Känslan att leda

En läsare av bloggen tycker att jag ska skriva om hur det är att vara ledare. Vi kan kalla läsaren Daniel. Det finns texter om att vara ledare, men Daniel tycker att jag ska skriva på ett personligare sätt, ur ett känsloperspektiv. Om någon kan formulera något sådant, skriver Daniel smickrande till mig, så är det jag.

Han tycker att jag ska göra det för rekryteringens skull, för att inspirera människor till att ta steget in i mitten. Daniel säger att de flesta tar det där steget för att det är underbart att leda. Var har han fått det ifrån, undrar jag? Det skulle jag vilja veta.

Daniel:
F&S Community fångade upp en massa människor som gillar Friskis&Svettis extra mycket. Många som var aktiva där är nu ledare. Jag vet inte hur det brukar gå till i vanliga fall – men fenomenet var ett stort plus för communityn.

Tyvärr är inte Communityn i dag vad den en gång var. I stället har samtalet och kulturen flyttat till Facebook. Men där är mest folk som redan är Friskis&Svettis-invigda. Förmodligen föds det inte så många nya ledare via FB i dag som en gång via communityn.

Hursomhelst.

De allra bästa ledarna är de som man ser älskar det de håller på med.

Jag har själv funderat på att bli ledare någon gång. När man ser en ledare (som du själv Mats) som sprider glädje på jympagolvet – så blir man (Daniel) sugen på att leda själv. Men hur får man folk att ta steget vidare till att ansöka?

En ledare som jag gick hos för något år sedan hade bra koll på sina motionärer. I slutet av passet brukade han gå runt och småprata med dem han tyckte skulle söka. Så kan man göra. Men jag kan tänka mig att de andra motionärerna kände sig lite mindre värda, när han inte kom fram till dem.

En annan ledare som jag besökte frekvent ett tag var så gullig och stod och väntade på mig i receptionen efter passet. Bara för att uppmana mig att söka. Så kan man också göra.

Men hur går det till i vanliga fall?

Förmodligen är någon sugen, surfar in på hemsidan och läser om vad det innebär. Var hamnar man då?

http://www.sthlm.friskissvettis.se/friskisosvettis/blifunktionar.aspx

Där! (Tog en stund att hitta.) Finns där några inspirerande texter?

Jympajesus:
“Nej. “

Hallå, det där sa jag inte. Daniel (vi kan kalla honom så) lägger ord i min mun. Men okej, han får fortsätta.

Daniel:
Det som saknas är en riktig ledare som berättar hur det är. Om man vill få någon att tro på en viss religion så måste man snacka bra. Predika. Evangelist är ett bra ord.

Jag har träffat folk vars jobb är att vara evangelister. De jag träffade var evangelister för programmeringsspråket Java och arbetade på företaget SUN. De var väldigt duktiga. Man blev verkligen sugen på att följa deras väg.

Friskis&Svettis behöver sådana evangelister. Både som inspirerar folk att söka och motiverar ledare att fortsätta leda och utveckla sina pass.

SVDA11 (Svettisdagarna, Friskis&Svettis årliga, interna träningskonvent) är bra. Det verkar väldigt kul. Som icke-ledare/instruktör blir jag sugen. Det är sådana saker som får folk att bli medlemmar tänker jag.

Jympajesus:
“Åh, så klok du är.”

Det där sa Daniel att jag sa, men visst; jag håller med.

Daniel:
Var är evangelisterna? Det behövs någon/några som berättar hur det är. Muntligen. Skriftligen. Video, kanske?

Jympajesus:
I början av det här inlägget skrev jag att du ville att jag skulle skriva om hur det är att vara ledare, på riktigt, med känslor. Men nu har du pratat så länge att ingen orkar läsa mer i det här inlägget.

Daniel:
Aha. Du hade typ tänkt dig en intervju?

Jympajesus:
Ibland är det bättre att det inte blir som jag tänkt. Ska vi säga att vi återkommer snart? Under tiden – innan de känslostarka vittnesmålen kommer –  finns en något bättre skrivning här: http://web.friskissvettis.se/utbildningen___159.aspx

Daniel:
OK. Det skall bli intressant att se om du kan få till ett känslosamt inlägg om hur det är att vara ledare. 🙂