Vi som jobbar ideellt förstår det stora med Friskis&Svettis intuitivt, nämligen att syftet är större än våra produkter*. Förmodligen hänger det ihop med att syftet också är större än vårt arvode (om vi ens har något).

Att syftet är så viktigt, betyder inte att träningen är oviktig. Träningen är vårt medel för att hjälpa till att göra världen lite bättre. Metoden är rörelseglädje.

Vår del i homo sapiens världs-förbättrar-arbete (i motsats till allt vi gör för att paja vår jord och tillvaro) handlar om hälsa. Jag har själv haft svårt att ta ordet ”hälsa” i min mun i samband med Friskis&Svettis, men det är för att jag inte fattat hur vi ska hantera hälsobegreppet. ”Hälsa” är så uttjatat som begrepp. Och så odefinierat. Vad är hälsa? Visst är det väl något mer än frånvaro av sjukdom?

Friskis&Svettis grundare har sin definition på hälsa: ”Hälsa är att i sann mening, nyfikenhet och glädje vara uppfylld av sina livsuppgifter.” Jag gillar den.

Hälsan nämns i våra stadgar. Enligt dessa är vår uppgift att sprida rörelseglädje och insikt om motionens betydelse för hälsan. Men vilken ”hälsa”?

Ska det syftet fungera i praktiken måste både jag som individ och organisationen definiera ”hälsa”, tänka i enlighet med stadgarna och arbeta därefter. Individ och organisation måste ju så klart tänka, prata och agera på ett sätt som drar åt samma håll. Med STORT utrymme för personliga tolkningar, idéer och initiativ ser vi något fint i fjärran.

Jag tror att det är skitviktigt att vi tycker att syftet är större än produkterna. Det är lättare att känna engagemang och lojalitet med en idé, än en produkt. Det är lättare att uträtta något bra, om man ser på ens träningscoachning som något som är större än själva träningen, och mäktigare än oss själva.

Amen.

Varför burgare, varför knäböj?


*Inspirerat av intervju med Mats Lederhausen, bl a fd VD för svenska McDonalds, nu on a mission för en bättre värld, precis som vi i Friskis&Svettis.

 

Organisationsformernas riktiga överlevare är hierarkin. I Sverige har vi berömt oss av våra platta organisationer. Vi delegerar, decentraliserar och nätverkar, men ändå biter den sig kvar: den hierarkiska ordningen.

Jag antar att hierarkins överlevnad genom alla tider beror på att vi – kanske motvilligt – gillar den. Vi slipper ju att ta fullt ansvar, för det finns en chef ovanför, och vi vet vem som bestämmer.

I Friskis&Svettis är hierarkin grymt tydlig, liksom i alla föreningskonstruktioner. Högsta beslutande organ är årsstämman, näst högst är styrelsen och under den brukar det finnas ett antal områdesansvariga. I vår sekt undvek vi länge ordet chef, men nu är det helt accepterat. Och finns det chefer, då måste det finnas folk som ska göra som chefen säger.

Men föreningsordningen innebär ju faktiskt att det är den längst ner i hierarkin – medlemmen – som har makten. Fast det är i teorin. Om medlemmen ska få makt måste hen gå ihop med en massa andra medlemmar. Det är därför föreningslivet blir så fullt av ränksmiderier och kotterier. För att rå på den reella hierarkin måste man kuppa.

Många blir trötta på att smida ränker och ger upp sina påverkansförsök. Det är förståeligt. Och så gör man som de där uppe bestämt. Det blir lugnast så. Men engagemanget för helheten försvagas.

Problemet – tror jag – är att man talar för lite om det högre syftet med verksamheten, det som är själva anledningen till att föreningen startades, det som lockade till medlemsskap och engagemang från början och det som ska få passionen för verksamheten att leva i många år.

