Ja, det var Maja här igen. Jympajesus kollega ni vet. Nu är det inte alls tänkt att jag ska ta över den här bloggen. Men – jag känner att vissa saker måste förtydligas sedan mitt senaste inlägg:

Jag ljög. Eller nej, det gjorde jag inte. Jag valde den bästa och vackraste delen av verkligheten och presenterade den som hela sanningen. Detta kan upplevas som att fara med osanning. Som ljug.

Men, allt det fina om rörelseglädje och mäktig fjäderlätthet och jympakärlek är sant.
Det är bara det att i verkligheten nyanseras dessa überpositiva känslor. Med tvivel, till exempel. Tvivel på passets kvalitet eller på den egna förmågan. Varför inte båda två? Och jympaledare är du alla veckor – både när livet leker och när du just blivit dumpad, är tokstressad, är halvsjuk/halvskadad eller bara har en förbannat dålig dag.

Men grejen är att du vill helst inte berätta det. Håkan Hellström sa en gång en himla smart sak i en intervju (hittar dock inte reportaget nu, så du får förlita dig på mitt minne som källa). Reportern frågade Håkan om hur det gick till när han skrev sina låtar. Hade han mycket ångest? Körde han fast ofta? Och blev han sen inte trött på vissa av hans hitlåtar som han får sjunga år efter år? Håkan sa då att han inte ville prata om det. För han vill inte att de som lyssnar på hans musik ska tänka på den eventuella ångest och vånda han har haft då han skrivit en låt. Och de ska aldrig oroa sig för att han ”egentligen inte vill” framför sina låtar. Musiken för lyssnaren ska vara lättillgänglig, problemfri och lustfylld. Musik redo att svepas med i, uppfyllas av eller att applicera sina egna tankar och känslor på. Exakt så ska jympa också vara. Lättillgänglig, lustfylld, problemfri. Ett utlopp för alla deltagares egna tankar och känslor. Som jympaledare är det ditt jobb att förmedla lust, inte gnäll.

Sanningen är dessutom att de dagar man som jympaledare tvivlar där bakom sitt uppmuntrande leende, så jympar man alltid till minnet av de riktiga superpassen. De pass där allt satt som en smäck, när lusten, orken och feelingen fanns och rörelseglädjen formligen sprutade ur öronen.

Det är lite som med kärlek. Man håller ihop – bra dagar och dåliga dagar. De dåliga dagarna minns man de fina stunderna och tänker: Jo, det är klart det är vi. Jympan och jag. I evighet, amen.

 
Skrivet av

Jympajesus

Man tänker att på Friskis&Svettis finns det tjejer. Man blir värd. Man blir ledare. Men man får ingen tjej. Så man engagerar sig i föreningen i stället (kommunikation, styrelse, verksamhetsledare). Man skriver i Friskispressen (mest av alla, enligt nye chefredaktören). Man blir suppleant i Friskis&Svettis Riks styrelse. Sen åker man ut. Man jobbar på Friskis&Svettis Riks som copywriter (50% resten i eget företag). Man tror man är nåt. Så man åker ut igen. Men man fortsätter med en druckens envishet.

12 kommentarer till Majas baksida (Känslan att leda, 5)

  1. Helena skriver:

    Det där var också en bra text. Välredigerad och snygg. 😉

    Sanning är bra, fast personligen har jag aldrig tvivlat på att glada jympaledare har ett nyanserat känsloliv och inte bara på- och avknapp. Just den mänskliga sidan av saken gör ju att man som vanlig (glad eller ledsen) vardagstönt känner sig välkommen – utan att behöva bevisa nåt, om man inte vill.

    Jag skulle vilja se mer funderingar kring andra ”sanningar” som då och då sticker upp sina fula trynen. Som spekulationer om vem eller vilka som ”vinner” passet, eller hemsnickrade regler för var man står i salen om man är ”bäst”, och var alla andra får stå och vad de positionerna i så fall beror på och betyder. Eller att folk som inte anstränger sig tillräckligt eller har ”rätt” målsättning med sin träning, eller helt enkelt gör fel, bör hålla sig borta. Eller att allt som inte är coolast automatiskt får prefixet ”tant”.

  2. Maja skriver:

    Tack Helena 🙂

    Ja, jag håller med om att jympa/träning överlag måste vara tillåtande och att alla ska välkomnas, inte bara de som bor på gymmet, har snyggast träningskläder och stans käckaste attityd. Inget fel med det, men man ska FÅ vara på vilket sätt som helst – töntig, cool eller helt vanlig.

