I min förening tappade vi nästan hälften av medlemmarna 2020 – 2022. Möjliga förklaringar till att folket inte kommit tillbaka…än… är att de jobbar hemma och har hittat andra sätt att träna på, eller att de helt enkelt inte tränar längre. Så frågan är om vi bara ska gilla läget, skära ned på verksamheten, hoppas att de gamla lockropen ska fungera snart igen, eller försöka tänka nytt.

Med de ”gamla lockropen” menar jag lite småkul annonser, filmer, priserbjudanden och kompis-veckor, plus mer produktnära presentationer, typ filmer om nya träningsformer.

En svaghet med dessa flitigt använda grepp är just att de är flitigt använda. En annan svaghet, när det gäller de produktnära marknadsföringsinsatserna, är själva produkterna; de är inte tillräckligt intressanta.

När jag påstår att produkterna (träningsformerna) inte är särskilt intressanta, så tänker jag ur mottagarens engagemangsperspektiv. Vi som varit på liknande pass förut och har ett hum om vad det handlar om kan se fram emot en ny variant på att lyfta, hoppa och vrida, men i det stora hela spelar de budskapen inte så stor roll.

Vad som däremot spelar roll är Friskis & Svettis personlighet. Vår kultur.

Vilka är vi? Vad har vi för inställning till dig, till träning och livet i övrigt? Hur avspeglar sig vår kultur, dels i träningsprodukterna, dels i hur vi möter dig?

Det är det vi borde prata mer om. Det är så vi får mer sympati än övriga träningsställen.

Det var det vi handlade om i starten. Träningen var ett verktyg. Med hjälp av rörelseglädje skulle vi bygga gemenskap och utveckla människor till kropp och själ.

Fotograf Alvreten i Friskis & Svettis Malmö för några år sedan.

Att komma på receptet för medlemsåtervinnanndet är banne mig inte enkelt, men det kan hjälpa att tänka: ”Vad händer om vi gör tvärtom?”.

Med ”tvärtom” menar jag tvärt emot vad vi gjort den senaste tiden (de inkörda marknadsföringsåtgärderna) och jag menar tvärtom vad våra kollegor i branschen gör.

Skrytigt stickspår: Jag tycker fortfarande att bilderna som vi (fotograf Alvreten, formgivare Tobias Peterson och jag) gjorde på Riks 2010 – 2014 är de bästa hittills. Idén var busenkel: bryt mot traditionen att visa glada människor i träningskläder som tränar med stora leenden! Därför hade alla modeller civila kläder och poserade med träningsredskap på ett smått surrealistiskt sätt. Helst skulle de inte le det där snygga och osvettiga leendet heller.

Så vad gör vi?

1 Jag tycker vi ska hålla oss nära verkligheten och kulturen i Friskis & Svettis.
2 Jag tycker vi ska försöka kommunicera ovanstående på ett sätt vi inte gjort förut.
3 Jag tycker vi ska utveckla en ny produkt/vidareutveckla befintlig och sikta på den stora skara människor som vill träna/göra livsstilsförändringar, men som av olika anledningar inte kommer till skott.

Sa jag att det är svårt? Mm, men vem vill ha det enkelt och bekvämt HELA tiden? Inte vi väl?

Ska vi spåna lite? Hör av dig!

Jag älskar (idén om) Friskis & Svettis.
Amen.

 

herbert-von-karajan
Herbert von Karajan och jympaledare gillar inte dåligt ljud.

Vad är det egentligen för slags människor som fortfarande gillar jympa?

Jympafolket pratar om hur rolig jympan kan vara, om gemenskapen, peppen från gruppen, att man kan köra så hårt man förmår eller vill, att allt ingår – styrka, kondition, balans och rörlighet.

Jymparna har med sina fåraktiga leenden aldrig bekymrat sig om att biceps får noll träning under ett pass. I stället yrar de om känslan av välbefinnande, typ att ingen annan träningsform får dem att må så bra både under själva passet och efteråt. De skrattar bara åt att de under vissa delar under passet ser ut som levande fågelskrämmor utan koordinationsförmåga.

Det är en kult.

Jympaledarna brukar vara allra mest hardcore. De vill att jympan ska ha en särställning i Friskis & Svettis och tycker att utbyggnaden av gym har skett på jympans bekostnad. Medan det investeras massor av pengar på ny utrustning i gymmen och nya kvadratmeter gym-yta, får jympafolket nöja sig med nya lampor och väggfärg.

