Uppföljning till det förra inlägget, också signerat L. 

En fråga som lyftes i samband med mitt förra inlägg var hur detta känns att läsa för den sekulära ledaren. Det är en intressant och viktig fråga som jag också skulle vilja få svar på. Nu är jag inte i någon position att själv besvara den eller att föra någon sekulär jympaledares talan, men jag kan redogöra för hur jag principiellt ser på det. Och i någon mån är väl vi alla som befinner oss inom Friskis&Svettis huvudsakliga upptagningsområde rätt sekulära?

Egentligen tror jag inte att det finns någon fundamental motsättning mellan att vara sekulär och att ändå ha kvar en instinktiv villighet att stiga in i en andlig dimension när tillfälle ges. Jag har själv gått ur Svenska kyrkan, men i jympasalen är jag djupt troende. Jag vill faktiskt tro att det inte är någon slump att Friskis&Svettis i allmänhet och jympan i synnerhet uppstod just i Sverige, där organiserad religion i stort sett inte praktiseras längre. 

Så vilka möjligheter finns då för en sekulär jympaledare att undkomma det här spirituella? Till att börja med så tror jag att en viss process av självselektion är i görningen. Det finns obestridligen mer sekulära kedjor för den som vill leda pass utan att behöva utföra så mycket själsligt arbete i processen. Man kan som bekant inte tjäna både Gud och Mammon (Matteus, 6:24), vilket gör att det religiösa blir mindre närvarande så snart ekonomiska medel blir ett framträdande incitament.

En grundpelare i mitt argument är vidare att denna mänskliga hänförelse inför kollektiva ritualer skulle vara något grundläggande och ursprungligt, varför det blir mindre urskiljbart när det måste tränga genom en trendig och modern fasad (vilket i sin tur kan utgöra en ledtråd till varför kommunal gympasalsjympa är så speciell, men det resonemanget är bortom omfattningen för detta inlägg). Så om man känner sig obekväm med detta primitivt andliga så finns det andra kedjor som erbjuder en coolare och mer oberörd approach till gruppträning.

Även inom Friskis&Svettis finns det i nuläget många alternativ för den som saknar en religiös inklination. Faktum är att alla andra träningsformer är mindre andliga än jympan, varför den som inte vill iscensätta någon myt i samband med sin ledargärning utan problem borde kunna undvika det.

Det enda som återstår för oss att reda ut blir då: måste jympan vara andlig? Har icke-andlig jympa ett existensberättigande? Här måste jag resolut inta en kontroversiell position och svara ja på den första frågan och nej på den andra. Det framgår ju numera med all önskvärd tydlighet att träning kan kvantifieras och effektiviseras i all oändlighet. Det som går förlorat i sådana processer, det som ingen algoritm kan få fatt på, är det som bara enskilda människor kan tillföra till en skapelse som de är personligt engagerade i.

För att citera Goethe: “Der Mensch ist kreativ, nur so lange er religiös bleibt.” Det individen tillför, det som gör jympan så speciell, är kreativitet och empati och sin egen personlighet. Jympa är träning som besjälas av en enskild individs personliga egenskaper, och så måste det vara

Kan du vara kreativ utan att vara religiös?
 


Gästinlägg av L.

Man behöver inte kunna mycket om religion för att notera uppenbara beröringspunkter mellan vissa religiösa beteenden å ena sidan och jympans struktur och utförande å den andra (vilket inte heller kan vara helt främmande för läsare av en blogg vid namnet “Jympajesus evangelium”).

Om man fördjupar sig lite till, framträder ytterligare intressanta likheter mellan jympa och religion, och därtill viktiga implikationer för jympans innebörd och framtid. Det är dessa som jag nu ska försöka skildra.

I ett sådant ramverk ligger det till att börja med nära till hands att tänka på jympan som en rit, en kollektiv ritual. Om riter skriver Durkheim bland annat: “Riten är ofta inget annat än ett iscensättande av myten.” Om jympan ska förstås som en rit som iscensätter en myt, vilken är då myten i fråga? Jag skulle vilja säga att myten som jympan iscensätter är livet.

Den gode Jympajesus har argumenterat övertygande för att jympan är som livet, men jag tror att det helt enkelt är för att jympan är utformad för att avspegla livet. Att jympan är som livet är således ingen slump, utan en naturlig följd av hur den är konstruerad. Nu tror jag inte att det var ett överlagt val att anordna det på detta sätt vid jympans tillblivelse, men dock att det var resultatet av att en person tyckte om livet och ville helga det. Detta kan låta simpelt men det är radikalt, i en värld där träning annars ofta förstås som ett måste och en plikt. 

