I stället för att vända ut och in på mig själv kring ämnet Känslan att leda, har jag i dag bjudit in Maja Sönnerbo att utforska ämnet. Om du som läser är från Stockholm känner du säkert Maja och vet att hon är ett riktigt power package i mitten. Bor du i spenaten har du kanske sett henne på film som tjejen som har gubbar i magen, en film som för övrigt fick en icke planerad koppling till magbesvär när den visades på Östersunds biografer. Minns parasiten i dricksvattnet.

Nåväl, här är Maja:

Det är en mäktig känsla. Mäktig och fjäderlätt. Du som någon gång har känt känslan av rörelseglädje, kanske när du gått på ett av dina favoritpass, vet ungefär i vilken del av känslospektrat vi rör oss.  I annat fall: Här är RFD – Rörelseglädje for dummies.

Rörelseglädje: Euforisk känsla av att vara ett med musiken, med gruppen, i rörelsen.  Kan kännas som om musiken bär dig, och ger dig krafter du inte visst att du hade. Kanske infinner sig känslan av att kroppen jublar  –  som tack för att den får ta i, sträcka ut och göra det den är gjord för: Rörelse.

En person som upplever rörelseglädje känns ofta igen på (det lite fåniga) leendet och den stora iver och inlevelse som rörelserna utförs med. Eventuella spontan-tjoho kan slippa ut, samt handklapp med extra frenesi (om klappar förekommer).

Okej, hoppas jag har alla med mig nu. Vi fortsätter:
Tänk dig att du upplever denna knarkliknande höga känsla flera gånger i veckan, när du går på dina favoritledares pass. Och du tänker allt oftare – tänk om jag kunde dela med mig av den här känslan. Tänk om jag kunde få ge andra den här sjukligt fantastiska upplevelsen till andra människor. Och visa dem hur lätt det är att uppleva den, igen och igen. (Träning är ju inte alls bara stånkjobbigt, flåshurtigt trams, där man får sjukligt håll, mjölksyraattack och skäms ögonen ur sig för att man inte kan hoppa långt i en sandlåda eller springa som en tok på tid.)

Man blir jympaledare.

Och sen står man där i mitten. Man har lagt ner sin själ i att göra ett pass med svängigt tryckliga låtar och rörelser som sitter som gjutna i varje vers och varje refräng. Tycker man själv alltså.

Men det är med motionärerna det händer på riktigt. När 80 personer runt dig börjar göra exakt samma steg, i samma takt, med samma känsla. Det är då det börjar bli mäktigt. För plötsligt märker du att det funkar. Du ser på folk att de har kul. Att de lever sig in i musiken, tar i, försöker igen och igen när stegen inte sitter på första försöket. Och du ser leendena. Lite dimmigt lyckliga och ansträngningströtta leenden. Leenden som säger allt: Du har lyckats förmedla rörelseglädje.

Det är SÅ mäktigt. Och samtidigt fjäderlätt – inbäddat i ett moln av endorfinrusig lycka. Och man tänker; detta vill jag göra tills jag dör.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

7 kommentarer till Maja gästbloggar (Känslan att leda, 3)

  1. Helena skriver:

    Majzet! Du kan inte bara studsa runt i mitten så att det smittar, du använder också orden så att vilken soffpotatis som helst får lust att börja skutta! Kram!

  2. Maja skriver:

    Helena: Puss till dig.

  3. Tess skriver:

    Så himla fint skrivet!!

  4. Lena skriver:

    Nu fäller jag en liten tår här. (Visserligen under påverkan av endorfiner, men även sådana tårar räknas.)

    Känslan som du beskriver i egenskap av motionär är så exakt på pricken, det är som att du har klättrat in i min kropp och tagit reda på hur jag känner före, under och efter ett pass och sedan satt ord på det. Fast i själva verket är det så enkelt att vi är många som delar denna underbara känsla. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Lyxigt är vad det är!

    Jag hoppas att du fortsätter att leda pass tills du dör. 🙂

  5. Maja skriver:

    Tess: Tack!

    Lena: Jag litar på att du sladdar in med din rullator till mina seniorpulspass, runt år 2060 😀

  6. Lena skriver:

    Att jag gör! 🙂 Fyrkant med rullator vill man inte missa.

  7. Maja skriver:

    Hahaha, underbar bild i mitt huvud.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.