Annika Gärderud är på många sätt min Friskis-musa.

Ordet musa är – in the olden days – en slags gudinna som inspirerar konstnärer. Det låter lite slirigt – att jag skulle vara en manlig konstnär som inspirerats av något slags kvinnligt väsen – men skit i den vinkeln! Tänk könsneutralt!

Annika är min musa för att det var hon som utbildade mig till jympaledare. När jag jympade till Thorn in my Side av Eurythmics och hon log mot mig visste jag att allt skulle ordna sig.

Det var med Annika jag hade de första idédiskussionerna och det var Annika som jag bjöd ner till Jönköping när vi skulle förmedla F&S-kulturen vidare hemma i föreningen. Medan jag var anställd på Riks var Annika den livs levande röda tråden bakåt till starten och ursprungsidéerna.

Hasse Helander var Annikas kompanjon på utbildningen, så han är min…eh…mus? Liksom givetvis också geniet allt kommer ifrån: Johan Olof Ludvig Holmsäter.

Men för att hålla mig till Annika. På den s k framtidssöndagen på året årsstämma (2018) sa hon något som var i samklang med det jag precis hade skrivit i min anteckningsbok.

Annika sa att ”när Friskis&Svettis startade var vi 100 procent VOKA”, vilket för dig som inte var där måste låta förbryllande.

Men VOKA borde enligt söndagens föreläsare Henrik Martin, leda till en organisationskultur som är rakt motsatt den urgamla vi alla är så vana vid: hierarkin.

Vi känner alltför väl till chefer som ser sig som någon slags Napoleon och ger en order till en lägre chef som i sin tur ger en order till en mellanchef som i sin tur ger en order vidare i pyramiden så att den till slut landar på den person som befinner sig längst ner och ska göra jobbet; typ jag som jympaledare.

VOKA betyder volatil (rörlig, svängande hit och dit), osäker, komplex och ambivalent (präglad av motstridiga känslor) och beskriver tiden vi lever i. Endera angriper man VOKA-verkligheten med Napoleon-hatten på skallen eller så är man nätverksorienterad. Någonstans bland alla noder och länkar i en nätverksmodell är jag som jympaledare med och käftar också om de stora frågorna. Om jag vill.

Annika sa alltså att Friskis&Svettis 1978 var en organisation vars arbetssätt var totalt anpassat efter en VOKA-syn på tillvaron. Inget av hierarkins kännetecken – sånt som kontroll, chefskap, hemligheter etc – fanns bland pionjärerna i Friskis&Svettis. I stället var det t ex tillit, engagemang och experimenterande som gällde. (Henrik ställde upp många fler motsatsord, men det här inlägget blir för långt om jag ska redovisa allihop.)

Vad jag skrev i min anteckningsbok var att Friskis&Svettis efter 1978 utvecklats mer och mer mot att att bli hierarkiskt. Och att vi – om inte årsstämman 2018 blir vändpunkten (vilket möjligen är förhoppningen) – fortfarande är på väg åt Napoleons håll.

Så bisarrt det är! Tänk att det år 2018 behövs en managementkonsult som talar om för Friskis&Svettis ledningar att tillit är bättre än kontroll!

Kämpa med VOKA-anpassningen Friskis&Svettis! Kämpa för en organisation som arbetar utifrån den värdegrund som satte fart på elden från början. Ta oss från hierarki till självledarskap, från kontroll till tillit, från kvantitet till kvalitet.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Nej, åt andra hållet!

 

Varför måste just jympan nostalgi-runkas igen och igen? Den har ju för tusan fyllt 40. Borde inte den värsta självbefläckelselusten ha gått över?

Det verkar inte så. Det närmar sig missbruk. Låt mig förklara.

För några veckor sedan blev jag tillfrågad om jag ville rodda ihop ett jympapass till ordförandekvällen på årsstämmohelgen, som snart seglar upp. Idén var att ett antal jympaledare skulle köra klassiska jympalåtar från förr, fast i ny tappning.

Jag reagerade på två sätt. Först blev jag smickrad av att bli tillfrågad. (Någon svaghet får väl jag ha, eller?) Den andra känslan kom från magen och den var inte lika skön. ”Det där med nostalgi”, sa jag, ”det är inte riktigt min grej”.