Denna vördnad inför livet genomsyrar fortfarande jympan och är något som Friskis&Svettis borde värna. Andra träningsformer har sina förtjänster, men de är inte som livet. Ett spinningpass är inte ett iscensättande av en myt (det skulle vara en exceptionellt monoton myt). I gymmet tror jag nästan inte att man är i kontakt med det överjordiska alls. Det är pragmatisk och instrumentell träning med metallredskap som själlösa totem. Vad är det mot att få cirkla kring en levande, engagerad människa i centrum för en välplanerad, uttrycksfull ritual? 

Det andliga i jympan har dock på senaste tiden fått se sig gradvis utmanövreras av andra värden (företrädesvis effektivitet och modernitet). I ljuset av det som beskrivs ovan är det ingen önskvärd utveckling. Hur kan jympans religiösa egenskaper istället värnas och framhävas? Här följer ett förslag på ett handlingsprogram med fem punkter. 

1. Jympan bör bedrivas i en miljö som är distinkt annorlunda från vardagslivet*. Det behöver göras uppenbart att man stiger ut ur det alldagliga och in i en andlig sfär, ungefär som att gå in i en kyrka. Detta var länge inget problem, eftersom jympasalsarkitekter intuitivt kände på sig att jympans rum borde vara rött. Röda rum är inget man vanligtvis finner på vårdcentralen, hos optikern eller på IKEA, och var alltså ett funktionellt sätt att separera jympan från dessa mer sekulariserade miljöer. 10-talet har dock sett ett skifte i denna praxis och en ny tendens att utsmycka jympans rum med offentlig sektor-färgen nr 1: ljusgrå. Att gå på jympa blir således estetiskt jämförbart med att gå till tandläkaren. Att jympa är dock väldigt annorlunda från att gå till tandläkaren (får man hoppas), och det behöver märkas på platsen där jympan utförs. 

* I den mån det är genomförbart. För mindre föreningar som bedriver sin verksamhet i kommunala gympasalar är det inte praktiskt möjligt att radikalt transformera jympans rum inför varje pass. Sådan jympa har dock en (än så länge outforskad) speciell, primal kvalitet, och energierna verkar vara de rätta så länge salen pryds av ett praktfullt rött lakan fulladdat med symbolisk kraft.

2. Jympaledaren, i sin delade roll som totem och schaman, bör inte heller vara “en i mängden” med avseende på klädsel. Totemismen är helt central i elementära religioner, och totem “utgör ceremonins centrala punkt: danser och riter tar plats runt omkring dem.”, varför ledarens klädsel bör vara distinkt. Vad mer är, totem får sin religiösa laddning från det symboliska emblem de bär. Det är emblemet som är heligt, och alla objekt som pryds av emblemet blir följaktligen också heliga. Jympans emblem måste vara den ursprungliga, omsorgsfullt utarbetade Friskis&Svettis-loggan, vars symboliska laddning ju vida överträffar ett simpelt “friskis” skrivet med enbart gemener. 

3. Jympans expressiva snarare än instrumentella kvalitéer bör framhävas. Detta är inget annat än ett mer invecklat sätt att säga att träningen ska komma på köpet snarare än att göras till huvudfokus. Målet är att människor ska kunna känna att de inte går på jympa för att träna. De går på jympa för att få känna ett spektrum av känslor och i en tidsrumsligt avgränsad sfär få uttrycka dem ohämmat. Ju mer jympan möjliggör det, desto mer fullgör den sitt syfte. 

4. Andra känslor än bara glädje behöver få komma fram och ges utlopp. Rörelseglädje har börjat etablera sig som begrepp och det är bra, men var är min rörelseilska och min rörelsesorg? Min rörelsefrustration, min rörelseambivalens? Dessa är komplexa, sofistikerade känslor som är svårare än grundaffekterna att skildra, men inte desto mindre aspekter av the human condition. En jympaledare som, utöver det positiva och dynamiska, kan manifestera en kontakt med någon viss ledsenhet eller svårighet blir till en människa med fler dimensioner och, i förlängningen, en mer mångfacetterad totem. 