Jag tror det är jättelätt att glömma bort enkelheten som var från början, att det var ett gäng individer som ville åt samma håll som skapade en organisation som ville samma sak som dessa individer. Så klart är det en utmaning att hålla liv i den känslan när man växer och blir många, men jag tror att det är värt besväret. Känslan av att jag och organisationen är samma sak är avgörande. I den finns kraften som kan förändra världen.

Vi är ett gäng människor som arbetar tillsammans för samma sak och alla är vi värda exakt lika mycket. Alla är vi potentiella innovatörer.

Amen.

Inte de här.

 

All hålla isär saker och ting när vi analyserar Friskis&Svettis är inte helt lätt. Men jag tycker att det är värt besväret. Att reda ut svaren på varför vi gör det ena eller det andra är ett måste för mig. (Som om inte det framgått.)

Jag vill fatta vad jag lägger ner så mycket tid och engagemang på. Jag vill se en meningen med mina insatser, och jag vill att Friskis&Svettis ska fortsätta skänka mening till fler människor. Det kommer att ske, om vi som jobbar på insidan av föreningen håller koll på byggstenarna, såväl de immateriella som de materiella.

En vanlig verksamhet utförd på ett ovanligt sätt
Det där med att väcka glädje och skapa mening, det kan man säga är en mission och en viktig del av vår helhet. Det är vad vi ska åstadkomma i våra möten med våra medlemmar och omvärlden.

Men hur får vi glädjen att spira och meningen att kännas? Jag tänker att vi på ytan har en till synes ganska traditionell verksamhet.

Verksamheten består av ”lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla”, eller rättare sagt: idén verksamheten beskrivs på det sättet. I verkligheten är det mer ambitioner än faktiska förhållanden. Plus att vem som helst kan påstå samma sak.

Våra värderingar styr på vilket sätt vi försöker förverkliga den där idén och på vilket sätt vi blir speciella. Värderingarna är allt sådant vi tycker är viktigt när vi erbjuder träningen. Några värderingar har sipprat in i verksamhetsidén, de viktigaste. Men de är många fler, minst tolv stycken, förmodligen fler.

Borra djupare
Vår verksamhetsidé hjälper oss inte att förstå vad som är allra viktigast. Det är för många kära grejer som nämns. Man måste välja en grej som är allra viktigast. Med endast en tydlig grej i huvudet, vet jag vad jag ska åstadkomma varje gång jag är ansvarig för en träningsupplevelse på Friskis&Svettis.

Svaret på vad som är allra viktigast bör jag få i missionen, alltså i beskrivningen av vårt (självpåtagna) uppdrag. Den hittas i våra stadgar. Där formuleras själva anledningen till att vi finns i den s k ”ändamålsparagrafen”. Vårt djupaste ”varför”, sägs där vara att sprida rörelseglädje och öka förståelsen för motionens betydelse för hälsan.

Som du märker finns ett problem: det är två grejer vi ska hålla i huvudet. De är inte ihopkokade till en.

Första halvan förstår jag perfekt. Den är superenkel: jag ska väcka människors känsla av glädje medan de är på Friskis&Svettis. Andra delen av den meningen krånglar till det och behöver diskuteras en hel del om du frågar mig; hur ska vi gå tillväga med hälsodelen?

Min lilla värld och den stora
Uppdraget är lätt att förstå för mig i min microverksamhet av att leda pass, men vilken är föreningens stora strategi? Hur ska Friskis&Svettis bli likvärdigt med rörelseglädje och planterandet av insikter om motionens betydelse?

Jag jämför med Volvo, som återvänt till sitt forna säkerhetstänk med ordet ”omtanke” och en ny vision om att ingen ska dö eller bli allvarligt skadad i en Volvo 2020.

Vilken är vår rörelseglädje- och hälsovision? Jag skrev en för snart 20 år sedan – Människor ler när de tänker på träning. Jag tänker inte försvara den till varje pris, men den innehåller både och: Ler man när man tänker på träning, då tränar man. Och då mår man bättre.

