En viktig – kanske  viktigast – del i projektet Mer jympa i jympan är ambitionen att stärka vårt härma-och-häng-på-ledarskap. (Kanske är på sin plats att påminna om att jag inte arbetar i projektet, jag bara rapporterar och filosoferar.) Alla vet vi vad det innebär att härma, men jag undrar: Finns det ramar inom vilka det är lämpligt att hålla sig när man leder jympa? Jag tänker främst på frågan hur enkelt det ska vara, men också på värdighet. Vissa grejer vill man helt enkelt inte göra.

Jag har skrivit om det här med värdighet förut. Har erkänt att jag själv utsatt jympadeltagare för förnedrande härmape-larv. Jag har lekt flygplan, jag har låtsas dra i ett osynligt rep och gått runt i ringen som om jag skitit på mig, jag har tvingat folk att hälsa på mig med ett handslag och till och med dansat vals. Ja, fy fan. Jag ber så mycket om ursäkt.

Så vad är okej i härmavseende i dag och vad bör förpassas till Pulsjympan? Nä, förlåt, ba skoja.

Jag säger det igen: att härma på jympan ska vara enkelt. Du ska inte förlora energin i rörelsen. Du ska inte tappa flås medan du grejar med armarna och mest ser ut som någon som spelar en fågelskrämma som får liv i en B-skräckfilm. Hela rörelsen ska kännas naturlig, i samspel med musiken och du ska hinna gå in i rörelsen, förfina den, ta ut den, känna på gränserna för rörelsen och få några gubbar i magen. (För den som undrar över gubbar: http://www.youtube.com/watch?v=lWG5kdbVrFk&feature=related)

Och så har vi värdighetsaspekten. Det är inte snällt att  få människor att känna sig som idioter. Kör inte ”klarar-ni-det-här-stuket” på jympan. Om du från din mittenposition ser att folk ser jävligt fåniga ut när de försöker göra som du, gör det inte. Le inte överlägset eller ens kärleksfullt överseende; gör bara aldrig så igen.

Det är enkelt egentligen. Hänger människor med direkt? Bra. Ser de förvirrade ut? Dåligt. Ser de förbannade ut? Mycket dåligt. Ser du en person som ler men inte med ögonen? Du förmodligen blivit för mycket för en annan jympaledare på passet. Ser de galna ut? Kan mycket väl vara jättebra. Ser de glada ut på ett sätt som syns i deras rörelser? Alltid bra.

Så, gån ut och gör! Amen.

 

Lilla basledaren och jag cyklade ut till Gärdet igen denna söndag förmiddag. Utanför vårt älskade STIM-hus finns en väklippt gräsplätt som man väl får säga är det folkligas plats för projektet Ta första steget. Projektet delas av RF, Korpen och TV4 och går ut på att inspirera till träning. Denna gång hade vi blivit lovade ett  konditionsinriktat pass, enligt förra veckans instruktör Oscar Jöback. Riktigt så blev det väl inte, men vad gör det om 100 år?

Vi kom fram mitt i uppvärmningen och förstod att det nu var Korpen som bjöd på ett, vad vi i Friskis&Svettis skulle kalla, Jympa medel. Det satt en grön tröja och ett glatt litet fejs högst upp på människan som ledde: Ett sånt litet fejs vill jag gärna se när jag tränar, kommenterade Lilla basledaren. Övriga kommentarer från oss: lättare än medel, hoppigare än bas, ibland väldigt täta byten. Men där fanns också sköna grejer, värda att ta med sig till egna passet. Varma applåder fick det lilla glada fejset.

Efteråt konstaterade vi medan vi klättrade upp på våra cyklar att Johan Holmsäter, Friskis&Svettis grundare, hade bra koll när han konstruerade det första jympapasset: kör enkelt, kör länge på varje övning, ha kul. Lilla basledaren och jag enades – medan cyklarna rullade österut på Gärdet – om att jympafolk i allmänhet inte har behov av byten och kombinationer, ehuru vi icke äro lämpade därtill. Puls-klicken undantagen.

Vi utbytte också några funderingar kring nya upplägget i vår Jympa medan vi styrde kosan mot Rosendals Trädgårdskafé och fyra rödbetsdelar med Feta för 135 kronor. Lilla basledaren trodde att uppvärmningen skulle bli lite lugnare, eftersom man som ledare brukar uppskatta den återhämtning som dagens uppvärmning  ger en chans till. Vi har ju 10 minuter PLUS rörligheten som ofta stannar av framåtrörelsen i passet.

Uppvärmning ska ju vara just uppvärmning och inte bli en första syretopp, så vi antog att det var väl tänkt av projektgruppen för Mer jympa i jympan att baka ihop till 10 minuter tutti. Men kom ihåg: Även om minutupplägget är sjusärdeles intressant för oss som ska skapa program är poängen med jympa på ett helt annat plan. Vi snackar ledarskap, musik och upplevelse. Vi snackar trötta kroppar som fått riktigt bra allroundträning, absolut, men vi snackar också glada små fejs.

