Jag har skrivit flera gånger om Friskis&Svettis dåliga självförtroende och ängslighet över att inte vara attraktiva. Jympan är kanske det tydligaste exemplet på vårt – jag höjer temperaturen från ängslighet – självhat.

Omöjlig ha ihjäl
Jympan var Friskis&Svettis i begynnelsen. Fortfarande tycks människor förknippa just den träningsformen starkast med oss. Det har vi förbannat svårt att ta. I minst tio år har vi försökt upplysa världen om att vi har 70 olika träningsformer. Bilderna visar gym, skivstång, HIT, cirkelfys, cirkelgym o s v. Ändå förblir vi mest kända för jympan.

”Vi måste tvätta bort jympastämpeln”, säger självhatarna. ”Varför det?” säger Jympajesus. Jag tycker tvärtom att vi ska älska den. Det verkar vara den enda träningsprodukten som fäster på allvar i folks medvetanden.

Jympan är Snövit och Friskis&Svettis är de elaka styvföräldrarna. Hon är underbar, men vi vill inte ha henne. Vi vill jaga ut henne i skogen och döda henne.

Kärleken blev fler armhävningar
Du tycker jag överdriver? Vi genomförde ju projektet Mer jympa i jympan, gjorde en film i samband med projektet och nu finns det en ny film. Här i stan hade vi också Jympans dag i höstas.

Men Mer jympa i jympan utgick också ifrån att träningsformen inte var bra nog. Huvudambitionen sades vara att renodla vår älskade jympa och förstärka det bästa, men samtidigt gjordes upplägget om. Fokus hamnade tyvärr på minuter hit och dit – d v s konkreta förändringar, lätta att ta till sig.

I stället för att ta till oss budskapet om personlighet och uttryck gick vi hem och la till en styrkelåt och tog bort återhämtningen i mitten. Klart! Orden beskrev rätt saker, men handlingen blev kontraproduktiv. Det blev aldrig mer jympa i jympan, det blev mer träning i jympan.

Oslagbar överlevnadsförmåga
I sagan överlevde Snövit. Jägaren kunde inte mörda henne. Inte heller häxan rådde på henne. Tack vare dvärgarna, de som älskade Snövit, och så prinsen förstås, levde hon lycklig i alla sina dagar.

Så vilka vill vi vara? De elaka styvföräldrarna eller de kärleksfulla vårdnadshavarna? Jympan måste vara urstark som stått emot förnekande och förgiftningsförsök. Den måste ha något särskilt, när den efter 40 år fortfarande är Friskis&Svettis starkaste produkt. Vi har inte en jympastämpel. Vi har en jympatatuering. Stämplar får man av myndigheter. Tatuerar sig gör man för att uttrycka sig.

”Ja, men den minskar faktiskt påtagligt”, säger Snövits elaka styvmor. ”Passen är inte lika många och inte lika välbesökta som förr.”

Men det är väl klart! Vi har ju 70 andra träningsformer nu!

Självhat är inte attraktivt. Om vi själva signalerar att vi har något vi skäms för och vill jaga ut i skogen, hur ska andra fatta storheten?

Senaste filmen är ett steg i rätt riktning. Nu är det 99 steg kvar.

Amen.

 

Nu tycker inte jag att vi ska deppa över att vissa projekt i Friskis&Svettis kör i diket. Klart vi ska experimentera och ta risker! Men vi måste också våga erkänna när det inte blir som vi hoppats. Vi måste ha modet bromsa, ta ut en ny färdriktning och sen riskera äran igen. Den som aldrig gått vilse o s v*

Jag tycker inte det förslag som vi sett på en justering av vår logotyp är fult. Det är inom ramarna för hur vi skulle kunna göra en förändring. Men grejen är att det inte spelar någon roll just nu vad jag eller någon annan tycker eller känner kring de estetiska värdena.

Now is not the time för feelings and opinions. Now is the time for a new process, a new experience, but in a totally different way.

(Ursäkta att jag hemföll till engelska. Tyckte det blev mer powerful.)