Och apropå väggfärg, de mest extrema jympa-agitatorerna tror att färgen på väggarna har betydelse för hela jympaupplevelsen. De hatar grått.

Men de älskar bra ljud och tjatar om att det måste vara det allra bästa. Alla nyanser i musiken måste gå fram, skriker de högröda i ansiktet. Jympaledare är värre än de mest kompromisslösa dirigenterna på världens prestigeladdade konserthusscener.

Jympaextremisterna älskar också frihet. Att göra personliga pass har blivit en fix idé. De tar hellre risken att misslyckas än att alltid välja säkra kort. De får hellre feedback av typen ”det var det värsta pass jag varit på”, än ljumma kommentarer som ”ja, men det var väl trevligt”.

Jympaidioterna ser dock inte vartåt det barkar. Att de är den sista generationen som tycker att rörelseglädje är den viktigaste ingrediensen och motivationen i träningen verkar för långsökt för jympakulten. De kan inte ta in att de helt fotriktiga och kontrollerade träningsformerna sakta men säkert förpassar jympan – likt Kapten Uggla, Per Henrik Ling och husmorsgymnastiken – till historien.

Jag är en jympaidiot.

Och jag älskar (idén om) Friskis &Svettis.
Amen.

 
hjarta-av-eld

Om man ska tro Friskis & Svettis hemsida är Jympan hetare än någonsin. Då måste vi som leder Jympa också vara hetare än någonsin, eller hur? Riktigt hur det gick till att bli så het, har jag inte greppat men kanske kommer jag att fatta när jag leder mitt pass i höst.

På hemsidan läser jag att ”Nu skruvar vi ytterligare. Med musiken, energin och peppen från gruppen i fokus är Jympan hetare än någonsin.”

Hm, behöver jag göra något jag inte gör i dag? Eller är jag automatiskt hetare än någonsin? Måste jag bidra med något sensationellt nytt? Vad, i så fall? säger jag med darrande underläpp.

I sökandet efter svar på den frågan snubblar jag över Friskis & Svettis Täbys inlägg på Instagram. De skriver också att ”Jympan utvecklas och blir ännu bättre i höst där ledarna arbetar mer med musiken, peppen och vi-känslan.”

Alltså, jag vet inte om jag fixar mer ambition. Ingen har frågat mig om det är okej att trumpeta ut ovanstående kvalitetsförbättring.

Jag minns att vi pratade lite om att använda musiken mer på jympaträffarna i våras. Och att vi snackade om kreativa övergångar mellan rörelser och låtar, så att det inte blir hackigt och oskönt.

Självklart håller jag med, men jag går redan på gränsen för vad jag fixar i hitte-på-facket. När jag nu i höst börjat försöka bygga ett jympapass hetare än någonsin händer absolut inget kreativt. Jag reser mig upp ur soffan, sätter på min åtta minuter långa förstalåt, tar några stapplande steg och sätter mig ner igen.

För att försöka göra något nytt, peppigare och hetare skissar jag på TVÅ åtta minuter långa låtar i samma pass. Jag har använt långa låtar på sex – sju minuter förr, men aldrig åtta och aldrig två i samma pass.

Vad håller jag på med?

Risken för katastrof är uppenbar. Jag ser deltagarnas förlåtande leenden (som jag sett tidigare många gånger). ”Typiskt Janson”, kommer de att säga, ”men för Guds skull, tagga ner!”

Ärligt talat; jag tror inte det behöver vara så märkvärdigt. Ett klassiskt och enkelt jympapass med rörelser som sitter som en smäck till musiken (vad man nu gillar) och en ledare som är där för gruppen på ett personligt och inbjudande sätt, det räcker!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 
Foto Alvreten

Här kommer lite mer från hästens mun. Johan Holmsäter beskriver hur han byggde jympan i sin självbiografi Friskvårdsrebellen. Allt har en kropp och själ, heter kapitlet.

”Jag skriver ned de drygt 300 övningarna jag kommit på och definierar hur de ska sättas ihop och utföras tillsammans med musiken. Jag tänker att både musiken och rörelserna har en kropp och en själ. De ska samspela och förstärka varandra, ge upphov till känslor av frihet, styrka och lust.

