Jag älskar att träffa ledarkollegorna. Det är därför jag brukar se fram emot de jympaträffar vi har här i hemmaföreningen. Konceptet är sällan jättespännande – ett pass, lite snack om passet och en wrap – men jag får den där mysiga känslan av tillhörighet, meningsfullhet och kärlek till Friskis & Svettis.

Nu våren 2023 var det dags igen. Jag anmälde mig tidigt och såg fram emot några timmar med jympan i fokus. Men så hände något som inte hänt förut. Jag fick en deppig insikt: Jag ville inte gå på träffen.

När jag analyserar den deppiga insikten ser jag tre orsaker:

1. Jag har varit på massor av trevliga träffar. En och annan rörelseidé har jag fått med mig, men aldrig att jympan som träningsform har utvecklats tack vare träffarna.
2. Vi kommer aldrig att utveckla jympan, om vi inte börjar prata om något annat än detaljer i upplägget, t ex hur många minuter vi ska lägga på de olika träningskvaliteterna, om vi kan hoppa i uppvärmningen eller göra magövningar med båda benen utsträckta.
3. Jag kan inte diskutera samma saker mer.

Om jag tänker tillbaka på de förändringar – alla av teknisk art – som införts sedan projektet Mer jympa i jympan för cirka tio år sedan är jag tveksam till:

1. Längre första styrka. Blir i längsta laget för inte så tränade personer. Och tråkig.
2. Bortrationaliserad återhämtning efter mittensyretoppen. Där samlade jag gruppen och laddade för andra halvan av passet.
3. Längre sista konditionsdel ställer för höga krav på kreativitet och variation. Riskerar bli tjatig.

Ovanstående, plus de nya frihetsdirektiven från förra året om att jag kan göra lite som jag vill med styrka och kondition, gör ingen viktig skillnad. Inget av detta gör jympan mer attraktiv för folk under 50. Om jag lägger mig ner på golvet bara en gång i stället för två, eller om jag hackar upp den klassiska kurvan och lägger mig ner och köra styrka tre gånger – vilket är ok enligt högkvarteret – är inget som deltagarna upplever som dramatiska upplevelsehöjare.

Jag som kör lunchpass 45 minuter och bara har en enda lång styrkedel, kör nu en armhävningsvariant i slutkonditionsdelen innan ruscher och sista öset. Möjligen är det en lite överraskande detalj, men det är inget att skriva hem om.

Vad jag befarar – trots en del fulla pass – är att vår unika träningsform är på väg ut och snart bara kommer att kunna upplevas på idrottsmuseum i montern bredvid husmorsjympan och Idlaflickorna. Jag hoppas att det finns en bild på Jympajesus i den montern. Kanske med texten ”Han var en outhärdlig besserwisser, men han försökte i alla fall.”

Så jag undrar nu om vi kan göra något för att:

1. Hajpa jympan.
2. Faktiskt göra träningsformens kärnvärden tydligare: rörelseglädjen, gemenskapen, musik-rörelse-upplevelsen och ledarens möjlighet att personifiera passet. (Det var ju avsikten med Mer jympa i jympan.)

Det jag skulle vilja är:

1. Övertyga föreningen om att specialinreda en lokal för jympa, med andra färger än grått, med en gudomligt ljudkvalitet och en levande ljussättning som följer passet.
2. Testa om vi ledare tillsammans kan komma på hur vi ska kunna utveckla oss som ledare i de kvaliteter som jag tror är jympans unika attraktionskraft.

Vad tycker och tror du?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

En analytiker på kontoret i hemmaföreningen släppte nyss några citat från medlemsundersökningen. Vi älskar alla vad som sägs om oss i den:

”Jag tycker väldigt mycket om att passen är beroende på vilken ledare det är. Att ledaren skapar sitt pass med sin musik och övningar som hen gillar. Detta ger bredd och valfrihet för mig som deltagare. Jag tycker också mycket om åldersspannet på de som är på gymmet och de seniora värdarna, de skapar trivsel och en tillåtande atmosfär”.

”Här ryms alla! Det är underbart att vara medlem i en förening där tonåringar och äldre tränar sida vid sida, där smal som överviktig[.] får vara utan att få blickar och där funkis som icke funkis lyfter vikter i samma gym. Jag älskar att Friskis på riktigt lyckats implementera inkludering, att det inte bara är något som sägs men aldrig blir mer än en värdegrund på ett papper” [.] (Funkis betyder person med funktionsvariation här.)

