Bara änglar kan få mig att utvecklas

Projektet Mer jympa i jympan går ut på att utveckla jympan på jympakonceptets egna villkor. Jympan behöver inte låna från andra träningskoncept för att fortsätta vara en attraktiv träningsform. Den klarar sig själv med hjälp av sina inneboende idéer om att härma och hänga på, allroundträning och upplevelser av själslig art.

Det där med upplevelser av själslig art låter stort. Och det kan det verkligen vara. Genom åren har jag hört människor berätta om hur deras liv förändrats på ett grundläggande och positivt  sätt genom  att regelbundet vara med på den utifrån åskådarperspektiv inte så imponerande träningsform vi kallar Jympa. Den kan verkligen se löjlig ut från läktaren.

Det där med själsligt behöver inte vara på frälsningsnivå, det kan också bara handla om glädje, rörelseglädje och andra sköna och välgörande känslor i vardagen. Att bli förbannad kan också vara skönt. På Jympan kan man fantisera om vem som helst medan man riktar ett stenhårt slag rakt ut i luften.

Nåväl, utvecklingen under 2012 tänker jag mig handla om oss jympaledare. Det är vi som ska görat. Vi ska lämna våra trygga passtänkebanor och göra något nytt och något mer. Vi ska back till basics och därifrån ta jympan till något nytt. Hur ska det gå till? Vill vi ens?

Jo, vi vill. Alltid. I Friskis&Svettis finns en sann utvecklarlust. Vad som gör den lusten speciell och för en ledning jobbig att hantera, är att vi alla är med i en ideell och frivillig förening. Vi vill utvecklas på våra egna villkor och efter våra egna idéer om oss själva och vad vi tycker om.

Jag bryr mig oerhört mycket om Friskis&Svettis kvalitet och utveckling i det stora hela, men den hänger i slutändan på oss och vår lust på varje golv, varje träningstimme och varje pass. Vi som ska görat är rätt så egensinniga. Styrkan kommer från det egensinniga.

Om Friskis&Svettis varit ett företag och jag fått lön hade jag tänkt annorlunda, men nu är vi en förening. I en förening kommer all kvalitet från människors lust och vilja. Vi som ska görat vill känna att vi är de viktigaste kuggarna i maskineriet. Annars kan det kvitta.

Så jävlar vad de som ska coacha oss i utvecklingen av jympan måste vara försiktiga med oss och vår lust.

Att ändra i grundupplägget, flytta minuter från ett ställe i passet till ett annat, är ingen stor grej. Det stora och svåra kommer in i bilden när vi som leder jympan ska bli mer jympaledare än vi är i dag. När vi ska stråla mer, vara mer närvarande, välja mer spännande musik, vara mer kreativa (fast enklare), utnyttja musiken bättre och vara starkare personligheter. Den coachningen kräver änglar.

Om änglarna kommer och coachar mig, lovar jag att utvecklas.