Jag kan ju tycka att den lirar rätt hyfsat med ursprungsformuleringen om att ”människan är byggd för rörelse och när hon rör sig mår hon bra. Men det måste vara roligt.”

Missa inte nästa predikan!

Amen.

I dag i F&S: Människor ler när de tänker på träning

 

Friskis&Svettis presenterade en sanning 1978. Den låter så här:
”Människan är byggd för rörelse och när vi rör oss mår vi bra. Men det måste vara roligt.”

Rolig rörelse
På denna sanning byggdes en modell för hur hyfsat friska människor och helt friska kunde hålla sig friska och vitala så länge som möjligt.

De hyfsat friska, kanske nykläckta från rehabträning välkomnades till Friskis-passen och de helt friska till Svettis-passen. Målet var att slussa allihop över till Svettis-passen. Den slussen symboliseras av & i namnet Friskis&Svettis.

Modellen byggde alltså på ”rolig rörelse”. Men hur blir det då roligt? Svaren finns i våra värderingar, som jag här återger helt fritt och inte ordagrant från vita boken:

Friskis&Svettis anser att träning blir rolig om den bygger på upplevelse, snarare än prestation, om den förutom att fokusera på kroppen, ger lika stort utrymme för själen, om den är fri från pekpinnar och i stället helt vilar på det egna ansvaret, om den ger människor möjligheter att utmana sina gränser och utvecklas som hela individer och om känslan på våra anläggningar är fräsch och modern samt om allt vi gör håller hög kvalitet.

Som kyrkan
När alla dessa pusselbitar faller på plats, är det ganska enkelt att ha roligt tillsammans med andra, lära känna nya människor, känna samhörighet, skratta mycket, slappna av och växa som människa.

Den sociala trivseln är superviktig, det är ju den våra medlemmar vill ha, den som får världsförbättrande effekter som större förståelse för olikheter, integrering av olika medborgare och mer. Så det är inte fel att som min hemmaförening nu gör, lyfta mötena. Människan är människans glädje.

Men de sociala effekterna kommer inte hux flux. Mötena är fantastiska, men kommer som en effekt av det vi är så bra på: att väcka rörelseglädje. De eftersträvansvärda mötena plus långtgående effekter av dessa, uppstår först när vi lyckas erbjuda ett starkt värde av vår sanning om rörelse.

När vi lever våra värderingar, visar vilka vi är och vad vi tycker är viktigt, då erbjuder vi ett värde. Och då kommer människorna. Helt frivilligt. Utan rabatterbjudanden och sån skit.

Det är som med kyrkan. Tron är grejen man jobbar med. Jesus saves. Församlingen är trevlig att vara med i. Man träffar folk och dricker kaffe, t ex. Man hittar själsfränder och blir en lite lyckligare människa o s v.

Amen.

När man skriver om sanningen måste man kolla med källan.

 

När jag tänker på Friskis&Svettis framtid, går jag nästan jämt tillbaka i historien. Det gör att jag ibland tolkas som bakåtsträvare, utvecklings-ovillig eller sorteras in i ”det gamla gardet”.

Allt nytt är inte bättre
De som bemöter mina back-to-the-initial-truth-argument talar ofta om hur viktigt det är med utveckling, hur orädda de själva är för förändring och hur nyfiket de välkomnar nya tankar.

Sånt är svårt att bemöta. Vill inte hamna i ”det var inte så jag menade och det är klart jag är nyfiken på nya idéer och jag tycker inte att allt var bättre förr”. Diskussionen närmar sig ”joho”, ”nähä”, ”joho”, ”nähä”.

Så här ser Jympajesus på saken
När företag och organisationer startar föreligger alltid ett bra skäl (förutsatt att man får kunder/medlemmar tack vare det skälet). När så åren går och affärerna rullar på, riskerar man att glömma bort orsakerna till att det funkade så bra i början. Kanhända påminner man sig ibland om att ”det är när det går så här bra som vi inte får slå oss till ro”. Jag hörde det många gånger under Friskis&Svettis guld-år på 00-talet.