Jag delar in rörelserna i nio kategorier – från styrka och hopp till löpning och rörlighet. Rörelserna är varierade: öppna eller slutna, enkla eller komplexa. Jag söker det som känns mest naturligt. Varje steg och rörelse matchas ihop efter den metodik och rörelsefilosofi som växer sig allt starkare i mitt huvud.

Alla rörelser synkroniseras med musiken. Jag tänker hela tiden både på det existentiella och biologiska. Jag använder mina anatomiska kunskaper från Zürich och de rörelser jag utvecklade för att skona min egen allvarligt skadade ländrygg.

Kalla fakta samsas med varma känslor. Med musiken börjar idén svänga rejält. Musiken ska stimulera de olika delarna i programmet enligt en speciell dramaturgi. Snabb, glad och medryckande musik med 120 beats eller några fler per minut för hopp. För löpning ska musiken driva på i cirka 160 beats per minut. Armhävningar kräver kraftfullare, tuffare, hårdare beats med 60 taktslag i minuten.

Jag definierar musikens och rörelsernas kropp och själ. Där ska finnas dynamik mellan tyngre och lättare, mellan sprudlande och mer återhållet, mellan högt och lågt i rummet. Musiken ska skapa engagemang hos deltagarna som då sväljer rörelsemedicinen med entusiasm och upplever välbefinnande som en ren vinst.

Deltagarna ska fås att glömma tröttheten, bry sig mindre om sin koordinationsförmåga och göra träningspassen till en nöjesaktivitet, som att gå på bio, kafé eller klubb. Träningseffekten kommer på köpet.

Programmen ska vara personliga och unika. Jag tänker att varje ledare ska hitta sitt eget uttryck och sin egen musik. Men passen ska alltid kännas igen och följa samma intensitetskurva med fysiologiska intervaller. Deltagarna ska arbeta i olika tempon.

I ena stunden kör vi tufft för att hjärtat ska få jobba intensivt och maximera blodcirkulationen. Sedan sänker vi tempot för styrketräning. I entimmespasset hinner vi med två styrkesegment och två syretoppar innan vi med långsamma rörelser utvecklar rörligheten i leder, senor och muskler. Sist varvar vi ned och ger kroppen möjlighet att återhämta sig.

Jag tänker rörelseglädje, inte resultat. Här ska bara finnas vinnare, i motsats till prestationsidrotten, där det bara finns en vinnare vid varje tillfälle. Resten är förlorare.

Jag förstår snart att jag kan göra min träningsmetod skalbar och anpassad till alla sorters människor. Verkligt vältränade kan få stenhårda 75-minuterspass. Otränade eller personer med rörelseinskränkningar eller andra fysiska och medicinska åkommor kan få anpassade pass. Både atleter och nybörjare kan jympa och uppleva rörelseglädje, social gemenskap och på köpet få bättre styrka, kondition och rörlighet.

Framförallt inser jag att det är mycket roligare att göra övningarna tillsammans med andra. I stället för att påtala hur effektiv träningen är, är budskapet glädje och social gemenskap, aldrig kalorier och stora muskler.

Jag vill utveckla och betona de känslomässiga, existentiellt sensibla och sensuella egenskaperna, men med vardagsnära rörelser och glädje. På så sätt utvecklar deltagarna så småningom en medveten kroppsupplevelse som stimulerar och motiverar dem till fortsatt deltagande i jympan.

Början av passen ska ha stora, öppna rörelser som aktiverar fler muskelgrupper. Stora rörelser känns naturliga och skapar kontakt mellan deltagarna. Blickar möts i de stora cirklarna som deltagarna formar runt ledaren.

När jag utbildar ledare är jag noga med hur vi ser på musiken. Den är inte bara ett verktyg att hålla takten med. Jympametoden är en modell kring rörelsernas och musikens synkrona form av kropp och själ. Den ska hjälpa deltagarna att uppleva något mer. Musiken och rörelserna ska sitta ihop och peppa deltagarna att orka, men också frammana känslor – mest glädje – men också andra känslor vi människor behöver få utlopp för och acceptera.

Några år senare, hösten 1978 när Friskis & Svettis är i full sving, bekräftar nestorn bland fysiologiforskarna – professor P-O Åstrand – mitt jympaupplägg under en heldag på Salénhuset. P-O har med hjälp av sina studenter analyserat jympan och konstaterat att metoden är effektivare än alla andra när det gäller träning av de syretransporterande organen, d v s för konditionsträning. Underbart!”

