Friskis & Svettis första tagline var ”Lev skönare”. Det var 1978 och jag tycker fortfarande att den lilla två-ords-frasen är bra. Så det är vad Johan Holmsäters och min (ganska) nya podcast heter: Lev skönare. Hittills har sju avsnitt släppts. Senaste avsnittet handlar om Friskis & Svettis. Gäst är Margaretha Mellner som var med och startade och drev Friskis-delen. Lyssna gärna och kommentera!

Sjukt stolt skivstångsledare.

Vad är det som händer? Jag brukade ha 95 deltagare på mitt lunchjympapass. Senaste gången var vi drygt 20. På mitt senaste skivstångspass i samma vecka var vi 42 i en mindre än hälften så stor lokal. Tre deltagare hade t.o.m. smugit in utan biljett. Vad håller jag på med? Konkurrerar ut min egen älskade jympa?

De officiella teorierna om varför antalet deltagare på mitt pass minskat är huvudsakligen dessa tre:
1 När folk började arbeta hemifrån hittade de andra sätt att motionera på. De åker inte in till Sthlm city för att träna.
2 City-anläggningen var stängd i kortköpartider p.g.a. ombyggnad, vilket gjorde att folk köpte kort på andra träningsanläggningar.
3 Styrketräningen trendar. Jympan passar inte in i kategorin styrketräning.

(Ingen har ännu offentligt framfört teorin att det minskade deltagarantalet beror på mig, vilket inte betyder att den teorin skulle vara osann.)

Har jag en egen och avvikande teori? Nej, men jag skulle vilja testa vad som skulle hända om vi marknadsförde Jympan mer och om vi gjorde det på ett nytt sätt. Vad jag menar med nytt sätt är det jag varit inne på tidigare, att tala om Jympan som en del av Mulifysfamiljen. För visst är det väl så att Multifys kan sorteras in i kategorin styrketräning? Även om vissa pass är s.a.s. viktlösa.

Multifys och Multifys Skivstång borde kunna samsas med Multifys Jympa i samma fack, tänker jag. Och inte bara i teorin; jag tycker verkligen att ett fullt genomfört Jympapass knäcker (och bygger). Visst har Jympan svagheter för den som vill bygga muskelvolym (glöm biceps), men jag känner mycket vältränade människor som ser sitt jympadeltagande som en kontrollpunkt för i vilken allround-form de är i. Jag har också sett hur starka förstagångsdeltagare får ge upp under vissa sekvenser under passet, en upplevelse jag tror jag delar med många jympaledare.

Nog för att jag gillar att leda Skivstång, men jag vill ju så klart inte konkurrera ut mig själv! Men det verkar som om intresset för Skivstång bara ökar och ökar (vi är cirka 100 ledare i F&S Sthlm), medan nyfikenheten på Jympan rasar. Kan vi göra något?

Hur tänker du?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Nu har vi fått två kampanjer för Friskis & Svettis som visar vad vi INTE har och vad vi INTE är. Förra årets reklamfilm visade upp diverse grejer – paddel, inlines, pungskyddssporter – som inte finns hos oss. I år handlar det om fördomar och ett erbjudande om att träna bort felaktiga föreställningar om oss.

Vad sägs om en kampanj som berättar vad vi faktiskt har och vilka vi faktiskt är nästa gång?

Den senaste kampanjen – fördomskampanjen – verkar följas upp av ett antal filmer som visar träning. På flera, men inte alla, har jag snappat upp rubriken ”Många möjligheter att upptäcka”. Och jag undrar förstås: Vilka möjligheter? Om det är möjligheterna jag ser i bild – att träna i grupp eller gym – är jag varken överraskad eller imponerad. Jag erbjuds alltså möjligheter att ta i och svettas tillsammans med andra människor på ett gym? Dessutom är estetiken – snabba klipp, elektronisk och hysterisk pop samt människor som lyfter, trycker, böjer, svettas och gör high fives – såååå generisk. Tänk bort loggan och det blir omöjligt att säga var man kan hitta denna hyperaktiva svett-och stånkfest?

Jag tänker på detta när vi har en informationsträff om läget i föreningen och vi presenteras med dels siffror som tyder på att medlemmarna älskar Friskis & Svettis, dels citat som är rena kärleksbomberna från medlemmar.