Men det är grymt svårt att göra något framåtpekande medan kassa-apparaterna går varma. Inte förrän kurvan lutar neråt, reagerar man. Det är inte bra, men det är mycket mänskligt och det går fortfarande att rädda festen.

På spåret igen
En bra strategi i nedförsbacke är en kombination av back to basics och förnyelse. Den bästa idén brukar vara ”same shit, new wrapping”, om inte de mänskliga behoven har förändrats jättemycket, och det gör de sällan. Det är uttrycken för behoven som förändras.

Vad som alltid kommer att vara sant i Friskis&Svettis-caset, är att det finns någon slags sanning som vi kan paketera till att bli ett värde för människor. Den sanningen lever vidare, men ska vi vara konstant angelägna måste vi berätta om sanningen och erbjudandet på ständigt nya, relevanta och påhittiga sätt.

Sanningen och värdet
Det var det vi gjorde så bra 1978, lyckades lite sämre med ett tag strax före och strax efter 1990 och lyckades jättebra med under 00-talet för att återigen trampa vatten första halvan av 10-talet. Och det trots förbannat bra verksamhet på träningsgolvet medan medlemssiffrorna planade ut.

Det var något annat och viktigare än träningsprodukterna som inte höll måttet, nämligen den nödvändiga kopplingen mellan den stora sanningen och värdet vi kan erbjuda människorna. Vi fick inte ihop det i våra berättelser.

Så din uppgift till nästa gång blir att lista ut: Vilken är vår sanning, och vilket värde ger den?

Gå i frid, lärjungar!

Fattar inte vad det betyder, men det låter bra på nåt vis.

 

Det är enkelt i teorin, svårt i praktiken: att förstå att man måste börja med ett ”varför” innan man skrider till verket, typ startar en förening. Eller rättare sagt, det svåra kommer efter ett tag, när man glömmer sitt ”varför” och själva organisationen blir viktigare än anledningen till att man en gång i tiden organiserade sig.

Organisationen & engagemanget
I teorin jobbar vi ständigt med våra värderingar och vårt övriga tankegods. Vi vill gärna tro att det ligger till grund för våra handlingar i föreningen Friskis&Svettis, men i praktiken riskerar vi att bli funktionärer i ett administrativt system. (Jag lånade slutet på den meningen från filmen Rebellkirurgen av Erik Gandini.) Om vi inte aktar oss, alltså. Och det gör vi inte alltid. Utvecklingen går så sakta att vi inte märker den.

I praktiken måste vi hålla teorin levande hela tiden, annars dör idén och med den dör engagemanget, människors initiativkraft och lust till uppgiften. För hur ska man kunna känna lust inför uppgiften när man glömt vilken den är?

Hur mycket frihet har jag?
Det riktigt svåra med att hålla liv i engagemanget är balansen mellan styrning och medbestämmande. Särskilt tydligt blir det i en förening som vår, där allt hänger på om vi som är ideella krafter tycker att det är värt att jobba gratis. För vilket syfte jobbar jag i så fall? Vad kan jag påverka och bestämma över, och vad kan jag acceptera att någon annan tänker ut och förväntar sig att jag gör, eller snarare inspirerar mig att göra?

Här krävs pedagogik, förståelse för hur vi är som människor, men också en stark grund att utgå ifrån, d v s en filosofi, en idé, en mission.

Ifrågasätt & försvaga
Vårt ”varför” är ett tankegods som faktiskt inte behöver ifrågasättas så ofta och göra de ideella krafterna konfunderade. Varje gång vi ifrågasätter vårt ”varför” riskerar vi att försvaga det. För det måste väl vara något fel på det om det alltid ska prövas?

En sak är säker i Jympajesus världsbild, och det är att det inte funkar att göra som i den s k kallade ”provtryckningen” av vision, värderingar och verksamhetsidé. Största stödet för denna min åsikt visar verkligheten upp. Två år efter start är Friskis&Svettis splittrat kring logotypen, värderingsformuleringarna är tillbaka till skisstadiet och den gemensamma marknadsföringen är nedlagd.