Kanske ett komplement till instruktionsdokumenten till ledare i pass.nu?
Jag älskar Friskis & Svettis
Amen

 
Sluta harva, börja garva!

I Friskis & Svettis grundare Johan Holmsäters självbiografi finns ett långt avsnitt som handlar om hur han skapade jympan och på vilka grunder. Där finns till exempel Jympans tio gyllene regler.

1 Fysiologiskt upplägg

Oavsett intensitet följer programmen samma bestämda intensitetskurva. Det är det som
menas med att Jympan är skalbar. Den kan riktas mot alla typer av målgrupper.

2 Aldrig standardprogram

Programmen ska vara personliga. Utifrån intensitetskurvan och ett bestämt rörelseurval
ska varje ledare sätta ihop sitt eget program, välja sin egen musik samt plocka ihop
rörelser som stämmer överens med musikens kropp och själ. Alla ledare måste därför ha
samma gedigna utbildning.

3 Enkla övningar

Människor ska kunna börja på jympan mitt i terminen och ändå hänga med på alla
övningar. Övningarna ska passa både killar och tjejer. Koordination och kombinationer
kräver koncentration och tankeverksamhet som minskar närvarokänslan och ökar
prestationskraven.

4 Skonsamt, effektivt och funktionellt

Inga meningslösa övningar får finnas med. Naturligtvis inte heller skadliga. Framförallt
tar vi hänsyn till ryggen, nacken och knäna.

5 Övningarna korresponderar med musiken

Musikens och rörelsernas kropp och själ måste överensstämma. Musiken får aldrig vara
en bakgrund. Den ska vara ett med rörelserna. Jympan inkluderar ett system för hur man
väljer jympamusik och vilka musikpulser som passar till vilka övningar.

6 Ljudkvaliteten är mycket hög

Musiken ska skapa lust att röra sig. En bra ljudanläggning är en förutsättning för att
deltagarna ska kunna njuta av musiken och av jympan.

7 Utgår från människans förutsättningar

Det finns starka äldre människor och otränade unga. Och tvärtom. Därför kallar vi inte
jympan pensionärsjympa, ungdomsjympa, skidjympa, kvinnlig jympa etc, utan utgår
från intensiteten. Lätt, medel och intensivt. Vi samlar människor i olika åldrar, för att inte
skapa avstånd människor emellan.

8 Vi talar inte om jympan som nyttig utan som rolig och glädjeskapande

Vi försöker få bort alla prestationskrav och allt tävlande. Nyttan får komma på köpet.

9 Aldrig robotar

Det är viktigt att uppmuntra till personlighet, avspändhet och mänsklighet – viktigare än
att lära ut förmågan att sätta ihop perfekta och instrumentella jympaprogram. En ledare
måste kunna entusiasmera, provocera, sprida glädje och bry sig om.

10 Kvalitetssäkringen

Det räcker inte med att ha genomgått en jympaledarutbildning. För att bli godkänd som
ledare måste man avlägga ett prov, något som är ovanligt inom den ideella
idrottsrörelsen, men nödvändigt för att få jympan att hålla hög kvalitet. Det måste också
finnas en ständig uppföljning av ledarna. Särskilda programuppföljare ger råd och tips
på jympaprogrammen och utvärderar jympakvaliteten. Deras uppgift är att få ledarna
att utvecklas och växa.

Johan Holmsäter, 1978

Har inget att tillägga, annat än:
Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 
Bild lånad av Mårten Streng

Jympan skiljer sig från alla andra av våra träningsformer på flera sätt. Vi har t e x inga redskap och vi instruerar i princip ingenting. Men det som är mest intressant med Jympan är att ledaren har så stora möjligheter att prägla passet med egna idéer, egen musik och sin egen personlighet. Däri ligger riskerna att floppa, men också möjligheterna att ta fram Jympans helighet. Det är dessa heliga möjligheter vi borde satsa förändringsenergin på.

Ett innehåll behöver en form för att funka. Tänk t ex att du vill berätta en rolig historia, men du har inte koll på i vilken ordning ingredienserna i historien kommer för att poängen ska landa rätt hos mottagaren. Det blir lite pinsamt för er båda två. Du har levererat historiens alla delar, men bristen på ordning och ett självklart ägande av hela berättelsen förstörde slutklämmen. Det förlösande skrattet uteblev.