Så varför inte berätta det? Och försöka fånga vad det är som gör medlemmarna så nöjda. Jag kan ha fel, men jag tror inte det är pust-och stånkhysteri.

När the influencer formerly known as Blondinbella i en podcast beskriver Friskis & Svettis som sitt ”happy place” då blir vi nästan tårögda. ”Hon har ju fattat precis vad vi har!” Vi verkar vara överens om att BB sätter ord på det där fina som vi förvandlar (eller snarare förvanskar) till fördomar eller snabba klipp med pust och stånk.

Så mitt tips till reklambyrån och till reklamköparna från vår sida: Försök att visa det vi har. Försök visa ”the happy place”! Jag försökte faktiskt göra det själv för cirka 15 år sedan. Blev inte så illa, kan jag tycka, men på den tiden var Riks, där jag jobbade med det hedervärda uppdraget ”att utveckla sättet vi berättar om Friskis & Svettis”, bara ett slags inspirationsorgan för alla föreningars marknadsföring. Vi nådde aldrig ut.

Det är väl det här vi ska försöka komma åt och berätta om för alla som funderar på att köpa ett träningskort på någon av alla träningsanläggningar som finns i dag. Lyssna och njut! Petra och Rachel börjar hyllningarna några minuter in i programmet och fortsätter lite till en bit in.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

En tid har jag lekt med tanken att ordna in Jympa i Multifyskonceptet. Det var när jag läste beskrivningen av Multifys som jag såg att den texten stämde för Jympa också, förutom att inget nämndes om musikens roll, vilket i praktiken skulle vara det särskiljande elementet för Jympan i Multifys-familjen.

Efter att ha lett mitt eget pass härom dagen för första gången på sex veckor, tänkte jag återigen på detta med Multifys och Jympa. Dagen efter var jag lätt stukad i kroppens alla muskler. Jag kände mig helt multifysifierad.

Nu kanske du tänker att jag slappat i sex veckor och då är det ju inte konstigt att det gör ont, men jag skulle nog vilja påstå att jag var i rätt god form när jag klev in i hallen och sa ”Hej, jag heter Jympajesus!” Nä, det sa jag inte.

De två veckorna utomlands var lite lojare än normalt, men jag joggade 5k varannan morgon och gick till en biluthyrning och gjorde några chins två gånger om dagen. Jag vet, det låter skumt att jag gjorde det på en biluthyrning, men de hade en bra takställning för chins där. Ägaren kom förresten ut en dag och undrade om jag visste hur många som gjorde som jag. Jag var tydligen inte unik. Han funderade på att starta ett gym i stället. ”Jag tjänar ju inte mycket på att hyra ut bilar och scootrar.”

Under de fyra veckor som gick innan jag ledde första passet efter semestern fortsatte jag springa ca 30k i veckan, hann med två Multifys skivstång, simmade bana två gånger och var med på fem skivstångspass. Ändå gav Jympan mig klart mest stryk. Rumpa, axlar, ben, rygg – allt protesterade morgonen efteråt.

När jag pratar med Lilla Basledaren om fenomenet tar vi upp risken för slängighet under ett jympapass, att man inte är tillräckligt core-stark för att göra rörelserna på ett kontrollerat sätt, vilket i så fall skulle betyda att idén om Jympa som en bra träningsform att börja med är fel. Man måste träna upp sig för att kunna utnyttja Jympans upplägg till fullo. Annars blir det hattigt och ineffektivt. Kan det vara så?

Vad skulle hända om vi marknadsförde Jympan som – förutom Soft – mer krävande träning? Det vore inte ljug i alla fall. Jympa är kanske inget för nybörjare. Nu när vi har så många pass där vi bygger styrka och kondition under mer kontrollerade former – Multifys, Skivstång, Cirkelfys, Plaza, Cirkelgym, vad mer? – borde vi kanske rekommendera dessa pass innan man ger sig på Jympa, ja eller Multifys Jympa då.

Vad tänker du om det?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Finns bara i fantasin?

Som du vet finns inte längre Jympa bas och Jympa medel. Dessa två intensiteter är ersatta med intensiteten Jympa. Men vad är egentligen Jympa? Ingen verkar veta. Jag ställer mig frågan om det har någon betydelse att ingen har koll.

