Ibland blir jag trött redan under andra låten när jag leder. Jag blir liksom så ivrig att jag satsar allt  jag har i varenda rörelse. Det är dumt, för även om jag vill inspirera till att släppa loss och ta ut rörelserna, lider jag av att överdriva på det där viset. Men egentligen: vilken potential det finns i varje rörelse! Om du tar ut hela rörelsen med jävlaranamma, hur många repetitioner orkar du då av de allra vanligaste jympaklassikerna?

Jag tänkte så när jag igår var på ett medelpass. Det är så klart inte första gången jag testar hur en rörelse känns och verkar med fullt utslag, men igår var det allvar. I dag var det ingen lek, det var en vetenskaplig undersökning. Här skulle köras med gasen i botten och samtidigt iakttas med iskall objektivitet.

Eftersom passet var mycket välbyggt med långa sekvenser i välanpassade tempon rakt igenom var det som gjort för denna test. Jag började från första låten i första styrkan. Tror aldrig jag gjort så snygga armhävningar. Kollade med lilla basledaren strax intill och jo, det såg bra ut. Tryckte upp så långt jag kunde med sug i situpsen och allt annat där man ska upp, armar raka ovanför golvet, yeah!

I första konditionsdelen la ledaren in en effektiv benlåt men lät oss vila lite emellanåt. Hade jag inte fått den vilan hade jag varit mycket trött vid det här laget.

Under andra styrkan började jag fundera över hur liten skillnaden kan vara mellan ett medel- och ett intensivpass. Om passet är strukturerat som detta kan du n-ä-s-t-a-n välja själv var du lägger nivån; om du lägger medel på intensivnivå eller tvärtom.

Sista konditionsavsnittet började med fyrfotaplanka för att sedan bli ett äkta fyrfotaös, även känt som golvkondis. När ledaren drog in knät under kroppen hade jag kunnat ge mer men föll i  ransoneringsfällan (vem visste hur länge det här skulle hålla på?). Hade jag kört fulltfullt hade jag kroknat och det ville jag ju inte även om det var just det denna högst vetenskapliga laboration gick ut på: Hur många reps orkar jag om jag ger 100 i varje?

Som deltagare cirkelfysen brukar jag tänka att det går att köra slut på sig på ett par stationer. Om man skulle vilja. Den potentialen finns i jympan också.

Så vad tar jag med mig till mer jympa i jympan 2012? En ännu starkare tro på att träningsextasen ligger i ledarens förmåga att kreativt jobba med enkelhet och monotoni, till musik som känns, skakar om och skjuter på av bara h-e.

Amen.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.