Nostalgi visade sig inte heller stå på uppringarens önskelista. Ett hopp tändes. Vi bestämde att vi skulle ses på lunch ett par dagar senare. Kanske fanns chans slippa nostalgirunken.

Men det blev ingen lunch. Någon hade bestämt att jympapasset skulle få kvinnotema i stället: ”Kvinnorna bakom Friskis&Svettis framgångar”, typ. Och då var ju inte jag aktuell längre, trots mina feminina drag.

Precis vad jympan behöver tänkte jag: betoning på att det är träning för kvinnor. Jag tror återigen att personen som sett fram emot en lunch med Jympajesus tänkte samma sak.

Jag åkte på sportlov och tänkte inte mer på saken, tills jag fick ett meddelande i telefonen. Kvinnotemat var släppt. Jippie! Men nej. Nostalgin hade segrat. Nu skulle låtarna komma från startåret 1978.

”Aldrig i livet”, svarade jag vänligt. I alla år har jag försökt göra jympan relevant i nutid.

Jag fattar inte varför man vill vältra sig i jympa-nostalgi? För att det är något löjeväckande över rörelseglädje till gamla discodängor och smöriga italienska ballader? Kan väl hända, men människan är fånig överallt, i gymmet, på yogan och HIT-passet också.

Två saker kan jag förstå, dels att nostalgi finns – jag känner den privat ibland, dels att man kan känna stolthet över historien. Men när vi fyller 40 och har en möjlighet att visa jympans relevans i dag och för framtiden, inte ska vi väl nostalgirunka då?

Kanske skulle det kunna vara kul att köra EN gammal låt, med glimten i ögat. Men inte ett helt jävla pass! Vad ska yngre människor tänka? De som redan sett sina berusade föräldrar gå loss i sina kantiga danssteg fån anno dazumal till samma musik de jympade till i tajta små shorts och stora t-shirts.

Mitt motförslag på tema – ”Världens roligaste och mest allroundiga träningsform for ever” – mottogs med tystnad.

Hoppas någon är där på Friskis&Svettis Stockholm City och torkar upp efteråt.

Gjort är gjort.

 

Det här inlägget skrev jag för länge sedan, men av olika anledningar klickade jag aldrig på ”publicera”. Inte ens jag orkar vara så jäkla på om allt hela tiden. Men nu när jag ser rörelseglädjen göra come back i vår nästan gemensamma kommunikation släpper jag loss (igen).

Jag fattar inte vad det är för fel på rörelseglädje. Är det någon som kan förklara?

Om det är något jag däremot förstår är det rädslan för att vara töntig, behovet av att hitta på något nytt, viljan att ”utveckla” konceptet och vara kreativ. Jag vet för att jag levt ganska länge och gjort många år i Friskis&Svettis: Been there, done that.

Jag jämför med Volvo (igen). De körde hårt med begreppet säkerhet och lyckades sno åt sig det ordet i ganska många år. Den som satte säkerhet högst köpte en Volvo. Man tänkte på familjen och att det var viktigare att komma fram än att komma fram med stil.

I våra styrdokument har ”rörelseglädje” en särskild tyngd. Det står i stadgarna att det är det vi ska få folk att uppleva. Om jag läser med mina glasögon ser jag att rörelseglädjen är metoden för att få människor att börja röra sig, gilla det och fortsätta.

Upplevelsen av rörelseglädje är det som startar den goda kedjereaktionen av mer träning, mer socialt umgänge och mänsklig utveckling på flera plan.

Förklara för mig varför vi inte gör som Volvo och pratar om det vi förknippar så starkt med vilka vi är och vad vi gör. Jag har nämnt den förut men Volvos vision om att ingen ska dö eller skadas allvarligt i en Volvo 2020 är lysande, om du frågar mig. Den tar tag i mig för att den visar på en så jäkla god vilja.

Och vi har ju också god vilja.

Men i stället låter vi oss styras av de hjärnspöken jag beskrev i inledningen. Vi byter t ex ut rörelseglädje mot träningsglädje, ett ord som är betydligt mindre existentiellt och mycket mer generiskt. Alla våra kollegor i branschen kan hävda träningsglädje.