Jag jobbar just nu med ett företag som pratar om förändring av första och andra ordningen. Förändring av första ordningen innebär att man endera gör mer, eller så gör man mindre av samma saker. Förändring av andra ordningen betyder att man tänker helt nytt och sedan gör något helt nytt. Förändring av andra ordningen är alltså en jobbig process.

Om jag då tänker på att Jympa bas och Jympa medel nu erbjuds under samlingsnamnet Jympa, så definierar jag det som förändring av första ordningen. Vi gör fortfarande samma saker i alla passen, bara mer eller mindre. Ingen f.d. bas- eller medeljympare blir förvånad över vad som händer i passet som enbart kallas Jympa.

Däremot kan han eller hon bli besviken, för att passet var för lätt eller för hårt. Det konstiga kring detta för mig är att vi i Friskis & Svettis försvarar oss med att säga att bredden har blivit större och att vi förväntar oss att medlemmarna ska bli nöjda med den förklaringen. Att de fortfarande inte vet vad de får när det står ”Jympa” i schemat, det får bli deras problem.

De löser det.

Jag tror sanningen är att jympastammisarna helt enkelt skiter i våra förändringar av första ordningen. Först blir de kanske lite förvirrade och irriterade, men sedan hittar de precis som tidigare sina nya eller gamla ledare och upptäcker att inget har ändrats. Det var inte ens förändring av första ordningen. Allt är precis som förut. De som körde Jympa bas kör som de alltid gjort. Samma gäller Jympa medelledarna.

Det enda som är nytt är att namnet nu både beskriver alla jympa, och det enskilda passet Jympa.

Slutsats: Intensiteten Jympa finns inte. Jympa bas och Jympa medel finns däremot fortfarande, fast dolda i schemat. Förutom att leta upp sina favoritledare, får jymparna chansa mer än förr. Säkert blir de positivt överraskade ibland, och säkert negativt.

Så varför har vi gjort de här förändringarna av första ordningen? Vilka är vinsterna för föreningen, d.v.s. medlemmarna och attraktionskraften i träningsformen Jympa (inklusive Jympa soft och Jympa intensiv)?

Hjälp mig förstå!

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

När Friskis & Svettis grundare Johan Holmsäter beskriver jympan 1978 pratar han om kroppen och själen. Rörelserna har en kropp och en själ. Musiken har en kropp och en själ. Och så klart har ledaren en kropp och själ. När kropp och själ är i balans blir det fantastisk jympa. Vad som bekymrar mig nu är att kroppen tar över.

Allt har en kropp och en själ, hela organisationen Friskis & Svettis också. Så vad händer om vår organisation värderar kroppen mer än själen, vilket jag tycker vi har gjort sedan en tid tillbaka? Exempelvis skulle Jympan bli mer träningsfokuserad, d.v.s. få mer kropp, när projektet Mer jympa i jympan fördelade om minuterna i passen. Fler minuter skulle ägnas åt styrketräning, färre på uppvärmning, återhämtning och lek.

Tendensen sedan flera år är också att gymmen och den styrkefokuserade gruppträningen tar ett allt större utrymme i såväl våra lokaler som i våra scheman och i vår budget. Vi köper styrketräningsmaskiner, hantlar och vikter som om vår överlevnad beror på hur mycket styrketräning vi kan erbjuda.

Faktum är att jag tror att det är så våra ledningar resonerar: Om vi inte följer styrketräningstrenden blir vi bortvalda. Folk visar att det är styrka de vill träna. Alltså satsar vi på det! På jympans bekostnad? Ja, så får det bli.

Min analys är att vi som organisation blir mer och mer kropp och mindre och mindre själ. Och att det går långsamt och stegvis så att vi inte märker det själva, tills det är för sent, eller åtminstone väldigt svårt att hitta tillbaka igen.

Jag tänker att Friskis & Svettis sanna själ är det som jympan uttryckte när den var vår enda träningsform: rörelseglädje, inga pekpinnar, fokus på att ha kul, lära känna nya människor, utvecklas både vad gäller hälsa och person och inget tjat om prestation.

Jag tänker att vi skulle kunna jobba rätt bra på ovan nämnda själsliga väg i alla våra gruppträningsformer, även om det kräver mer av oss som ledare när det gäller att bygga själskulturen.

