Oskar i Kalmar bad mig se framåt. Han ville sätta rubriken åt mig – Friskis & Svettis 2030 – Vad, var, hur, vem och varför? – med innehållet kopplat till den rubriken skulle jag få göra vad jag ville. Vad sägs om en mörk och en ljus framtidsbild? (Kanske någon ser min skräckvision som den åtråvärda och tvärtom.)

Först min tolkning av Oskars enfrågeord:
Vad?– Vårt utbud.
Var? – Här hittar man oss.
Hur? – Vårt sätt att bedriva verksamheten.
Vem?– Vilka tar del av oss?
Varför? – Finns det nya skäl att driva Friskis & Svettis?

Värsta scenariot
Vad? – I dag står gyminpasseringarna i min hemmaförening för drygt 60 procent av totalen. År 2030 står de för 80 procent. Resten är diverse konceptpass. Jympan är ett av de färdigskapade koncepten. All personlig kreativitet är bortrationaliserad.
Var? – Eftersom vi har utvecklats ännu mer åt gymhållet och gymmarna värdesätter geografisk närhet har vi likt andra gym avvecklat våra stora anläggningar till förmån för många små bostadskvarteren.
Hur? – Vi har övergett föreningsmodellen, avvecklat den ideella kreativiteten och satsat på bättre avlönade och mer lätthanterade löneanställda som leder våra olika koncept, mest gymtränare.
Vem? – Alla reella skillnader mot andra gym är utraderade, varför också våra kunder lika gärna kan vara kunder till annat gymföretag. Inkomsten styr. Vi har övergett vår moderata mellanprisposition och satsat på människor med lite mer i plånboken.
Varför? – Det gäller att driva trafik till butik. När vi övergav föreningsmodellen och började konkurrera om de bästa tränarna steg kostnaderna för rekrytering och löner. Vi behöver en rejäl buffert för att kunna möta en nedgång om någon konkurrent lyckas bättre med marknadsföringen än oss. Frågan om folkhälsan har vi släppt. Den är olönsam.

Bästa scenariot:
Vad? – Balansen mellan gym- och gruppträning har vägt tillbaka till mer gruppträning igen. Ledarna har uppmuntrats att bli mer personliga, testa sina idéer och jobba på Friskis & Svettis två viktigaste ingredienser: rörelseglädjen och tillhörigheten. Konceptpass finns, men jympan har tack vare tilliten till funktionärers egna förmågor lockat massor av nya nöjda deltagare.
Var? – Friskis & Svettis bygger sin idé på att människor möts. Därför har vi fortsatt att satsa på ganska stora, bemannade all-anläggningar mellan 1000 och 2000 kvadratmeter. Vi erbjuder inga appar för egenträning, men rekommenderar, utbildar och tipsar gärna. Vi har satsat ordentligt på friluftsliv igen och återtagit tanken på att vi tränar inne för att kunna vara med om upplevelser ut i naturen.
Hur? – Vi har stärkt den ideella föreningskänslan genom att visa mer tillit till våra funkisars idéer, kreativitet och förmåga att utvecklas av egen kraft med stöd från föreningens administratörer. Vi umgås också mer med medlemmarna som i en enda stor familj. Därför satsar vi mycket på utbildning, ständigt lärande, många träffar och fester. Vi är oerhört seriösa, men alltid med en klacksparkskänsla. Det är okej att misslyckas och gå vidare stärkt av lärdomarna.
Vem? – Alla som vill utvecklas trivs med oss. Alla som är ute efter det meningsfulla och att träffa människor nyfiket och utan prestige. Alla som har idéer och vill bidra. Men det är också okej att komma och träna och få vara ifred, så klart. På Friskis & Svettis kommer man fortfarande som man verkligen är och känner sig alltid omtyckt och välkommen.
Varför? – Här har inget ändrats sedan 1978. Vi sprider rörelseglädje, lusten att röra sig hela livet och insikten om att fysisk aktivitet tillsammans med andra människor förmodligen är den största friskfaktorn i allas liv.