”Bra upplägg, inspirerande ledare, bra musik härlig energi. Man blir glad och hela kroppen får träna”.

Jag undrar hur kreatörerna av förra reklamkampanjen tänkte i relation till ovanstående vittnesmål: ”Jag har det! Vi visar ett pungskydd!”

Skämt åsido, nog är det väl vår ”grej” de där citaten beskriver? Så varför försöker vi inte göra reklam som bygger på den? Reklambyrån: ”Nä, pungskydd är ballare!” (Pun intended.)

Jag har sagt det förut, men säger det igen: De lokala inläggen i sociala medier berättar en sannare och bättre historia om oss i Friskis & Svettis än någon reklamkampanj. De är kanske osofistikerade, men sant mänskliga och varma. Därför är de också mer attraktiva än de smarta och snygga lösningar som dyker upp år efter år i kampanjerna.

Det måste finnas en sanning i varje reklamkampanj, lärde jag mig en gång för länge sedan. Och den sanningen måste vara lite speciell, kanske pinsam, kanske något man inte lagt märke till tidigare, men absolut inte en platt sanning som hunnit bli en klyscha, typ det vi såg senast med pungskydd, rollerblades och padelracket. Den sanningen – att vi människor börjar med något nytt och köper utrustning som mest står i garderoben – känner vi till sedan länge. Alla träningsleverantörer kan trumpeta ut samma sanning och få ett igenkännande leende hos mottagarna, men leder den till tankar om kortköp? Tveksamt.

Citaten i inledningen är visserligen bara tre – de första två är viktigast – men där har vi exempel på vad som är sant om oss. Jag tror det är sådana sanningar vi ska göra reklam av.

Kan man trycka in ett relevant pungskydd i en sådan idé är det ok.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Jag var på bio och såg en film om progressive rock-gruppen King Crimson. Bandledaren Robert Fripp sa en grej om tystnad som gick hem hos mig.

I början av filmen går han omkring i en tom konsertlokal innan giget och pratar om att det är tystnaden i musiken som är hemligheten bakom ett lyckat framträdande. Jag försökte förstå vad han menade och associerade till vad Miles Davis lär ha sagt till sina medmusiker: ”Du behöver inte spela hela tiden.”

Fripp håller säkert med Davis om det, men det var inte det han menade förstod jag mot slutet av filmen. Jag fattade också att det var därför han förbjuder fotografering och inspelning fram till att ljusen tänds och bandet tackar publiken.

Tack vare resonemanget om tystnaden förstår jag också att tacket till publiken är genuint.

Tystnaden är i huvudet hos musikerna. Och i publikens huvuden. Alla är uppslukade av musikupplevelsen. Som är större än själva musiken. Något stort mänskligt och gemensamt sker när den tjattrande apan i huvudet inte är där.

Och nu kommer kopplingen: Som på jympan!

För ganska många år sedan nu, kom jag på att jag har de bästa passen när jag inte ser mig själv utifrån, utan bara är som ett barn som leker ihop med andra barn. Deltagarna och jag lyfter då upplevelsen till något som är större än träningen av olika fysiska kvaliteter (rörlighet, styrka, kondition och koordination), kanske t o m till något annat än det vi kallar rörelseglädje. Det är andligt, och känns överallt i hela jaget. Är det lycka?

Nu är det tyvärr så, precis som för Rober Fripp och King Crimson, att den där tystnaden inte uppstår varje konsert eller varje pass. I dag torsdagen den 9 mars 2023 var det någon som tjattrade i min skalle. Jag tror det var kritikern Mats (se bilden ovan). Han påpekade att jag inte fick till närvaron riktigt. (Jag fattade Fripp som att tystnaden och närvaron är samma sak.) ”Du når inte ut”, sa jobbige Mats och störde tystnaden.

Egot är ingen bra jympacoach.

Om det nu är som jag tror, att det är tystnaden som Fripp beskriver den som är grejen med jympan (och förmodligen allt ledarskap), då är det ju det vi ska rikta in utbildningar och utvecklingsarbetet på. Hur vi fördelar minuterna i passet på de olika träningskvaliteterna har ingenting att göra med det som gör jympan speciell för människor.