5. Jympan bör inte aktivt och avsiktligt moderniseras. Det hände med konceptpasset Flowride. Detta kan förstås med hjälp av argumentet att anledningen till att mycket modern arkitektur är så ful och obegriplig är att för varje ny idériktning så måste föreställningen om vad som är estetiskt tilltalande förvrängas lite grann, för att utvecklingen ska kunna uppfattas som ny och intressant av arkitekteliten. Detta kännetecknar postmodernismen och går igen i många verksamheter nu för tiden. Det verkar finnas en motsvarande benägenhet även hos träningsutvecklare att vilja förvränga jympan för att undkomma det stereotypa och förväntade. Resultatet av det blir något som en begränsad elit eventuellt finner stimulerande, men som framstår som komplicerat och långsökt för det stora flertalet. Om man nu tvunget måste konstruera jympa ovanifrån bör detta göras utifrån jympans verkliga estetiska kvalitéer, som till sin natur är tidlösa. 

Vad skulle då ytterst vara meningen med allt detta? Durkheim skriver vidare: “Ju mer heligt ett moraliskt påbud blir, desto mer tenderar elementet av förpliktelse att avta”. Förheligandet av jympan medför alltså en omdefiniering av träningen från en plikt till en ceremoni, vilket har långtgående motivationella konsekvenser. Förutom det omedelbara positiva det medför för individen att få vara del av ett hälsosamt större sammanhang, ger det också medlemmar som är nöjda och lojala. Jympan är vad som är unikt för Friskis&Svettis, och på att tvinga in den i någon slags generisk modern mall för vad träning är, och hur och var den ska genomföras, finns verkligen inget att vinna, men väldigt mycket att förlora. 

Mest glädje, men inte bara.
 

Jag har fått förtroendet att redigera Johan Holmsäters bok om hur Friskis & Svettis kom till, varför och kring vilka idéer. Det jobbet har gett mig en hel del tankar, förstås. Samtidigt ser jag en diskussion om artificiell intelligens och mänskligt medvetande från World Economic Forum, som också bidrar med – törs jag säga – insikter.

Johan betonade det personliga ansvaret. Det handlade också diskussionen om i Davos. Och jag tänker att det egna ansvaret är kärnan i Friskis & Svettis, fast på ett annat sätt än rörelseglädjen. Rörelseglädjen hör till produkten, ansvaret hör till föreningens inre liv (som transformeras till våra produkter).

Det är som med barnuppfostran. Vi vill hjälpa kidsen att ta ansvar för sina beslut och handlingar, se förhållandet mellan orsak och verkan, bli autonoma men också medkännande individer. Kanske vill vi inte att barnen ska bli sårbara, men det måste de ju också bli om de ska kunna uppleva saker som gör dem mänskliga. Det är väl skillnaden mellan mänsklig intelligens och artificiell.

Detsamma gäller förhållandet mellan Friskis & Svettis ledningar och oss funktionärer och mellan oss funktionärer och medlemmarna: Alla måste låta alla ta ansvar. Vi har inte att göra med robotar någonstans.

Sen är det möjligen så att alla inte vill ta ansvar, att robotliv ibland kan te sig behagligare. Det är ju läskigt att stå för det man gör. Tänk om det blir fel! Då får man säkert en tillrättavisning. Bättre att bara agera på order ovanifrån i den lilla låda man fått sig tilldelad att krafsa omkring i.

Nej, jag är övertygad om att alla organisationers framgång vilar på samma grunder som välfungerande barnuppfostran: vi människor måste få testa våra idéer och ta ansvar för konsekvenserna. Vi måste våga ta beslut utan att älta för och emot i evigheter av rädsla för att det blir fel beslut. Blir det fel tar vi väl en ny och förhoppningsvis bättre väg sen.

Om vi ägnar mindre tid åt räddhågset beslutsfattande – särskilt för andras räkning – får vi mer tid och energi över till att uppleva, utvecklas och vara empatiska själva. Som Johan sa: Friskis & Svettis handlar inte om frihet från ansvar, utan om friheten att ta ansvar.

Man kan också säga det med en klassisk poplåt:
With a little help from my friends.

Vi klarar det tillsammans.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

Eftersom jag varit med så länge i Friskis & Svettis är risken uppenbar att jag blir en bromskloss. Jag tillhör det gamla gardet som som skulle kunna säga ”det där har vi redan provat”, ”så har vi aldrig gjort” och ”så kan vi inte göra”. Självklart är JAG inte sådan!