Hälsosam anarki
Vad händer nu med tankarna på att ”det blir lättare att fylla varumärket med nytt innehåll med en ny logga”? Vilket är det nya innehållet och vem ska kommunicera det när inte Riks har förtroendet för gemensamma kampanjer längre?

Ingen kan tvinga en Friskis&Svettis-förening att följa ett direktiv, eller en strategi från högre ort. I rörelsen har alltid funnits ett inslag av en hälsosam anarki. Den anarkin är organisationens livsenergi. Tack vare den, som ju egentligen är människors vilja att syssla med något meningsfullt, fortsätter Friskis&Svettis att dra till sig en mångfald människor.

Visst finns ett rationellt inslag i allt vi gör, men känslan och det andliga är så mycket mer betydelsefulla.

Amen.


Inspiration på samma tema

 

I djupet av oss själva vet vi vilka vi är. Som människor, alltså. Vi ser styrkor och svagheter, försöker använda styrkorna och dölja, förlåt, jobba på svagheterna.

Vår bästa egenskap
Ett problem är att man inte är någon vidare objektiv betraktare av sig själv. Ibland får man viktiga grejer om bakfoten. Man ser styrkor som svagheter och svagheter som ännu värre svagheter.

Sådana bakfoten-idéer uppstår också i Friskis&Svettis som organisation. Vi har t ex lidit av beröringsskräck inför vår bästa gren: rörelseglädje. Jag skulle ju säga att rörelseglädje är vår verkliga kärnverksamhet. Träningen är vårt verktyg för att kunna ägna oss åt rörelseglädje.

Vi kan jämföra oss med Volvo. De bygger bilar, men är det deras egentliga kärnverksamhet? Deras senaste kommunikation tyder på att det i stället är säkra persontransporter.

Tant eller tönt
Vår unika förmåga att hjälpa människor att hitta sin rörelseglädje är vår största styrka. Vi brinner för att trigga igång den djupt liggande kittlingen, den starkt drivande mellangärdeskänslan eller den kvittrande, snurriga, förlösande upplevelsen av glädje. Den som sitter i länge.

Jag antar att beröringsskräcken beror på att vi förknippat röresleglädje med den träningsform vi är mest kända för, den som fortfarande är vår största gruppträningsform, den som människor bara kan hitta hos oss, och den som ställer högst krav på ledarens kreativitet, mod och kvalitet: jympan.

Vi har ju inte ens själva varit övertygade jympa-älskare. ”Det är väl bara att skutta omkring och vifta lite till musik? Och det kan väl vara skoj ibland om man är på det humöret. Typ om man vill träna lite töntigt eller tantigt.”

Vad töntigt av oss att tro att vår styrka är vår svaghet.

Dags för omtag
Nåväl, nu är det nya tider. Kollegorna i branschen blir fler, de har jäkligt bra idéer och de utmanar oss. Så vad gör vi?

Jympajesus säger: Vi gör som andra starka varumärken som levt och utvecklats länge (och som också ibland vacklat när det gäller tron på sin kärnverksamhet och sina kärnvärden):
Vi framhäver vår unika förmåga, d v s vår passion för att sprida det vi vet är hemligheten bakom ett liv i rörelse. Och vi agerar med verksamhet som stödjer det vi predikar.

Rörelseglädjen är vår stora framgångsfaktor. Den var det 1978 och den är det 2017 och för alltid.

Amen.

En bild vi gjorde på 1900-talet på Riks. Rörelseglädje som dröjer sig kvar.

 

Sverige sekulariseras och jag tror de flesta tycker att det är bra. Affärerna är öppna på röda dagar och skolavslutningarna slopar sina inslag av kristendomsutövande. Men kanske får förvärldsligandet också konsekvenser vi inte räknat med. Och ända in i Friskis&Svettis-kyrkan.