Och så det som jag tjatat om tidigare: ljudet, designen på lokalen och ljuset. Ljudet på filmen om King Crimson var så mycket bättre än vad vi har i någon av våra träningslokaler.

Robert Fripps humlesurrlika gitarrljud kan du också höra på Heroes med David Bowie (och flera andra Bowielåtar).

Jag älskar Friskis & Svettis och Robert Fripp.
Amen.

Friskis & Svettis Stockholm minskar på ytorna i en av lokalerna för att anpassa utbudet till efterfrågan. Folk lyfter och stånkar i de här kvarteren. De dansar inte och inte jympar de heller.

Samtidigt flyttar man anläggningen en våning ner så att gymmet syns från gatan, vilket är bra, så klart. Gymmare ska skyltas med, jympare döljas.

Frågan är om det är så smart att justera erbjudandet efter historisk avkastning. Framtiden får utvisa, som man säger. Men innan dess vill jag vara lite pessimistisk.

Anledningen till min dystopiska inställning är att jag tycker mig se att vi i Friskis & Svettis nöjer oss med att följa, när vi borde sträva efter att leda.

Ett tecken på följandet är hur olika vi behandlar våra träningsformer. Gymträningen får mer och mer kärlek, jympan mindre och mindre.

Jag funderar på om det är kärlek, eller om det är panik och mer likt stalking, typ titta på oss alla gymmare! Vi kan också! Visst är vi cooooola?

Töntarna som jympar verkar vi inte bli av med, vad vi än gör. Små gråa lådor med dåligt ljud, räcker tydligen inte för att skrämma iväg rörelseglädjeidioterna.

Alltså.

När det gäller gymmen verkar det självklart att vi måste ha coola miljöer, de senaste maskinerna, de ballaste fria vikterna och visa upp nya sätt att inspirera människor till träning, t ex olika varianter på Plaza.

Jympan får nöja sig med en ommålning. Och ja, du vet i vilken färg. På min jympahemvist ersattes dessutom den stora glasväggen som gjorde att folk kunde se in i hallen med två sommarstugedörrar med titthålsrutor.

Jympan funkar bättre i en klassisk gymnastiksal med ribbstolar och högt i tak, än i de gråa lådor med pelare och lågt i tak som blivit så vanliga i Friskis & Svettis egna anläggningar.

Om vi ska börja bygga mindre lokaler för att de stora är för dyra, låt oss i så fall också bygga anläggningar för endast jympa där hallar och andra miljöer är specialdesignade för rörelseglädje: ljusa och konstnärliga, med perfekt ljud och möjligheter att labba med belysningen under passets olika sekvenser. Ett sådant jympatempel skulle passa för yoga, också. Och för fler gruppträningsformer med tillsammanskänsla.

Med mindre anläggningar för styrketräning följer vi trenden. Med rörelseglädjetempel skulle vi förstärka vår egenart.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Att leda skivstång är väl ingen konst. Så brukade jag tänka. Alla pass är ju nästan likadana. Strukturen är klar. Den verkliga ledarkonsten hittar man på jympan.

Så tänkte jag ända fram till att jag blev kuggad på uttagningen.

Jag förstod att jag skulle bli kuggad. Jag var usel. Kom inte ens in i takten på förstalåten vi fått att öva på, vilket jag var fullt medveten om. Jag som är så kaxig över hur jag använder musiken i jympan stirrade med tom blick ut i lokalen och letade med oprecist fladdrande armar efter den berömda ”ettan”.

När jag slickat såren, hörde jag av mig och ville visa upp en bättre version av den nu ödmjuke lärlingen. De gav mig med beundransvärd välvilja en ny chans.

Snart var jag i Norrköping tillsammans med drygt 10 andra skivstångsnybörjare. Det var kul, men ödmjukheten och respekten för skivstångsledarskapet skenade. Shit, vad mycket man ska hålla reda på: sin egen stolta hållning, instruktionerna till gruppen (man får nästan inte vara tyst någon gång!), antalet repetitioner, lagom långa pauser, börja och sluta på rätt ställe i musiken och se till att volymen på headsetet och musiken är balanserad. Är musiken stark, vilket jag tjatat om att den måste vara på jympan, då blir ljudet från headsetet plågsamt, särskilt om jag blir taggad som ledare och börjar hojta i micken.