Men låt mig ödmjukt se på detta med vårt erbjudande genom tiderna. Jag minns t ex en tid när jag upplevde att det blev jäkligt krångligt. Vi gjorde t o m (under min tid på Riks) en undersökning om vad folk förväntade sig att vi skulle erbjuda. Kunde vi börja med matkonsultation, sjukvård, sjukgymnastik m m?

Under några år diskuterade vi också vad som skulle finnas att köpa på Friskis & Svettis: energidrycker, frukt, kanelbullar m m? Flera utkast till rekommendationer producerades, färgkodade och allt. Grönt för helt ok, gult för tveksamt och rött för förbjudet. 

Någon gång under färden formades en övertygelse om att vi erbjöd träning, punkt. Jag var helt med på det. Och jag tror nu att det var ett olyckligt ställningstagande.

Friskis & Svettis hade från början en bredare syn på rörelseglädje och social samvaro. Vi var utomhus mer, bjöd in till fler fester och hjälpte – tror jag – fler ovana att komma igång. Jag säger INTE att vi övergett rörelseglädjen och det sociala, men vi PRATAR väldigt mycket om effektiv träning i dag och producerar många pass som jag själv tycker är rätt så okej ur glädjeperspektiv, men som också handlar skitmycket om prestation och fysisk träningseffekt. Ett jävla slit, helt enkelt.

Därför funderar jag över vilket vårt erbjudande EGENTLIGEN är. Är det träning? Vi beter oss i mångt och mycket som om träning är hela grejen och har därför hamnat i ett marknadsläge där andra träningsleverantörer tycks erbjuda snarlika produkter som vi.

Ett exempel från en annan värld: När Birka-båtarna pratade med marknaden på samma sätt som Viking och Silja gick det dåligt. När man skiftade från att vara Finlandsbåt till kryssningsfartyg och såg sig som aktör på SPA- och njutningsupplevelsemarknaden i stället, då vändes en stor förlust till en lika stor vinst.

Därför tänker jag att vi ska fundera mer på vårt EGENTLIGA erbjudande. Vad är det vi vill hjälpa människor med? Hur gör vi det? Inte med bara mer av samma sak vi levererar nu, tänker jag.

Jag tror vi ska se bakåt när vi går framåt. ”Kompromissar man med kärnuppdraget i tider av förändring förlorar man sin själ.” (Citat AG Sulzberger, New York Times)

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Påmind om en kampanj för F&S Sollentuna av vårt kära Facebook.
 

Jag läste en intervju med författaren Maja Lundgren, mest känd för tio år gamla nyckelromanen Myggor och tigrar. Hon pratar i intervjun om kritiskt tänkande och det nödvändiga för henne att hålla distans till gruppen. Hon förstår att det gör henne till en bråkstake, men ser ingen annan väg. Hon måste ifrågasätta. Hon vill.

Jag kan känna igen mig i det. Jag bara måste fråga mig om de val som görs i grupp är de bästa. Skulle man kunna göra på ett annat och bättre sätt?

Plötsligt tycker alla likadant
Jag vet inte riktigt när en grupp blir farlig, när individernas egna tankar övergår till grupptänk, men det är läskigt. Plötsligt tycker alla likadant. Eller är det snarare grupptrycket som tystar tveksamheter?

Ingen vill vara bråkstaken. Man kanske är anställd och tänker på tryggheten. Man vet ju inte om man har rätt. Det kanske bara är en magkänsla, grundad i personliga problem. Kanske är det mammas fel. (obs skämt)

Att ifrågasätta är inte samma sak som att vara säker på att man har rätt. Jag vill mest kolla läget, undersöka om det finns saker att diskutera, söka alternativ, höra vad andra tycker, utan grupptryck.

Rädslan för grupptänk
Min rädsla handlar om att sugas upp och utplånas av gruppen. Därför känner jag att det är hälsosamt att hålla en viss distans till kollektivet. Även om jag älskar att höra till. Som i mitt förhållande till sekten Friskis&Svettis. Jag vill både vara med och tänka kritiskt.

När jag läser intervjun med Maja Lundgren kommer jag att tänka på när jag fikade med en ordförande för Riks och denne frågade mig vem Jympajesus egentligen ÄR. Är jag på insidan eller utsidan?