Andra strategier för att undvika ”rörelseglädje” är att slå oss för bröstet och hylla oss själva och vår idealism – att vi faktiskt är fantastiska utan att få betalt. Eller att vi är folkhälsoivrare och minsann levererar också!

Men vad är det vi erbjuder? Vad attraherar en människa?

Vi har ett existentiellt djup som vi måste slå vakt om. Det gäller vilka träningsformer vi än levererar. Vi ska hylla upplevelsen, vi ska lyfta fram möjligheterna att utvecklas som hela människor, vi ska betona att vi är intresserade av träning på ett djupare plan än de flesta andra, därför att vi tror att det är den inställningen som leder till att folk aldrig lägger av. Och vi tänker att man mår bättre under utvecklingsresan också.

Det är rörelseglädje. Den större, poetiska, sprittande livsgnistan. Och vi vet hur man letar efter den, hittar den och njuter av den. Det är erbjudandet.

Det är ju därför vi håller på och är lojala Friskis&Svettis-ambassadörer.

Så varför inte prata om den? Någon?

Så långt det gamla utkastet till blogginlägg. Nu kan jag sluta tjata.

Rörelseglädjen tillbaka? (Bild tagen ur reklamfilm för nya cykeln.)

 

Friskis&Svettis har funnits i 40 år. Det ska vi fira!

Eller?

Innan jag firar skulle jag vilja veta vad vi firar. I alla fall om vi ska göra det tillsammans allihopa.

Vi kan så klart ha våra egna personliga anledningar att fira att Friskis&Svettis fyller 40 år – det är i så fall supernice, skål! – men om vi firar på en officiell nivå, vad är grejen?

Är det att vi överlevt så länge? Att vi inte utplånats i konkurrensen`
Eller är det för att slå oss på bröstet och skrika att ”vi är Sveriges ledande träningsorganisation”?
Eller är det för att vi – trots att grundidén om en sluss från halvrisig hälsa till hyfsat stark hamnat i bakgrunden – fortfarande uppfattas som om vi jobbar för folkhälsan?

Eller är det för att vi tillfredsställer Skatteverket och går från att vara en renodlad förening till att bli en mix av både förening och bolag?

Jag raljerar lite. Men tycker ändå att frågan är befogad: Vad firar vi?

Vad tänker du?

Amen.

 

Vid årsstämman 2013 beslutade Friskis&Svettis att köpa in kommunikationstjänster från utomstående konsulter. Jag tyckte det var en dålig idé av två anledningar. För det första menade jag att det skulle bli jäkligt dyrt utan att höja nivån. För det andra blev jag sur över att vi som jobbat internt på Riks med målet att få göra reklam för hela Friskis, nu hamnade i B-laget.

Mitt facit blev att jag fick lämna Riks, eftersom man inte behövde en copywriter längre, särskilt inte en som tyckte tvärtom mot ledningen. Men facit blev också – om du frågar mig – fyra förlorade kommunikationsår när konsulterna avlöste varandra med mysko lösningar. Ny byrå och ny krånglig idé varje år.

Nu verkar det vara dags för mig att gratulera i stället.

Jag gillade inte inledningen på årets kampanj – framtagen av Friskis&Svettis Stockholm. Jag tyckte den var självupptaget sektbyggande för oss funkisar. Varför skulle någon som inte tränar alls eller tränar på annat håll vara fascinerad av att vi tyckte att vi är hur underbara som helst?

Men när Loveina Khans nu kliver in i bilden i rörlig form händer något.

Här kommer då äntligen en människa som vågar visa personlighet och som uttrycker det jag tycker är kärnan hos oss: rörelseglädje. ”Jag är Loveina Hofvander Khans” och ”Jag är Friskis&Svettis” funkar då helt plötsligt i mitt överkänsliga sinne. Shit, det här är autentiskt! Det här är bara Friskis&Svettis.

”Jag är…” är en flitigt använd reklamfras just nu, men här funkar frasen med en sanningshalt jag inte känner hos t ex Arlanda och iTrim (som också kör ”Jag/Vi är”). Det där med ”storasyster i kubik”, ”upplevelsekonstnär” och ”urkraft” vrider jag mig tyvärr generat av.

