”I dag är kanalerna många och behovet av att hålla ihop utseendet genom en konsekvent användning bara växer. Identiteten ska därför bidra till att bli tydligare och flexiblare i fler sammanhang.”
Citat Riks Funknet

Det är ju bra, men vi hade inte behövt göra så stor affär av det. Vi hade aldrig behövt prata om ”vår nya logga” och dela Friskis&Svettis i för och emot.

I citatet ovan är de tidigare formuleringarna om att en ändrad logga ger oss möjligheter att fylla varumärket med nytt innehåll strukna. ”Flexiblare” är nyckelordet om du frågar mig. Precis som det alltid varit.

Att anpassa loggan efter mediet är ingen stor grej. Det är nödvändigt och odiskutabelt. Vi gör redan så. Det är business as usual. Eller är det någon som haft kvadraten på t-shirten? Webben?

De senaste åren har loggan inte sett likadan ut på trycksaker, webb, kläder och prylar. Så om loggan behöver tunnas ut i vissa media, varför inte bara göra det? Utan pukor och trumpeter och högtravande snack om att vara samtida. Vi slipper diskussionen om ”ny logga” om vi gör så nästa gång vi stöter på ett sammanhang där de nya cirklarna ser dumma ut.

I stället kan vi fokusera på viktigare saker, som verksamheten t ex. Och innehållet i våra berättelser om den. Sådana diskussioner enar, i stället för förbryllar och splittrar.

Amen.

Två nya loggor.

 

Mina två första pass var det inget speciellt med. Där fanns I’m Just a Gigolo med David Lee Roth och Thorn In My Side med Eurythmics. Men jag var jäkligt nöjd med mig själv ändå, trots bristen på musikalisk originalitet.

Det var Yeki Yeki med Mory Kante som gjorde mig till snobb. Den öppnade mina öron för musik jag tidigare inte förknippat med jympa. Nu fanns det helt plötsligt jättemycket annorlunda musik att plocka äpplen till.

Jag började laborera med den ena låten omöjligare än den andra. Och började tycka att jag kommit på något unikt. Jag berättade gärna för andra var de kunde hitta roligare musik än deras vanliga trötta mainstream-låtar. Jag var förstås olidlig.

En hel del laborerande blev ändå okej, t ex Birdland med Weather Report och Danny’s All-star Joint med Rickie Lee Jones, men somligt blev bara komplicerat och inte alls särskilt kul att jympa till. Jag minns hur jag kämpade med en jazzig Cornelis Vreeswijk-låt, svårt inbunden i mig själv och mitt interna stegräknande.

Avskräcktes jag av dessa uppenbara misslyckanden? Nej, det gjorde jag inte på något sätt. I dag, många pass senare lider jag och mina passdeltagare fortfarande av mina kultursnobbsfasoner. Jag ska absolut vara annorlunda! Kosta vad det kosta vill av pinsamma jympaförsök inför 100 pers.

När jag för ett litet tag sedan fick en inbjudan till ett frukostseminarium om att ”våga misslyckas” kom jag att tänka på detta. Jag har förstås hört det förut, hur viktigt det är att våga göra fel, men i verkligheten har jag inte sett att någon har fått jättemycket beröm för att det gått åt helvete.

Kanske kan jympagolvet vara ett frirum, där man verkligen på riktigt får vara en snobb och tro att man är jäkligt märkvärdig och kapabel till geni-jympa. Och givetvis ofta misslyckas å det grövsta.

Det finns ju alltid en reträttväg in i det vanliga och välkända när man är ute på tunn is.

”Min” lilla basledare är faktiskt också ricktigt snobbig när det gäller musiken, men hon förstår på ett helt annat sätt än jag värdet av vanlig, hejdundrande enkel folklighet.

När hon och jag skulle sätta ihop ett pass tillsammans nyligen ville hon plocka in Möt mig i Gamla Stan med Magnus Carlsson – inte creddiga Weeping Willows- Magnus, utan dansbands- och Alcazar-Magnus.

Ja ba: Aldrig i livet!

Men vilken jympalåt, alltså! Alla blir totalt vilda, sjunger med och tappar alla skyddsmekanismer. Kultursnobben Jympajeus också. Vilket underbart nederlag för en snobb!

Som någon sa: Snobbery is the enemy of fun.

Amen.

Möt mig i Gamla Stan nu i kvääääääääll

 

På passet härom dagen tyckte en – enligt eget påtalande – kristen deltagare att jag gjorde skäl för namnet Jympajesus. ”Glädjen och godheten du utstrålar.”