Slumpen som partner?
Att vi nu hett diskuterar frågan om logotyp och namn, beror mer på en slump än en medveten strategi. Sant är att frågan om grafisk profil har varit upp till diskussion länge, säkert tio år, men bara om vi räknar in de gånger frågan tagits upp internt på Riks (jo, jag vet). Men under årsstämman 2013 aktualiserades frågan med dunder och brak när den då anlitade reklam- och designbyrån visade upp skisser, t o m på en helt ny logotyp.

Det blev rabalder och Riks fick i uppdrag att göra om processen och komma tillbaka 2015. Önskan kom alltså inte från föreningarna från början, utan blev ett resultat av den oväntade byråpresentationen som tog folk på sängen.

Loggan är ju liksom inte en symbol vilken som helst för eldsjälarna i Friskis&Svettis. Den berättar en historia, den bärs med stolthet av alla funkisar och förknippas med en viktig personlig utvecklingsfas i många människors liv. Det är en kärlekshistoria.

Därmed inte sagt att man inte kan pilla i den.

Men.

Så här tycker jag vi ska göra:

1 Fråga föreningarna om de upplever att de har problem. Fråga dem om de har idéer om hur lösningarna skulle kunna se ut.
2 Analysera svaren tillsammans med ett antal organisations-äss. Definiera fällorna och möjliga vägar förbi dem och framåt.
3 Presentera den väl underbyggda analysen med tillhörande alternativ för utveckling.

Vad jag tror vi kommer att lära oss:

1 Att utmaningarna skiljer sig mellan föreningarna och kräver olika initiativ.
2 Att det finns gemensamma problem som tarvar gemensamma idéer.
3 Att lägesrapporten kommer att handla om hur vi lever våra värderingar.
4 Att det kommer att handla jättemycket om vårt erbjudande.
5 Att namnet är Friskis&Svettis och att det är allt som står på skylten.
6 Att logotypen inte kommer med på fixa-listan.

Men när vi är överens om vad vi vill (kolla stadgarna), vet vilka vi är (vilket vi redan borde göra) och vad vi ska göra (upp till bevis), då kan vi väl ta med oss loggan in i labbet and do some scrutinizing.

Amen.

Word!

 

Dear Friskis&Svettis lover,
Jag har läst igenom kommentarerna till Jympajesus två senaste blogginlägg om Friskis&Svettis namn och logotyp. Jag kan dela in dem i ett antal underavdelningar:

1 Synpunkter på själva utseendet på förslagen
2 Vad förändringen skulle kosta
3 Osäkerhet om vem som driver frågan
4 Sättet förslagen presenteras på
5 Innebörden i förnya/utveckla/modernisera
6 Ytan vs insidan


Jympajesus kommentarer till ovanstående är såsom följer:

1 Om vi tycker att det är snyggt eller fult, är i det här läget ovidkommande. Den viktiga frågan är: kommer en satsning på ny logotyp och nytt namn göra det jobb vi är ute efter. (Vilket är det jobbet? Var är underlaget som analyserar och övertygar?)

2 Jag har sett en uppskattning på att förändringen kommer att kosta oss drygt 20 miljoner. Jag tror det är lågt räknat. Men det är ändå dubbelt så mycket som vi satsade på gemensam marknadsföring förra året. Är det en vettig prioritering just nu? Vad kan vi göra bättre på insidan för den summan?

3 Vem står upp och tar ansvar för att driva frågan om logotyp- och namnförändring? Det finns ett uppdrag från årsstämman 2014 om att ta tillbaka och göra om förslaget på ny grafisk profil som presenterades 2013, men var började processen? I en önskan från föreningarna, på Riks eller på designbyrån? Och har Friskis&Svettis engagerat sig tillräckligt? Har man satt sig in i frågan om förändring av logotyp; om risker, möjligheter, kostnader och best practice? Har det gått så långt att det blivit till en icke-fråga man bara vill ha bort från bordet nu?