My brilliant friend, Kjell
Min kompis Kjell har skrivit en bok om svenska kyrkan som jag gillar väldigt mycket, boken, alltså. Och Kjell. I ett kapitel tar han upp hur sekulariseringen påverkar kyrkan och framför allt prästerna. De tappar en del av sin gamla auktoritet. För vem behöver präster när allt färre tror? Den som tror på Gud i sekulariseringens tid är väl t o m lite korkad? Hur kan någon tro på sådana sagor? För att inte tala om ANDRA religioner!

Jag ser paralleller med Friskis&Svettis. Vi lever så klart också i en sekulariserad värld även i vår sekt. För oss har det bl a tagit sig uttryck i att vi inte längre är säkra på att vi har något unikt att komma med. Jag var moderator på en konferens med ett antal verksamhetschefer för ett par år sedan där huvudfrågan var just ”vad är unikt med oss i Friskis&Svettis?” Vad tror vi på? Inget?

Tron blir fånig
Friskis&Svettis präster är jympaledarna. Båda ”yrkesrollerna” sysslar med kärnverksamheten, tron i kyrkans fall, rörelseglädje i vårt. Men när organisationen blir osäker om vad kärnverksamheten är, då minskar betydelsen av dem som helhjärtat ägnar sig åt den. Utbildning och erfarenhet och många års arbete med att förfina sin gärning i linje med kärnverksamheten förlorar betydelse. Präster och jympaledare blir lite löjliga.

Men liksom det är i mötet med teologen som människor kan få hjälp att utveckla sin tro i en modern värld, är det på jympagolvet som Friskis&Svettis uppdrag är som mest uppenbart: rörelseglädje åt alla!

Behovet av andlighet
Jag säger INTE att det inte går att känna rörelseglädje i andra träningsformer, det GÖR det, och det är utmaningen för oss i Friskis&Svettis att utveckla vårt unika sätt att hantera människor och träning. Men ingenstans är vår kärnkompetens – att sprida rörelseglädje – mer självklart än på jympagolvet.

Jympaledarna är rörelseglädjens teologer, och schamaner också för den delen. Vi sätter folket i rörelseglädje-trans under lyckade pass. Men Friskis&Svettis tro på rörelseglädje trycktes undan när vår form av sekularisering tog fart med införande av allt fler ANDRA träningsformer. Det var nödvändigt och jag gillar många av dem, men vår tro, den som handlar om rörelseglädje, fick ge vika.

Sekularisering är mestadels en god sak, men behovet av andlighet är kvar, inklusive längtan efter mening och samhörighet. Jag tror på rörelseglädjen. I alla träningsformer.

Amen.

Låt alla barnsliga komma till mig.

 

Tänker på Friskis&Svettis sökande efter ”säljdrivande kommunikation”. Man tycks tro att det finns en hemlig kod i kommunikationsvärlden som direkt leder till köp. Den koden åtrår många i Friskis&Svettis utan minsta skam i kroppen.

Men grejen är att den koden inte finns. Jo, om du säljer oxfilé vanligtvis för 465 kronor kilot och sänker till 265 kr. Koden är lågt pris. Nästa dag kostar oxfilén 465 kronor kilot igen, utan att varumärket ”oxfilé” lidit. Svårare än så är det inte i oxfilévärlden.

Vilka är vi?
Men i oxfilévärlden lever inte Friskis&Svettis. Vi är i…ja, i vilken del av kommers-galaxen opererar vi? I träningsbranschen, underhållningsbranschen eller upplevelsebranschen?

Vad vi än kallar vår egen bransch måste vi se på vårt erbjudande som något helt väsenskilt från snabba konsumtionsvaror som oxfilé. Visst är vi enkla att köpa – ”bara” att pröjsa cirka 3 000 kronor, så är man med. Men köpbeteendet är mer komplext än så.