Men vad tusan, det verkar som om kommunikationen är på rätt väg! Det verkar som om vi äntligen börjar berätta den sanna historien om Friskis&Svettis, vad vi vill och vad vi erbjuder (förutom fysisk träning).

Och vad jag förstår är temat på nästa kampanj ”Dela rörelseglädjen”.

Ingen kunde vara nöjdare än Jympajesus.

Amen.

Där satte hon den!

 

Jag älskar Friskis&Svettis. Fast jag kan bara bli hängiven om jag skiljer på idén och organisationen. Organisationen är svårare att älska än idén. Idén är en vision, organisationen är högst påtaglig och består av en massa människor. Och det vet vi ju alla hur människor är: jobbiga.

Och underbara, så klart. Om inte människorna fanns i organisationen Friskis&Svettis, skulle ingen sträva med visionen för de inre ögonen. Då skulle hela detta underbara fenomen stannat vid att vara en idé. Idén är långt ifrån helt genomförd än, men vad vi gör är absolut bättre än om ingen hade försökt att förverkliga alla fina tankar om ”lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla” o s v.

Men trots att jag är så jäkla stolt över att vara en del av organisationen Friskis&Svettis ifrågasätter jag också en massa saker vi gör. Jag tror somliga kan bli rätt trötta på mig p g a mina ibland kritiska och konfrontativa inlägg.

Mest jobbig är jag när det gäller kommunikationen och reklamen vi skickar ut till omvärlden. Våra träningsprodukter tycker jag nästan alltid är jättebra och roliga. Men kommunikationen, den brukar jag inte vara så entusiastisk över.

Jag försvarar det inte, men jag tänker på hur upprörd man kan bli på dem man älskar. Allt blir viktigare med stor kärlek. Man vill så mycket mer, men är så mycket mer sårbar. Man njuter så mycket mer, men oroar sig så mycket mer. Man vill att föremålet för ens kärlek ska lyckas, och man riskerar därför att bli lite för engagerad ibland.

Man vill väl, men det ser inte alltid ut som välvilja. Mer som något jävligt irriterande.

Jag vet t ex att några personer i Riks styrelse tyckte jag gick för långt när jag placerade diskussionen om ny logga i Hitlers bunker. Kanske kände de inte till att scenen från filmen om diktatorns sista dagar med Bruno Ganz i huvudrollen använts tusentals gånger med anpassade undertexter för att skämta om diverse nutidshändelser.

Många roas och säger också att min kritiska röst behövs. Men jag vet inte. Även om jag får en massa likes och påhejningar, så är jag rätt ensam. Jag är Don Quijote, enligt min vän i Skåne.

Jag är inte säker på vad, men någon vinst måste jag få ut av mitt ifrågasättande. Annars borde jag ha slutat för länge sen. Men det började ju redan 1987, bara två år efter att jag blivit medlem. (Jag gjorde uppehåll när jag under några år var insyltad i ledningen själv, dels som suppleant i Riks styrelse ett par år runt 2000, dels anställd på Riks 2005-2014).

Men kommunikationen, alltså. Jag tycker inte den funkat bra på länge. Och jag tycker inte att det bara är reklambyråerna som gör fel. Även köparna, d v s Friskis&Svettis, har ansvar. Briefen verkar aldrig stämma med vad jag skulle ta upp som viktigt att kommunicera.

Jag ser krångliga lösningar (Någon som minns den om musiken på väg till träningen?). Jag ser inifrån-och-ut-lösningar som handlar mer om oss själva än om vad vi har att erbjuda. Jag ser ytliga lösningar som tar upp grejer som gäller allmänt i träningsvärlden och saknar allt Friskis&Svettis-specifikt.

Ah, WTF! Jag fortsätter predika Jympajesus evangelium. (Ibland är jag ju faktisk bara entusiastisk.)

Amen.

Kommer Jympajesus fortsätta ifrågasätta? Är påven katolik?

 

Läser en bok där det står att man behöver ha samma syn på historien för att verkligen hålla ihop. Delar man även stoltheten för den historien blir banden starkare. Det är därför som nationerna i EU håller ihop inbördes var för sig, men inte EU så särskilt bra. Ta östländerna, deras historia stämmer illa med t ex Frankrikes. Men internt känner man stolthet på varsitt håll över hur nationen utvecklats genom alla åren. Även skiten delar man.