 

Lilla basledaren la fram en utriven annons på bordet i morse. Korpen bjöd in till träning på Gärdet. Första steget kallar de grejen sin, ett samarbete med Riksidrottsförbundet och TV4.

Jag känner till den här gemensamma satsningen på att få folk att börja träna men har varken varit på plats på Gärdet eller kollat TV4. Lilla basledaren var nyfiken och det var jag med, fast grymt fördomsfull. Jag tänkte inte vara med.

Lilla basledaren klädde sig för träning och jag var civil när vi begav oss iväg på våra velocipeder med den allra minsta i barnsadeln. Såpbubblorna var också med.

Efter amerikanska ambassaden svängde vi upp vänster och ut på Gärdet. När vi kom upp på krönet såg vi långt bort till höger – utanför vårt älskade STIM – några vimplar, en scen och ett ganska litet antal människor i träningskläder. Haha, mina fördomar skulle slå in. Det här skulle bli gles tantjympa anno 1977.

Jag fick rätt i en av mina fördomar; det var ingen publiksuccé. Trots perfekt träningsväder, proffsig instruktör och en riktigt skön gräsmatta var det endast 60 själar som hittat hit. Mycket TV4 var det också i början, med flera minuter hälkick, hälkick, hälkick.

För övrigt hade jag fel, jävligt mycket fel.

Jag hade frivilligt tagit på mig att ta hand om den minsta familjemedlemmen, så lilla basledaren gick in för passet som blev bättre och bättre ju längre det fortlöpte. När tv-kamerorna lämnat fältet och Oscar Jöback kunde ägna sig helhjärtat åt de 60 på gräsplanen blev han mycket inspirerande. Jäklar vad han fick folket att jobba.

Jag skulle säga att det blev riktigt tuff coreträning denna söndagförmiddag på Gärdet. Lilla basledaren fick maxa sina icke oansenliga resurser och fick ett mycket bra träningspass. Och apropå mitt förra inlägg om att köra rörelserna länge: jeez! Under kondisdelen körde Oscar skridskokliv forever. När alla hade spaghetti i benen började han hoppa.

Vad som var bra med herr Jöbacks ledarskap var också hans sätt att bygga rörelserna så att alla kunde träna på sin nivå. Det kanske inte är rocket science, men han gjorde det bra. ”Du är såååååå inspirerande,” sa en riktigt rund dam i 55-årsåldern. Hon strålade, dansade runt: ”Jag har inte tränat på 20 år.” Kan man höra något bättre som ledare och instruktör?

Musiken säger vi inget om denna gång. Nästa söndag är det konditionsträning som gäller. Om jag kan, ska jag vara med, med noll fördomar.

 

Är man Jympajesus har man som uppgift att predika. Dagens text handlar om ett av Jympans allra viktigaste evangelium: att få alla med i feelingen.

Jympans ledarskap är präglat av härmandet. Det ska inte behövas några muntliga instruktioner. Att tråka ut en adrenalinstinn grupp med instruktioner om vad som kommer i tredje låten leder icke till himmelriket. Deltagarna ska fatta direkt hur rörelsen ska utföras. Allt eftersom vi upprepar samma rörelse ska man som deltagare hinna känna att rörelsen också kan uttryckas, snarare än utföras.

Men ska deltagarna våga gå från ”utföra” till det mer personliga ”uttrycka”, då måste man snabbt skapa en fri och tillåtande känsla, en atmosfär av att allt är förlåtet redan innan någon har syndat. Här måste man jobba hårt på att få alla med sig på det religiöst gemensamma som Jympan är. Utan att det märks att man jobbar hårt, det skulle sabba den eftersträvade frihetskänslan.

Ok, så här gör man:

1 Använd första låten till att skapa en lättsam vi-känsla. Få ögonkontakt med alla. Ha en ljus låt med driv, men inte tokdriv. Gå aldrig runt i cirkel under första låten. Det är ett oförlåtligt slöseri med kontakttid.

2 Kör alla rörelser länge. Ge folk chansen att gå in i musiken och uttrycka rörelserna. Tänk trance.

3 Se till att alla rörelser är naturliga, d v s att armarna vill svänga åt det håll du svänger dom. Krångla aldrig till det. Himmelriket kommer aldrig till den som försöker tricksa sig dit.

4 Gör värdiga rörelser, inget larv. Lekfullheten sitter i attityden, inte i barnsliga eller på annat sätt ovärdiga rörelser. Du är inte lekledare för 3-åringar, du är jympaledare för normalbegåvade vuxna.