Jympan har också en form och ett innehåll. I jämförelse med exemplet ovan skulle jag säga att formen är uppdelningen i uppvärmning, styrka, kondition, nedvarvning, rörlighet och avslappning, men också i övningarna och musiken.

Innehållet är effekten av hur vi organiserar delarna, men också – och det är det som gör Jympan helig – hur vi lyckas få deltagarna att glömma bort sig själva, att släppa sin självmedvetenhet, sina egon och uppgå i en varm och glädjefylld gemenskap, d v s motsvarigheten till skrattet i första exemplet med konsten att berätta en rolig historia. Vi ledare har ansvaret för denna – jag skulle kalla den – andakt.

Formen får inte ta över. Den ska hjälpa oss att göra innehållet så där stort, fantastiskt och heligt, men inte vara huvudsaken när vi bygger pass.

Jag kom att tänka på detta – balansen mellan form och innehåll – när jag nu inom en kort tid varit på två olika slags andakter. Den första hade en väldigt utarbetad och strikt form. Man skulle sitta ibland, stå ibland, rabbla böner och svara prästen, sjunga sånger man aldrig hört förut och gå fram till altarringen och knäböja och bocka. Mycket action var det.

Den andra andakten var raka motsatsen. Vi bara satt där i tystnad i en ring i en timme. Den som ville säga något fick det. Det var allt.

När den andra sortens andakt var slut kom en man fram och hälsade på mig och sa att han hade gått på mina pass. Det var i den stunden jag ännu bättre förstod varför jympan är helig.

Samma känsla som jag i bästa fall kan få på ett jympapass – en kravlös gemenskap med en grupp människor jag inte känner, en samhörighet oavsett allt som vanligtvis delar in oss i grupper – den hade jag nyss upplevt i andakten. Precis som jag kan göra på Jympan.

En av dem som talade under andakten sa just att allt behöver en form, men att den inte får tillåtas ta över och bli allt. Det måste finnas plats för liv också, sa han, och avslutade med att säga att det måste rymmas ”en gnista”.

Och just det där med ”gnista”, tycker jag var så bra. Vi som leder Jympa måste leverera gnista. Jympans innehåll måste vara så inbjudande och hjärteöppnande att alla deltagare kan känna sin egen gnista gnistra. Den gnistan sprakar så starkt att den eliminerar självmedvetenhet och all annan ego-skit som begränsar oss. Gnistan gör Jympan helig.

Jag gillar andra pass också – Power Hour, Cirkelfys, Skivstång – jag måste ha varit på tusen sådana pass, men inget av dem har bjudit på en slags andakt mitt i allt det fysiska och högljudda hullabaloot. Hur duktig ledaren än är, så är andakten omöjlig på de instruktiva passen. Både formen och innehållet – funktionell träning – står i vägen. Bara Jympan kan vara helig.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen

 

Förlåt att jag upprepar mig, men arbetet med den nya Jympan riskerar att få fel fokus igen. Precis som i det tio år gamla projektet Mer Jympa i Jympan kommer ledare mest räkna minuter: Hur länge ska jag studsa omkring på fötterna och hur många gånger ska jag gå ner på golvet och köra styrka? Nä, det är inte där utmaningarna är.

Att friheten att göra som man vill blir större nu med nya jympaprojektet, gör inte själva passmakandet enklare. Tvärtom. Som mest kreativ blir man när boxen är liten och koncentrerar sig på musik, rörelse och ledarskap i stället för de olika blockens längd och hur många de ska vara.

Det kan verka som om jag är emot alla förändringar av jympakonceptet. Det är jag så klart inte. Jag är bara emot onödigt arbete. Och det tror jag det blir om vi ska fokusera på minuter och satsa på ledarskapet på en och samma gång.

Men visst, år 2022 skulle vi t ex kunna testa att jobba enbart med själva upplägget, d v s hur vi hanterar minuter när vi pusslar styrke- och konditionsdelarna, och om vi ska välja golvstyrka en eller tre gånger i stället för två som vi brukade.

När vi sedan testat och utvärderat den ingenjörstekniska fasen av passmakandet skulle vi kunna vi gå vidare till musiken, rörelserna, och ledarskapet – allt det som verkligen betyder något för om Jympan ska dra folk eller inte.

År 2023 kunde vi – när vi insett att minuterna inte betydde ett skit för upplevelsen – satsa på att inspirera varandra med kreativa och roliga lösningar av helheten musik – rörelse – träningseffekt – personlighet – känsla.

