Kommer vi till himlen?

Jag skrev i förra inlägget att musiken saknar mening tills det ögonblick vi som lyssnar ger den en mening. Exempel: It’s Raining Men har ingen självklar mening som sistalåt i sista syretoppen på ett jympapass. Vi ledare ger den denna mening. Vi ger den också andra meningar, som att här passar det bra med bakåtkickar, här jumping jacks och nu – äntligen – handklapp ovanför huvudet.

När man tänker lite längre så kommer man kanske fram till att ingenting har någon självklar mening. Ta den där personen du lever med till exempel (om du har en sån), hon/han hade inte den självklara meningen förrän du blev kär och ville vara naken med honom/henne.

Men vad har det här med att vara naken med jympan att göra?

Nu funderar jag på om det vore en bra idé att sluta skriva här och vänta på svar på ovanstående fråga. Det vore det nog, men jag vill svara själv att vi måste våga blotta oss om kommunikation ska uppstå. Och kommunikation ska uppstå på ett jympapass måste vi lägga av oss mantlarna, väl?

Okej, vi kan ju träna med måttliga doser av dialog; jag visar övningar korrekt och pedagogiskt, du härmar fint, muskeltillväxt uppstår och förmågan att syresätta kroppens muskler blir bättre. Punkt. Som lite trivsamt kallprat.

Eller vi kan leka lite nakna. Vi kan lyssna mer på musiken, se på varandra och vad vi gör, inspirera med våra uttryck, visa lite mer vilka vi är, våra personligheter. Vågar vi det? Vad vinner vi i så fall? Vad händer med upplevelsen? Känner vi oss larviga och avklädda? Oh ja, risken finns där och ibland är jag rädd för den. Men ändå, det är spännande att närma sig gränsen för vilka låtar man kan använda, vilka meningar man hör i de låtarna och vilka rörelser man frågar sig om man har rätt att föreslå för deltagarna på ett pass. Någonstans där vi inte varit förut uppstår den eftertraktade kommunikationen, kanske när vi åtminstone är halvnakna.

Herre gud, det är bara jympa, träning och kul. Men man vill ju alltid till himlen.