Upplevelsen av denna godhet, känns ju fantastisk, men hänger dels ihop med att jag lovat att inte klippa eller raka mig förrän jag har ett helt nytt pass klart, men dels GIVETVIS MEST med att jag SPELAR jympaledare. Och de är ju glada och goa. Som Kexchoklad.

För i verkligheten är det inte lätt att vara Jympajesus och ständigt god. Det finns absolut några (tror jag) som tycker att jag är go och gla på riktigt (min mamma och…och…jaja), men absolut också några som hellre kör HIT varje dag resten av sitt liv än umgås, tränar eller jobbar med Jympajesus.

Det är verkligen inget läge Jympajesus eftersträvar, men det verkar som om Jympajesus känns lika välkommen som en finne i röven på en del av de Friskis-församlings-medlemmar som har stort inflytande över Friskis&Svettis framtid.

Jympajesus eget perspektiv är bara att han tycker till om ditten och datten. Tyckandet kan drabba Riks mani att anlita dyra reklambyråer, nu fyra stycken på lika många år, om reklamen dessa producerar, om arbetet med vision och värderingar, om ny logotyp och nytt namn, om strategidokument, Friskis&Svettis utmaningar och möjligheter och dylikt.

Ibland tycker Jympajesus till ombedd, men ofta oombedd, men det spelar ingen roll vilket, finnen irriterar så småningom någons bak.

Om inte Jympajesus vore Jympajesus, utan kanske en helt vanlig Mats, hade han kunnat bli bitter. Men motståndet verkar inte bita på honom. Kanske för att han är en idiot, kanske för att han övat sedan 1985 på att inspirera till mer eller mindre varfyllda kvisslor. Tro betyder lidande, det ligger i sakens natur.

Huvudsaken är att kristna deltagare och alla andra uppskattar de helt ordlösa predikningarna på jympagolvet. Inte en jävel verkar besväras av några finnar där.

Halleluja!

I sin outsägliga godhet.

 

Femårsplaner i Friskis&Svettis oroar mig. Var det inte vad Sovjetunionen ägnade sig åt? Och hur gick det? Not så good. Behov och förutsättningar ändrade sig dagen efter planen var signerad.

Jag såg en föreläsning med Micco Grönholm, en människa med den imponerande/ironiska/humoristiska/löjeväckande titeln Head of Future i Helsingborgs stad. Han verkar bra och berättade om hur han och staden nu körde enligt devisen ”testa och ta vara på lärdomarna”. Det handlar om att agera på det som är och det man tror ska komma mycket snart.

Så tycker jag Friskis&Svettis ska tänka och agera också. Om vi tycker att vi har något att uträtta i samhället, vilka vägval gör vi i dag? Vad testar vi? Vad lärde vi oss och hur skruvar vi på det vi gör, lägger ner eller testar något annat?

Jag har en känsla av att föreningarna redan jobbar så. Vi kan vara stolta över alla insatser för integration, välkomnande av nyanlända, Röris och senior, för att nämna några härliga tester.

Röris och senior är grejer man kan planera för. Det kommer ständigt nya kids och oldies. Den stora migrationen visste vi däremot inget om. Inte heller nästa stora hot eller möjlighet för oss att utvecklas och göra gott.

Jag tror det är bättre att ha ett kortare perspektiv. Hur jag tycker vi ska tänka och jobba: Vad vill vi förändra i dag? Hur blir vi snabba att göra de förändringar vi i dag inte vet att vi kommer behöva göra?

Amen.

Huvudkontoret

 

Min nye copywriter-kompis Joakim på LinkedIn aktualiserade frågan om hur många värderingar vi kan ha i Friskis&Svettis. I ett blogginlägg hävdade han att vi hade alldeles för många. Liksom när frågan dykt upp internt i sekten, kände jag mig manad att ge min syn på saken. Igen.

För ett par år sedan tog Riks nya ledning på sig uppgiften att minska antalet värderingar. Jag fick t o m frågan om jag ville vara en av dem som försökte skära ned och formulera om. Och visst, det var värt ett försök så jag tackade ja och skar våra värderingar på en helt annan ledd. Detta ansågs dock vara för radikalt, så de tankarna offentliggjordes aldrig.

Grejen är att jag tror att förändringen riskerar att stanna på
en kosmetisk nivå. Klart vi kan lyckas minska antalet n e d s k r i v n a värderingar. Vad man minskar då, är antalet kategorier av värderingar. Man skapar grupper av dem, så att det s e r u t att vara färre. Alltså, det blir t ex fyra rubriker som grupperar det vi vill säga. Men om hela sanningen om vad vi tycker är viktigt i Friskis&Svettis ska fram, kommer det leda till långrandiga förklaringar av de fyra rubrikerna.