4 Efter att ha jobbat i reklambranschen som copywriter i över 20 år känner jag igen säljsnacket. I kundmötet blir det förstås en hel del smooth talk som gagnar byråns förslag, inte sällan innehållande en art directors skiss på ny logotyp. Några snygga bilder och ett resonemang om motsättningen mellan förr och nu, gammalt och ungt, stagnation och utveckling, daterat och modernt, krånglig och enkel brukar ingå. Man bäddar in mottagaren i ett mjukt täcke av ord att somna om till.

5 Det är lätt att tjusas av ord som ”förändra, förnya, utveckla och modernisera”, men hur motsvaras dessa löftesrika ord av handlingar som gör skillnad? Och hur vet vi att det vi gör utvecklar åt rätt håll? Vad är modernt? Vad vill vi? Återigen: Var är underlaget?

6 Det är som om Friskis&Svettis har gått till en terapeut med frågan ”Vem är jag?” Och terapeuten föreslår shopping för att skingra tankarna ett tag. Men problemet blir kvar (vilket det nu är).

Amen.

Oj, den var modern! Eller?

 

Nästan alla kallade mig Matte när jag var ung. Jag gillade att ha ett smeknamn, men behöll så klart dopnamnet med Folke som mellannamn efter min far. Hela mitt namn berättar en historia om mig som känns bra att bära omkring på. (Jag stavar Janson med ett s också.)

Liksom så många andra använder jag mig ofta i dagligt tal av smeknamnet Friskis om Friskis&Svettis. Att använda ett smeknamn är ett tecken på gillande och det är enklare att både säga och skriva än hela Friskis och Svettis.

Ett sigill? Men kom igen!
Att vi har ett gulligt smeknamn och att vi sagt Friskis i stället för hela ”dopnamnet” betyder inte att det nu är en bra idé att göra Friskis till det officiella namnet. Att i vår kommunikation plocka ner loggan, inklusive hela namnet, till att bli något slags sigill (vad nu det betyder; att vi intygar vår egen äkthet?) är lika obefogat som att jag skulle ändra till Matte i folkbokföringen bara för att mina kompisar kallar mig det.

Jag tycker det är okej att skriva Friskis i löptext och t o m rubriker, men att höja ”friskis” till officiell nivå är ingen smart idé. Ett riktigt bra drag är tvärtom att behålla och vara stolta över Friskis&Svettis och därmed undgå att ge signaler om att vi är oroliga för vår aktualitet, berättigande och förankring i nutiden.

Jag inser att många på beslutsposition i Friskis&Svettis är ängsliga över vår image, men jag menar att de är inne på helt fel väg. Tack vare vår ständiga nyfikenhet och vilja till utveckling är vi ju inne på helt rätt väg. Vi levererar nya produkter och vi funderar ständigt på hur framtidens erbjudanden ska se ut.

Action speaks louder
I allt vi gör har vi vår styrka. Där har vi vår relevans. Där har vi vår tidsenlighet. Inget av detta påtagliga utvecklande har med namnet att göra. Namnet är etablerat, accepterat och en enorm tillgång. Nästan 100 procent av befolkningen känner till oss. En förkrossande majoritet gillar oss. Ingen annan träningsaktör åtnjuter en sådan legitimitet (”berättigande enligt lag eller moral; accepteras som korrekt enligt rådande/egna normer och värderingar” Wiktionary) i samhället som Friskis&Svettis.

Jag tycker vi ska vara stolta över namnet Friskis&Svettis och den historia som namnet bär, en story om hur vår idé om träning gör gott för människor, en story som i dag – när den psykiska ohälsan och livsstilssjukdomarna ökar – är mer relevant än någonsin.

Använd gärna ”Friskis” mycket och ofta, men var noga med att det är det trovärdiga, starka och stolta Friskis&Svettis som är avsändare till allt det goda vi kommer bidra med i framtiden.

Amen.

Smeknamn kan vara söta, men inte något man vill heta på riktigt.