Eller så fokuserar vi här och nu på att få passet att leva och engagera deltagarna. Det är vad jag själv alltid kämpar med och misslyckas tröttsamt ofta med hemma på vardagsrumsgolvet. Att jag fortfarande är så jäkla nöjd med ingredienserna i mitt nuvarande (gamla) pass gör det apsvårt för mig att hitta på nytt och överträffa mig själv. För det är ju det jag vill.

Att få till alla roliga grejer som får deltagarna att glömma bort tiden, ta i mer än de tänkt, inte bry sig om omgivningen, ryckas med till den grad att de tappar kollen på var de befinner sig i salen och – mitt i denna trans-liknande upplevelse – fyra av sina vackra och oskyddade leenden mot mig, DET är utmaningen! Min kreativa hjärnhalva går i spinn! Med indelningen av passet i minuter jobbar endast min vänstra och sömniga excel-hjärnhalva.

Och så har vi detta med ansträngningsnivån. Den brukar väl vanligtvis inte vara så svår att hitta? Men nu frågar sig en hel del ledare var den rätta nivån ligger. Mest verkar det vara medelledare som tänker att de måste ”ta ner” nivån, eller ”ta upp” passet ett snäpp för att kunna kalla det intensiv. Vissa medelledare vill fortsätta hoppa utan att behöva visa hoppfria alternativ först, andra funderar på hur de ska göra ett intensivpass. ”Måste jag göra alla armhävningar på tårna?”

Så är detta med nya jympaindelningen ändå inte lite onödigt? Ska bli intressant att följa utvecklingen.

Tänk om det är så att jympan naturligt består av fem varianter (soft, bas, medel, puls och intensiv)! Hade det möjligen varit bättre att behålla den gamla indelningen? Och kanske uppmana oss ledare att laborera med minuterna och uppe-eller-nere-lägena precis som vi vill. Men fokusera på musiken, rörelserna och ledarskapet. Det är där magin finns.

Men det är ju bara vad jag tänker.
Hur tänker du?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

Nu har jag varit på två träffar om ”den nya jympan”. Första gången jympade vi och pratade ”Jympa”. Andra gången ”Jympa intensiv”. Båda gångerna leddes passen av superledare, men båda gångerna blev också ett antal deltagare hyfsat frustrerade. Fast av olika orsaker.

Frustrationen vid första tillfället tolkar jag som att den uppkom p g a avståndet mellan det pass som förevisades som exempel på ”Jympa” och det som skrivits från utvecklarnas och ledningens håll om hur ”den nya jympan” ska skapas av ledarna och upplevas av deltagarna. Att musiken togs tillvara på ett kreativt sätt kunde nog ingen neka till, däremot att den upplevdes som enkel och lätt att bara ”härma och hänga på”.

Det där kan jag aldrig göra
Jag gissar att många tänkte ”det där kan jag aldrig göra!” En tanke jag faktiskt uppmuntrar till. Ledaren var fantastisk, men ju längre passet fortgick, ju mer kände jag mig som en tecknad figur som försöker reda ut en mycket trasslig livssituation, samtidigt som jag tvingas markera allt jag gör med diverse kroppsdelar i perfekt samspel med stressiga musikaliska markeringar. Aschlet till vänster -pling! Aschlet till höger – plong!

Jag vill tvångshoppa
Efter det tunga, kreativa och roliga modellpasset för Jympa intensiv handlade frustrationen om något helt annat: ”Om jag lett Medel eller Puls tidigare, vad gör jag nu?” Frågorna om armhävningar på tårna och tvingande hopp blev fler och fler ju längre vi analyserade ”den nya jympan”. Någon undrade om det var okej när man leder Jympa intensiv att gå ner på knä efter ett tag, vilket jag aldrig någonsin sett någon göra. (Osnygga tå-armhävningar har jag sett många gånger, bland annat på video med mig själv.)

Någon undrade – två gånger – vad det är för fel på uppdelningen i Bas, Medel och Intensiv.

Och det kan man ju fråga sig. Själv undrar jag varför vi inte pratar om musiken om nu den är så viktig som ALLA texter om Jympa påstår.

Voffor gör di på detta viset?
Varför vill Friskis & Svettis utvecklare göra den här förändringen? Var jympan trasig? Och i så fall på vilket sätt? Vems fel är det i så fall att den gått sönder? Och hur lagar vi den (om den nu behöver piffas upp)?