Så jag hävdar med en druckens envishet: vi har de värderingar vi har. Det är inget man kan ändra på på ett kontor.

Jag skulle påstå att det vi i dag kallar ”våra värderingar” är en lista på vad vi tycker är viktigt i föreningen Friskis&Svettis, vad vi anser vara viktigt för att vi funkisar ska känna oss engagerade, vad vi tror är viktigt för våra medlemmar och vad vi tycker är viktigt i arbetet för en bättre värld.

Jag tror det blir en hyfsat lång lista av saker som ligger oss varmt om hjärtat. Jag skulle t o m gissa att den listan blir längre än de 12 punkter vi har i dag. Hur många saker tycker t ex du som läser detta är viktiga? Gör gärna den listan och skicka den till mig eller skriv den i kommentarsfältet.

Gud gav enligt de gamla berättelserna Moses tio regler. Jesus ökade på med några till. Nog klarar vi i Friskis&Svettis fler än tre-fyra stycken? Och bättre än kristenheten att leva efter dem. Amen.

Va, bara tio bud?

 

Vad är Friskis&Svettis, tänker jag ofta (kanske alltför ofta)? Men jag antar att andra också tänker samma sak (dock inte lika ofta). Men när folk står i begrepp att välja träningsställe, eller undrar om det finns något ställe för den som är otränad att trivas på, då skannar de av marknaden. Då undrar de vad Friskis&Svettis egentligen är?

Och vad ser de då?

Friskis&Svettis sociala medier svämmar över av realistiska foton och filmer på glada, tränande människor av alla sorter. DET ÄR FÖRSTÅS JÄTTEBRA, men det borde också finnas en annan, mer spännande sida av vår kommunikation. En som inte kan förväxlas med en sluten präktighetsklubb att kika in på genom ett antal titthål från utsidan, utan en som sträcker ut handen över tröskeln och bjuder in alla konstiga därute som ännu inte fattat grejen med rörelseglädje.

Vi behöver gripa tag i folk på ett mer omtumlande sätt.

Den glada och realistiska bildsidan är absolut SUPERVIKTIG. Den bevisar att det vi lovar (eller borde lova) faktiskt finns i verkligheten. Men den lyfter oss inte över folkligheten á la Allsång på Skansen, en trygg helsvensk institution för de käcka.

Folkligheten ÄR GIVETVIS UNDERBAR, men jag tror på att visa upp något mer att bita i, något som är lite mer irrationellt, något visionärt och passionerat, något som närmar sig konsten. Något som uttrycker STÖRRE tankar än träning som prestation eller syjunta, om du förstår vad jag menar.

Vi behöver ”både och”, trygg folklighet med armkrok och hela baletten, i kombination med ett helt annat, vidgande och spejsat uttryck. Ett uttryck ingen av våra kollegor i branschen har.

Med fotografen Guy Bourdin i ryggen påstår jag t o m att bilden är viktigare än produkten den visar. När vi ska skildra Friskis&Svettis i bild, borde vi tänka mer som legendaren Bourdin och sträva efter att beröra, förbrylla, roa och vända ut och in på invanda föreställningar.

Vi lockar in genom att sticka ut.

Amen.

Bourdin eller Alvreten?

 

Vi som jobbar ideellt förstår det stora med Friskis&Svettis intuitivt, nämligen att syftet är större än våra produkter*. Förmodligen hänger det ihop med att syftet också är större än vårt arvode (om vi ens har något).

Att syftet är så viktigt, betyder inte att träningen är oviktig. Träningen är vårt medel för att hjälpa till att göra världen lite bättre. Metoden är rörelseglädje.

Vår del i homo sapiens världs-förbättrar-arbete (i motsats till allt vi gör för att paja vår jord och tillvaro) handlar om hälsa. Jag har själv haft svårt att ta ordet ”hälsa” i min mun i samband med Friskis&Svettis, men det är för att jag inte fattat hur vi ska hantera hälsobegreppet. ”Hälsa” är så uttjatat som begrepp. Och så odefinierat. Vad är hälsa? Visst är det väl något mer än frånvaro av sjukdom?

Friskis&Svettis grundare har sin definition på hälsa: ”Hälsa är att i sann mening, nyfikenhet och glädje vara uppfylld av sina livsuppgifter.” Jag gillar den.

Hälsan nämns i våra stadgar. Enligt dessa är vår uppgift att sprida rörelseglädje och insikt om motionens betydelse för hälsan. Men vilken ”hälsa”?

