När inte superstrumpan är med

Vissa dagar.

Man vaknar och är irriterad. Man undrar varför man är irriterad. Man tänker att det kanske har med svårt att somna att göra. Man tänker att det kanske har att göra med en tråkig grej man måste fixa på jobbet. Men man vet inte.

Man åker iväg till passet man ska vicka på. Man går inte på toa. Dåligt tecken. Man tänker på den där strumpan som var med förra passet, den som gjorde sådan skillnad, the basledarstrumpa som råkade komma med av misstag och som när jag drog  den på min högra fot gav mig kraft. Man tänker att man borde haft den med sig i dag.

Man får höra i precis rätt ögonblick innan man ska dra igång passet att nya uppvärmningen från i måndags var skitbra. Bara av en person, men man suger åt sig. Man behöver något som kan göra det som strumpan gjorde förra gången.

Man presenterar sig kaxigt och med humor, tror man, men känner trots allt tvivel. Men man drar igång och det blir inte riktigt som man vill. Man känner sig inte riktigt närvarande, man famlar i övergångarna, man kör tungt för länge på axlarna och man ser att deltagarna kroknar. Man blir själv lite sliten.

Man tuffar på och det går helt okej men man får inte riktigt feeling under sista syretoppen, tycker man och man känner sig nästan lite skamsen under nedvarvningen. Förlåt, det blev inte så bra, liksom.

Man är ovanligt tyst under stretchen, men man är glad att passet är över och att deltagarna skrattar åt skämt, även om det inte var en själv som kom på det roliga. Man tänker att nästa gång ska man se till att superstrumpan är med.

Man hör  människor säga att passet var grymt.

Man undrar om man är tokig. Och går vidare med dagen.