5 Överraska. Använd oväntad musik. Låt musiken ta fram rörelser som inte finns i rörelsebanken. Det håller deltagarna alerta och uppmärksamma, redo för frälsning. De ser på dig med förväntansfull blick. Vad kommer nu? Kommer jag till himlen nu?

Svårare än så är det inte. Gån ut och gör. Amen

 

För femtioelfte gången: musiken på jympan måste vara stark. Om det inte lyser rött några gånger under ett pass är volymen för låg. Så är det bara. Om lampan inte lyser rött en endaste gång är det inte ens Jympa. Då är det någon slags gymnastik till bakgrundsmusik.

Here we go again.

Jympan utgår från musiken. Som när du dansar. Och då menar jag inte schottis eller en slowfox. Jag menar ute på lokal. Disco. Klubb. Då är det starkt som gäller. Vill man säga något måste man luta sig fram till partnerns öra och tala högt. Det är inte bekvämt, men det är inte meningen att man ska snacka. Man ska dansa.

Jympan är inte dans, men principen är densamma. När man hör musiken ska det egentligen inte behövas någon ledare i mitten, det ska bara skaka till i kroppen och man ska vilja röra på sig. Musiken berättar hur. Den berättelsen kan skilja sig åt från människa till människa. Men alla olika berättelser leder till febril aktivitet.

Den automatstarten funkar inte på låg volym. När man kommit igång vill man inte höra fötter som trampar. Man vill inte höra andra som flåsar. Man vill inte höra sig själv stånka och stöna. Man ska bara komma loss och ge järnet. Inuti musiken.  Som om man var ung och k-t. Förlåt ung och lekfull, menar jag. Vilket man förhoppningsvis alltid är.

I dag körde lilla basledaren och jag vårt medelpass. Jag kollade örat noga och kunde nöjt konstatera att det då och då lyste rött. Mission accomplished.

 

Som mycket erfaren (gammal?) jympaledare är jag grymt intresserad av projektet Mer jympa i jympan. Det innehåller – grovt sett – två ambitioner. Dels att införa ett nytt minutupplägg, dels att renodla jympans karaktär (härma och häng på, utgå från musiken, ha kul och lek med andra känslor än kul).

Båda ambitionerna intresserar mig lika mycket. Vad gör ett nytt minutupplägg med träningseffekten och upplevelsen? Och går det att vitalisera det 33 år gamla flaggskeppet jympa med ett ännu mer inspirerat ledarskap och ett ännu mer medvetet och lekfullt användande av musik, också mer vågad och spännande musik?

En förändring som jag upplevt och som jag tycker är positivt under senare, är hur de uttalat nya funktionella passen har spillt över kunskap – inte rörelser – till jympan. Cirkelfysledarnas gymnastikdirektörsmässiga och nitiska inspektion av hur vi deltagare utför rörelserna ökar medvetenheten om hållning och funktion. Det tar vi med oss in i jympan utan att kompromissa med det lekfulla inslaget i jympan. I bästa fall.

Jag tvekar att skriva ”lekfulla” eftersom ordet riskerar att associeras med larvigheter, men det är alltså inte det jag menar. Man kan leka på blodigt allvar. Jag tror att det är då det blir mycket jympa i jympan.

Vi pratar mycket om det här hemma. Eftersom två personer i den här familjen är jympaledare. Nu har vi  satt ihop ett pass tillsammans som förhoppningsvis ska vara ett lyyysande exempel på fenomenet ”mycket jympa i jympan”. Vi tycker att vi har en bra spännvidd på musiken, vi tycker att vi skapar utifrån musiken och vi hoppas att det bara ska vara att hänga på och uppleva ett bra träningspass. Och på vägen känna något i själen. Screw mindfulness, liksom. Vi predikar mindlessness. Get lost in  the music.

Pretto, stort självförtroende, stora ambitioner, eller hur? På måndag kl 11:30 på Friskis&Svettis Lindhagen i Stockholm är det upp till bevis. Och örat på rött ibland, så klart. Det går inte att jympa till låg volym.

 

I dag var det flera hundra människor på utejympapasset i Almedalen. Det var bland andra Bettan från Friskis&Svettis Visby som ledde ett av passen. De var fler, alla kvinnor, men jag fastnar för Bettan.

Är det inte så att man ser scenen väldigt bra framför sig om man tänker Friskis&Svettis och Bettan? Jag tänker att jag åtminstone delar den inre bilden med halva befolkningen, alla män. En Bettan och ett rejält jympapass i gröngräset med ”medryckande musik och en massa stora leenden.”

Jag vet att jag är fördomsfull och dum. Men varför var inte Lennart, Rune, Åke och Bertil med på podiet? Mer jympa i jympan kräver män.

 

Nyss hemkommen från ett intensivjympapass känner jag mig manad att diskutera deltagarna. Vilka är de? Varför är de där? Skulle de få bättre träning på ett annat pass? Skulle de ha roligare på ett annat pass?