    Sen finns det som du säger en massa interna sanningar om allt möjligt konstigt – men jag upplever att de mest extrema fallen ofta begränsas till ett fåtal (eller i vissa fall – en) personer.

  3. Jympajesus skriver:

    Helena,
    Det där om var man får och bör stå har jag aldrig hört talas om förut. Berätta mer. Jag är nyfiken.
    Det andra känner jag igen, att man borde hålla sig borta om man inte fixar att gå upp i brygga.
    Ska fundera på det ämnet.
    Mats

  4. Maja skriver:

    Mats, du kan läsa om positioneringsrang på jympagolvet och ”att vinna jympapass” i denna tråden…

    http://www.traningsdagboken.org/sv/forumtopic/stora-pulsveckan/page/7

  5. Jympajesus skriver:

    Det var det jävligaste!
    Jag orkade inte läsa hela hela tråden men jag är omskakad. Jag hade ingen aning om den här rankingen/tävlingen.
    Gillade första inlägget. Det var roligt och samtidigt lite läskigt. Mycket bra.
    Är det ett Puls-fenomen eller rankar sig mina deltagare också, tror du?

  6. Maja skriver:

    I know. Man blir fascinerad och samtidigt lite trött i själen. Jag har ingen aning om det finns folk på intensiven som tävlar – men skulle nog tro det. Fast där kanske man tävlar i snyggast armhävningar och snabbast spurter?

  7. Jympajesus skriver:

    Maja, Då förlorar jag. Jobbar på mina armhävningars estetiska sida men vilar medvetet på spurterna.

  8. Maja skriver:

    Det bästa jympatävlarna vet är när de ”vinner” över jympaledaren. Deras lysande ögon avslöjar dem!

  9. Jympajesus skriver:

    Maja, Jag har förståelse för det låga hos människan (mig själv). 😉

  10. Helena skriver:

    Gaaah, jag hade inte heller läst hela tråden, bara några av de första inläggen. Nu blev min ondsinta sida lite taggad: ska jobba stenhårt på att positionera mig som vanlig motionär som står var jag vill och ser ut som den tant jag är och tränar för att det är kul och, ve och fasa, svettas!

    Mats: Ser fram mot funderingar kring att sänka coolhetsfaktorn för de andra motionärerna genom att inte fixa bryggan. 😉

  11. A. skriver:

    Helena: Jag får ibland kommentarer av typen ”VA?! Går DU på DET passet?!” om några rätt brutala pass jag brukar besöka. De som fäller den typen av kommentarer tycker uppenbarligen inte att jag ser ut att tillhöra typen som ”får” gå på den sortens pass. Dåliga dagar tänker jag att de förmodligen har rätt, bra dagar (vilket är de flesta dagarna) tänker jag typ GO FUCK YOURSELF och tar mig friheten att ägna mig åt den typen av träning som jag tycker är roligast, oavsett vad folk behagar tycka om det. Om inte annat så brukar det ju bli bättre stämning om någon vågar göra bort sig, och då får jag vara den som gör det.

  12. Lena skriver:

    Tack Maja för ännu en fin text! 🙂 Det är en fin inställning att som jympaledare ha som drivkraft och uppdrag att förmedla lust, inte gnäll. Samtidigt tror jag att de allra flesta motionärer har full förståelse för att även jympaledare har jobbiga dagar.

    Gällande ”tävlandet” så tror jag att det låter värre än det faktiskt är. Jag har i alla fall inte känt till någon tävling utan har, i de pass där jag vill det, strävat mot att stå långt fram för att jag trivs bra med det. Inte på något vis för att det skulle ge mig något slags högre ranking.

    Enligt utsago ska tävlandet som någon/några ägnar sig åt vara nån gammal kvarleva från förr i tiden, långt före min jympatid. Det var först för ett par månader sedan som jag blev varse det då jag fick frågan om vem som hade ”vunnit” ett pass. Personligen har jag valt att skratta åt det eftersom jag tror och hoppas att det är på skoj, men jag inser nu att det i sig kan feltolkas å det grövsta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ Jympajesus på Facebook

Besatt av Jympajesus? Hålla dig uppdaterad med det senaste Jympajesus-skvallret! Klicka bara på ”Gilla”-knappen på Facebook så får du veta det allra senaste innan alla andra.

Jympajesus finns på Twitter

Jympajesus finns alltid med dig. Läs vad han tänker på just nu, och prata med honom när det passar dig. På Twitter finner du svaren på frågor som du inte hunnit ställa.