Ska det syftet fungera i praktiken måste både jag som individ och organisationen definiera ”hälsa”, tänka i enlighet med stadgarna och arbeta därefter. Individ och organisation måste ju så klart tänka, prata och agera på ett sätt som drar åt samma håll. Med STORT utrymme för personliga tolkningar, idéer och initiativ ser vi något fint i fjärran.

Jag tror att det är skitviktigt att vi tycker att syftet är större än produkterna. Det är lättare att känna engagemang och lojalitet med en idé, än en produkt. Det är lättare att uträtta något bra, om man ser på ens träningscoachning som något som är större än själva träningen, och mäktigare än oss själva.

Amen.

Varför burgare, varför knäböj?


*Inspirerat av intervju med Mats Lederhausen, bl a fd VD för svenska McDonalds, nu on a mission för en bättre värld, precis som vi i Friskis&Svettis.

 

Organisationsformernas riktiga överlevare är hierarkin. I Sverige har vi berömt oss av våra platta organisationer. Vi delegerar, decentraliserar och nätverkar, men ändå biter den sig kvar: den hierarkiska ordningen.

Jag antar att hierarkins överlevnad genom alla tider beror på att vi – kanske motvilligt – gillar den. Vi slipper ju att ta fullt ansvar, för det finns en chef ovanför, och vi vet vem som bestämmer.

I Friskis&Svettis är hierarkin grymt tydlig, liksom i alla föreningskonstruktioner. Högsta beslutande organ är årsstämman, näst högst är styrelsen och under den brukar det finnas ett antal områdesansvariga. I vår sekt undvek vi länge ordet chef, men nu är det helt accepterat. Och finns det chefer, då måste det finnas folk som ska göra som chefen säger.

Men föreningsordningen innebär ju faktiskt att det är den längst ner i hierarkin – medlemmen – som har makten. Fast det är i teorin. Om medlemmen ska få makt måste hen gå ihop med en massa andra medlemmar. Det är därför föreningslivet blir så fullt av ränksmiderier och kotterier. För att rå på den reella hierarkin måste man kuppa.

Många blir trötta på att smida ränker och ger upp sina påverkansförsök. Det är förståeligt. Och så gör man som de där uppe bestämt. Det blir lugnast så. Men engagemanget för helheten försvagas.

Problemet – tror jag – är att man talar för lite om det högre syftet med verksamheten, det som är själva anledningen till att föreningen startades, det som lockade till medlemsskap och engagemang från början och det som ska få passionen för verksamheten att leva i många år.

Jag tror det är jättelätt att glömma bort enkelheten som var från början, att det var ett gäng individer som ville åt samma håll som skapade en organisation som ville samma sak som dessa individer. Så klart är det en utmaning att hålla liv i den känslan när man växer och blir många, men jag tror att det är värt besväret. Känslan av att jag och organisationen är samma sak är avgörande. I den finns kraften som kan förändra världen.

Vi är ett gäng människor som arbetar tillsammans för samma sak och alla är vi värda exakt lika mycket. Alla är vi potentiella innovatörer.

Amen.

Inte de här.

 

All hålla isär saker och ting när vi analyserar Friskis&Svettis är inte helt lätt. Men jag tycker att det är värt besväret. Att reda ut svaren på varför vi gör det ena eller det andra är ett måste för mig. (Som om inte det framgått.)

Jag vill fatta vad jag lägger ner så mycket tid och engagemang på. Jag vill se en meningen med mina insatser, och jag vill att Friskis&Svettis ska fortsätta skänka mening till fler människor. Det kommer att ske, om vi som jobbar på insidan av föreningen håller koll på byggstenarna, såväl de immateriella som de materiella.

En vanlig verksamhet utförd på ett ovanligt sätt
Det där med att väcka glädje och skapa mening, det kan man säga är en mission och en viktig del av vår helhet. Det är vad vi ska åstadkomma i våra möten med våra medlemmar och omvärlden.

Men hur får vi glädjen att spira och meningen att kännas? Jag tänker att vi på ytan har en till synes ganska traditionell verksamhet.

Verksamheten består av ”lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla”, eller rättare sagt: idén verksamheten beskrivs på det sättet. I verkligheten är det mer ambitioner än faktiska förhållanden. Plus att vem som helst kan påstå samma sak.

Våra värderingar styr på vilket sätt vi försöker förverkliga den där idén och på vilket sätt vi blir speciella. Värderingarna är allt sådant vi tycker är viktigt när vi erbjuder träningen. Några värderingar har sipprat in i verksamhetsidén, de viktigaste. Men de är många fler, minst tolv stycken, förmodligen fler.