Så tänker jag i svepande ordalag om Friskis & Svettis 2030, Oskar. Fast nu kanske du inte läser Jympajesus längre, ett val som jag har den största förståelse för. För Gud vad jag ältar och vevar på om diverse fenomen i min kära förening! Orka!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

Det är Friskis & Svettis i Borås som ställer frågan på Instagram samband med sin funkisrekrytering. Man skulle kunna säga att det är samma fråga som vi i reklambranschen upprepat genom alla år: What’s in it for me?

I Boråskampanjen – som jag nu fått veta är gjord i Stockholm för ett par veckor sedan, och gillad av flera andra föreningar – använder man autentiska svar som gör det tydligt vad grejen egentligen är. Inget av dessa svar är på något sätt förvånande. Alla är av existentiell art. Alla handlar om att betyda något för någon annan och ha kul.

Under alla välpolerade ytor som vi visar upp – nya pass, snygga lokaler, välutrustade gym, leende bilder – är det det djupt mänskliga som får oss alla att ticka igång på riktigt.

Min slutsats är därför att all kommunikation ska handla om detta mänskliga, d v s om glädje, människor och utveckling. Det gäller rekrytering av funkisar och det gäller när vi erbjuder folk att bli medlemmar. Men väldigt ofta kliar vi oss i vänster öra med höger hand (armen över huvudet) för att låna min f d byråchefs metafor för när man krånglar till det.

En annan ofta upprepad anekdot om den kreativa processen låter så här:

Kollegan tittar på förslaget och frågar vad kreatörerna vill säga med sin lösning. De förklarar, varpå kollegan säger: ”Ja, men säg det då!”

Dags att säga som det är lite oftare?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Från Instagram.
 

Senast jag kollade uttryckte vi vår verksamhetsidé så här: Lustfylld och lättillgänglig träning av hög kvalitet för alla. Det här med ”för alla” har ibland ifrågasatts. Jag brukar försvara den formuleringen med att säga att ”för alla” inte behöver tas 100 procent bokstavligt. Vi ska inte slopa den bara för att det finns människor vi inte kan erbjuda lämplig träningsform. ”För alla” är en bra och drivande ambition.

Bland den månghövdade målgruppen ”alla” har vi på senare år sorterat ut ”sällantränarna” som ett särskilt åtråvärt segment att nå. Det här står att läsa på Riks Funknet om sällantränare:

I sammanhang där vi vill nå de som ännu inte tränar på Friskis försöker vi nå alla men fokuserar på en målgrupp vi döpt till sällantränare. Utmärkande för sällantränarna är att de, oavsett ålder, medvetet eller omedvetet bortprioriterar träning till förmån för andra aktiviteter. Sällantränare har en hög medvetandegrad om att träning är bra och att de borde prioritera det i sina liv, men då de har en mängd andra intressen och en vardag att ta hand om. Sällantränarna är idag ca 1,4 miljoner människor och har varit vår kommunikativa målgrupp sedan 2013. Genom att vända oss till sällantränarna når vi målgruppen som i stort sett ingen annan träningsaktör tilltalar på ett trovärdigt och uppriktigt sätt.

En liten kommentar: Bara för att vi vänder oss till en viss grupp är det inte säkert vi når den.

Och en till: Det låter som om jag skulle kunna vara en sällantränare (medvetandegraden, andra intressen, vardag, bortprioriterar träning), men jag tränar nästan varje dag.

Sammanfattningsvis: Det är luddigt. Vad är ens sällan?

Medan jag jobbar med Friskis & Svettis grundare Johan Holmsäters olika manus snubblar jag över hans segmentering av målgruppen. Han skär ”alla” på ett helt annat sätt (jag har redigerat lite):

Den sociala motionären
Här är umgänget viktigt. Bastun och ölen efteråt är lika viktiga som motionen. Spelar innebandy med kompisgänget, golfar med kollegerna eller grupptränar med bästa kompisen.

Tävlingsmotionären
Målet att vinna över andra eller att tävla mot sig själv. Bollsporter är idealiska. Att träna inför ett lopp känns mer spännande än att bara jogga en runda.

Meditationsmotionären
Vill vara ifred med sina tankar och inte motionera tillsammans med andra. Väljer gärna monotona sporter som kan utövas i egen takt: vandring, joggning, cykling, längdskidåkning och simning.