Alla mina kursare var jättebra. Mitt uppblåsta Jympajesus-självförtroende kändes som om det tillhörde någon annan i en annan verklighet. Jag nojade över min krumma rygg och stela axlar.

”Ni har fyra till åtta veckor på er fram till licensiering”, sa kursledarna och skickade hem oss med ett peppigt avslutningstal som gick ut på att vi varit helt fantastiska. Jag var inte helt säker på att det gällde alla.

Väl hemma gick jag in och kollade låtar som inte fått plats i mina jympapass och fick ihop en låtlista på en dryg timme. Självförtroendet började repa sig. Tills jag började öva. Sex av de sexton låtarna klarade sig kvar till slutversionen.

Kursledarna avrådde bestämt från att öva utan stång, vilket var ett mycket bra råd. Utan den där motvikten blir det fel. Så jag stannade kvar i lokalen efter andra pass och övade, övade och övade. Lilla basledaren tyckte sig se en personlighetsförändring. ”Du som kan gå in på jympagolvet och chansa.” Men det är faktiskt inte alls sant. Möjligen i någon mikroskopisk del av en låt, men jag vill vara millimeterförberedd på jympan också. Så det så!

När jag ”jympade upp” (som vi sa då) för hundra år sedan, kunde jag inte vänta på att få visa vilket bra pass jag hade fått ihop och vilken förtjusande ledare jag var. Var den hybrisen kom ifrån vet jag inte. Jag antar att jag älskade jympa, älskade musik, älskade att leda och älskade att se glada ansikten. Antar att jag älskade mig själv lite väl mycket också.

Med tanke på allt en skivstångsledare ska hålla reda på (se uppräkningen ovan), så var det rejält svårare att komma fram till den egenkärleken och millimetersäkerheten inför licensieringspasset. Efter att ha övat själv ett antal gånger, ställde en liten grupp jympastammisar upp och övade snällt med mig 5-6 gånger. Väldigt snällt! Tack så jättemycket!

Inget av övningspassen var felfria! Men min superfadder sa att jag fånade mig. ”Du är klar. Bara gör det nu!

Licensieringspasset var verkligen inte felfritt. Men jag fick godkänt, egot fick bra feedback och kroppen några grejer att jobba på. Det var skitkul att leda. Jag såg en glimt av Skivstångsjesus. (Nej, det gjorde jag inte!)

Så skönt att det är över! Nu börjar det!

Jag älskar Friskis & Svettis-
Amen.

På Friskis & Svettis Stockholms funktionärsplattform pågår en dialog om den nya indelningen i jympa-intensiteter. Några funkisar tycker att den skapat förvirring, andra försvarar den. Jag söker svaret på frågan ”varför”.

Jag har lärt mig, att om man inte identifierar det sanna problemet, då riskerar man komma med en dålig lösning. Därför är jag tjatig med att fråga ”varför”.

Hittills har jag inte förstått vilket problem som den nya jympa-indelningen skulle lösa. Det kan bero på att jag är trög, att jag innerst inne är förändringsobenägen, att jag vill ifrågasätta för ifrågasättandets egen skull, att jag bara vill ha uppmärksamhet eller att problemet faktiskt inte har förklarats tillräckligt bra och trovärdigt än.

Jag vet inte vilket.

Men jag tror det är rätt att prata om förändringar, helst innan de genomförs. Om förändringar presenteras som redan bestämda, då blir det motstånd.

Eller är det en smart och bakvänd pedagogik för att väcka oss ur consensus-slummern?

Man skulle kunna tänka sig att det är bra pedagogik att presentera förändringar som redan verkar orubbligt beslutade. Den hemliga baktanken skulle kunna vara att man vill ha motstånd, eftersom motstånd är en bra grej för skärpta dialoger. En mjuk och korrekt förankringsprocess kanske inte hade engagerat på samma sätt som när vi som ska göra jobbet ställs inför faktum: ”Nu är det så här! Gå ut och leverera!”

Så just nu pågår en dialog som studsar mellan ifrågasättande och försvar. Och det är ju perfekt! Det är så man kommer framåt. Den bästa lösningen kan hittas mellan motståndet och försvaret av förändringen.

I nuläget försvarar jag den gamla indelningen. Hittills har jag inte förstått vad problemet var och vad lösningen bidrar med, förutom förvirring bland jympare och jympaledare.

