Volymen ska upp
Rött är fint. När passet öser på och allt känns som ett stort och varmt party lyser örat rött.
Alla kan Men alla vill inte.
Jympan är för många, bara man inte skrämmer bort folk med krångel och armvift. Annars kan varenda kotte gå loss och glömma bort sitt ego en stund.
satsa på människorna
Den skillnad som vi i Friskis&Svettis har möjlighet att bygga på är människorna, deras kunskap, passion, förmåga och värderingar. Satsa på människorna, så kommer kvaliteten.
Jympaupplevelsen Friskis&Svettis själ
Jympan var det första uttrycket för Friskis&Svettis idé om träning och gemenskap. Den kan fortfarande vara vårt mest unika erbjudande om vi vårdar den klokt och lekfullt.
Jympajesus predikar
Kanske kan man säga att Jympajesus är en besserwisser. Själv anser han att han debatterar viktiga frågor i sekten.
Det där var också en bra text. Välredigerad och snygg. 😉
Sanning är bra, fast personligen har jag aldrig tvivlat på att glada jympaledare har ett nyanserat känsloliv och inte bara på- och avknapp. Just den mänskliga sidan av saken gör ju att man som vanlig (glad eller ledsen) vardagstönt känner sig välkommen – utan att behöva bevisa nåt, om man inte vill.
Jag skulle vilja se mer funderingar kring andra ”sanningar” som då och då sticker upp sina fula trynen. Som spekulationer om vem eller vilka som ”vinner” passet, eller hemsnickrade regler för var man står i salen om man är ”bäst”, och var alla andra får stå och vad de positionerna i så fall beror på och betyder. Eller att folk som inte anstränger sig tillräckligt eller har ”rätt” målsättning med sin träning, eller helt enkelt gör fel, bör hålla sig borta. Eller att allt som inte är coolast automatiskt får prefixet ”tant”.
Tack Helena 🙂
Ja, jag håller med om att jympa/träning överlag måste vara tillåtande och att alla ska välkomnas, inte bara de som bor på gymmet, har snyggast träningskläder och stans käckaste attityd. Inget fel med det, men man ska FÅ vara på vilket sätt som helst – töntig, cool eller helt vanlig.
Sen finns det som du säger en massa interna sanningar om allt möjligt konstigt – men jag upplever att de mest extrema fallen ofta begränsas till ett fåtal (eller i vissa fall – en) personer.
Helena,
Det där om var man får och bör stå har jag aldrig hört talas om förut. Berätta mer. Jag är nyfiken.
Det andra känner jag igen, att man borde hålla sig borta om man inte fixar att gå upp i brygga.
Ska fundera på det ämnet.
Mats
Mats, du kan läsa om positioneringsrang på jympagolvet och ”att vinna jympapass” i denna tråden…
http://www.traningsdagboken.org/sv/forumtopic/stora-pulsveckan/page/7
Det var det jävligaste!
Jag orkade inte läsa hela hela tråden men jag är omskakad. Jag hade ingen aning om den här rankingen/tävlingen.
Gillade första inlägget. Det var roligt och samtidigt lite läskigt. Mycket bra.
Är det ett Puls-fenomen eller rankar sig mina deltagare också, tror du?
I know. Man blir fascinerad och samtidigt lite trött i själen. Jag har ingen aning om det finns folk på intensiven som tävlar – men skulle nog tro det. Fast där kanske man tävlar i snyggast armhävningar och snabbast spurter?
Maja, Då förlorar jag. Jobbar på mina armhävningars estetiska sida men vilar medvetet på spurterna.
Det bästa jympatävlarna vet är när de ”vinner” över jympaledaren. Deras lysande ögon avslöjar dem!
Maja, Jag har förståelse för det låga hos människan (mig själv). 😉
Gaaah, jag hade inte heller läst hela tråden, bara några av de första inläggen. Nu blev min ondsinta sida lite taggad: ska jobba stenhårt på att positionera mig som vanlig motionär som står var jag vill och ser ut som den tant jag är och tränar för att det är kul och, ve och fasa, svettas!
Mats: Ser fram mot funderingar kring att sänka coolhetsfaktorn för de andra motionärerna genom att inte fixa bryggan. 😉
Helena: Jag får ibland kommentarer av typen ”VA?! Går DU på DET passet?!” om några rätt brutala pass jag brukar besöka. De som fäller den typen av kommentarer tycker uppenbarligen inte att jag ser ut att tillhöra typen som ”får” gå på den sortens pass. Dåliga dagar tänker jag att de förmodligen har rätt, bra dagar (vilket är de flesta dagarna) tänker jag typ GO FUCK YOURSELF och tar mig friheten att ägna mig åt den typen av träning som jag tycker är roligast, oavsett vad folk behagar tycka om det. Om inte annat så brukar det ju bli bättre stämning om någon vågar göra bort sig, och då får jag vara den som gör det.
Tack Maja för ännu en fin text! 🙂 Det är en fin inställning att som jympaledare ha som drivkraft och uppdrag att förmedla lust, inte gnäll. Samtidigt tror jag att de allra flesta motionärer har full förståelse för att även jympaledare har jobbiga dagar.
Gällande ”tävlandet” så tror jag att det låter värre än det faktiskt är. Jag har i alla fall inte känt till någon tävling utan har, i de pass där jag vill det, strävat mot att stå långt fram för att jag trivs bra med det. Inte på något vis för att det skulle ge mig något slags högre ranking.
Enligt utsago ska tävlandet som någon/några ägnar sig åt vara nån gammal kvarleva från förr i tiden, långt före min jympatid. Det var först för ett par månader sedan som jag blev varse det då jag fick frågan om vem som hade ”vunnit” ett pass. Personligen har jag valt att skratta åt det eftersom jag tror och hoppas att det är på skoj, men jag inser nu att det i sig kan feltolkas å det grövsta.