Den medicinska motionären
Tränar för hälsans skull. Drivkraften är att bli friskare, starkare, smalare eller lättare. Är ofta måttlig med träningen och kan mycket om sin kropp. Gillar styrketräning, gymnastik eller promenader.

Urladdningsmotionären
Gör sig av med spänningar genom att träna hårt och leva ut sin aggressivitet, glädje och irritation. Hittas på konditionspass, HIT, i joggingspåret, i squashhallen och i andra sporter med hårt tempo.

Pliktmotionären
Håller fast vid rutiner. Tränar regelbundet för karaktärens skull. En festnatt kompenseras med motion. Joggingspåret, simhallen, jympan och andra konditionspass gillas bäst. Njutning och umgänge hör inte ihop med träning.

Njutningsmotionären
Tränar för nöjets och njutningens skull. Nuet är viktigast, inte att vara frisk eller smal i framtiden. Här behövs ingen självdisciplin eller övertalning. Motivation kommer inifrån. Finns inom alla sporter.

Prylmotionären
Detaljer kring träningen viktiga, att komplettera utrustningen och jämföra prylar med andra. Finns överallt, inte minst inom friluftsaktiviteterna.

Indelningen är väl inte vetenskapligt underbyggd, mer intuitivt kåserande, men tänkvärd ändå, tycker jag. Kan vi nå fler genom mer fantasifulla tolkningar av människors personligheter och beteenden?

Johan rundar av med att skriva att vi har lite av alla typer i oss. Han säger inget om sällantränaren, men om nu den karaktären är så viktig, vad är det som lockar? Kan han eller hon sorteras enligt Johans modell?

Är det inte bara för oss att – ovanpå alla hygienfaktorer (snyggt, rent, trevligt bemötande, geografiskt tillgängligt, prisvärt) – se till att det blir förbannat kul?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Bilden lånad av Friskvårdspodden på Instagram.
 

Mitt eviga ältande om jympan har lett till att en annan förening tror att jag kan leverera också i verkligheten. På ett jympagolv fullt med folk! De undrade om jag ville komma och prata om jympans hantverk och leda ett pass.

Efter att ha pratat några minuter i telefon visade det sig att personen som läst denna blogg också hade snappat upp att min käresta (Lilla Basledaren) hade ett mycket bra baspass. Kunde inte hon också komma?

Som tur är håller jag med om min kärestas jympakvaliteter och hade redan sagt ”jag åker inte utan dig” till henne. Ett utslag av ren självbevarelsedrift. Jag såg scenariot framför mig: Efter att jag yrat en massa teorier om vad som är ett bra pass för åhörarna, visar hon hur ett sådant ser ut. Utan att jag blandar mig i alltför mycket. Jag ler bara stort och menande, som om det var jag som lärt upp henne.

Det är just den grejen Lilla Basledaren hatar. Folk brukade komma fram till henne och säga saker som tydde på att hon fått sin musik och sina rörelser av mig. Det omvända hände aldrig mig, trots att jag snott från henne i alla år. Den enda låt jag kan komma på att hon lånat av mig är Abbas As Good As New.

Abba-låtar är inte riktigt vårt trademark, tänker jag. Och även om Lilla Basledaren är mer förlåtande än jag när det gäller trallvänlighet, så skulle jag säga att vi lockas mer av indisk, arabisk, östeuropeisk och afrikansk musik. Den kan ju vara hur trallvänlig som helst, men har också något annat spännande i sig som är särskilt bra när man ska sätta ihop ett jympapass. Här hittar vi musik som föder rörelse nästan per automatik, även om den samtidigt kräver ett jäkla självförtroende ibland. Jag minns några låtar som jag liksom fått pumpa upp mig som en tyngdlyftare inför. Det finns ett motstånd och i det motståndet kan magin ibland förlösas.

När vi pratar om det hemma kom vi på att det är skillnad på låtar som sköter sig själva, nästan så att ledaren är överflödig – tänk September med Earth, Wind & Fire – och låtar som ledaren behöver ta i från tårna för att förmedla. De förstnämnda kan nog behövas i ett pass, men de sistnämnda är de roligaste och de som dröjer sig kvar som favoriter.