 

Den som blir ärligt gillad av andra har något som uppskattas på djupet. Detta något kan till exempel vara ett sätt som får andra att känna sig bekväma. Det kan också vara något som får andra att känna sig berikade av kontakten.

Om det är gillande på riktigt är det aldrig yttre saker, som ett vackert ansikte, stiligt boende eller fashionabla kläder. Det är insidan som räknas som det så vackert heter.

Detta gäller både människor och organisationer som Friskis&Svettis. Det är hur vi är – vad vi gör och hur vi gör det – som bygger förtroende, lojalitet och kärlek.

Inga nyheter, eller hur?

Så varför envisas Friskis&Svettis med att bry sig så mycket om sitt yttre? Varför är man beredd att ändra både logga och namn och lägga många miljoner på att byta skyltar? Och varför nu?

Jympajesus har så klart ett antal svar.

Tre förklaringar
1 Det värsta med det tidskrävande och kostsamma pysslandet med utseendet är F&S-självets stora ängslighet. Oron över att inte duga och över vårt utseende, måste tyvärr komma från ledningspersoner. Vi som utför Friskis&Svettis mission i mötet med medlemmar varje dag, känner inte igen oss i den svajiga självbilden. Vi är stolta och entusiastiska.

2 Konkurrensen inom träning har hårdnat betydligt. Fler aktörer än vi har sjysta erbjudanden, lokaler och ledarpersonligheter. Flera av dessa kostar mindre än Friskis&Svettis, ett antal andra är tjusigare och dyrare. Alltför många i beslutande ställning ser då till ytan i stället för att göra den inre resan.

3 Logga och namn är ett projekt som i likhet med löntagarfonderna ”har baxats ända hit, men är ett jävla skit”, som finansministern vid den tiden, Kjell-Olof Feldt, så vackert skaldade på sin plats i plenisalen. Folk är helt enkelt jävligt trötta på det här projektet nu och vill bli av med skiten. De är beredda att rösta igenom en dålig grej bara för att komma vidare, även om det kommer kosta tiotals miljoner och inte ge ett skit tillbaka. ”Det här förslaget är i alla fall inte lika dåligt som det förra.”

Vad tror man att en putsad logotyp och ett nytt namn ska göra för jobb? När PR-vindpusten har dragit förbi, vad är då den långsiktiga effekten? Hur ska miljonerna satsade på skyltar bli ROI (Return On Investment)?

Var finns underlaget som berättar för oss att byte av logga och namn är det som kommer göra skillnad? Vilar verkligen hela bytarprojektet på powerpointpresentationen från stämman 2013 och första externa kommunikationskonsulten, designbyrån där också…nej, Jympajesus väljer att inte berätta hela den historien.

Vem driver frågan i dag? Varför drivs den? Vem har något att vinna på bytena?

Tre tips
Jympajesus tre råd till Friskis&Svettis:

1 Lägg ner logotyp- och namnbytesprojektet redan innan årsstämman. Ägna just nu inte mer energi framför spegeln med att titta på födelsemärken, rynkor och andra skavanker. Spar på sminket, jobba på självkänslan.

2 Identifiera områden i verksamheten som verkligen skulle kunna betyda något för framgång och människors gillande. En ny logga eller nytt namn hjälper inte föreningarna att nå fler och tydliggöra det unika med Friskis&Svettis. Vi har inte Apples, Coca Cola Companys eller Ikeas ekonomiska muskler. Satsa miljonerna på att utveckla inre kvaliteter som gör verklig skillnad.Kommunicera dessa.

3 Bevara och utveckla den dyrbara historien om Friskis OCH Svettis på ett varumärkestroget sätt som hjälper föreningarna att fortsätta berättelsen in i framtiden. Jobba med det vi skrivit i våra stadgar, lita på värderingarna och stöd funkisarnas förmåga att leverera utveckling och entusiasmera nya medlemmar.

Amen.

Jympajesus tycker visst att behov kan föreligga att justera en logotyp, men först gör man det inre jobbet.

Taggad med:
 

Vi människor (och jympaledare och andra ledare också) har en enorm resurs att jobba med om vi vågar: osäkerheten.