Kultur är ett bra ord, för det är något vi odlar. Så vad odlar vi för kultur nu?

Om vi själva sätter kroppen före själen så är det så vi uppfattas av folk i allmänhet också. Man ser inga större skillnader på oss och våra kollegor i branschen. Alla har vi snygga gym och gruppträning fokuserad på styrka. (Och yoga och en del dans.)

Jag tror ingen vill att vi ska upplevas som vilket gym och vilken träningsanläggning som helst, men jag tror rädslan av att inte hänga med driver oss dit bit för bit. Rädsla är ingen bra drivkraft.

Jag tycker att vi ska tänka på vårt uppdrag. Vad är det i dag? Är det fortfarande att sprida rörelseglädje och medvetenhet om motionens betydelse för hälsan? Då tänker jag på Johan Holmsäters idé om hälsa i vid existentiell mening, där både kropp och själ är lika viktiga.

Slutsats: Visst ska vi ha coola gym, men kärleken från folket (och fler medlemmar) får vi om vi satsar hårt på gruppträningens möjligheter att odla en unik Friskis & Svettis kultur för både kropp och själ.

Jag älskar Friskis & Svettis
Amen.

Jag älskar att träffa ledarkollegorna. Det är därför jag brukar se fram emot de jympaträffar vi har här i hemmaföreningen. Konceptet är sällan jättespännande – ett pass, lite snack om passet och en wrap – men jag får den där mysiga känslan av tillhörighet, meningsfullhet och kärlek till Friskis & Svettis.

Nu våren 2023 var det dags igen. Jag anmälde mig tidigt och såg fram emot några timmar med jympan i fokus. Men så hände något som inte hänt förut. Jag fick en deppig insikt: Jag ville inte gå på träffen.

När jag analyserar den deppiga insikten ser jag tre orsaker:

1. Jag har varit på massor av trevliga träffar. En och annan rörelseidé har jag fått med mig, men aldrig att jympan som träningsform har utvecklats tack vare träffarna.
2. Vi kommer aldrig att utveckla jympan, om vi inte börjar prata om något annat än detaljer i upplägget, t ex hur många minuter vi ska lägga på de olika träningskvaliteterna, om vi kan hoppa i uppvärmningen eller göra magövningar med båda benen utsträckta.
3. Jag kan inte diskutera samma saker mer.

Om jag tänker tillbaka på de förändringar – alla av teknisk art – som införts sedan projektet Mer jympa i jympan för cirka tio år sedan är jag tveksam till:

1. Längre första styrka. Blir i längsta laget för inte så tränade personer. Och tråkig.
2. Bortrationaliserad återhämtning efter mittensyretoppen. Där samlade jag gruppen och laddade för andra halvan av passet.
3. Längre sista konditionsdel ställer för höga krav på kreativitet och variation. Riskerar bli tjatig.

Ovanstående, plus de nya frihetsdirektiven från förra året om att jag kan göra lite som jag vill med styrka och kondition, gör ingen viktig skillnad. Inget av detta gör jympan mer attraktiv för folk under 50. Om jag lägger mig ner på golvet bara en gång i stället för två, eller om jag hackar upp den klassiska kurvan och lägger mig ner och köra styrka tre gånger – vilket är ok enligt högkvarteret – är inget som deltagarna upplever som dramatiska upplevelsehöjare.

Jag som kör lunchpass 45 minuter och bara har en enda lång styrkedel, kör nu en armhävningsvariant i slutkonditionsdelen innan ruscher och sista öset. Möjligen är det en lite överraskande detalj, men det är inget att skriva hem om.

Vad jag befarar – trots en del fulla pass – är att vår unika träningsform är på väg ut och snart bara kommer att kunna upplevas på idrottsmuseum i montern bredvid husmorsjympan och Idlaflickorna. Jag hoppas att det finns en bild på Jympajesus i den montern. Kanske med texten ”Han var en outhärdlig besserwisser, men han försökte i alla fall.”

Så jag undrar nu om vi kan göra något för att:

1. Hajpa jympan.
2. Faktiskt göra träningsformens kärnvärden tydligare: rörelseglädjen, gemenskapen, musik-rörelse-upplevelsen och ledarens möjlighet att personifiera passet. (Det var ju avsikten med Mer jympa i jympan.)