Så här ser en förklaring ut på Friskis & Svettis Riks funkissidor:
”Vi breddar spektrat för vår uppdaterade Jympa så att den överlappar delar av nuvarande Jympa bas och medel. På så sätt kan vi möta något bredare målgrupper inom varje jympavariant till fördel för både ledare och deltagare.”

”Något bredare målgrupper”. Vad betyder det?

Hur uppfattar du problemet och lösningen?

Kanske ändrar jag mig och försvarar förändringen. Men då har jag i alla fall gjort de man måste göra: ifrågasätta allt som kommer uppifrån.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Ibland gör reklamkampanjer att jag tänker på dem. Friskis & Svettis kampanjer gör alltid att jag tänker. Jag har t ex tänkt mycket på vår senaste: ”Hitta din grej!”

I den ställs vårt erbjudande av grejer mot grejer folk har testat och tröttnat på: padel, inlines, suspensoarkrävande sporter m fl.

Kanske har jag fel när tänker nu – det händer – men jag gissar att avsändaren (vi) anser att våra grejer består av det folk kan se i våra scheman, d v s olika former av gruppträning och gym.

Men alla dåligt utnyttjade träningskort tyder på att gruppträning och gym inte heller är en grej som består.

Men, taram, taram, taram:
Lyckligtvis är inte gym och gruppträning vår grej.

Om vi ändå stannar ett tag i tanken att gym och gruppträning faktiskt är vår grej, då är vi en av flera ”klubbar” som erbjuder samma grej. Vart man än går handlar denna grej om att förflytta massa – något som är tungt – individuellt eller i grupp.

När man beskriver ”grejen” på det torra viset känns allt annat roligare, t ex padel, inlines och sporter som kräver suspensoar.

Då tänker jag att vi närmar oss kärnan, nämligen vår riktiga grej, alltså den grej som gör att vi tycker att vi har en grej, grejen som gör att vi funkisar fortsätter i Friskis & Svettis och som gör att många utnyttjar träningskortet fler än tre gånger per år och därmed betalar en bråkdel av den s k ”sällantränarens” drygt tusen kronor per besök.

Vår grej är beroendeframkallande. Folk vill ha vår grej igen och igen, för att den svarar mot djupt mänskliga behov.

Vår grej är rörelseglädje, gemenskap, trygghet och personlig utveckling (fysisk och mental).

Vår grej ger ”mening” åt aktiviteter som går ut på att på olika sätt flytta något som är tungt, individuellt eller i grupp.

Tyvärr syns det sällan i våra kampanjer.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

När jag började jobba på ett nytt pass var det länge sedan sist. Jag har ett MYCKET OFÖRTJÄNT rykte att jag sällan byter, men den här gången stämde det. Passet var märkt 2019. Det var lite av en förskönande efterkonstruktion.

Eftersom jag aldrig byter hela passet på en och samma gång blir passmakandet alltid en utdragen process. Så hur datummärka passet? När jag börjar eller när det är klart? (Undanflykter, jag vet.)

En orsak till långsamheten är att jag har en tendens att göra det svårt för mig. Det är bara så jag är. (Sa han kokett.)

Ärligt talat är jag glad i den egenskapen. Även om den ofta ställer till problem. Jag liksom bara måste experimentera med formen och utmana mig själv och deltagarna.

”Det låter stort när katten skiter,” brukade min pappa säga, ”men tänk så liten hög det blir.” Eftersom jag aldrig hört något stort ljud från en kattlåda, så fattar jag inte metaforen bokstavligt, men tolkar frasen ungefär på samma sätt som jag förstår ”mycket snack, liten verkstad”.

Alltså, jag fattar att passet inte blir så märkvärdigt som jag prettofantiserar om.

Konkret kan det bara handla om att inte börja nya passet på samma sätt och med en liknande låt som passet innan. Eller använda musik som jag inte har något kärleksförhållande till och som jag helst undviker Eller min favoritutmaning: långa låtar med flera olika rörelse- och träningskvaliteter inkluderade i samma låt.

Om passet märkt 2019 sa jag i början av hösten 2022 ohälsosamt ofta: ”Det här passet är mitt allra bästa någonsin”. Lilla Basledaren himlade med ögonen.