Tanken på hur viktigt det är att dela historien och tillsammans skriva under på vad som hänt kan överföras till andra områden i livet. Ta ett sprucket äktenskap, där delar man sällan synen på vad som hänt, vilket gör äktenskap till ett svagt varumärke för de skilda personerna. Synen på historien är splittrad. Det går inte att formulera en sjyst tagline som sammanfattar åren tillsammans.

Som alltid när jag läser djupa saker tänker jag också på Friskis&Svettis. Delar vi historien? Har vi samma syn på vad som hänt under 40 års existens?

Jag tror faktiskt inte det.

Jag märker det t ex inför jubileumsåret 2018. Inte för att vi m-å-s-t-e göra en grej av 40:e året, men om jag frågar vem som fyller år får jag olika svar. Flera jag har pratat med säger att det egentligen är Friskis&Svettis Stockholm som kan fira 40 år.

Vilket jag tycker är helt fel. Och ett tecken på att vi inte delar den stolta historien.

Självklart är det varumärket Friskis&Svettis som fyller 40.

Om du tänker på nationerna i Europa ser jag analogin; föreningarna motsvaras av de enskilda och protektionistiska staterna, varumärket Friskis&Svettis motsvaras av ett EU som man har svårt att känna lika mycket för.

Det största och mest splittrande fenomenet i Friskis&Svettis är Johan Holmsäter. Vem är han för dig? Vad hände 1984 – 1985 när JH och F&S gick skilda vägar? Vad hände för 8 år sedan när Holmsäter och Friskis&Svettis till slut ingick en förlikning efter en flera år lång konflikt? Hur ser du på Holmsäter nu när vi fyller 40?

Vissa saker måste man släppa och gå vidare, säger vi ofta till varandra när vi riskerar fastna i det som varit. Jag tror det stämmer. Frågan är om vår historia är en sådan sak, eller om vi ska försöka skriva den på ett sätt vi kan enas om och fira 50 år tillsammans som ett varumärke.

Jag tror det vore bra.

Amen.

 

Här i Friskis&Svettis Stockholm vill man skapa en enhetlig design i lokalerna. Det tycker jag är bra. Jag tycker alla föreningar borde försöka hålla sig till samma designidéer.

Men det finns också en fara med den likriktande tanken, för tänk om det inte är så bra tänkt.

Just nu har Friskis&Svettis Kungsholmens stora sal blivit grå och vit. Det är – om du frågar mig – grymt sobert och snyggt. Men som jag hävdade när loggan diskuterades tidigare:
Varumärkesfrågor kan inte avgöras utifrån om man tycker att det är snyggt eller inte. Den stora frågan är om det stärker varumärket.

Så det är frågan jag ställer mig själv när jag ser den nya grå väggen med vit logga på Friskis&Svettis Kungsholmen. Jag tittar in i lokalen på Hornstull och tänker bort den röda färgen. Jag ser mig omkring i City-lokalen och fantiserar om grått och vitt.

Jag testar tanken att bara för att vi alltid varit rödvita, kanske vi inte behöver vara det i dag. Kan vi välja vilka färger som helst kanske, eftersom loggan är så välkänd? Är i så fall grå den bästa färgen just nu?

Mest i privata diskussioner har jag länge drivit tesen att just jympalokaler bör ha en utformning som stödjer jympans karaktär. Jag har hävdat att en grå och fyrkantig låda med lågt i tak, försvårar för ledaren att uttrycka jympans själ. I stället borde lokalen ha inslag av oregelbundenhet och konstnärlighet. Och färger. Samt så klart en grym ljudanläggning.

Jag ser bilder från Friskis&Svettis Jönköping. Stora hallen var det sista jag bidrog till medan jag var verksamhetsledare i Jkpg. Jag påminns om att det var åt det mjukare hållet vi försökte gå. Det var 1994. En oregelbundet böljande träpanel följer ena långväggen. Färgerna är gula och gröna. Fortfarande.

Ett av argumenten för den grå färgen är att vi kommer att kontrastera fint i våra röda ledarkläder. Jag väger det mot det faktum att många av oss nu leder i grå byxor och grå-vit överdel.