Ju mer jag tänker på den frågan, desto mer Trump-lik blir den. Får jag alltså inte vara med på insidan om jag ifrågasätter sektens strategiska val och vardagliga handlingar? Är jag endera inne, eller ute? Är jag endera för eller emot gruppen? Är jag ond eller god?

Är jag med i en svartvit förening, inte en rödvit?

We don’t need no thought control
I en grupp som Friskis&Svettis måste man få tycka vad man vill och ge uttryck för tvivel, utan att riskera sin tillhörighet. Ifrågasättande borde uppmuntras. Allt annat går helt på tvärs mot våra värderingar .

Man tror det inte om Friskis & Svettis, men också vi måste slåss mot alla tecken på tystnadskultur, management by fear och tankekontroll.

Det är fritt fram att ifrågasätta mig också.

Jag älskar Friskis&Svettis.
Amen.

Jag tycker som du. Vad tycker du?

 

Jag utbildades till jympaledare av Annika Gärderud och Hans Helander. De var handplockade av grundaren Johan Holmsäter. Liksom ett tiotal andra i den första utbildartruppen.

Veckan på Stensunds folkhögskola var fantastisk. Det var här jag förstod att Friskis & Svettis var något mer och större än den studentjympa jag lett i Karlstad några år tidigare. Det var inte bara att ta med sig den erfarenheten och fortsätta med samma stuk på Friskis & Svettis. Nu lärde jag mig något annat. Vi hade ett uppdrag och det uppdraget var vi viktiga missionärer för.

Jag lärde mig inte bara att bygga pass, jag marinerades i en kultur. Den utmärktes bl a av tron på oss ledare, av glädje, samhörighet, frihet och möjligheten att testa idéer och påverka andra på ett positivt sätt. Det var en ohierarkisk, bejakande och nyfiken kultur. Vi badade bastu tillsammans och näckade oblygt i havet. Noll kroppshets var en självklarhet.

Många år senare var jag som anställd på Riks på besök på en ledarutbildning på Lillsveds folkhögskola på Värmdölandet. Det var något annat. Den kultur jag hade marinerats i under min kurs var som bortblåst. Teorilektion var som en körkortsutbildning och praktiken en skolgympatimme.

Vid den här tiden hade det hunnit bli cirka 80 utbildare och kulturen hade lidit svårt av expansionen.

Jag hade redan sett samma sak på Stockholms kansli. Första gången jag var där vibrerade luften av glädje och entusiasm. Några år senare var det ett vanligt och tyst kontor.

Kulturen är lusten. Den stora institutionen är döden. Det spelar ingen roll hur strategierna skrivs om inte lusten finns där. Friskis & Svettis kultur är tusen gånger viktigare än prydliga femårsplaner med alla de rätta…zzz…orden.

Jag tror att kulturen fortfarande lever, fast begränsad. Jag gillar just nu känslan i min hemmaförening. Jag känner mig hoppfull, men jag tror att vägen vi som rörelse varit inne på ganska länge – den som lett till hierarkier, mycket slitig träning och ett utslätande av värderingar (rebellbeteendet t ex) – leder fel. Vi har blivit allt mindre urskiljbara som något unikt i träningsvärlden.

Jag tror stenhårt på att vi måste återerövra Friskis & Svettis-kulturen. Vilka är vi? Vad vill vi?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

”Kultur äter strategi till frukost.” Halvgammalt talesätt.
 

Det finns instrumentell träning och så finns det existentiell jympa. Fördelen med den existentiella varianten är att den också blir instrumentell per automatik. Man får träningen på köpet.

För att bygga och genomföra ett instrumentellt träningspass behöver ledaren bara plocka fram lite tunga grejer, visa hur man ska lyfta dem hit och dit och sen skrika på deltagarna om hållningen.

Ett existentiellt jympapass är så mycket mer komplext:.

1 Jag måste lyssna efter vad som händer i musiken och uttrycka det i rörelserna. Att takten funkar är den instrumentella sidan av saken. Att inspirera till en upplevelse är den existentiella, själva Friskis & Svettis-delen.

2 Jag måste söka känslan av medskapande under passet. Så klart har jag stenkoll på varje sekund av passet. Just därför kan jag ägna mig åt att kommunicera, visa att jag är en människa, som gillar andra människor. Jag vill söka upp alla deltagare, bjuda in dem i leken, testa idéer och vara intresserad av den feedback de sänder tillbaka.