Jag anade en fara för förhållandet. Om jag inte kom över ”mitt bästa pass någonsin”, tog mig i kragen och satte igång att bygga ett nytt, skulle hon bli besviken på ett djupt plan. Hon skulle tänka att jag tappat min kreativitet, att jag var redo att kapitulera inför suget från eviga 80-talspassen och aldrig mer göra prettopass.

Så jag satte igång. Ambitionerna var återigen på prettonivå: Kunde jag klämma in två jättelånga låtar denna gång, varav den ena består av 8 minuter säckpipa, fiol och nördig folkmusikiver, och den andra av dubbla baskaggar, synkoper, growl och allmänt heavy-metallande.

Första gången provade jag bara två låtar och tyckte det kändes lovande. Sen blev det helt fel. Folk såg förvirrade ut.

Passet blev för kort och själsligt mörkt. Det var då min stammis sedan 25 år tänkte att ”det här passet vill jag inte gå på”.

Han berättade det alldeles nyss för mig i omklädningsrummet. Då hade det gått tre månader efter det första mötet med mitt hemska pass. Nu var han positiv och uppmuntrande och fortfarande stammis. ”Det är nog det bästa pass du gjort”, sa han.

Eller så var det bara så jag hörde det.

Tre nya låtar lyfte passet från prettomörker till jympans olidliga lätthet, som Lilla basledaren säger.

Allra viktigast: Lilla basledaren har kvar sin respekt för mig.

Men hur ska jag någonsin kunna göra ett nytt pass? Det här är det bästa jag någonsin gjort.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Lilla Fridolf var en fiktiv s k toffelhjälte. Han började som radioserie på 50-talet och blev senare film- och seriefigur. Jag hade gissat att historierna om den lille mannen och hans dominerande hustru Selma var långt ifrån PK i dag. Tills jag såg Friskis & Svettis nya reklamfilm om att hitta sin grej. Där var de ju igen: Lilla Fridolf och hans Selma.

I nya reklamfilmen rensar Selma garderoben från Lilla Fridolfs sportprylar. ”Toffelhjälten” heter nu Martin, men det spelar ingen roll. Det är Lilla Fridolf. Men okej, vi kan kalla honom Lilla Martin. (Egentligen ska det vara ”lille” med ett ”e” eftersom Martin är en man, eller borde vara det.)

Selma håller i tur och ordning upp hans paddelracket, suspensoar (pungskydd) och inlines. Man fattar att Martin inte använt prylarna på ett tag. Selma verkar trött på Lille Martin, som mesigt protesterar eller faller undan när Selma lägger alltihop i en låda som ska ut ur huset.

Martin är den typiske mesproppen av manligt kön som jag sett så länge i svenska reklamfilmer. Och jag undrar varför han är så använd.

Vem identifierar sig med en sådan mes? Vem vill ha en sån hemma? Vem vill vara en sån? Ingen, hoppas jag.

Jag anar – om jag följer filmens logik – vem som ska hjälpa Lille Martin att ”hitta sin grej”. Ledtråd: Det är inte Friskis & Svettis.

Och förresten har jag sett idén med övergivna sportprylar förut. Generiskt är det också. Alla träningsorganisationer skulle kunna vara avsändare här. ”Grejen” skulle kunna hittas i simbassängen eller på klätterväggen. Eller där Selma pekat åt Lille Martin.

All fungerande reklam måste innehålla en sanning och jag fattar att den finns där i Friskis & Svettis nya reklamfilm; folk samlar på sig prylar som sen blir liggande och tråkas för detta av sina partners.

Men kanske borde vi inte förlöjliga våra blivande medlemmar.

Borde vi inte visa upp starka och glada människor som hittat sin grej i stället? Inte mesar som inte gjort det och låter sig hunsas av besserwissers och översittare? Jag tänker att vi står för glädje. Eller?

Då skulle vi kunna berätta vad Martins (inte längre Lille Martin) grej blev också. På riktigt, i stället för på låtsas i en kampanj som luktar 50-tal.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Det slog mig att det alltid funnits endast tre olika jympapass. Och de har ingenting med soft, bas, medel, puls eller intensiv att göra. I stället handlar det om ledarens djupast liggande drivkrafter. Så i stället för Jympa soft, Jympa och Jympa intensiv borde vi marknadsföra vad vi faktiskt levererar:

EVIGT 80-TAL
Tycker du att det är läskigt med förändring? Då är passet Evigt 80-tal det perfekta passet för dig. Här har inget förändrats på 40 år. Du vet vad du får och det gäller även dig som inte jympat sedan 1981.