Att köpa medlemsskap och träningskort hos oss får gärna föregås av en lång stunds övervägande. Under den stunden berättar vi lugnt och fint, sympatiskt och kanske med en gnutta humor, vilka vi är, vad vi vill och vad vi erbjuder. Valet av oss ska vara genomtänkt och långsiktigt hållbart.

40 och kåt?
Hur tror du det går om Friskis&Svettis vill ligga direkt på första dejten? Ingen drink, ingen middag, ingen bio, ingen kopp té, inga fler dejter för att se hur man trivs ihop tillsammans och om nyfikenheten och känslan växer – nä, pippa nu på momangen är det som gäller.

Se vår införsäljning som ett gammelmodigt dejtingförfarande. Ha tålamod. Låt det ta tid. Eller med Carolas ord: ”Vem vill du vara, kan du förklara det för mig?”*

Bygga förtroende
Det alternativ Jympajesus så gammelmoraliskt förespråkar är att vi först måste bygga relation och tillit. I min religiösa värld är det just det som marknadsföring handlar om: att vara intresserad av sin omgivning och presentera sig med en sympatisk idé och personlighet. För att så småningom ligga utan tjat, d v s sälja kort.

Så när du nu – uppfylld av Jympajesus predikan – försöker vara trevlig på marknaden och hålla kåtheten att sälja i schack, se då också till att undvika dess vanliga fyra fällor:
1 att predika enbart för dina fans.
2 att hylla dig själv, snarare än vara intresserad av den andre.
3 att snacka på samma sätt som alla andra dejtare.

Lycka till därute! Bjud på något. Kanske inte en oxfilé, utan dig själv (med kläderna på).

Amen.

Ha inte så bråttom.

*Idén med Främling lånad ur artikel i DN:s lördagsmagasin 170401, skriven av Behrang Behdjou.

 

Min Gud, vad jag stred för min tro före Friskis&Svettis Riks årsstämma. Jag tyckte inte vi skulle ta beslut om logga-förändring i år. Jag tyckte friskis-påhittet var korkat. Jag tyckte visionen var kass. Jag tyckte ”värderingsområdena” var oengagerande och hela strategin en ballong uppumpad till bristningsgränsen med ett yada yada som kunde söva en hel folkrörelse.

Men liksom mannen från Nasaret för två tusen år sedan, lyckades inte heller Jympajesus nå fram till etablissemanget och maktens hjärtan med sitt evangelium. Jympajesus blev på sin höjd en irriterande finne i några rövar.

Vänder det nu?
Nåväl. Striden är över (för tillfället) och dammet har lagt sig. Så vad händer nu?

Inte mycket nytt skulle jag tro. Föreningarna jobbar väl på med verksamheten. Sprider rörelseglädjen, inkluderar fler och fler. Digitaliseringen kommer ha sin gilla gång. Kommunikationen är tillbaka i spretläge.

Jag tror vi kommer se en ökning av medlemmar. Inte för att Friskis&Svettis gjort något revolutionerande nytt, utan för att man fortsatt gneta på med utveckling av verksamheten som vanligt i föreningarna. Och det utifrån samma gamla uppdrag som det beskrivs i stadgarna, utifrån verksamhetsidén, med värderingarna i ryggraden och med visionen som en neonskylt i skyn (även om man inte kan rabbla mycket av detta digra tankegods utantill).

Med ett annat perspektiv
Riks träningsteam levererar och föreningarnas engagemang attraherar. Här hemma i Stockholms-föreningen tycker jag det sprudlar.

I jämförelse med vad som händer i Syrien och med svälten i Afrika har vi så klart inget att oroa oss för. Kanske borde vi ha gjort det, lyft blicken och sagt att vi väntar med loggan och skickar 20 miljoner till UNCHR eller nåt i stället.

Men vad vet jag. Undrar vad medlemmarna tyckt om det i vår demokratiska organisationsform fått frågan.

Amen.

Jympajesus är inte den enda som fått ge sig (tillfälligt). Med ett leende ser han fram emot nya rafflande strider.

Taggad med:
 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.