Ser på en dokumentär om skivbolaget Blue Note på SVT när jag skriver detta och får det här passande citatet. ”Let’s do something less popular. Let’s go down a road less traveled.”

Det är sådant här vi ska snacka om en lördag i april i en annan Friskis & Svettis-förening än vår egen. Jag tror vi kommer att betona hantverket, att det är ur själva konstruktionen av passet, hur man tänker om musik, struktur, variation, avsikt och dynamik, som det magiska och så mänskliga med jympan uppstår.

Jag drar några valser om det på ett teoretiskt plan och så får Lilla Basledaren – hon som förresten numera kör Medel och Skivstång – visa att det funkar. Det blir bra. Jag får äran.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Laddade för att inspirera.
 

Jag skäms när jag tänker tillbaka på tiden runt millennieskiftet. Tillsammans med tungviktare på Riks undersökte jag möjligheterna att säkra Friskis & Svettis logga. Vi hade nämligen ett problem vi inte längre har: Folk placerade loggan snett. I stället för att låta namnet Friskis & Svettis sträva uppåt, vek man ner loggan framåt så att texten blev horisontell. Korkat kan tyckas, men loggan var helt enkelt inte lika känd för 20 år sedan.

Jag törs knapp berätta hur vi gick runt till designers och formgivare och fick det ena förslaget efter det andra. PÅ NYA LOGGOR! Fattar inte att ingen sa: Men är ni dumma i huvudet? Ni kan inte ändra den här loggan! Eller någon sa nog faktiskt det till sist. Någon med den erfarenhet jag saknade på den tiden.

Resultatet blev den vita loggan i den röda kvadraten. Den kunde man inte göra fel med, även om den gav upphov till andra utmaningar. Till exempel att den inte blev bra på ledarkläderna. Det löstes genom att ta bort den nyss ditsatta kvadraten, haha. Den yttre tunna linjen offrades på de praktiska kompromissernas altare.

En annan ändring som kom till på den tiden var ihopskrivningen av Friskis & Svettis. Jag minns inte varför det beslutet togs, men det står säkert en förklaring i något dokument insatt i en pärm ställd i en bokhylla i ett kontorsförråd någonstans i en annan galax. Kanske var tanken med ihopskrivningen ironiskt nog att betona sambandet mellan Friskis och Svettis – slussen mellan det sjuka och det friska – ett samband som var på väg bort. För sen blev vi Svettis. men kallar oss Friskis.

Jag protesterar sedan ett tag tillbaka från mitt skrivbord på en annan planet genom att numera alltid skriva isär Friskis & Svettis. Mest för att den skrivningen är det språkmässigt korrekta. Jag är ju faktiskt lärare i svenska, även om det var ett tag sedan jag stod i katedern. Journalister vägrar också skriva enligt interna varumärkesregler från någon självgod organisation som får för sig att deras namn ska skrivas på ett speciellt regelvidrigt vis.

Det var lättare att vara ung och oerfaren. Som äldre och visare har man så mycket mer dumhet att fajtas emot. Friskis & Svettis är bara 42 än, så vi får helt enkelt vänta ett tag till på klokskaperna.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Lyckligt ovetande
 

Gästinlägg av L.

På Friskis&Svettis hemsida har man sedan en tid kunnat läsa följande:

Om du ska vilja träna hela livet måste det vara kul. 

Därför sätter vår träning både kroppen och sinnena i rörelse. 
Vi är snarare i upplevelsebranschen än i hälsobranschen. 

Det är inte så svårt att hålla med om tycker jag. Det första låter intuitivt rimligt, och vem vill inte få både kroppen och sinnena satta i rörelse? 

Till terminsstartkampanjen för våren 2020 har man dock bytt sensmoral. Nu kommuniceras träning inte längre som något som någon kan förväntas vilja göra. Motivationen framställs istället som avhängig dagsformen en given dag, vilken beskrivs som godtycklig. Det är svårt att föreställa sig någon annan upplevelse marknadsföras som så beroende av omständigheterna. Det låter mer som kommunikation utifrån en väldigt typisk syn på träning. 