Borra djupare
Vår verksamhetsidé hjälper oss inte att förstå vad som är allra viktigast. Det är för många kära grejer som nämns. Man måste välja en grej som är allra viktigast. Med endast en tydlig grej i huvudet, vet jag vad jag ska åstadkomma varje gång jag är ansvarig för en träningsupplevelse på Friskis&Svettis.

Svaret på vad som är allra viktigast bör jag få i missionen, alltså i beskrivningen av vårt (självpåtagna) uppdrag. Den hittas i våra stadgar. Där formuleras själva anledningen till att vi finns i den s k ”ändamålsparagrafen”. Vårt djupaste ”varför”, sägs där vara att sprida rörelseglädje och öka förståelsen för motionens betydelse för hälsan.

Som du märker finns ett problem: det är två grejer vi ska hålla i huvudet. De är inte ihopkokade till en.

Första halvan förstår jag perfekt. Den är superenkel: jag ska väcka människors känsla av glädje medan de är på Friskis&Svettis. Andra delen av den meningen krånglar till det och behöver diskuteras en hel del om du frågar mig; hur ska vi gå tillväga med hälsodelen?

Min lilla värld och den stora
Uppdraget är lätt att förstå för mig i min microverksamhet av att leda pass, men vilken är föreningens stora strategi? Hur ska Friskis&Svettis bli likvärdigt med rörelseglädje och planterandet av insikter om motionens betydelse?

Jag jämför med Volvo, som återvänt till sitt forna säkerhetstänk med ordet ”omtanke” och en ny vision om att ingen ska dö eller bli allvarligt skadad i en Volvo 2020.

Vilken är vår rörelseglädje- och hälsovision? Jag skrev en för snart 20 år sedan – Människor ler när de tänker på träning. Jag tänker inte försvara den till varje pris, men den innehåller både och: Ler man när man tänker på träning, då tränar man. Och då mår man bättre.

Jag kan ju tycka att den lirar rätt hyfsat med ursprungsformuleringen om att ”människan är byggd för rörelse och när hon rör sig mår hon bra. Men det måste vara roligt.”

Missa inte nästa predikan!

Amen.

I dag i F&S: Människor ler när de tänker på träning

 

Friskis&Svettis presenterade en sanning 1978. Den låter så här:
”Människan är byggd för rörelse och när vi rör oss mår vi bra. Men det måste vara roligt.”

Rolig rörelse
På denna sanning byggdes en modell för hur hyfsat friska människor och helt friska kunde hålla sig friska och vitala så länge som möjligt.

De hyfsat friska, kanske nykläckta från rehabträning välkomnades till Friskis-passen och de helt friska till Svettis-passen. Målet var att slussa allihop över till Svettis-passen. Den slussen symboliseras av & i namnet Friskis&Svettis.

Modellen byggde alltså på ”rolig rörelse”. Men hur blir det då roligt? Svaren finns i våra värderingar, som jag här återger helt fritt och inte ordagrant från vita boken:

Friskis&Svettis anser att träning blir rolig om den bygger på upplevelse, snarare än prestation, om den förutom att fokusera på kroppen, ger lika stort utrymme för själen, om den är fri från pekpinnar och i stället helt vilar på det egna ansvaret, om den ger människor möjligheter att utmana sina gränser och utvecklas som hela individer och om känslan på våra anläggningar är fräsch och modern samt om allt vi gör håller hög kvalitet.

Som kyrkan
När alla dessa pusselbitar faller på plats, är det ganska enkelt att ha roligt tillsammans med andra, lära känna nya människor, känna samhörighet, skratta mycket, slappna av och växa som människa.

Den sociala trivseln är superviktig, det är ju den våra medlemmar vill ha, den som får världsförbättrande effekter som större förståelse för olikheter, integrering av olika medborgare och mer. Så det är inte fel att som min hemmaförening nu gör, lyfta mötena. Människan är människans glädje.

Men de sociala effekterna kommer inte hux flux. Mötena är fantastiska, men kommer som en effekt av det vi är så bra på: att väcka rörelseglädje. De eftersträvansvärda mötena plus långtgående effekter av dessa, uppstår först när vi lyckas erbjuda ett starkt värde av vår sanning om rörelse.

När vi lever våra värderingar, visar vilka vi är och vad vi tycker är viktigt, då erbjuder vi ett värde. Och då kommer människorna. Helt frivilligt. Utan rabatterbjudanden och sån skit.

Det är som med kyrkan. Tron är grejen man jobbar med. Jesus saves. Församlingen är trevlig att vara med i. Man träffar folk och dricker kaffe, t ex. Man hittar själsfränder och blir en lite lyckligare människa o s v.

Amen.

När man skriver om sanningen måste man kolla med källan.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.