Väldigt mycket i våra liv och i världen omkring oss går ut på att skapa säkerhet och minimera risker. På många områden är det givetvis bra, men ofta inte inom vårt, t ex som ledare eller huvud taget som engagerade individer i Friskis&Svettis.

Osäkerhet medför nervositet, men också spänning av ett positivt slag. Som att läsa en dikt, en roman, se en film eller lyssna på ny musik för första gången och inte veta vad som kommer härnäst. Det kan vara läskigt, men samtidigt inspirerande och hela anledningen till att vi fortsätter läsa, se och lyssna.

Tänk bara på kärleken. Wow, vilket äventyr!

Och tänk på vårt ledarskap. Hur hanterar vi osäkerhet och risker i Friskis&Svettis? Är vi rädda för att göra fel, eller känner vi glädjen i att testa det oprövade?

Jag minns en gång när Jympajesus blev inbjuden till en kurs en gång för att leda sitt pass. Utbildarna bara: ”Jaja, ta nu hans pass med en nypa salt. Se det som en hägring som ger en indikation på vad du kanske kan göra någon gång i framtiden när du lärt dig REGLERNA och möjligtvis kan knuffa lite, lite på gränserna.” Ungefär.

I stället för att bli inspirerade och få fjärilar i magen av möjligheterna av att göra något kreativt och utforska osäkerhetens vinster, darrar kursdeltagarna av rädsla för att göra fel.

Det var länge sen, men jag får en känsla av att rädslan att göra fel är starkare i dag. Ändå vet vi alla att det är i livsglädjen och leken framgångarna kommer, i modet att våga något som du (och ingen annan heller) testat förut, i spänningen som uppstår när ingen vet om det bär eller brister och vi upplever den stora osäkerheten tillsammans, den vi så ofta söker bortom olycksfallsförsäkringar, cykelhjälmar och skjuttillhållarlås.

Rädslan att göra fel är klaustrofobisk, glädjen att testa är evangelisk.

Amen.

 

I höstas frågade jag en av skaparna av nya Limited Edition-passet Flowride vad det är för slags pass. ”Jympa”, fick jag till svar. ”Aha”, sa jag och låtsades förstå, men gick därifrån med fler frågor än jag kom dit med.

Om det är jympa, varför heter det inte jympa? Vill man hotta upp jympan med ett namnbyte? Vill man skapa ett konceptpass för jympaledare i kreationsbesvär, alltså något färdigt att ta till när man av olika anledningar inte förmår göra ett eget pass? Är Flowride alltså ett pass som till synes är till för deltagarna, men egentligen mest för jympaledarna, kanske för att inspirera till bättre pass inom hela jympagenren?

På Riks hemsida heter passet endast Flowride, men på flera föreningars sidor heter passet Jympa Flowride. Jag tolkar det som att flera föreningar har tänkt i mina banor, om än inte fullt lika konspiratoriskt.
Min slutsats: Flowride är ett jympapass som jympan alltid borde vara, men vi lyckas inte hålla den höga kvaliteten rakt igenom och därför måste vi göra något som både hottar upp jympan och belyser utmaningen med att göra högkvalitativa pass.

Kanske står vi mitt i ett paradigmskifte. För det har ju varit en helig ko att vi jympaledare gör våra pass själva och att det är skapandet som har varit en förutsättning för att vi ska kunna leverera det jag gärna kallar den andliga dimensionen, fenomenet att glömma sig själv, dras med i ett flöde av rörelser och känslor tillsammans med andra (men ändå individuellt), och på lång sikt upptäcka bra saker med sig själv, typ bli medveten om sin kropp och existens på ett nytt, hälsosamt sätt och växa som människa.

G-a-n-s-k-a stora ambitioner, men det är också grejen med jympa, själva galenskapen som får våra motorer att gå för fullt på alla cylindrar.

Är det faktiskt dags att slakta kossan, tänker jag nu?