3 Jag måste tänka på dynamiken och motsatserna: tungt och lätt i rörelser och musik, glädje och aggression i uttrycket, snabba och långsamma tempon, ovana toner och kända o s v. Jag kombinerar på ett sätt jag aldrig tidigare kombinerat musik och rörelse – och ingen annan i hela världen heller. Det är i stort sett omöjligt, men vi jympaledare slutar aldrig att försöka. Vi känner lidande och lycka i vår strävan. Deltagarna delar livet med oss.

Det är inte så mycket att hålla reda på egentligen, men det är svårt som fan. Man tänker Varför gör jag det här? Och vet att svaret är För att få så många som möjligt att uppleva rörelseglädje. Och då blir det meningsfullt.

Jympan är den rödvita hjälten i kampen mot den blå-grå träningsslit-attacken.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Mona från Stockholm, en av alla som bjuder på rörelseglädje för alla.
 

Om jag fick bestämma vad Friskis & Svettis skulle lägga till för vanor inför framtiden skulle det vara följande:

1 Vi utvecklar Friskis-sidan.
Friskis-idén är mer världsförbättrande än Svettis-idén. Den är en grundpelare och den gör oss stoltare.

2 Vi jobbar ännu mer med integrationsprojekt.
Vi blir som allra stoltast när vi gör skillnad i det stora. Genom oss kan fler känna sig hemma i Sverige.

3 Vi samordnar kommunikationen med verksamhetsutvecklingen.
Nu kampanjar vi rörelseglädje, men jag ser inga nya produkter för spridande av rörelseglädjen bortom marknadsföringen.

4 Vi styr över tydligare till rörelseglädje utan pekpinnar.
Vi brukade säga ”träningen på köpet”. Jag önskar vi hade mer av den sortens träning. Det är mycket slit nu.

5 Vi satsar på svenskan.
Alla använder engelska. Boring.

6 Vi bygger upp en Riks-oberoende inhousebyrå.
Tidigare inlägg här.

7 Vi bygger jympatempel.
Ge Friskis & Svettis unika träningsform ett eget rum designat utifrån jympans idé och med en ljudanläggning som levererar som de bästa biosalongerna.

8 Vi skippar Friskis som officiellt namn.
Så att vi kan fortsätta berätta, utveckla och vara stolta över hela idén om Friskis & Svettis. Mest gör vi Svettis just nu.

9 Vi kreerar en ny framtidsstrategi.
Tillsammans, synas, engagera och växa säger ingenting. Vad är alternativen? Femårsstrategier blir gamla medan man skriver dem.

10 Alla funkisar läser Friskissagan av Johan Holmsäter.
För att förstå vilka idéer vi kommer ifrån, veta mer om historien och inspireras inför framtiden.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Gott nytt år!
Amen.

Johan Holmsäter och fyra jympaledare efter pass på Kungsholmen nyårsafton 2018.
Nyårsaftonsjympa 2018 med Johan Holmsäter.
 

Kollar de nya bilderna i Riks bildbank. De är helt perfekta för Friskis & Svettis nya utslätade visuella uttryck. De säger mig absolut ingenting, annat än att det verkar ganska tråkigt att träna hos oss. ”Var det inte Friskis & Svettis som pratade om rörelseglädje, engagemang och om att våga testa gränser, t o m provocera. 

Jag blir provocerad, men det var väl inte tanken? Att satsa på en fotografering bara för att göra en enda medlem och ideell funktionär upprörd?

I Riks strategi är ett av nyckelorden ”synas”. I stället för att leva som man lär blir de här bilderna ett övertydligt exempel på hur tomma ord kan vara. Snacka går ju, liksom. Men var är handlingarna som bevisar att det man säger betyder något?

Är det verkligen den här brun-blå-grå tristessen Friskis & Svettis vill ha? Jag vill inte att det ska vara så.

Jag läste ett inlägg på Workplace där man efterlyste bilder att använda utöver själva passbeskrivningarna. Är det här vad man fick? I så fall hade det varit bättre att köpa bilder från en vanlig, kommersiell bildbank. Där hittar man precis samma intetsägande, själlösa och överallt-och-ingenstans-passande bilder som Riks nya.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Kul som fan!

 

Friskis & Svettis har alltid varit rött och vitt. Spelar det någon roll att vi nu överger delar av vår färg-branding? Mycket tyder på det.