Trasig eller inte, det är nu andra gången under min tid som jympaledare som Riks försöker laga den. Förra gången hette projektet ”Mer jympa i jympan”. Felet med den insatsen – om du frågar mig – är att man försökte göra två saker samtidigt: betona jympans unika kvaliteter samt ändra i upplägget. Projektet innehöll alltså en existentiell dimension och en instrumentell. Resultatet blev att vi alla fokuserade på den instrumentella delen – ändringen i upplägget. Det är ju enklast.

Måste jag göra armhävningar på tårna?
Jag tror vi gör om samma misstag nu igen. I försnacket handlar det återigen mycket om de existentiella inslagen i jympan och om hur vi ska förstärka dem med hjälp av musik, kreativitet och perssonlighet. I verkligheten landar vi precis som förra gången i de instrumentella spörsmålen gällande armhävningar, tvingande hopp, hur tungt ett intensivpass måste vara och vad som händer med det vi förut kallade Medel och Puls.

– Så hur tänker Jympajesus?
– Glad att du frågade!

Predikan
Jag tänker följande:

1 Originalet från 1978 var mycket bra. Enligt en studie gjord på GIH var träningseffekten formidabel (Se Johan Holmsäters bok Friskvårdsrebellen för detaljer.)

2 Att originalet från 1978 var bevisat bra, såväl anekdotiskt som vetenskapligt bekräftat, hindrar inte att förbättringar är möjliga.

3 Av de ändringar som gjordes i projektet Mer Jympa i Jympan ställer jag mig helhjärtat bakom den kortare och rörlighetsintegrerande uppvärmningssekvensen, samt den längre första styrketräningsdelen.

4 Av övriga ändringar i projektet Mer Jympa i Jympan är jag tveksam till den markanta förkortningen av återhämtningen efter mittenkonditionen, samt förlängningen av slutrökardelen (vad f-n ska man hitta på i tio minuter utan att krångla till det?)

Jag tänker att den längre återhämtningen hade två goda effekter på passet:

a) Ledaren återsamlade gruppen mentalt, använde tiden till att leka lite, jobba med balansen och utbyta lugna leenden.
b) Ledaren skapade gemensam pepp och gruppsjälvförtroende inför styrkepass nummer 2 och avslutningsracet.

5 Eftersom utvecklare och ledning är så sugna på nuvarande förändring tycker jag vi ställer upp och provar den, men jag tror – som sagt – att det är ett misstag att blanda ihop det tekniska med det själsliga. Jag tror vi borde försöka jobba mer med de spirituella värdena: Hur får vi till den där höga och medryckande energin på våra pass? Hur skapar vi det där eftertraktade flytet? Hur gör vi för att hitta och använda musiken som befriar vår kreativitet? Hur blir vi mer personliga i våra passmakerier?

Hur tänker du?
Men det är ju bara vad JAG tycker (som Russell Brand säger i sina videos på You Tube). Vad tycker du? Berätta!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

Jag har alltid sagt att man aldrig ska ursäkta sig före ett pass. Kanske har man ont någonstans, kanske har man varit sjuk, kanske var det fest igår, kanske har man varit på en lazy holiday. Allt är okej, bara man inte säger något om det till gruppen. De vill inte höra ett skit som påverkar deras förväntan på ett bra pass med en taggad ledare som ger dem vad de vill ha.

Fuska. Lid. Men säg inget.

Jag tror att jag levt efter det rättesnöret i alla år som ledare. I alla fall sedan jag för många år sedan insåg två saker: folk är där för att jag ska ge dem en enbart positiv träningsupplevelse och de skiter i hur jag känner inför uppgiften och vilket skick jag råkar vara i just vid detta för dem viktiga tillfälle under deras dag.

Folk har reserverat den här tiden. De har kanske gått tidigare från jobbet. Övertalat familjen att träningen är viktigare än en gemensam aktivitet med barnen eller att ta hand om tvätt, disk och städning just nu! De kan ha skjutit på en dejt.

Den höga förväntan deltagarna har på mitt utvalda pass kan jag då mycket lätt grumla genom att ömka mig om någon kroppslig eller själslig defekt jag för tillfället upplever.

Gör inte det!

Ändå gjorde jag just det för några veckor sedan och har fortsatt varje vecka.