Jag och min älskade tar låtar från varandra och när vi kör dessa kreationer känns de som våra egna. Jag har lurat mina jympadeltagare många gånger och länge genom att utstråla ”min låt”, trots att det är hennes.

Vore det inte skitbra om vi hade en central låt- och rörelsebank där vi kunde plocka pusselbitarna vi saknar när vi kört fast? Eller ett helt och kvalitetssäkrat pass, om det är det vi behöver.

Men det ska nog heta jympa. Jag tror att det vore dumt att släppa ett namn vi är kända för sedan 40 år, även om namnet också ger associationer vi inte vill ha. Det är smällar vi får ta. Det får alla starka varumärken. Men det är ett annat inlägg. Kanske har jag skrivit det redan.
Amen.

”En jympaupplevelse med en twist, skriver min hemmaförening. Jag tycker alla pass ska ha fullt av godsaker.

 

Många läste, verkade gilla och kommenterade inlägget Självmedvetenheten dödar passet. Det handlade om att som ledare undvika att iaktta sig själv under passet. När det händer – att man börjar se sig själv utifrån med kritiskt sinnelag – då dör en ansenlig mängd av den energi som behövs för att leda på ett sätt som gör passet till en häftig upplevelse av att vara i ett enda långt svepande träningsflow.

Så – det har du som läste förra inlägget säkert redan tänkt – målet med att som ledare inte vara självmedveten är förstås att befria deltagarna från deras självmedvetenhet också. Så att de kan slippa sitta på sina egna axlar och viska kritiska ord i känsliga öron. Ska man ge sig hän kan man inte tänka på om man har kameltå när man lyfter underlivet mot taket eller om ens valkar syns när t-shirten glider upp under fyfotaövningarna.

Någon har sagt att det största man kan göra i världen är att göra andra människor lite mer happy. Det ger djup tillfredställelse för en själv och det gör också världen till en bättre plats. Armhävning för armhävning, kanske. Signaturen L citerar t ex författaren Toni Morrison i en av kommentarerna här på bloggen: “The function of freedom is to free someone else.”

Frihet är vad det handlar om på Friskis&Svettis, eller borde handla om; frihet för deltagare att träna efter egen förmåga, frihet från förväntningar, från prestationskrav, pekpinnar och från kravet att leva upp till något slags svårdefinierat ”godkänt”.

Sammanfattningsvis: Den största friheten är kanske att slippa sig själv en stund. Och det är det vi ledare kan hjälpa till med genom att vara förebilder en stund. Om vi inte tänker på oss själva, ser ut över församlingen med jesusblickar och bara gasar på som om vi var totalt ointresserade av oss själva, då har vi kommit en bit på vägen mot happy.

Amen.

Sådana här bilder brukar vi fnysa åt i reklambranschen. 😉

 

Att vara seriös som ledare är bra. Att vara allvarlig är sämre. Allra sämst är att vara självmedveten.

När jag är seriös leker jag. När jag är allvarlig är jag tråkig. När jag är självmedveten slösar jag på energi. Om jag tänker på mig själv, blir det svårare att få med mig hela gruppen i en enda stor gemensam och trygg happening där alla får vara med och leka på sina villkor.

Jag är helt övertygad om att leken är den största hemligheten bakom ett bra pass. Detsamma gäller egentligen nästan alla aktiviteter i våra liv, även de till synes allvarliga stunderna kan bli bättre med lekfullhet.

Men ska vi leka måste vi vara trygga som lekledare. Bara om vi är trygga kan vi signalera till övriga att det är okej att leka. Ju fler som leker i rummet, desto bättre blir passet.

En elak fiende till leken är alltså självmedvetenheten. Jag antar att den sticker fram sitt fula tryne de dagar jag inte är 100 procent säker i min roll som inbjudande och prestigelös lekledare. Jag ser mig själv utifrån. Jag undrar om jag är fånig. Jag tänker på hur kläderna sitter. Jag funderar på mitt utseende och vad folk tycker om mig.