Intensivjympan är den jympaintensitet som drar till sig mest män av alla jympaformer. Männen är ofta inte helt unga, 50-plussaren är inte alls sällsynt här. Annars är där också ganska många unga kvinnor och kvinnor som inte är helt unga. Utav dessa grupperingar skulle jag säga att de inte purunga kvinnorna är de mest vältränade och därmed också de som får bästa effekt av ett intensivjympapass. Näst bäst tränade är de unga kvinnorna. Längst ner på fit-skalan kommer männen i alla åldrar.

Man behöver inte vara Einstein för att lista ut varför männen väljer intensiv. Men de flesta – oavsett kön och ålder – skulle få bättre träning på ett mindre intensivt pass. Rörelser som tas ut hela vägen av en kropp som har kontroll på hållningen, bålmuskulaturen, mage, rygg och axlar ger bättre träningseffekt. Så är det bara.

Så vad ska vi i Friskis&Svettis göra? Ska vi ta de deltagare som vi tror bättre skulle fixa ett pass på lägre intensitetsnivå  åt sidan och rekommendera medel eller bas? Eller ska vi inte bry oss? Ska vi tänka att de är vuxna människor som kan ta ansvar för sina val? ”Jag tycker att jag får en bättre upplevelse på intensivpasset, så låt mig ha min träning ifred, jämra besserwissers.”

Mitt förslag är att det i och med projektet Mer jympa i jympan också satsas rejält på kommunikation om passen, intensiteterna och möjligheterna att få riktig bra träningseffekt. Utan pekpinnar. En kombination made in heaven av iskall information parad med inspiration.

Till dess får vi leva med det faktum att det är mest jympa i jympan i intensivjympan. Så även om många män är klena i musklerna blir de starka i själen. Oavsett varför de är där får de härliga  pass. Amen.

 

Efter gårdagens jympapass kom jag att tänka på en skillnad när det gäller jympan förr och nu. Eller rättare sagt en skillnad på diskussionen kring jympan då och nu.

Förut pratade vi mycket om hur vi skulle locka männen till denna förträffliga allroundträning. Nu slog det mig att det var länge sedan jag hörde några oroliga funderingar om det problemet.

Betyder det att underrepresentationen av män på jympan inte längre är något att bekymra sig över? Är det ett problem som enbart hör dåtiden till, den långa tid när jympa var Friskis&Svettis enda träningsform? Nu när vi har gym, spinning och mer styrkebetonade gruppträningspass som Cirkelfys och HIT kan vi då släppa det där med män och jympa? Är det dags att ge upp och låta de män som inte automatiskt kommer till jympan vara ifred?

Är det dags att låta aschlerna vicka, fingrarna spreta och axlarna skaka till latino och schlager forever and ever?

 

En liten basledare läser en bok om att ha barn och hantera detta på ett sätt som inte skadar barnen alltför mycket (min tolkning). Ditt kompetenta barn heter boken och är skriven av Jesper Juul. Lilla basledaren läser högt om lydnad och olydnad. Att  barn är inställda på samarbete och blir olydiga när man tvingar dem till lydnad.

Som vanligt tänker jag på Friskis&Svettis när jag hör eller läser något klokt om relationer. Förmodligen gör jag det för att jag har förstått att Friskis&Svettis handlar så oerhört mycket om hur vi hanterar varandra i föreningen. Vi är ju alla där frivilligt och vill bidra med våra bästa förmågor. Vi är där för att vi vill påverka och testa våra idéer. Vi vill kolla vad vi går för i en organisation som vill en sak vi alla ställer upp på: göra det enkelt och roligt för människor att träna och vara i rörelse.

När lilla basledaren läser stycket om lydnad för mig tänker jag på hur Friskis&Svettis-föreningar inte alltid gör som vi bestämt på årsstämman. Det är besvärligt men jag gillar det också. Att de är olydiga. Det är en blandning av lydig demokrati och olydig anarkism.

Jag tänker också på våra ramar för hur träningspass ska byggas och vilka möjligheter vi har i uppföljningssamtalen (som kanske borde heta utvecklingssamtal) att få människor att växa och våga mer. Vilket gör det till en grymt ansvarsfull och ganska svår uppgift att vara den som ska följa upp. Hur sträng är ramen? När blir den tvingande och förvandlar samarbetsvilliga människor till olydiga barn? Jag vet inte. Förmodligen skiftar det från person till person.

Men en sak vet jag. Och det är vad lilla basledaren sa som slutkläm på min jämförelse med oss i Friskis&Svettis: Friskis&Svettis lider mer av dem som håller sig till reglerna än dem som går sin egen väg. Mer jympa i jympan handlar mycket om mer lust än om en ny ram. Varje gång lusten hotas förespråkar jag olydnad.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.