Det jag skulle vilja är:

1. Övertyga föreningen om att specialinreda en lokal för jympa, med andra färger än grått, med en gudomligt ljudkvalitet och en levande ljussättning som följer passet.
2. Testa om vi ledare tillsammans kan komma på hur vi ska kunna utveckla oss som ledare i de kvaliteter som jag tror är jympans unika attraktionskraft.

Vad tycker och tror du?

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

En analytiker på kontoret i hemmaföreningen släppte nyss några citat från medlemsundersökningen. Vi älskar alla vad som sägs om oss i den:

”Jag tycker väldigt mycket om att passen är beroende på vilken ledare det är. Att ledaren skapar sitt pass med sin musik och övningar som hen gillar. Detta ger bredd och valfrihet för mig som deltagare. Jag tycker också mycket om åldersspannet på de som är på gymmet och de seniora värdarna, de skapar trivsel och en tillåtande atmosfär”.

”Här ryms alla! Det är underbart att vara medlem i en förening där tonåringar och äldre tränar sida vid sida, där smal som överviktig[.] får vara utan att få blickar och där funkis som icke funkis lyfter vikter i samma gym. Jag älskar att Friskis på riktigt lyckats implementera inkludering, att det inte bara är något som sägs men aldrig blir mer än en värdegrund på ett papper” [.] (Funkis betyder person med funktionsvariation här.)

”Bra upplägg, inspirerande ledare, bra musik härlig energi. Man blir glad och hela kroppen får träna”.

Jag undrar hur kreatörerna av förra reklamkampanjen tänkte i relation till ovanstående vittnesmål: ”Jag har det! Vi visar ett pungskydd!”

Skämt åsido, nog är det väl vår ”grej” de där citaten beskriver? Så varför försöker vi inte göra reklam som bygger på den? Reklambyrån: ”Nä, pungskydd är ballare!” (Pun intended.)

Jag har sagt det förut, men säger det igen: De lokala inläggen i sociala medier berättar en sannare och bättre historia om oss i Friskis & Svettis än någon reklamkampanj. De är kanske osofistikerade, men sant mänskliga och varma. Därför är de också mer attraktiva än de smarta och snygga lösningar som dyker upp år efter år i kampanjerna.

Det måste finnas en sanning i varje reklamkampanj, lärde jag mig en gång för länge sedan. Och den sanningen måste vara lite speciell, kanske pinsam, kanske något man inte lagt märke till tidigare, men absolut inte en platt sanning som hunnit bli en klyscha, typ det vi såg senast med pungskydd, rollerblades och padelracket. Den sanningen – att vi människor börjar med något nytt och köper utrustning som mest står i garderoben – känner vi till sedan länge. Alla träningsleverantörer kan trumpeta ut samma sanning och få ett igenkännande leende hos mottagarna, men leder den till tankar om kortköp? Tveksamt.

Citaten i inledningen är visserligen bara tre – de första två är viktigast – men där har vi exempel på vad som är sant om oss. Jag tror det är sådana sanningar vi ska göra reklam av.

Kan man trycka in ett relevant pungskydd i en sådan idé är det ok.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.

Jag var på bio och såg en film om progressive rock-gruppen King Crimson. Bandledaren Robert Fripp sa en grej om tystnad som gick hem hos mig.

I början av filmen går han omkring i en tom konsertlokal innan giget och pratar om att det är tystnaden i musiken som är hemligheten bakom ett lyckat framträdande. Jag försökte förstå vad han menade och associerade till vad Miles Davis lär ha sagt till sina medmusiker: ”Du behöver inte spela hela tiden.”

Fripp håller säkert med Davis om det, men det var inte det han menade förstod jag mot slutet av filmen. Jag fattade också att det var därför han förbjuder fotografering och inspelning fram till att ljusen tänds och bandet tackar publiken.

Tack vare resonemanget om tystnaden förstår jag också att tacket till publiken är genuint.

Tystnaden är i huvudet hos musikerna. Och i publikens huvuden. Alla är uppslukade av musikupplevelsen. Som är större än själva musiken. Något stort mänskligt och gemensamt sker när den tjattrande apan i huvudet inte är där.

Och nu kommer kopplingen: Som på jympan!