Det här kan i sin tur tolkas som en del av en mer generell förskjutning från upplevelsebranschen till träningsbranschen hos Friskis. Om man t.ex. läser passbeskrivningen för en av förra årets träningsnyheter, Modus, så får man veta att det är “Träning som känns som träning”. Då passar den här nya kommunikationen i och för sig bra. Med träning som känns som träning behövs tröst om att det är okej att känna olust. 

Men det hela känns en aning bakvänt. Tänk om träning istället kunde vara något som framkallade lust? Något att längta till, som gör dagen bättre än vad den skulle ha varit annars, oavsett dagsform. Mer som en upplevelse än som träning. Man skulle spara in på ett motivationssteg om träningen i sig själv upplevdes som belönande. 

Det är också ett grundläggande ställningstagande i frågan om träningens rättmätiga plats i människors liv. Kan det vara något att se fram emot, som gör livet och vardagen bättre, eller är det ett vardagsmåste som man ytterst kan förmå sig till när andan (slumpmässigt) faller på? Kort sagt, är det något som ger motivation eller något som kräver motivation? Den skillnaden är långt mer utslagsgivande än vad det ger att outsourca lusten till en nyckfull dagsform. 

Någon kan nu invända att detta synsätt är främmande för personer som inte redan tränar regelbundet. Att man framstår som idealistisk om man presenterar det för dem på detta sätt. Men som Friskis redan konstaterat: om du ska vilja träna hela livet måste det vara kul. Det går inte att kompromissa med. Man har mycket att säga om motivation i den nya kampanjen, men förbisåg den fundamentala ekvationen “kul = göra igen²”. 

Jag tror inte att vi har lämnat upplevelsebranschen. Jag tror, nej, jag vet, att upplevelser fortfarande lever och frodas på Friskis. Att man har en konkurrensfördel här, och att upplevelser dessutom är mycket mer tacksamma att marknadsföra. Så varför låtsas som att det är träning vi erbjuder?

Beskrivning: https://lh4.googleusercontent.com/VtwNNGqCCxkdKwQtcvjt_rcPb9PPVhiTG4nvV-0ZZ7NiCHnV5xM3M7qHwFn6hG07yTO97b1bTHXeJoPlY8nhmAxshxNcJDY9grs37HNjE3lZPTJ-7ygD9Y_wK4tbAQ4fUjmyNAyb
The flow channel, från Mihaly Csikszentmihalyis bok “Flow: The Psychology of Optimal Experience” (1990), enligt vilken det är möjligt att parera stress och tristess  och landa i en upplevelse.
Eller som jag gillar att kalla den: the jympa channel. 

 

Åtminstone här i Stockholm jämför vi oss med Sats. När jag jobbade i en av Hötorgsskraporna följde jag ibland med mina jobbarkompisar till ett Body Pump-pass i kåken. Ledaren var en ung snygg man med självklar och lekfull pondus. Jag tror kvinnorna på passet tyckte att han var helt underbar. Även jag gillade att vara med där jag stod längst bak i salen och jämförde stämningen med Friskis & Svettis. Det var lite mer show, lite snyggare kläder, kanske mer make-up på deltagarna och definitivt mer businessfeeling i receptionen. Efter att ha varit kompisgäst kunde man räkna med ett säljsamtal. Att vår kultur var folkligare, mindre säljig och mer avspänd gick inte att ta miste på.

Men nu börjar jag undra vad som är på väg att hända. Eftersom jag inte tränat på Sats på länge kan jag bara analysera hur vi kommunicerar. Det tycks som om vi blir allt mer lika när det gäller idéer – folkhälsa, rörelse, personligare – och att Sats just nu har bästa flytet, kreativiteten, självförtroendet och tonträffen.

Vårens kampanjmatch vinner Sats på knock-out redan i första ronden. Medan vi kör floskelrally om att livet minsann inte alltid är en dans på rosor, fläskar Sats på med en humoristisk film som träffar i hjärtat: mänsklig, med en huvudperson många kan relatera till och med mycket bravado. Dessutom på olusttemat. 1-0 till Sats, helt klart, åtminstone för alla som älskar Friskis & Svettis så mycket att han eller hon förmår se matchen utifrån. Sats är kul. Sats peppar.