Det är förödande. Självmedvetenheten hindrar mig från att nå jympans höga mål: en jävligt kul och i positiv mening omtumlande upplevelse med träningen på köpet.

Men leken hör som sagt inte uteslutande till jympan. I Friskis&Svettis är den en självskriven del av kulturen. Det är leken som gör oss framgångsrika och attraktiva. Men vi kan inte ta den för given. Människans strävan efter kontroll är ett ständigt hot mot oss som lekfulla och lyckliga individer.

Lek innebär osäkerhet – Shit, vad är det som händer? – och osäkerhet har vi jäkligt svårt att hantera. Men på jympagolvet – vad är det värsta som kan hända? Tryck på play och lek!

Amen.

Inte leken jag tänker på, men ändå; den är överallt.

 

Jympajesus är inte bara predikant, han är kk (kommunikationskonsult) också. Denna gång i fina Hudiksvall, där han passade på att slänga ihop en blänkare (publicerad på FB) om Friskis&Svettis nära förestående flytt:

Bara dagar kvar tills Friskis&Svettis flyttar
JON LARSGÅRDEN HÄLSAR VÄLKOMNA TILL GRANEBOVÄGEN

Friskis&Svettis var inte nöjda med sina lokaler. Lokalerna begränsade föreningens utveckling och att bygga om kändes inte optimalt. För två år sedan kontaktade man därför byggmästare Jon Larsgården, känd i stan för tre saker: att han var ovanligt ung för att ha hunnit med så mycket i branschen, att han fick saker att hända i Hudiksvall och för att han var positiv och lätt att samarbeta med.
Alla rykten visade sig stämma.

– Det har flutit på hur bra som helst. Några dagar före jul flyttar vi in i våra nya och fräscha lokaler på Granebovägen, säger Ninni Ekström, verksamhetschef i Friskis&Svettis i Hudik.

Inga problem
Byggmästare Jon Larsgården själv är också bara positiv till hela processen.
– Tajmingen var perfekt. Jag hade precis köpt mark på vilken jag också fick bygga en fastighet, så Friskis hörde av sig i precis rätt läge.
Inte bara tajmingen var bra. Jon Larsgården gillar att det är just Friskis som flyttar in.
– Friskis&Svettis har ett jättestarkt varumärke och är, om man räknar med att de finns på över 100 platser i landet, Sveriges största förening. Vi fann varandra direkt och har haft ovanligt få byggmöten för ett så pass stort och komplext projekt på 1 400 kvadratmeter.

Delar värderingar
Jon har aldrig byggt en träningsanläggning tidigare och säger sig inte kunna ett dugg om hur gymytor ska fördelas för att det ska bli optimalt.
– Friskis hade idéer som de bollade med arkitekterna. Jag bidrog med synpunkter av rent byggteknisk art. Vad jag lärt mig är att det till 99 procent handlar om dialog, tydlighet och transparens om det ska gå bra.
Jon sympatiserar särskilt med Friskis&Svettis idé och värderingar.
– Det är superviktigt att människor rör på sig och Friskis lyckas både hålla hög kvalitet och vara välkomnande för alla. Att må bra är viktigare än magrutor.
Så hur går det med träningen själv då?
– Jag håller igång några gånger i veckan, men min fru tränar mer än jag. Hon gillar crossfit och gym och tränar i en box, typ en äldre verkstadslokal, men vi får väl se om jag kan få med henne till Friskis&Svettis nu. Här kommer finnas möjligheter att köra crossfit-inspirerat, fast i en fräschare lokal.

Var med på flyttpasset
Strax före jul är det dags för inflyttning. Den 14 december är det besiktning, tre dagar senare går flyttpasset genom Hudik – från gamla lokalen till nya – och den 21 öppnar Friskis&Svettis dörrarna för nya och gamla medlemmar.
– Ska bli kul, säger Jon Larsgården. Jag drivs av att det händer saker och trivs när jag träffar människor som vill något.
– Och vi vill massor hela tiden, säger Ninni.

Jon Larsgården, Hudiks hetaste byggare

Taggad med:
 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.