Musiken är hitsen från i dag, uppblandade med hitsen från igår och i förrgår. Rörelserna är klassiker som jumping jacks, skidhopp, bakåt-kickar och den där mycket pinsamma varianten för tänj av hamstrings. Du nyper dig i näsan med ena handen, trär den andra armen igenom och låtsas vara en elefant. Det är korkat, men kul (om du inte tvekar att dansa fågeldansen på fyllan).

På det här passet är kreativitet ett skällsord. Precis som alltid får du röda handflator av de överdrivet många handklappen och en tår i ögat av de välbekanta och smäktande balladerna i styrke- och rörlighetsdelarna. Tänk Ti amo och Öppna din dörr.

Man skulle kunna tro att deltagarna är äldre på Evigt 80-tal än på andra pass, men det stämmer inte. Alla åldrar gillar att koppla bort hjärnan och bara flaxa på.

TRASSEL

Det här passet har ingen koppling till den utgående varianten Jympa puls att göra. Där var det ju meningen att koordinationsförmågan skulle utmanas! Nej, på trasselpassen konstras det av bara en anledning: ledaren vill briljera och finta bort deltagarna. Jag har själv fallit för den frestelsen några gånger och känt berusningen när jag är den enda personen i salen som får ihop skiten.

Vad som inte är avsikten, men som blir resultatet, är att graden av ansträngning går ner. Vilket kan vara välkommet för deltagaren som behöver ta igen sig en stund, men irriterande för den som vill ta ut sig och tappar fart genom att försöka få ordning på sina två vänsterfötter.

Jag vet inte hur många gånger jag läst och hört att jympan sa vara enkel, men det kan du glömma på trasselpasset.

PRETTO

Det här är mitt pass. Vi som kör pretto ska till varje pris vara annorlunda. Ingen deltagare ska känna igen en enda låt. Vi älskar när folk frågar ”Var hittar du den där musiken?” Vi tror att det är en komplimang, när det i själva verket är en uppmaning att leta någon annanstans.

Våra konstnärsambitioner påverkar så klart rörelsevalet. Visst måste vi anamma några klassiker (höga knän med handklapp över huvudet som slutkläm), men vi hatar bakåt-kickar och jumping jacks med en trotsande treårings intensitet. I stället lägger vi ner en arbetsvecka på att lirka fram en enda unik rörelse till de ljud som vanligt folk undrar om det verkligen kan kallas musik. En hel del s k mickey-mousing kommer på köpet, vilket gör att passet blir som en gammal tecknad film där varje rörelse motsvaras av ritsch-ratsch fili-bom-bom-bom i musiken.

Prettopassen svänger mellan eufori och obehag. Ett par gånger under passet stämmer allt. Lika ofta känns rörelserna ovärdiga vuxna människor, medan det som kommer ur högtalarna lämpar sig bättre för ett elakt förhör av en ”bad cop”, än till rörelseglädje.

Men seriöst då!

Friskis & Svettis Riks träningsutvecklare har under de tio senaste åren flera gånger försökt utveckla jympan som träningsform. Det har väl gått sådär. Vi är som vi är. Vi kör evigt 80-tal, trasslar eller underminerar rörelseglädjen med för höga pretentioner.

Detta status quo har fått mig att tro, att vad vi gör med själva jympan som produkt inte spelar så stor roll. Av de tre huvudsakliga förändringsområden som jag ser, kommer produktkvaliteten på plats nummer tre.

På plats nummer ett och två kommer den fysiska inramningen och kommunikationen.

Jag har skrivit om jympans showroom, det är det ena. Det andra är hur vi beskriver och marknadsför jympan. Här har jag en idé jag inte vågat säga än, men som bihang till den tror jag det vore en bra grej att presentera passen och ledarna mer ingående än vad vi gör i dag. Behovet av att veta vad man får är – gissar jag – ännu större i dag än igår. När spännvidden i passet som bara heter Jympa är större än vad den var i ”gamla” medelvarianten har vi chansen att motverka förvirringen med pass- och personporträtt.

Jympan verkar vara inne i en svacka (eller så är det bara mitt pretto-pass). Men om Evigt 80-tal, Trassel och Pretto får rätt stöd, tror jag t o m att vi ledare kan utvecklas.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.