För ganska många år sedan nu, kom jag på att jag har de bästa passen när jag inte ser mig själv utifrån, utan bara är som ett barn som leker ihop med andra barn. Deltagarna och jag lyfter då upplevelsen till något som är större än träningen av olika fysiska kvaliteter (rörlighet, styrka, kondition och koordination), kanske t o m till något annat än det vi kallar rörelseglädje. Det är andligt, och känns överallt i hela jaget. Är det lycka?

Nu är det tyvärr så, precis som för Rober Fripp och King Crimson, att den där tystnaden inte uppstår varje konsert eller varje pass. I dag torsdagen den 9 mars 2023 var det någon som tjattrade i min skalle. Jag tror det var kritikern Mats (se bilden ovan). Han påpekade att jag inte fick till närvaron riktigt. (Jag fattade Fripp som att tystnaden och närvaron är samma sak.) ”Du når inte ut”, sa jobbige Mats och störde tystnaden.

Egot är ingen bra jympacoach.

Om det nu är som jag tror, att det är tystnaden som Fripp beskriver den som är grejen med jympan (och förmodligen allt ledarskap), då är det ju det vi ska rikta in utbildningar och utvecklingsarbetet på. Hur vi fördelar minuterna i passet på de olika träningskvaliteterna har ingenting att göra med det som gör jympan speciell för människor.

Och så det som jag tjatat om tidigare: ljudet, designen på lokalen och ljuset. Ljudet på filmen om King Crimson var så mycket bättre än vad vi har i någon av våra träningslokaler.

Robert Fripps humlesurrlika gitarrljud kan du också höra på Heroes med David Bowie (och flera andra Bowielåtar).

Jag älskar Friskis & Svettis och Robert Fripp.
Amen.

Friskis & Svettis Stockholm minskar på ytorna i en av lokalerna för att anpassa utbudet till efterfrågan. Folk lyfter och stånkar i de här kvarteren. De dansar inte och inte jympar de heller.

Samtidigt flyttar man anläggningen en våning ner så att gymmet syns från gatan, vilket är bra, så klart. Gymmare ska skyltas med, jympare döljas.

Frågan är om det är så smart att justera erbjudandet efter historisk avkastning. Framtiden får utvisa, som man säger. Men innan dess vill jag vara lite pessimistisk.

Anledningen till min dystopiska inställning är att jag tycker mig se att vi i Friskis & Svettis nöjer oss med att följa, när vi borde sträva efter att leda.

Ett tecken på följandet är hur olika vi behandlar våra träningsformer. Gymträningen får mer och mer kärlek, jympan mindre och mindre.

Jag funderar på om det är kärlek, eller om det är panik och mer likt stalking, typ titta på oss alla gymmare! Vi kan också! Visst är vi cooooola?

Töntarna som jympar verkar vi inte bli av med, vad vi än gör. Små gråa lådor med dåligt ljud, räcker tydligen inte för att skrämma iväg rörelseglädjeidioterna.

Alltså.

När det gäller gymmen verkar det självklart att vi måste ha coola miljöer, de senaste maskinerna, de ballaste fria vikterna och visa upp nya sätt att inspirera människor till träning, t ex olika varianter på Plaza.

Jympan får nöja sig med en ommålning. Och ja, du vet i vilken färg. På min jympahemvist ersattes dessutom den stora glasväggen som gjorde att folk kunde se in i hallen med två sommarstugedörrar med titthålsrutor.

Jympan funkar bättre i en klassisk gymnastiksal med ribbstolar och högt i tak, än i de gråa lådor med pelare och lågt i tak som blivit så vanliga i Friskis & Svettis egna anläggningar.

Om vi ska börja bygga mindre lokaler för att de stora är för dyra, låt oss i så fall också bygga anläggningar för endast jympa där hallar och andra miljöer är specialdesignade för rörelseglädje: ljusa och konstnärliga, med perfekt ljud och möjligheter att labba med belysningen under passets olika sekvenser. Ett sådant jympatempel skulle passa för yoga, också. Och för fler gruppträningsformer med tillsammanskänsla.

Med mindre anläggningar för styrketräning följer vi trenden. Med rörelseglädjetempel skulle vi förstärka vår egenart.

Jag älskar Friskis & Svettis.
Amen.