Två tecken som tyder på att färgen spelar roll kommer från varsitt håll. Å ena sidan har vi dem som protesterar mot uppluckringen av det rödvita, å andra sidan har vi dem som vill tona ner det röda och t ex måla grått och tillåta flera nyanser av rött/rosa/aprikos.

Färgen spelar roll, vare sig man vill behålla den röda eller måla över den.

Båda sidorna känner saker
De som vill slå vakt om rött har en massa känslor kopplade till det röda. I den röda färgen känner de stolthet, tillhörighet och personlig utveckling. De rationaliserar sina känslor med resonemang om vad den röda färgen står för (lust, glädje, energi) och säger att den är viktig för vårt visuella uttryck. Det rödvita tydliggör att vi är Friskis & Svettis och därmed unika.

De som vill måla grått, ha vita loggor och kläder som befinner sig i utkanterna av vår klassiskt röda kulör har också känslor. De känner att det rödvita inte är tillräckligt up to date och kopplar, lika mycket som det rödvita lägret, sig själva till färgen. De vill inte känna sig gammelmodiga och töntiga och vill inte vara en del av ett kollektiv av rynkiga röd-talibaner.

De känner sig unga, framsynta och fria från konventioner. Deras rationaliseringar handlar om att kärnan i Friskis & Svettis inte sitter i färgen, utan i kulturen. Hur vi än ser ut är vi ändå Friskis & Svettis och det vet folk. Just nu är grått snyggt och det är viktigare än att vara röd.

Så vem har rätt?
Det spelar ingen som helst roll vad vi har för logga och färger om vi inte levererar något som folk vill ha. Inget yttre kan rädda ett ointressant erbjudande.

Men låt oss säga att vi faktiskt har ett intressant erbjudande. Ska vi fortsätta vara röda då? Och inte bryta historien? Eller behöver vi bygga en annan historia med andra färger?

Olika färger ger olika associationer och kanske t o m sätter igång olika processer i kroppen, och psyket. I vår kulturkrets är rött lika med energi, rörelse, liv, kärlek, passion, blod m m.

Därför kan man hävda att rött är en bättre färg för oss än grå. De flesta av oss associerar inte vår verksamhet till beskrivningar som ligger närmare grått: elegant, svalt, trist, november, byråkrater, gråsossar m m.

I så fall har röd-talibanerna rätt.

Men tänk om det är skit samma ändå
Kan vi släppa vår originalfärg?

Klart vi kan. Andra har gjort det. Ikea bytte från just rött till blågul. Jag kan förstå varför de gjorde det: Småland, Sverige och den grejen. Det är deras historia.

Man kan säga att Ikea stärkte sin historia med sitt färgbyte.

I linje med hur Ikea jobbar med sin historia tycker jag att vi ska vårda det röda. Det måste ju t ex gå att uppdatera våra kläder med stil och behålla en bestämd röd färg som kan justeras försiktigt om tiden kräver det (som gjorts tidigare). Att svaja färgmässigt som vi gör nu på våra funktionärskläder tror jag inte är bra på lång sikt. Vi vattnar ur våra historiska värden.

Vi har en röd historia och det är en bra historia. Vi borde berätta den tydligare, som t ex hur loggan kom till. Det är en del av ett fortsatt arbete med de värden som Friskis & Svettis uppstod kring: liv, lust, engagemang, passion, ökad slagvolym, mer fart på blodet o s v.

Vad är historien bakom aprikos och grått? Att vi tröttnade på rött? Att vi tröttnade på oss själva? Har vi något skäl eller kör vi på ”snyggt just nu”. Aprikos? Rosa? Lila? Svart? Orange?

Tro eller vetande?
Hur mycket måste vara varumärkesfärg i vår kommunikation? Ja, om man tycker att en särskild färg är en viktig profilfärg, då bör den också upplevas så av omgivningen. Man får testa sig fram. Idealet när det gäller rött torde finnas någonstans mellan en komplett tomtelook vid juletid och en röd liten logga tatuerad på röven.

Att jobba med en profilfärg är ett val. Väljer du att räkna med det rödas symbolik? Väljer du att jobba med en färgsättning som är kopplad till idén om vad varumärket står för? Väljer du att vara lojal med historien och bygga vidare på den i allt? Eller är det bara snyggt i dag som gäller? Snart landstingsblått, kanske?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Fifty shades of…

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.