Så vad gör vi nu? (Om jag får bestämma, vilket jag så klart inte får.) Jo, vi tar spjärn mot Sats nya fräscha stil och ger oss fan på att vi ska göra bättre. Jag menar inte att deras budskap är bättre, men utförandet. (En svaghet med Sats budskap om hjärnhälsa är ju att det gäller all fysisk träning. Vi ska så klart sträva efter att kommunicera sådant som bara kan förknippas med oss. Och det är svårt, men också en härlig och värdig utmaning.)

Nu gäller det ”bara” att träffa folk ännu mer klockrent i hjärta och mage än Sats och alla andra konkurrenter. Vi är kollegor när det gäller att öka människors välmående, men inte på kommunikationsområdet. Där vill jag slå alla.

För övrigt tycker jag inte vi ska köpa kommunikationstjänsten av reklambyråer. Har vi inte testat det tillräckligt? Sa inte föreningarna nej till det härom året? Ändå fortsätter det. Hur gick det till? Hur som helst; dags att satsa på inhouse. Kan själva!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Spruta på alla andra kommunikatörer i branschen!

 

De här sällantränarna verkar inte vara världens smartaste att döma av vår nya kampanj ”i lust & olust”. Eller så är de bara missnöjda med sig själva och sina liv.

Vi på Friskis & Svettis förstår – så läser jag – att sällantränarna är jäkligt labila typer. Ena dagen vill de ingenting, andra dagen ska de erövra världen. Är man så upp och ner drabbas så klart lusten till träning. Men inte dömer vi någon för det. Å nej, vi är sååååå förstående för hur jobbigt det kan vara att vara ett offer för sina irrationella känslor.

Anledningen till att vi är så fina när vi pratar med idioterna som tränar sällan är att vi är lite bättre än dem. Vi är inte heller alltid peppiga Duracell-kaniner, men vi kan hantera våra känslor. Vi har karaktär och går och tränar även när det tar emot. Vi lider med dem som inte har kommit så långt i sin utveckling. Vi klappar dem på huvudet. De ska förstå hur väl vi vill dem.

Så tonen är det ena. Von oben. Humorlös. Omogen.

Det andra jag reagerar på är efteråt-perspektivet. Att vi intygar att det i alla fall känns skönt när skiten (träningen) är över. Det budskapet går helt på tvärs med en övertygelse vi hade en gång (och jag fortfarande har) att det bör vara roligt under tiden om man ska vilja göra om det.

Precis som texten säger så vet varenda kotte – från slappis till elit – att det tar emot ibland. Så varför prata om det? Texten är en enda lång uppvärmning kring ämnet. Det är okej, jag gör också så, men när man ringat in problemet får man gå vidare och komma på något intressant och kommunikativt. Kanske med humor. Utan självgodhet. Sympatiskt. Visa på en möjlighet.

Under den dagismjuka och självgoda tonen – ”Vi finns där oavsett” (som vi skriver på annat ställe) – döljer en vilja att låta piskan vina över slöfockarna – de mindre begåvade sällantränarna.

Bättre då och mer respektingivande att vara rak och säga det vi menar: Ryck upp er soffpotatisar! Det blir kul!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Ibland är jag opepp – på vår reklam.
 

Jag var på jympaledarträff för ett par veckor sedan. Det var kul. Allra roligast var som vanligt att träffas. Men resten var också skoj: inspirationspasset av Anna Fagerstedt, diskussionerna och workshopen (som gav mig input till egna passet – särskilt tack till kollegan Ulf Björkdahl som gjorde en bakåtvandringsgrej på alla fyra som löste upp min kreativa kramp).

Dagen fick mig att fundera på vad vi ledare vill ha och vad vi behöver. Är det ens samma sak?

När jag tänkte lite till såg jag två tydliga sidor av ledarsysslan: det tekniska hantverket och det personliga ledarskapet.

No shit, Sherlock!