Grejen är att jag blev tvungen att be någon (en kirurg) att skära lite grann i vänsterarmen eftersom en nerv låg i kläm. Rehabordinationen efter ingreppet var att jag inte fick bicepscurla tyngre än 5 kilo, men att det var okej att jympa och göra armhävningar på knogarna.

Vet du hur ont det gör att göra armhävningar på knogarna när man aldrig gjort det förut?

Jag löser det just nu genom att göra armhävningarna på knäna och be min kollega Eva hoppa in när hon har tid och leda ett pass som vi byggde ihop för ett tag sedan.

Resultatet av detta är att jag faktiskt tror – tack vare Evas medverkan – att folk inte får sina förväntningar naggade i kanten. Men också att det jag alltid hävdat – att folk skiter i dina krämpor – stämmer.

Varje vecka har jag alltså med hög röst ursäktat mig med att jag snittat i armen och måste rehaba i fyra veckor. Jag har tänkt att jag varit jättetydlig.

Men vad säger deltagarna till mig efteråt, mellan passen och innan? Jo, hur är det med axeln? Funkar knät nu? Är du bättre i handen? Hur går det med det ryggonda?

Fattar du? De lyssnar med ett halvt öra, uppfattar något gnäll från min sida och vill visa lite empati. Typ fem stycken har halvhjärtat försökt.

Snart ska rehabträningen vara över. Till dess fortsätter jag med mina idiotiska ursäkter. Det enda jag ska ändra på är själva skadan. För att se om det ändrar något. Typ, jag har salmonella, så om jag går ut ett tag vet ni vad det beror på.

”Vad hände? Blev du törstig?”

 

För mig handlade den mest intressanta motionen under Friskis & Svettis Stockholms årsmöte om medeljympans krånglighet. Så här skriver motionsställaren bl a angående koordination och dans i ett medelpass:

”Jag förstår att det finns många som gillar det, men för mig (och jag tror inte jag är ensam) blir det inte bra då jag inte hinner greppa rörelsen, och kanske klarar av att utföra den enbart med benen, alternativt bara med armar, och i värsta fall inte alls.”

Motionsställaren efterfrågar kodning av passen för att kunna välja jympa som passar och gör hen så glad som hen vet att hen kan bli av ett medelpass.

Så här svarar styrelsen (utdrag):

”I och med att varje ledare skapar sitt eget pass, inom ramen för Jympans passupplägg, kan passen skilja sig åt och koordinationen upplevas som enklare eller mer krävande. Alla ledare har dock samma syfte med sina jympapass – att skapa och leda pass som är så lättillgängliga som möjligt att delta i.”

Svaret synliggör hur illa det har blivit. Jympan har länge dragits med trasselproblemet. I stället för att vara kreativa med enkla rörelser till spännande musik, har vi i paniken över att inte hitta på något nytt och kul satsat på krångliga kombinationsövningar till utslätad musik.

Jympan är en av våra produkter och ett starkt kännetecken för den träningsformen är att den är enkel. Rörelserna är naturliga, får pågå ganska länge och kombinationer bör undvikas.

Vi har ju pulsjympan och danspassen för den som gillar att utmana koordinationen och känna glädjen i att utföra mer avancerade rörelser och stegkombinationer. Kanon!

Men låt jympan vara enkel! Det är något för träningsutvecklare, träningsansvariga, uppföljare (finns de?) och vi alla att för alltid värna om.

Styrelsens svar pekar dessvärre i en motsatt riktning:

”Upplevelsen av olika jympaledares pass, liksom upplevelsen av vad som är enkel eller komplex koordination, skiljer sig dessutom mellan motionärer vilket skulle göra en gradering av pass godtycklig och alltför subjektiv.”

Motionsställaren avfärdas med underliggande budskapet att det är hen det är fel på. Eller rättare sagt en betalande medlem och älskare av jympans grundvärden – enkelt, roligt, effektivt – viftas bort med ett svar som vilar på okunskap. Det är ju vår jympaprodukt det är fel på.

Den känsla som motionsställaren beskriver är både sorglig och förståelig.

”När jag hamnar på ett sådant pass där det finns övningar som kräver mycket koordination brukar jag byta ut dem, och göra något annat, men jag går inte därifrån med en bra känsla i kroppen, utan mer en känsla av att ha misslyckats.”

Jympan var ju till för rörelseglädje, gemenskap och personlig utveckling.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

 

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.