingångsmusiken. Jag hörde en påflugen musik på P2 på förmiddagen samma dag och bad min klassiskt musikkunniga jympafavorit (LB) att  leta fram något liknande ur de egna samlingarna. Hon grävde fram intensiv pianomusik av ungraren Ligeti. Så vi spelade den under de fem minuter som det tar att släppa in deltagarna. Kontrasten med Michael Jackson skulle bli fin, tänkte vi.

Vad vi inte tänkt var att en intresserad deltagare skulle fråga oss vad det var för musik. Men det är ju så kul. Och så lärorikt. Vilka är vi som tror vi ska överraska folk med avancerad musiksmak? Bland deltagarna finns alltid människor som kan mycket om musik och vill ha något att bita i. Bevis på det saknas inte. När jag och LB tänker på de senaste terminerna är det ju de mest intressanta låtvalen som folk intresserar sig för. Här bara några exempel:

Bach på Svenska (Sarabande ur Fransk svit i G-dur) med Lisa Rydberg och Gunnar Idenstam – Först ”hur länge ska du köra den här deppiga folkmusikgrejen?”. Senare ”du jag vet att jag var negativ, men nu vill jag ha den till mitt bröllop.”

Shit luck med Modest Mouse: En äldre man stannar kvar efter sitt eget pass och väntar hela mitt pass bara för att få säga ”Det var det jävligaste jag hört på Friskis&Svettis någonsin”.

Satellite med Fläskkvartetten och Freddie Wadling: Kvinna lägger sig platt på mage och håller för öronen. Varför? ”Jag vet inte, jag blev så berörd.”

Doj med Linda Kallerdahl: Folk garvar under styrkan, skämtar och undrar som aldrig förr. Somliga blir också irriterade.

Weil, Weil, Weil med Einstürzende Neubauten: ”Det där var Einstürzende Neubauten, va?” säger kvinna strålande av glädje.

Och med de senaste dagarnas upplevelser i bagaget (”Mer strupsång på jympan!” om Talking to The Spirits of The Forest 2 med Yat-ka) känner vi oss ännu mer stärkta i tron att ”mer jympa i jympan” också innebär mer spännande musik, mer utmanande musik, mer lek med oväntad musik, mer själspåverkande toner och mindre underskattande av folks smak och kunnande.

Ge inte folk vad du tror de vill ha, ge dem något de inte visste att de kunde få.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.