Ett annat argument är att människorna står för färgen. Och det låter ju fint. Svårt att säga emot är det också, men lite tomt, eftersom det borde gälla i alla miljöer. Gissar att det inte handlar om bleka svenskar eller deras svarta träningskläder, utan mer om att låta det inre, färgstarka ljuset stråla.

Kanske funkar det grå och vita oavsett argument för och emot. Kanske stärker det varumärket. Kanske gör det oss gott att bryta mot 40 års fixering vid rödvitt. Kanske kan vi skita totalt i rationella diskussioner och gå på magkänslan. Frågan ligger kanske på ett irrationellt plan. Kanske uppdaterar det grå-vita färgvalet Friskis&Svettis till en nödvändig, samtida estetisk upplevelse.

Eller är den nya färgsättningen ett tecken på att vi blir ett allt mer färglöst och opersonligt gym? Vad är interna myter och tabun och vad är ovärderliga värden?

Vad tänker du?

Amen.

Avslöjad myt? Brutet tabu?

 

Man blir lite van vid att folk på jympan ser glada och lite galna ut under passet. Med galna menar jag när uttrycket i ansiktet och hela kroppsspråket signalerar ”jag är med dig och jag ger järnet och jag skiter just nu i allt annat”.

Får man se det någon annanstans än på jympan?

Jag går på andra gruppträningspass – cirkelfys, cirkelgym, skivstång, power hour, HIT – och visst går vi upp i övningarna och pressar oss, men det där galna och lyckliga, som om vi befann oss i en annan dimension av verkligheten, nä, den ser jag bara på jympan.

När jag leder på ett pass som inte är mitt vanliga blir jag medveten hur unikt det här är i träningsvärlden. Jag blev t ex påmind om det när jag gästade den franska Friskis&Svettis-avknoppningen Gym Suédoisé i Paris i december.

Jag gav allt jag hade. Så klart! Och deltagarna – mitt i denna häftiga världsmetropol, fem minuters promenad från Place de la Republique – gav sig in i leken med 100 procent tjohej och allvar. Grymt häftigt!

Efter att ha hört en intervju med Bruce Springsteen där han pratade om att han vid varje konsert vill guida publiken till en slags ren livsglädje, tänker jag att det också är jympapassets grandiosa uppgift.

Jag vet, jag är sjukt jymparomantisk, men jag såg det hända i Paris. Jag var tyyyyp Bruce.

Sen gick vi på restaurang och åt sniglar. Det regnade. Trafiken rusade förbi ute på gatan. Ovanför sprakade julstjärnorna i blått och vitt. Känslan höll i sig.

Amen.

Jympaextas kan inte fångas i en stillbild, inte ens fem minuters promenad från Place de la republique i romantikens huvudstad.

 

Min vän och kollega, fotograf Alvreten, fick ett nostalgiskt ryck. Han la upp bilderna från det som kom att bli den sista fotograferingen i enlighet med vår vision för Friskis&Svettis bilder på sitt Instagram.

Jag slås av hur bra jag fortfarande tycker att bilderna är. Lekfulla, med självdistans, snygga och intressanta. Som jag tycker Friskis&Svettis ska upplevas.

För fyra år sedan beslutade sig Riks och årsstämman för att köpa reklambyråtjänster utifrån. En av de tydligaste kursändringarna blev synlig tämligen direkt: bildspråket.

I flera år hade vi jobbat enligt den enkla idén att bryta mot tre konventioner i träningsbranschen:

1 Vi skulle tillåta allvarliga miner i motsats till det vanligtvis fejkade leendet
2 Våra modeller skulle fotograferas i vanliga, civila kläder, i motsats till träningskläder.
3 Vi skulle skildra en surrealistisk träningssituation, i motsats till den alltid fejkade, realistiska.

Med dessa mål för varje bild skred vi till verket. Friskis&Svettis skulle få ett helt eget bildspråk som skulle lyfta fram en sannare människa.

Jag lovar; jag skulle erkänna oss överträffade om jag sett bättre Friskis&Svettis-bilder. Förlåt självgodheten, jag tycker inte det har hänt.

Styrketräning är bra för hjärnan.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.