Jag kommer kanske inte få pris för den iakttagelsen, men den hjälper mig att förstå något om jympan, t ex att man kan vara grym på passbygget och missa magin vid leveransen. Eller att man kan skapa magi som person med ett taffligt, ostrukturerat och ospännande hantverk. Inget är riktigt bra. Jag tror deltagarna fortsätter komma, men i första fallet får de bara träning, i det andra mest upplevelse. Problemet är möjligen att vi blandar ihop de två sidorna när vi vidareutbildar oss.

Så hur kombinera de två storheterna hantverk och personlighet så att ett plus ett blir tre? Vi pratar ju redan jättemycket om saken, bl a i jympa.nu. Men ändå, nog skulle vi kunna bli bättre.

Jag tror vi ska börja med hantverket. Det är enklast. Att bli tydligare med vad dynamik och variation faktiskt betyder, att analysera varje del i passet och vilka effekter vi är ute efter (träning, kontakt, känslor) och snällt och uppbyggligt opponera på varandras lösningar. Och så försöka få till det i verkligheten. Försöka nå visionen i praktiken.

Ledarskapet då? Det är svårare än hantverket. Men jag antar att det trots allt vinner över hantverket när det gäller magipotentialen. Men hur ska man utveckla sig här? Att bli bättre på hantverket är instrumentellt – plugga, testa, öva – att leda är existentiellt – lär känna dig själv, släpp egot, connecta – det låter som om jag behöver gå i både psykoanalys och kbt-behandling.

Jag skulle tacka ja till ett erbjudande om djup jympaterapi. För att bli ett äss på kombinationen av proffsig & personlig, aldrig mer leda i ett ljummet mellanrum mellan båda, utan i stället alltid ha stenkoll på hantverket och släppa in på riktigt när det gäller kontakten. Det finns ju ett hantverk i ledandet också, ett slags oklanderlig teater, men längre än den duktigheten vill vi väl nå?

Låt oss gräva inåt i våra sköra psyken. Det kommer göra ont, men jäklar vilka bra jympaledare vi kommer bli.

Jag älskar Friskis & Svettis.

Amen.

Kan jag få en näsduk?
 

När jag hör om människans däggdjursbeteende i Anders Hansens program på Svt känns det så självklart. Alltså varför rörelseglädjen är nödvändig om det ska bli något långsiktigt av träningen.

Avsnittet handlar om stress. Vi blir stressade för att vi är skapade för att leva i ett här och nu, samtidigt har vi förmågan att tänka framåt. Vi kan alltså stressa över saker som både händer nu och sådant som kanske aldrig kommer att hända. Perfekt, eller hur?

Forskaren som Hansen pratar med tar upp det här med att bestämma sig för att börja motionera, äta bättre och leva hälsosammare som exempel på när här-och-nu-tänket inte gynnar oss. I morgon ska jag börja, säger däggdjuret om det inte är tydligt att något behöver hända just nu. Fight eller flight mode är inte aktuellt. Då chillar vi. Stressen för morgondagen är mer laid back än för nuet.

Det visar mig varför rörelseglädjen är så viktig. Den uppstår i ett här och nu, men får folk att återvända till träningen snart igen. Vi kan som intelligenta däggdjur fatta att rörelseglädjen går att uppleva i morgon också. De två senaste av våra reklamfilmer – om att släppa in känslan – fokuserar på det fenomenet, tänker jag, att både vara i nuet och längta till nästa gång, riktiga däggdjursfilmer alltså.

För övrigt fokuserar vi för mycket på långsiktighet i våra budskap och nya träningserbjudanden, tycker jag. Vi snackar om teknik, träningseffekter och ett för däggdjuret ointressant och icke aktiverande ”sedan”.

”Sedan” ska vi få på köpet, ju! Tack vare rörelseglädjen i nuet. Och FÖRSTÅS, tack vare mötena mellan människor. Det är sån enkel skit vi blir glada, harmoniska, lite mer stresståliga och mer utvecklade däggdjur av. Det är glädje och sammanhang vi vill ha och vi vill ha det nu. Och gärna i morgon.

Bejaka däggdjuret i oss!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

”What Makes Us Human” host Armand Leroi with a chimpanzee named Harry during the filming of the show’s intros, April 29 2006.
 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.